Får "jag" plats alls?

(Tanken är att bären mycket sällan är till nytta ett och ett, ett ensamt bär är inte så mycket att bry sig om. Är det Guds tanke också - att bara i flertalet finns nyttan, rikedomen, användningen?)


Nu har det varit uppehåll här igen och jag muttrar över mig själv. Och visst - jag skulle gärna ha bloggen mer ständigt igång, få mig själv till att skriva regelbundet och så, men jag fungerar inte på det viset. Den här bloggen är väl inte riktigt tänkt att fungera så heller. Visst vill jag rätt ofta "nå ut" som det heter men allra mest är den för egna funderingar, att få ner en del i skrift.

Sedan jag skrev senast har jag drabbats av vad som för mig är ren katastrof, mentalt/psykiskt sett. En förlust som för mig är så stor och faktiskt livsförändrande att jag inte tror jag kommer tillbaka. (Och det är fakta faktiskt.) Det kom dessutom som "påspädning" till en annan mycket tärande sak som pågått nu 1.5-2 år.

Mitt liv är allt annat än lätt just nu och det väcker naturligtvis många tankar, tankar om människors göranden, och våra levnadsvillkor och, besvärligaste funderingarna, om Gud.

Vem är Gud egentligen? Vilken är Guds natur, egentligen? Har jag, Eva, alls något värde för Gud?

Det sista där, om mitt värde, där är mitt svar numer ett klart nej.

Det här väcker många funderingar kring detta med "jag" naturligtvis. Är "jag" i meningen den enskilda personen, alls viktig? Nu visste jag inte att jag skulle hamna i dessa funderingar när jag köpte en bok som jag nu läser, läser i korta stycken för den sträckläsning jag brukar ägna mig åt klarar jag inte nu. Boken heter "Utan västerländska glasögon. Nya perspektiv på Bibeln" och är skriven av E. Randolph Richards och Brandon J. O'Brien (Argument förlag 2013) och jag hittade den via Bibelbutiken. Jag köpte den utifrån mitt intresse för "back to basics" när det gäller evangelierna. (Min tanke är att vi i mycket kommit alldeles för långt ifrån t.ex. bemötandet av varandra jmf med de första kristna.)

Jag kan verkligen rekommendera boken! Nu är pastorerna som skrivit båda amerikaner och har då ett lite annat utgångsläge än vi i Sverige men vi står ju inte så långt ifrån varandra i mycket ändå. Den ene av dem har varit missionär bl.a. på Sulawesi och gör många och intressanta jämförelser med den kulturen. Den andre är kyrkohistoriker. Om inte annat så väcker boken tankar om vad vi alla faktiskt kan behöva som förförståelse, hur vi skulle förstå så mycket mer av Bibelns berättelser om vi kunde lite mer om kulturen som rådde där och då historierna utspelade sig.

Boken kommer då in också på detta med "jag" - hur ffa vi i västerlandet är så jag-fixerade, så uppväxta med/uppfostrade till att i första hand tänka i jag-termer. Bl.a. berättar de att Jeremia kapitel 29 vers 11 "Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren, välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp." ofta ges till studenter i USA som ett löfte - Nu går du ut i livet på egna ben men oroa dig inte för Gud kommer se till allt går bra!

Men handlar den texten om enskild person? Nej, inte i oginal för där talas till Israel som folk när de står inför fångenskap och slaveri (bortförandet från Jerusalem). Att skriva den så, som ett löfte till enskild person... Jag tänker det kan ge oerhört mycket ångest om inte allt går bra i livet!

Och det är väl där någonstans jag står idag, även om den versen aldrig getts till mig på samma sätt. (Men jag kan ju säga att Rom. 8:28, som lyder ungefär citerad ur minnet: För den som älskar Gud går allt väl. kan ge ack så jobbiga funderingar...)

I Jeremia talar Gud till Israel/judarna som folk. De ska föras bort, många kommer att dö eller lida på andra sätt men Israel, folkstammen, kommer att överleva och komma tillbaka till Jerusalem. Det går egentligen inte att göra om detta till att gälla enskild person.

Är det då alltid så med Gud blir min fundering. Bryr Han sig någonsin om oss som enskilda personer eller är vi bra bara "i flock" eller som bären på klasen?

Idag är det där mina tankar landar.

Mina tankar kan gå så långt som att det där med att leta efter det enstaka fåret har mer att göra med att vilja kunna räkna in 100 får istället för 99, att det snarare är en fråga om rikedom än omtanke om det enskilda fåret.

Det går så långt som att när jag tänker på hur jag faktiskt känt Gud använt mig (särskilt vid en händelse så sent som för ett år sedan) då var jag "nyttig budbärare" för det och se'n spelar jag ingen roll.

Kanske är det så det ska vara? Vi ska lyda Gud, det är jag helt med på, men innebär det då också att vi ska acceptera att Han tillåter våra liv att gå i kras när vi visat oss villiga att lyda? Jag gissar så.

Nu kan jag nästan höra alla "Men Gud ÄLSKAR dig visst!", "Du får din belöning i himmelen!", "Allt ordnar sig alltid!" och det, för mig, värsta - "Vi lever i en fallen värld! Det är människors göranden bara, inte Guds! Han vill inte detta!".

Nu vet ni för lite om mitt liv då men jag kan säga att det är då väldigt mycket som Gud inte sägs vilja med som Han ändå tillåter... Visst är det människors göranden i mycket, även kristna människors, men jag lever idag med tankar om att Gud gläntat på dörren när jag bultat men ständigt, igen och igen och igen, slår igen den i ansiktet på mig.

Tron har jag givetvis kvar, frågan är väl snarare om jag helt missförstått Gud och Hans natur.

Är detta hädiska tankar? Skrämmer jag kanske någon som läst ända hit? Möjligt, men då får det vara så. För mig är det djupt andliga funderingar, mycket, närmast oerhört, viktiga funderingar. Jag har inga svar. Jag vet inte var jag ska hitta ens delsvar för Gud är tyst.

Oavsett vad ni anser om mina tankar - jag tror att de bottnar i något vi skulle behöva tala mer om, vår jag-centrering även i många kristna sammanhang, för jag undrar om det inte är därifrån funderingarna kommer; ur att vi, kanske i huvudsak i västerländska samhällen, ser/sett för mycket till känslor och jaget och för lite till Gud och gudsbilden som den presenteras i Bibeln.

Får "jag" plats alls eller behöver jag arbeta mer med mig själv för att komma bort från mig och mitt helt? Aldrig bry mig om mig själv för jag är så oviktig i "det stora hela"? Jag är inte säker på att jag klarar det. Var står jag då i förhållande till Gud?

Allt gott!
Eva

Svensk hederskultur - visst finns den.

(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)


Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...

Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?

Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.

Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.

Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...

Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?

Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.

Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".

Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.

Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.

Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?

Bara en tanke.

Allt gott!
Eva

Guds helighet - rättvisa

(Tanke? Ingen särskilt djup eller så. Dock - den uppmärksamme ser ett kors och jag kan då och då fascineras över sådana små påminnelser som naturen kan ge. Lite med en glimt kanske.)


Ja det här blir lite en fortsättning på det om hur vi förmänskligar och därmed förminskar Gud. (Är det något jag kan känna verkligen är "helgerån" så är det nog det.) Det finns ju väldigt mycket att säga om det tänker jag. Det är något jag ofta funderar kring, kanske än mer nu ett tag då jag varit lite oense med Gud om en del. Vad är mina egoistiska tankar och hur hanterar jag Guds vilja? Den där som jag dagligen ber ska ske... Hur äkta är den bönen för mig egentligen? Låter jag Gud vara Gud? Låter vi Gud vara Gud?

De frågorna dyker väl oftast upp i samband med diskussioner om synd, förlåtelse och det där med om alla kommer till himlen. (Jag tänker väl kring evigheten mer - en ny jord under nya himlar, men "himlen" är kanske det uttryck som används så jag gör det mest här.)

Många hävdar i sådana diskussioner att alla säkert kommer till himlen för Gud är ju rättvis och vill att alla ska komma till Honom. Vid det uttalandet, som är mycket vanligt, brukar jag få någon sorts konstig hicka... Ja - Gud är rättvis! Ja - Gud vill att alla ska komma till Honom! Men - då måste vi kanske diskutera vad rättvisa faktiskt är.

Gud är rättvis, så är det, men rättvisa innebär ju faktiskt inte att alla får allt oavsett vad de gör. Gud har, genom Jesus, gett alla människor chansen att komma till Honom, det är rättvist men skulle det verkligen vara rättvist att den som avvisat Gud i detta livet behandlas på samma sätt som den som varit Gud trofast? Väldigt få människor skulle tycka att liknande vore rättvist i världsliga sammanhang.

"Men Gud är ju större! Gud är så mycket mer än vi kan förstå!"
Ja så är det givetvis men de där orden blir lite lustiga nästan. Man hävdar sådant men vill samtidigt inte acceptera annat, som det att Gud är helt rättvis och därmed "lönar" människor i enlighet med den rättvisan.

"Med Gud är bara kärlek! Han kan inte utelämna någon för Han älskar oss alla!"
Det är, i stort, också sant. Man missar dock en del där, särskilt när man talar om att Gud skulle vara "bara kärlek". Vad är då kärlek? Är det verkligen att aldrig säga nej? Så verkar många resonera idag, i alla fall så länge de själva inte känner behov av att säga nej, men är det så?

Just när det gäller det med att Gud med någon sorts automatik skulle släppa in alla i himlen/evigheten har jag ibland känt mig smått elak men andå frågat vad personen som hävdar det tänker om Hitler? Stalin? PolPot? Pedofiler? Våldtäktsmän? De som rånar äldre? Protesterna brukar bli ganska högljudda och jag har blivit kallad både det ena och andra...

Men varför skulle då Guds "rättvisa" inte gälla dem?
"Jo för DE har ju gjort så förfärliga saker!Vi har inte mördat någon eller så! Vi andra/vanliga är ju bra nog, vi gör vad vi kan för att leva goda liv! "

(Där har jag några gånger undrat om personen är alldeles säker på att aldrig på minsta sätt deltagit i mobbning t.ex. Mobbning dödar oftast inte fysiskt men kan väldigt ofta göra så om man ser till det psykiska. Då blir jag kallad saker igen...)

Nu är vi då inne på synd och det ska man ju egentligen inte tala om för då blir människor så nedslagna men.... Gud talar om synd. Bibeln återkommer ständigt till synd. Den som väl är svårast att själv avhjälpa är synden att vi människor vänt oss ifrån Gud. Varför skulle då de som helt medvetet vänder sig ifrån Gud, avfärdar Honom och inte vill tro (som det står i Bibeln någonstans, om vilja till tro, vilja att följa den kallelse Gud ger) tas emot på samma sätt som de som säger ja till Gud och försöker följa i Jesu spår? Vad vore det för rättvisa?

Gud är rättvis.
Gud är så rättvis att Han ger alla chansen att följa Honom.
Gud är också kärlek.
Gud är så kärleksfull att Han inte tvingar någon (ja ja - jag tänker också på t.ex. Jona...). Varför skulle Han då tvinga med någon som avvisar Honom in i himlen/evigheten?
Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på!
OM jag själv en dag står inför Gud i evigheten, på en ny jord under nya himlar, kanske t.o.m. jag förstår.

Allt gott!
Eva

Förmänskliga och därmed förminska

(Tanke: Himlen - hittar vi Gud där någonstans, om vi bara letar tillräckligt? Vad har en metafor som "himlen" gjort med vårt sätt att tänka om Gud?)


Jag funderar då och då kring det här med vår vana och vilja att förmänskliga Gud och hur jag tror det ställer till en hel del för många faktiskt, även för mig. Funderingarna går då också mer specifikt kring hur det ställer till det idag jämfört med förr i den kristna historien.

Tänk på det med "Gud i himlen" t.ex. - fram till för sisådär 60-70-80 år sedan var det en alldeles utmärkt metafor. Himlen/rymden var något vi visste bra lite om. Rymdfärder för människor eller ens att sända upp obemannade satelliter var något forskare höll på med men bra utopiskt för gemene man. Att Gud, den outgrundlige, skulle finnas i "himlen" tedde sig nog för många rätt självklart och det gav också en bild av Gud som annorlunda, som utanför vår värld (men ändå i).

Idag är det ju väldigt annorlunda. Många av oss som lever idag använder satelliter för det vi gör dagligen. Vi har sett att människan kan vandra på månen. Det talas om resor till Mars och nya planeter upptäcks. Himlen har blivit väldigt mycket mindre av ett mysterium trots att vi kanske vet rätt lite egentligen.

Vad gör det med vår bild av Gud?

Jag undrar om inte det, tillsammans med annat givetvis, påverkar vår bild av Gud en hel del, och då kanske framför allt vår bild av Gud som helig, något annat, annorlunda och väsensskilt från oss.

I våras hade jag glädjen att få skriva en artikel för Kyrka och Folk om bristen på förlåtelse i dagens samhälle och då kretsade tankarna mycket kring det om hur vi ser på Guds helighet, hur vi förmänskligar Gud och lägger våra egna tankar och beteenden på Honom. Just det märks ju kanske extra väl just när det handlar om förlåtelse (och då också synd).

Jag vet inte hur ofta jag läst kommentarer typ "Men DET kan ju Gud aldrig förlåta heller! Det är ju oförlåtligt!" som har följts av en diskussion där vissa sagt att det kan Han visst medan andra (ofta en majoritet) hävdar motsatsen. Mycket klart syns då hur vi (jag är inte oskyldig där givetvis) förmänskligar Gud. Vi tänker att eftersom vi människor inte kan (vill....) förlåta så kan säkert inte Gud det heller. Mindre brott - ok, det kan ju gå men stora som barnamord, pedofili, djursmisshandel - näe, aldrig!

Jag har också sett argumentet att vi kristna ju kallas heliga och vi är dessutom skapade till Guds avbild så då måste ju Gud vara och tänka som vi. Då tycker jag att man missar, minst, två saker: För det första är Gud DEN helige - grunden/ursprunget för det som är heligt, den som anger vad som är heligt. För det andra - ja, vi kristna kallas heliga men man måste då ha i minnet vad som menas med helig, nämligen att vara avskild från något.

Gud är helig i bemärkelsen avskild från allt annat, väsensskild, "bortom" allt annat. Vi kristna är heliga i bemärkelsen avskilda från "världen". Vi är skapade till Guds avbilder (det är ALLA människor, kristna eller ej!) men vi lever ju inte så. Ingen av oss lever fullt ut som det vi är skapade till att vara, det är konsekvensen av syndafallet där människan första gången vände sig ifrån Gud.

När vi förmänskligar Gud tar vi bort mycket av Hans helighet. Vi gör Gud (och väl framför allt Jesus) till en kompis lite som vilken som helst. Visst kan man vara vän med Gud men om man då förmänskligar och därmed förminskar Honom så hamnar man väldigt snett.

Jag tror att det skulle behöva predikas mer om Guds helighet på många ställen. Jag tror att vi missar mycket om vi ser Gud för mycket som kompis. Gud är nära oss, så är det. Gud vill vara nära oss. Gud möter oss om vi vänder oss mot Honom. Men vi får aldrig glömma att Gud är helig, värd allt vårt lov, all vår beundran, all vår fruktan. (Tänk då på att gudsfruktan inte innebär du ska vara rädd för Gud! Det handlar bara om att respektera Honom för den Han är.)

Jag tror att många av oss skulle behöva fundera mer kring hur vi förmänskligar Gud och därmed riskerar att förminska Honom.

Allt gott!
Eva

Hur ska de klara evigheten har de tänkt?

Rubriken är en fundering som kretsat i min hjärna rätt länge och det handlar om de som, mer eller mindre medvetet, faktiskt delar in kristenhet och egen församling i lite "finare" och andra.

Jag har skrivit om det här förut om hur dåliga vi är på att faktiskt se alla som Guds skapelser, alla som lika värda vår uppmärksamhet och omsorg, alla som lika viktiga tala med och se till inte blir "ensamma i gemenskap" på det sätt som alltför ofta sker i alltför många församlingar. (jag känner en, säger EN, församling där det är lite mindre vanligt åtminstone. Då tänker jag något större församlingar, i alla fall över säg 20-30 medlemmar.)

Mina funderingar just nu handlar mest om hur alla dessa som faktiskt värdesätter andra efter hur länge de varit med i viss församling/visst samfund (vara 3-4 generationen verkar ofta nödvändigt), vilken s.k. socioekonomisk status som innehas, vilket civilstånd o.s.v. tänker sig evigheten?

("Himlen" är ju en sak, det vi lovats är evigt liv på en ny jord, under nya himlar.)

I den predikan jag hörde igår (över veckans evangelietext Matt.21:28-31) talades om detta att Jesus säger "Tullindrivare och horor ska komma före er till himlen!" och då undrar jag igen - hur tänker ni som inte umgås med alla i församling, inte ens gör fikasällskap om ni ser det är "fel" person som sitter ensam - tänker ni att i himlen/evigheten ska alla skillnader vara utraderade så ni slipper fundera på saken? Tänker ni att då är alla lika så då spelar det ingen roll?

Men hur ska ni svara om Gud, innan ni släpps in, frågar hur ni har behandlat "tullindrivare och horor", missbrukare och mördare eller bara den som inte har samma sociala status och ekonomiska sits.....?

Nyligen lyssnade jag på Sebastians Stakset från Europakonferensen i år (Livets Ord) . En helt fantastisk predikan, inte minst om det med hur olika vi kan vara, personligen men också vad gäller livserfarenheter, status o.s.v. men hur vi måste minnas att även den som inte är som jag/vi kan vara minst lika använd av Gud, känna Gud minst (MINST!) lika väl.

Det jag särksilt tänker på nu är det Sebastian berättar om sitt möte med en äldre djupt alkoholiserad man vid T-banan i Stockholm. Sebastian ger mannen en slant och tänker han ska be för honom. Helt "rent", i tanke den äldre nog inte känner Gud där han är fast i missbruket, men han säger själv att visst ligger också fördom bakom.

Då säger den äldre mannen: "Men nå - det är väl jag som ska be för dig?" och så blir det.

(Sebastian berättar om flera sådana "örfilar från helig Ande". Med stor humor och ödmjukhet. Lyssna på hela predikan, den är mycket väl värd tiden!)

Vi är alla fyllda av fördomar, jag också givetvis, men vi måste särskilt i församling/kristna sammanhang medvetet arbeta mot dem! Vi måste vilja arbeta mot dem och inte bara, som flera jag hört senaste tiden när jag själv drabbats av och brottats med just detta om hur social olikhet ger olika status i församling fått höra, säga att "Jo, men det är ju rätt naturligt man umgås med de som är en själv mest lika i annat." och se'n egentligen inte bry sig så mycket mer, inte på allvar bry sig om att den attityden stänger en del ute. Det är liksom bra som det är, JAG/VI har ju umgänge - nog så! (Så känns det i alla fall för mig och andra när vi får de svaren.)

Vad ska ni säga till Gud på Domens dag, ni som agerar så här? Hur har ni tänkt er evigheten? Tänker ni på något sätt att där hamnar "per automatik" alla vid samma bord för Gud har suddat ut alla skillnader? Är alla lika så har ni ju inte problemet liksom.

Vi kommer alla att ha en hel del att svara på den där dagen när vi står inför Gud. Jag tror att många av oss åtminstone då och då funderar kring, kanske studsar lite och tänker "OUPS! Vad ska Gud säga om det?". (Predikan igår innehöll också mycket god undervisning om kristet samvete, det som förr kallades syndanöd. Roseniuskyrkan lägger ut sina preikningar här. )

Men jag undrar.... Jag undrar om inte just det här att inte ens se sina kristna syskon som lika värda, lika värda fika med efter gudstjänst o.s.v., kommer att bli lite extra svårförklarligt...

"Jag säger er - tullindrivare och horor ska komma före er..."

Allt goo!
Eva

Bibel-marinerad

(Tanken är väl övertydlig kanske... De här 3 är de som för tillfället används mest: Studiebibeln med alla sina fotötter kan ibland ta väl lång tid läsa i för mig som kan nörda en del och då är Svenska Folkbibeln, den svarta, som är så gott som utan fotnötter bra. Den röda, engelska New Living Translation, fick jag nyligen av generösa vänner då jag vill läsa mer på engelska för chans till att se lite nytt på de texter man nästan kan bli väl van vid och därmed slarvläsa.)


Det är lite en strävan/önskan hos mig att bli just "bibel-marinerad". Nu finns ack så många som är djupare ner i "nörderiet" kring teologi än jag, många som har en kunskapsnivå jag bara kan drömma om, men rätt "nördig" är jag nog.

Givetvis finns i botten på det en längtan efter att lära känna Gud närmare, det är det första, största och grunden i intresset, men också en vilja att kunna debattera/diskutera med mer "ordentligt på fötterna".

Så då läser jag duktigt, efter läsplan eller eget skön, varje dag och säkert flera gånger per dag då?

Näe....

Jag är vad som nog kan kallas lite "periodare".
Nog är det bra många dagar jag öppnar en Bibel men det kan vara för att leta reda på något särskilt jag funderar kring just då och inte nödvändigtvis för att läsa mer organiserat något helt kapitel t.ex. Sedan är det perioder när jag läser hela böcker (Bibeln är ju faktiskt egentligen ett bibliotek, om än i en volym), antecknar, letar fakta/andras tankar om visst, läser med kommentar/guide och så. Relativt ofta letar jag också texter om något särskilt ämne. Renhet (andlig då, inte fysisk...) har jag lagt mycket tid på senaste 14-15 månaderna. Nu är jag på väg att "forska" (" " eftersom detta är helt på amatörnivå/oakademiskt) mer om kärlek, hur det grekiska grundordet/begreppet "agape" egentligen beskrivs och om det inte blir lite tokigt när svenskan rätt stolpigt översätter både "agape", "filio" och "eros" (som visst aldrig förekommer i NT har jag lärt) med "kärlek" och vad det kan tänkas göra för vår förståelse av bibeltexter. (I svenskan/Sverige idag är ju ofta kärlek=sex och det blir oerhört fel ofta om man ser till vad Bibeln vill säga om man inte kan se kärlek annat än som en fysisk relation.)

Vad vill jag med det här då?

Egentligen vill jag väl mest bara slå ett slag för läsning av Bibeln.
Nu tänker jag ju inte att alla behöver bli så nördiga som jag kanske ses som. (Minns det där att det finns de som är värre också!) Det verkar ändå ofta som om bra många kristna väldigt sällan läser Bibeln själva. Man kanske t.o.m. nöjer sig med att höra texterna som läses i kyrkan på söndagen, alltså några verser ur Gamla respektive Nya Testamentet och, om man har tur, hör prästen predika och då mer förklara/utlägga någon av dessa. Jag tror, eller är nog övertygad om, att om man vill lära känna Gud närmare så behöver man också läsa själv.

Men om man är ovan - hur börjar man?

Jag tror det finns hur många ingångar som helst, det gäller att hitta den som passar en själv bäst. Nu tänker jag just här och nu på redan kristna men berättelserna om hur någon icke-troende fått t.ex. Markus evangelium i händerna och via det kommit till tro är ju inte helt ovanliga. Kanske är just Markus en bra start om du aldrig läst igenom ett helt evangelium "på raken" förut? (Det är kortast och anses väl av många också lättast förstå, inte lika "teologiskt" som Matteus, inte lika långt och ingående (ordrikt...) som Lukas och inte lika "andligt" och teologiskt som Johannes kan uppfattas som.) Eller kanske börja med något av Paulus brev? de är ju skrivna till församlingar för att fördjupa förståelsen av den kristna tron och ger mycket. Så även breven skrivna av Petrus, Jakob och andra givetvis.

Kanske skulle det passa dig att börja med ett särskilt ämne? Det finns något som heter konkordans och som är en ordbok över Bibelns ord med hänvisningar till verser. Jag är glad jag har en i bokhyllan men det går ju också att googla sig fram numer. (Ibland är jag lite gammeldags/konservativ och vill ha bok hålla i. Har inte heller "fån" och datorn ska inte vara på riktigt 24/7 trots allt.)

Jag ska inte dra iväg men vill ge ett tips. Bibeln Idag. Där finns en podd som är lite av en guldgruva av avsnitt med många olika teman, t.ex. de "Resväske-avsnitt" där man talar om olika s.k. storord i Bibeln men också intervjuer om enskilda bibelböcker och annat. Bibeln Idag ger också vartefter ut utmärkta guider till Nya Testamentets böcker (har väl kommit 10 tror jag, jag har inte riktigt alla) skrivna av unga teologer. Inte särskilt dyra alls (t.o.m. jag har haft råd med en del alltså, det säger en hel del) och inte svårlästa alls. Bibeln Idags hemsida hittar du här. In och botanisera!

Bibel-marinad är god! Bibel-marinad gör gott för själ och ande. Läs mer Bibel, oavsett vilket sätt du gör det på. Men läs då också för att försöka förstå vad Gud vill, läs i exeges (att försöka läsa ut vad Gud vill ha sagt ur Bibeln) och inte i eiseges (att försöka läsa in det du själv vill se i Bibeln).

Själv ska jag nu ta nya tag med Jeremias bok i Gamla Testamentet (lite mer "petnogaläsning") och Johannes evangelium (mer läsa-rakt-igenom).

Allt gott!
Eva

Gömma sig bakom Jesus?

(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Jesus - förlåtelsebankomaten?

(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva

Maktmänniskor -

(Tanke: Jag väljer en ros för att den vid en första anblick är bara vacker och väldoftande men sedan kan taggarna upptäckas. Den kan representera maktmänniskans person men också Jesus. Jesus då som så god och kärleksfull men inte utan skärpa, vilket tyvärr en del har fått för sig.
En gul eftersom gult i blomsterform (egentligen rätt fånigt enligt mig, men ändå...) representerar svek. DET stämmer bara på maktmänniskan då.)


- vad är det egentligen? Är det ett nytt påfund eller uppmärksammades de redan på Bibelns tid? Hur känner man igen och vad gör man?

Det är väl vad den bok av Edin Lövås, "Den farliga maktmänniskan" (Libris 1989 och 1999) handlar om, den som jag lite recenserade i förra inlägget. Vad som inte kom med i det förra i någon högre grad är de klara och goda referenser till Bibeln som Edin Lövås (EL) bistår med. Jag ska försöka utveckla det lite. Kan bli lite långt men läsning är ju frivillig.

Först bara: Som jag skrev i förra så har förlaget i ett eget förord förklarat varför man genomgående valt benämningen "maktmänniska" i översättningen istället för att som EL skriva det omväxlande med "psykopat". Det var (är fortfarande?) så att förståelsen av begreppet psykopat/psykopati tydligen skilde mellan Sverige och författarens hemland Norge. Som jag tänker då kan det vara så att svenskar mer tänker "galen seriemördare i deckare" om man säger psykopat och  då inte kan/vill se den typ av psykopati, den mer vardagliga, som boken handlar om. Det blir helt enkelt för lätt bortförklara och slå ifrån sig. Jag håller helt med om det.

För att få ett första svar på om Bibeln har något att säga om dessa maktmänniskor går vi till Psaltaren kap. 36, vers 2-5:

"I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige. Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
Han förringar inför sig själv att man skall upptäcka och hata hans brott.
Hans mun är ondska och svek, han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
Ondska tänker han ut på sin bädd, han går den väg som inte är god, han skyr inte något ont."

Jag tycker de verserna sammanfattar maktmänniskor väldigt väl.

Kanske protesterar någon mot ordet "ogudaktig" och tänker att då finns ju inte maktmänniskor i kristen kontext i alla fall, för där finns ju ingen ogudaktig? Väl? ELs svar, liksom det från oss som mött dem just i församling, är "Det gör det visst! Och kanske har de det än lättare just i kristna sammanhang!". Jag tänker man måste se till andra meningen och det om "ingen gudsfruktan", att den delen är väldigt viktig för förståelsen.

En sak måste slås fast direkt tror jag - maktmänniskan kan (verkligen kan) inte se något fel hos sig själv. Hur ska man då kunna känna gudsfruktan? Om man ser sig själv som ofelbar och alla andra som dumma, nervösa, lättlurade o.s.v., hur ska man då kunna tänka sig att Gud skulle kunna tänka något annat om en? Det här handlar då inte om ett uppblåst ego, sådana brukar kunna fås till en rimlig nivå av t.ex. en skicklig psykolog, det handlar om att verkligen tänka allt man gör, säger och tänker (ffa mot/om andra) alltid är rätt.

Här kommer det då in varför en maktmänniska kanske har lättare ta sig fram i kristet sammanhang än på många andra ställen. Det kan mycket väl vara en människa som bekänner Jesus så som man förväntar sig, som kanske har en något egen teologi (om inte annat väljer mycket noga vilka bibelcitat som "kan" användas, för egna syften) men kan strö Bibelord ikring sig vid behov. Det är en person som kan ofta kan mycket om den kärlek, förlåtelse och nåd vi kristna förväntas ära men det gäller ju bara när h*n själv behöver kärlek, förlåtelse och nåd. Att andra skulle förvänta sig detsamma i gengäld "finns inte på kartan" och ses som helt orimligt.

I mycket handlar det om just makt och maktrus, därav beteckningen maktmänniska. Är det något Bibeln varnar för både i GT och NT så är det väl makthunger? För att ta en känd text så tänk på Jesus som frestas i öknen efter sitt dop, vad tas där som exempel på den värsta frestelser vi kan utsättas för? Jo, just makt. "Böj dig bara för mig så ska du få härska över hela världen!" säger djävulen. Och ungefär detsamma säger han till maktmänniskan. "Men hallå!!! Innebär det då att maktmänniskan är ond? Har h*n försvurit sig till fienden?" Författaren tar givetvis upp det. Han hamnar i en tanke att maktmänniskan inte behöver vara ond i sig själv men dock, och det är han rätt klar med, förmodligen beskyddas av det onda. Maktmänniskans mål, det som oftast blir resultatet av en sådans framfart, är splittring orsakad av anklagelser och djävulen är anklagaren och splittraren, det är betydelsen av själva namnet.

Att tala om ondska i kristna sammanhang får ofta människor att helt enkelt sluta lyssna. Jesus är ju bara kärlek! Finns ingen ondska bland kristna! Då påminner jag gärna om vad Jesus själv säger om att goda människor bär fram det som är gott, onda människor det som är ont. (Luk. 6:45) Jesus talar även om "ormyngel" i meningen barn till den stora ormen Satan. Och Efesierbrevet kapitel 6 vers 12 är väldigt klar:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna."

Ondskan är en klar realitet för Jesus men även för Paulus och andra. Vi måste också våga se det.
(Författaren påpekar starkt han inte förordar någon sorts andeutdrivning dock! Han talar inte om besatthet utan "endast" påverkan av det onda.)

Vi måste våga se att ondskan finns om inte annat så för de som blir offer för maktmänniskan. Men hur ska vi då upptäcka de här personerna, helst upptäcka dem i tid, innan skadan är för stor och för många mår för dåligt? Jag tror att god hjälp finns att hämta i 3 Joh vers 9-10 där aposteln är väldigt rak:

"Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.
Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen."

Jag har intresserat mig lite extra för dessa maktmänniskor (lutande åt psykopater) ffa sedan jag hade en chef som var en mycket klar sådan för nu många år sedan, men trots en del läsning i böcker om psykologi har jag aldrig sett en bättre beskrivning än den aposteln Johannes ger i de verserna.

De säger vad det handlar om: en maktmänniska vill vara den främste, ha makt. En maktmänniska sprider förtal (EL påpekar maktmänniskan är mästare på att plocka fram småfel som förstoras in absurdum) om de h*n ser som hot, eller bara som stöd åt den h*n har lust förtala bara för att det roar. H*n vägrar givetvis ta emot och lyssna på sådana som kan tänkas komma för att tala vad rätt är, vilket kan låta underligt med tanke på det jag skrev om att maktmänniskan inte anser sig göra minsta fel - då skulle väl inte motståndare skrämma? - men det bottnar då i tanken de som vill tala rätt skulle "lura" (enligt maktmänniskans sätt se) andra att tro annat än maktmänniskan vill.

Och maktmänniskan arbetar på tills de som vågar och orkar stå emot lämnat.

Vad kan man då göra, om något alls?
Edin Lövås misströstar. Han har när boken skrivs 40 års erfarenhet som förkunnare och själavårdare och har mött otaliga offer för maktmänniskor som plågat församlingar, familjer och andra sammanhang och han misströstar.

Eftersom maktmänniskan inte ser något som helst fel hos sig själv (EL tar upp en del förskräckande exempel, som mannen som äter på restaurang var dag trots att fru och flera barn då inte har pengar till mat, men inte förstår varför det skulle vara fel.) Jag tänker på min gamle chef. Det var en kvinna (maktmänniskor är otast män men kvinnor finns det en hel del av också) som verkligen älskade att få folk att gråta, jag råkade själv ut för flera försök men var väl dum nog att inte förstå då anklagelserna gick så lätt motbevisa. Hon hade under många år skrämt slag på ack så många anställda. Vi som kanske var lite "tuffare" blev inte kvar länge, fler än jag såg till att skaffa andra arbeten och säga upp oss. Långt senare lär denna kvinna ha sagt förlåt till den personal som var när hon slutade. Jag funderar fortfarande på om det var ett inlärt eller ett ärligt förlåt.

Maktmänniskan är ju sådan - det blandas vin och vatten verkligen. Ena stunden kan berömmet hagla över en person som då slappnar av och tänker allt nu är ok, bara för att i nästa stund få allt annat än beröm och självkänslan knäckt igen. Just så vill maktmänniskan ha det - helst ska alla runt omkring vara oroliga, smyga på tå, vakta sina ord o.s.v. Det kan komma lugnare perioder men om maktmänniskan anar sin ställning försvagas kommer det att sätta igång igen.

Vad gör man?
Ett svar är givetvis den lösning som jag och flera andra tog till med den chef som bar sig hemskt åt - man flyr. EL är noga med att tala om det rätt ofta kan vara enda lösningen om än den kan vara mycket jobbig. (Tänk hustrun som skiljer sig från sin maktmänniska/tyrann till man och får höra från församlingen att hon gör SÅ fel för hennes make är ju SÅ fantastisk. I det sociala livet ja men hemma...?)
Vad man ffa måste tänka på är vad som skyddar offren, de som redan skördats och de som kan bli! Offren måste alltid vara första prioritet och därför måste maktmänniskans ränker och illistighet stoppas med alla medel.

Och vi måste våga se...
Vi måste våga se att kristna sammanhang kan vara extra sårbara. Extra sårbara eftersom vi fostras i en anda där vi ska visa varandra kärlek, nåd och förlåtelse. Det utnyttjar maktmänniskan hänsynslöst!
Vi måste våga se att ondskan faktiskt finns och att den kan dyka upp även i kristna sammanhang. Det är inte bara människosmugglare, våldtäktsmän, mördare och sådana som är onda, de som av t.ex. maktbegär går det ondas ärenden finns i många skepnader.
Vi måste våga ställa oss på offrens sida. Både de offer som maktmänniskan förstör, med självkänsla nära noll och annat, och de offer som fallit för och manipulerats av maktmänniskan. (Glöm inte att det inte är enkelt leva med att ha blivit lurad, förd bakom alla ljus tillgängliga!) Vi måste påminna oss  om att det ibland är absolut nödvändigt säga ifrån.
Vi måste våga påminna oss om Guds vrede över det onda, EL tar som exempel när Jesus renar templet från försäljare men det går ju att hitta fler.
Det kan bli oerhört jobbigt och ensamt (inte alla orkar stå kvar med den som säger ifrån, den kan rätt ofta offras om maktmänniskan har för starkt grepp) att se och säga ifrån men vi måste våga försöka.

Författaren tar upp det viktiga i att minnas Jesu ord i Luk 22:27:
"Men jag är mitt ibland er som en tjänare."
Om någon snarare vill bli tjänad (och det kan ju visa sig på många olika sätt, bl.a. genom att alltid få medhåll och slippa kritik) än att själva tjäna kanske vi ska se upp? En maktmänniska kan se ut som en tjänare men avslöjar sig alltid som skådespelaren som inte har sitt hjärta med i det h*n gör.

Jag avslutar med Edin Lövås sista meningar i boken:
"Låt oss värna om detta liv, (det sant kristna, min anm.) både i oss själva och i församlingarna. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp."

Allt gott!
Eva

Ninaninaninanna...

Den här boken, "Den farliga maktmänniskan" av Edin Lövås, fick jag tips om av en god vän nyligen. Ett mycket bra och gott tips för den är mycket läsvärd och informativ, rentav själavårdande delvis, trots att den nu är rätt gammal då andrautgåvan kom redan 1999. (Första 1989. Båda på Libris förlag.) En del känner kanske igen författarens namn men för andra är (var?) han pastor som ägnade mycket tid åt själavård, retreater och förkunnelse.

Nu är jag sedan länge intresserad av psykologi. Har inte läst så oerhört mycket kanske men intresserat mig för det jag fått syn på ofta. Jag hade också turen att på KomVux ha en mycket duktig lärare som själv var psykolog och som hade arbetat i skilda delar av psykiatrisk vård/omsorg, från vanlig mottagning över ungdomsmottagning till fängelse/rättspsykiatri. Av den läraren fick vi som ville en hel del fördjupningsmaterial, tips om sådant om vi ville.

Och det här med just maktmänniskor har åtminstone periodvis intresserat mig extra, de stöts ju på då och då genom livet och det finns kanske få jag har svårare att förstå.

En förklaring här: i ett förord skrivet av förlaget förklaras att Edin Lövås omväxlande använder orden "maktmänniska" och "psykopat" men att man i den svenska upplagan genomgående valt "maktmänniska" då Sverige och författarens hemland Norge tydlilgen hade lite olika förståelse av "psykopat" åtminstone då boken skrevs. För egen del ser jag nog "maktmänniska" som ett bra ord för att inte leda fel; "psykopat" tror jag alltför lätt avfärdas av många då människor klassade av psykiatrin som "äkta" psykopater ändå är relativt få. Det finns "grader i helvetet" så att säga.

En stor fördel med denna bok i min tanke är det faktum att den är skriven av en kristen man som ser detta med kristna ögon. Jag tror nämligen det är mycket viktigt att ta upp det här även i kristen kontext, om inte annat så för att jag tror (är bra säker på) att många kristna tänker att församlingar och kristna gemenskaper närmast är "vaccinerade" mot maktmänniskors beteenden. Vi är ju så snälla och omtänksamma, älskar varandra och lever i Jesu kärlek!

Så är det. Och det är just det som gör församlingar och kristna gemenskaper så sårbara för dessa människor...

Det här handlar om människor som inte drar sig för att framställa sig som de godaste av kristna samtidigt som de sprider "onda ord", kanske inte lögner men oerhört uppförstorade saker, om andra. Det är människor som gärna citerar Bibeln, talar sig varma om Jesu kärlek och budskapet om kärleken mellan kristna syskon samtidigt som de ägnar mycket av sin tid åt att konspirera och tänka ut hur de själva ska komma till makten, oavsett vilka "lik" de behöver kliva över. Det är människor som, trots (eller kanske på grund av?) sin egen brist på ödmjukhet och förmåga till verklig förlåtelse/försoning kräver sådant av sin omgivning. Det är människor som, fullt medvetet, härskar genom att söndra men då redan utsett de som ska beskyllas för splittring.

Det är människor som inte är ute efter något annat än personlig makt, kosta vad det kosta vill - de räknar inte ens in det vi andra skulle se som risk för "kostnad" i form av risk för sämre renommé för det kan de inte ens tänka sig den risken finns. Förmågan till självinsikt och därmed följande ödmjukhet är faktiskt noll. (Och det är alltså fastslaget vetenskapligt att den förmågan faktiskt är noll.)

Det vore konstigt om dessa personer inte då och då hamnade i kristna sammanhang faktiskt. Jag ser det nog som lika givet som att en pedofil söker sig till sammanhang där det finns barn. Det för att kristna just är snälla. Kristna fostras till kärlek, fostras till att tro väl om sin nästa, fostras till att alltid se de goda i varje människa. Och den fostran är god! Men den lämnar också kristna väldigt skyddslösa om en maktmänniska kommer in i sammanhanget och börjar härja. Kan det bero på att vi inte längre talar om ondska ens i kristna sammanhang som det gjordes förr, utan att ta tillbaka "svavelpredikningar"? Kanske. Edin Lövås vill inte kalla maktmänniskor onda men resonerar kring en möjlighet de ändå är beskyddade av det onda - med den splittring och förvirring, det förstörande av enskildas självkänsla och frimodighet och annat som dessa människor orsakar så blir det ändå ofta så att de faktiskt går det ondas ärenden.

Jag tror att det är mycket viktiga insikter som kommer ur denna bok. (Tyvärr slut på förlaget men jag skrev faktiskt ett mail med ett förslag om en tredje upplaga...) Edin Lövås skriver att det mellan de båda utgivningarna, alltså 1989 till 1999, har kommit en del nya insikter inom kristneheten som givit mer skydd men jag undrar hur han skulle tänka nu? Jag tänker att dagens samhälle/kultur där bekräftelse, att "jobba på sig själv och sin egen berömdhet" och liknande blivit så viktigt gör att en sådan här bok, åter, kan göra mycken nytta.

För hur många förstår (och vill förstå, jag skulle gärna slippa) att dessa maktmänniskor kanske inte går att "omvända" eller bota? Lövås berättar om ett fall där en psykolog behandlat en man i 15 år och tycker sig se en "eventuell" förbättring! Som sagt så tänker jag att det kan finnas olika grader av detta som faktiskt måste kallas fel hos människan. Det finns säkert de som kan fås att inse de gjort/gör fel, fås att förstå vad verklig medmänsklig kärlek och empati är men det är alls inte säkert med alla. Vad detta än beror på, medfött eller som förf. också talar om förvärvat av erfarenheter (dock då förmodligen med en grund i personligheten, en som förstärks genom åren) så måste det ändock ses till presumtiva offer i första hand.

De här människorna förstör andra! Oavsett det är i församling, arbetsliv eller i familj (många hustrumisshandlare är maktmänniskor, liksom kvinnor som plågar man och barn) så måste man våga se att deras framfart aldrig slutar väl för andra. Faktiskt aldrig. I deras spår finns alltid människor som mår dåligt, många gånger mycket, mycket dåligt och för deras skull måste kristna ibland kliva ur det som kan ses som lite naivt kanske. Vi måste våga se att alla människor inte vill alla väl, inte ens inom våra kristna gemenskaper alla gånger.

Nu ska jag dra iväg detta inlägg lagom men jag återkommer om detta för det är särskilt en sak med denna bok som gör mig så tacksam - Edin Lövås är mycket noga med att visa på det bibliska i att mota de här personerna. Han kommer med tänkvärda bibelcitat, både av Jesus själv men också Paulus, Judas och Petrus t.ex., som visar på att redan då var man väl medveten om det här problemet, att kristna kan vara lätta offer och att kristna då faktiskt har rätt försvara sig mot maktmänniskornas attacker.

Men det tar vi i senare inlägg!

Jag lånade boken på bibliotek och jag hoppas verkligen du som är intresserad av dessa frågor kan få tag på den den vägen eller annan. Själv kommer jag kolla mer noga om den kanske är möjig köpa någonstans, för den vill jag mer än gärna ha i hyllan.

Allt gott!
Eva

Ökenvandring.

(Tanke: Ja....Öken är det ju inte då men kan ändå symbolisera mitt tillstånd just nu. En stig som visserligen finns där men som det inte går att se vart den leder. Inte helt enkel att gå med rötter, stenar och annat och p.g.a. det inte heller särskilt lockande alla gånger.)


Jag har nog skrivit om det med s.k. ökenvandringar förut men det är väldigt aktuellt just nu. För många skulle mitt mående nog närmast "avskrivas" som depression. Punkt. Men då är det ju det att för mig (liksom för många andra kristna, just kristna, i min situation) tilkommer den andliga dimensionen, utöver den "vanliga psykiska" tänker jag då.

För mig här och nu handlar det om att det jag och många andra uppfattar som ren orenhet, rent okristligt, har dragits in och tillåtits härja i det sammanhang jag sett/delvis fortfarande ser (om än med tvekan) som mitt.

Att skvaller, rykten, mobbning, positioneringar och kotterier förekommer här och där är ju som det är. Vi lever i en fallen värld och vi människor beter oss som vi gör efter syndafallet, men... När det sker i en kristen kontext är det faktiskt värre. Som jag skrev i ett inlägg rätt nyligen så ska, verkligen SKA, vi kristna leva på annat sätt, bättre om man så vill, än den sekulära "världen". Vi SKA vara ett ljus för andra, likaväl som vi ska vara ett salt och därmed kunna påtala när andra behandlar varandra illa. Hur kan vi det när samma/liknande saker tillåts ske i våra egna sammanhang? Jag förstår den icke-troende som kallar kristna hycklare och annat av lika betydelse.

När sådant här då också sker i det sammanhang man (jag) vill kunna kalla hemma....
Jag är ensamstående. Har inte nära vän att tala med och inte heller familj/släkt. För mig är församlingen/det kristna sammanhanget familj. (Den egna? Ni kristna förstår det Jesus säger om svärd som ska gå genom familjer. Den där versen som Migrationsverket älskar att feltolka...) Nu har jag en själavårdare (väl insatt i detta) men det finns ju faktiskt gränser för vad man kan "kräva" av en sådan så jag sitter mycket ensam med funderingar, tankar och tårar.

Jag har varit med om dessa (själsliga) ökenvandringar förut. Idag vet jag att Gud finns där någonstans bland sanddynorna. Jag vet också att jag måste se till att sänka blicken och inte skälla Gud för allt. Det är lätt att, som jag gjort även denna gång, gräla med Gud om varför Han inte gripit in och stoppat dem som faktiskt förstört så mycket för så många, gjort så många så oerhört ledsna, vilsna och lämnat dem med en känsla av hemlöshet vad gäller församling. (Jag vet ju att vi är fler som är djupt berörda, lika förtvivlade, ledsna och faktiskt med ångest.) Det är människors val som ställt till detta. Några har gjort det av vad som ser ut som makthunger, andra har "hängt på" och lyssnat på rykten, skvaller och liknande för det har kanske varit det enklaste för att slippa bråk, slippa att själv råka illa ut på det sätt de fått se andra drabbas av. Att kristna människor gör valet att bete sig som skett nu.... Det kommer jag aldrig att förstå! (Vilket jag då på ett sätt kanske är glad för.)

Ökenvandringar är inte vad jag skulle kalla "trevliga". Min oro denna gång är om jag alls kommer ur den i det här livet. Det är inte lätt för alla att byta församling hur som, av teologiska skäl, och förutom det är min situation lite speciell (men där skulle det bli för privat och närgånget så det hamnar inte här). Jag har helt enkelt inte vare sig lust eller ork att börja om. Jag vägrar också att bli bortkörd på det sätt som vissa tydligen önskar. Böja mig under en kultur av mobbning, rykten och skvaller är givetvis lika omöjligt. På ett sätt blir det intressant se vad som sker men till stor del är skadan skedd och frågan är i vilken mån "folk" är beredda till omvändelse, för det är det som krävs. Inte de rop om "Allt är väl! Allt är väl!" och "Nu ska vi bara se framåt!" som hörs just nu. Tack och lov finns goda och kloka människor också som gör vad de kan. Men jag är ärligt talat rejält orolig för att verkligen stå hemlös vad gäller kristen församling/familj.

Just nu är öknen ändlös från min horisont. Jag har, förutom 2 söndagar framöver, ingenting att se fram emot. Det låter säkert "överdeppigt" men det är faktiskt sant. (Där är vi på det för privata igen.) Jag hoppas kunna göra åt någon timme då och då här men det ska finnas inspiration och något att skriva om också.

Se nu till att protestera - högt och ljudligt och envist - om ni ser mobbning, hör rykten och skvaller och dyl. i eget sammanhang! Jag (och fler givetvis) gjorde det men mötte tyvärr för envist (för att vara snäll...) motstånd. Jag hoppas och ber så att inte andra ska få uppleva detsamma som jag och så många andra gör nu.

Allt gott!
Eva

5:e budet - "Du skall inte döda!"

(Tanke: Att "dra ihop mörka moln" i någons liv kan döda på sitt sätt.)


... men "döda" själsligt - lite får väl folk tåla ändå?

Jag hörde nyligen en diskussion om hur Jesus inte alls avfärdar Gamla Testamentets bud så som en del ibland verkar vilja hävda. Då talades bl.a. om att många säkert och glatt säger att "Jag har då i alla fall inte varit otrogen och jag har definitivt inte dödat någon!" och så känner man sig "säker". I alla fall tills man läser Jesu ord om att bara man ser på en annan människa än sin lagvigda med åtrå så har man begått otrohet i sitt hjärta, och det är illa nog. En bra påminnelse till oss alla om hur allvarligt Gud ser på saker, oavsett vi har någon att vara ju otrogen mot eller ej.

Det där med "Jag har i alla fall aldrig dödat någon!" har jag funderat på då och då under många år. Jag tror, känner mig faktiskt rätt säker på, att de allra flesta av oss visst har gjort det. Inte fysiskt givetvis men psykiskt. Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig varit med i en mobb på något enda sätt, om inte annat så som tysta betraktare när någon råkat illa ut?

Nu ska jag erkänna en rätt ful sida/åsikt hos mig själv - jag är emot dösstraff delvis med ledning av detta. Dels tycker jag då att vi inte ska döda (om inte annat så för risken att vi faktiskt avrättar fel person, det har ju hänt och går inte att reparera), dels för att jag tänker att ett riktigt livstidsstraff är värre för den skyldige.

I det med dödsstraff gör jag en i vissas mening kanske lite underlig jämförelse med den som blivit mördad. Båda mister möjligheten leva klart sitt liv till den tid Gud bestämt annars men det är inte det jag tänker på. Att förlora någon som blir mördad ger ju familj, vänner och andra omkring livslånga sår, en typ av straff, att en nära anhörig, vän, liknande avrättas ser jag också till stor del som ett straff för de nära i tanke att den som dött inte längre lider och får ta konsekvenserna av sitt handlande.

Naturligtvis blir jag också väldigt berörd när jag läser eller hör om t.ex. en kvinna som blivit mördad efter en våldtäkt, men... Jag kan faktiskt också tänka att hon slapp leva med konsekvenserna, hur gärna jag än velat att hon skulle fått leva.

Vi pratar mycket om mobbning mot barn och vuxna, vi talar om offer för sexbrott, för rån, för traffiking för olika ändamål, offer för misshandel i nära relationer, för pedofili och en väldig massa andra offer men jag undrar om vi någonsin, ens i kristna kretsar, talar om detta som brott mot det 5:e budet?

Det är givetvis fullkomligt vidrigt att beröva någon livet rent fysiskt, att inte tillåta en mäniska att leva klart sitt liv, men jag tycker det är lika vidrigt, ibland värre, att mörda någon psykiskt. En del lyckas "komma igen" men långt ifrån alla och de flesta med oerhört många jobbiga stunder på vägen. Sår i själen är väldigt mycket svårare att läka än rent fysiska sår.

Jag tror att detta är något vi alla, och kanske framför allt vi i kristna sammanhang, måste tala om med ett mycket större och djupare allvar än vi gör idag. Särskilt i kristna sammanhang är min erfarenhet det blir "fint tal" om att älska varandra och vara allmänt snälla men sällan särskilt djupa samtal om det. Jag tror att vi måste någa tala om att man kan mörda en medmänniska på så många fler sätt än genom dödligt, fysiskt, våld. Om inte annat så i den "kultur" som ofta råder på sociala medier.

Vad klickar du egentligen "gilla" på? Jag gör fel där men vågar säga jag i alla fall försöker tänka mig för. Se'n drar mitt häftiga humör, min korta stubin och för tillfället mitt eget mående iväg mig ibland, men jag försöker ändå tänka ett steg till.

Jag hoppas naturligtvis fler vill se en lite bredare bild kring "Du skall inte döda!".

Allt gott!
Eva

De kärleksfullt kärlekslösa

(Tanke: Växten heter kärleksört, just här är de isiga/frostiga.)


Jag vågar säga att vi alla har stött på de här människorna, vare sig vi lever som kristna eller inte. Idag är de ju så väldigt vanliga, så vanliga att det väl snarast är de som är normen t.o.m.

De där som så ofta och ihärdigt talar om att vara kärleksfull mot alla, snäll mot alla, god mot alla.

Men är de det?
Jag svarar nej, ett klart nej.

Det här är människor som gärna och ofta talar om allas lika värde, allas rätt att göra, tänka, tycka och tro efter eget tycke och smak. Det är människor som faktiskt rätt ofta berömmer sig av sin fantastiska kärlek till allt och alla, sin givmildhet, sin öppenhet för alla och allt.

Men...

Det finns ett stort "MEN..." där.
Ett "men" som handlar om att de med "alla" egentligen menar "alla som gör, tänker, tycker och tror som jag". För att säga det med en beteckning som jag egentligen djupt ogillar så handlar det ofta om att man måste vara rätt "PK" för att omfattas av de här människornas kärleksfullhet.

Att det här förekommer i så stor omfattning i det som i kristna sammanhang talas om som "världen", i sekulära sammanhang är kanske en sak. (Kanske....) Tyvärr är det ju då så att det förekommer i stor, alldeles väldigt mycket för stor, omfattning även i kristna sammanhang.

Jag vet inte hur många gånger jag hört mäniskor tala sig rejält varma om att "gå i Jesu fotspår", "ta rygg på Jesus", "leva efter Jesu exempel" och liknande och det sedan visat sig att just de personerna är beredda att göra oerhört mycket allt annat än kärleksfullt mot andra, även (och kanske framför allt) mot kristna syskon. De talar gärna om hur "Gud är kärlek!" men verkar då tänka sig dels att Gud därmed aldrig skulle säga nej till något enda (vilket kan vara mycket kärlekslöst) dels att den kärleken gäller endast de som gör, tänker, tycker och tror som de själva. (Jag får en känsla av det där en del inom new age kan tala om och andra raljera över, att någon sett "ljuuuuuuuuuset" eller ej.)

På ett sätt smyger sig en viss beundran in hos mig. De är fantastiskt bra på att bara höra och läsa det de vill höra och läsa dessa människor! Jag undrar om inte hela min ekonomi vore löst och perfekt om jag fått säg en tjuga för var gång jag hört någon citera Johannes evangelium kap. 8 vers 11 där Jesus säger till kvinnan som riskerat att stenas för äktenskapsbrott "Inte heller jag dömer dig. Gå..." Där stannar de kärleksfullt kärlekslösa för slutet på den meningen lyder "...och synda inte mer". Tas det med så försvinner ju möjligheten att hävda att Jesus "bara är kärlek och aldrig krävande". Då faller hela deras resonemang, hela deras kärleksfullhet.

Tyvärr har vi då också en rätt stor skara som är ärligt kärleksfulla men då på sådant sätt att de inte kan, vill,vågar säga ifrån till dessa som inte bara förvränger Guds ord utan dessutom tillåter sig rent kärlekslösa, för att inte säga orena och rent elaka, behandlingar av de som inte gör, tänker, tycker och tror precis i deras smak.

Är det några som idag ska kallas hycklare precis som Jesus kallade en del så så är det dessa kärleksfullt kärlekslösa.

Kan man då känna igen dem och kanske skydda sig och andra? Jag muttrar en hel del nu över att jag inte insåg en del tidigare, det hade kanske kunnat skydda både mig själv och andra från de djupa sår vi har idag, en del sedan länge andra med färska sår. Idag är jag helt säker på att en insikt i alla fall stämmer: De som talar mest, högst och villigast om att följa Jesu kärleksväg, att "Gud är bara kärlek" och liknande det är de minst kärleksfulla när det kommer till den berömda kritan. Tyvärr, men så är det. (Undantag då givetvis präster, pastorer och andra som predikar/undervisar om kristen tro!)

Dessa kärleksfullt kärlekslösa är i min mening det farligaste vi har. I sin egoism, för det är det, drar de sig inte för att behandla andra med en orenhet som går helt på tvärs med Guds ord i Bibeln. De kan trampa ner folk lite "till höger och vänster" för egen vinning, popularitet, "berömmelse". OM någon skulle våga säga emot eller faktiskt kritisera vad de gör då kommer det gärna små tal om hur vi måste förlåta varandra och leva enligt Kristi bud om kärlek till alla. DÅ duger det men att de själva inte visat den kärleken ochförlåtelsen...?

Jag dundrar en del ja. Helt med flit för detta är så förskräckligt, förfärligt, orent och väldigt, väldigt kärlekslöst.

Lösning?
Jag vet inte men låt oss be för att dessa kärleksfullt kärlekslösa ska få känna den äkta kärleken i Jesu efterföljd. Det är de värda, på precis samma sätt som vi alla.

Allt gott!
Eva

Hallå Gud...

... kan vi ta ett litet snack kanske?

Eller....
Just nu känns det ju faktiskt som om mitt "snack", mina böner hamnar direkt i papperskorgen, utan att ens passera skräpposten. Eller vidarbefordras de direkt till "lilla änglaskaran" för att de ska ha något att skratta åt kanske? Men jag gör väl ett försök till då.

Du vet att jag, egentligen, är helt med på det där "Ske Din vilja..." men... Hur har du egentligen tänkt jag ska se på det när Du så väldigt klart låter saker ske som faktiskt går rakt emot Ditt ord? Och jo, jag vet - det sägs stup i kvarten det där med att vi människor inte förstår, inte kan förstå, Dina planer men att allt alltid är till vårt bästa. Det må gälla andra då tänker jag, mitt bästa är det definitivt inte frågan om.

"Jodå - med tiden! Om inte annat så i evigheten!" säger de som har allt redan här och nu, inte har andra problem än vad de ska äta till middag eller möjligen en tjurig tonårings humörsvängningar att tas med. De där som aldrig upplevt mobbning, vare sig som barn eller vuxen, otrygghet, sjukdom, ekonomiska problem o.s.v.

Gnällig är jag, det vet jag, gnällig och sur och tjurig och bara så så såååååå trött och ledsen. Den här gången ger jag upp Gud, jag har inget hopp kvar. Den här gången har Du faktiskt fel i Din bedömning av vad jag klarar.

Hur har Du tänkt Dig jag ska orka ta mer "fight"? Hur ska jag orka när ingenting hjälper, ingen bryr sig om vad jag eller andra säger, när alla fina ord om samlevnad, samverkan, gemenskap visat sig vara falska så många gånger, när elakheterna bara fortsätter?

Den här gången orkar jag inte Gud!

Du har gjort mig hemlös vad gäller församling. Du tar ifrån mig den enda trygghet jag haft. Du av alla vet ju att jag inte tänker, inte orkar, börja om igen. Du vet hur svårt jag har med tillit så Du vet också att jag inte tänker börja om i den delen heller.

Du vet att jag tror på Ditt ord, rent intellektuellt, men hur tänker Du att jag ska kunna lita på Dig när Du tillåter att människor agerar rakt på tvärs mot de orden och Du inget gör? Tänker göra med tiden"? "Guds vägar är outgrundliga"? Jodå, jag har hört det där men det hjälper inte.

Min enda slutsats blir att det är mitt fel att jag har det så här. Jag kan visst tro på att Du älskar även mig men jag tror inte Du tycker om mig. Och det förstår jag med tanke på hur mitt liv sett ut.

Så hallå Gud - nu får Du faktiskt sluta gömma Dig och börja svara i all fall lite. För nu har jag ingen ork kvar, inget hopp, ingen glädje, ingen lust.

Eva

Funderingar kring nattvarden.

(Tanken är ju given. Broderiet gjorde jag för ett år sedan till ett gratulationskort vid en prästvigning.)


De senaste veckorna har jag haft anledning fundera mycket kring nattvarden. Av skäl som inte behöver tas upp här känner jag att jag just nu helt enkelt inte kan dela nattvardsbord i min egen församling, trors försök till övertalning av mig själv. Så, var gå i nattvard vilket jag tycker är viktigt.

Först kanske jag ändå ska säga att det är rätt svåra tankar det där om att inte kunna dela nattvardsbord. Det borde man väl alltid kunna? Hos mig och nu har dock funnits ett så genuint motstånd att jag faktiskt varit tvungen att lyda. (Senast satt jag verkligen och talade med mig själv om att jag nog var dum, okristen, löjligt envis o.s.v. men det hjälpte inte.) Nattvarden i sig är då inte problemet, den kan jag närmast längta efter. Prästen var heller definitivt inget problem. Många goda människor och vänner deltog. Men där är annat.

Så var jag i veckan i en annan församling på en veckomässa. Mycket fin mässa med allt jag önskar av en sådan utom en enda sak, eller två kanske - inget vin, inte ens avalkoholiserat som i min församling, och påbjuden intinktion. (Alltså att doppa brödet/oblaten i, i detta fall, druvjuicen, i motsats till att dricka direkt ur kalken.) Jag gick fram och tog emot men det kändes inte riktigt bra.

Jag var tidigare i en församling där druvjuice används och nu minns jag att jag då väl i och för sig var relativt ok med det men att något ändå inte kändes riktigt, riktigt, riktigt. Vad kunde jag då inte sätta fingret på, numer har jag läst debatter och en del annat och förstår mer vad jag måste ha reagerat på.

Nu måste sägas att jag har stor förståelse för att t.ex. en församling som S:ta Clara väljer att ta bort allt som kan tänkas mer vinliknande. Visserligen har jag hört f.d. alkoholister med väldigt olika åsikter om farorna för sina olyckssyskon men min respekt för beslutet finns där. Det är bara det att druvjuicen uppenbarligen inte passar mig. (Jag dricker inte alkohol annars. Kallar mig inte nykteriskt, ser mig nog inte som det, men jag dricker ingen alkohol.)

Funderingarna kring det här, min känsla/inre övertygelse eller vad det ska kallas, har alltså pågått rätt länge och därför har jag då och då läst det jag sett som pläderat för det ena eller andra. En sak som jag insett är viktig för mig är likheten med den sista måltiden, när Jesus och lärjungarna delade bröd och vin där i det där rummet på andra våningen när Jesus visste att det var dags lämna. Ett argument jag sett som fastnat i mig är att det var vårtid (man vet ju när judiska pesach firades så där behöver inte funderas kring dagar) och då måste det ha varit riktigt vin. (Det lär ha funnits både mer alkoholsvagt och starkare vin på den tiden.) Druvorna skördades längre fram på året och det var helt enkelt det sätt man kunde bevara dem på, genom att jäsa.

För mig är sådant av någon anledning rätt viktigt, att gå så nära vi kan det som skedde då. (Jo, jag kan hålla med i tankar om oblater också ;) ) En av de mest fantastiska nattvarder jag har upplevt var i Sigtuna. Där hade man den gudstjänsten tagit fram en mycket gammal kalk, jag minns inte exakt men ett antal hundra år gammal. Känslan att dricka ur den kalken som så många under så många, många år delat var... Nej, det hittar jag inte ord för, inte annat än att det gav en oerhörd känsla av samhörighet med kristna genom tiderna. Lite som tanken att altarrundeln ska stå där den står eftersom den antas fortsätta ut genom väggen för att länkas ihop med andra altarrundlar runt om i världens alla kyrkor. (Jag gillar alltså inte när man tar bort och kanske bara ersätter med ett kort knäfall nej...)

Nattvarden är något av det finaste vi har i kyrkan. Den sätter oss verkligen i närhet av Jesus, genom hans kött och blod men också genom den tradition av att dela bröd och vin som genom tiderna via så många kristna hållits vid liv från den där sista kvällen med vännerna i Jerusalem. Då blir, för mig, smaken av "barnsaft" fel.

Nu är jag ändå i behov av en "andningspaus" från min egen församling så där kommer jag inte sitta och försöka tvinga mig att ändra uppfattning kring annat. (Vi har alltså avalkoholiserat vin.) Det har dock visat sig inte vara alldeles lätt hitta församling i Stockholm som har vin i nattvardskalken. Några förslag fick jag dock i en facebookgrupp och efter att ha insett jag faktiskt lite känner en präst i en av de församlingarna så togs kontakt för kontroll. (Jag har dessutom varit där på en del föredrag och den ligger bra rent transportmässigt för en utan bil.)

Jag vet att rätt många, även präster, tycker att jag är smått fånig med detta. Mitt svar till dem är att de får tycka så, för mig är det en känsla, en s.k. inre övertygelse. Den ställer till det då och då men jag tror mycket på att man inte ska gå emot sådana när de är så starka.

Se'n har jag en del andra tankar om just nattvarden också men det kanske kommer en annan gång.

Allt gott!
Eva

Ord!

Ord har alltid roat mig. Inte så att jag är direkt nörd när det gäller t.ex. grammatik men jag är väldigt road av ord, ords betydelse och numer mycket intresserad av hur olika vi kan tolka ord. (Något som ju märks än mer nu när så många fler kan kommunicera i alla nätets kanaler och missförstånden ibland haglar och stormar.)

Senaste månaden är det särskilt två ord-/begreppspar som sysselsatt min hjärna när den haft tid för sådana funderingar, ord som dessutom ofta förekommer och är viktiga i en kristen kontext. (Mina funderingar kring orden hör ihop med skeenden i kristen kontext ja.)

Att lita på i jämförelse med tillit.
Att säga ursäkta i jämförelse med att säga förlåt.

Förstår ni hur jag menar?

Om jag konstaterar att jag litar på en viss person innebär det för mig att jag t.ex. litar på att den andre inte "snackar runt" om jag berättar något som jag inte skulle berätta för riktigt vem som. Jag litar på den personens omdöme som jag då tänker säger "Detta ska stanna hos mig.".

Om jag istället säger jag har tillit till någon så innebär det för mig att jag dessutom litar på att den personen inte "dömer ut" mig, oavsett vad jag kan ha att berätta om felsteg jag tagit t.ex. Tillit är för mig något mycket dyrbart och jag har nog inte känt det för mer än kanske 4 personer i mitt liv. Det finns betydligt fler jag litar/litat på.

(Jo, förutom fysiska personer har jag naturligtvis tillit till Gud. Tror jag... Vi är rätt osams för tillfället. Eller jag är i alla fall osams med Gud. Tilliten är kvar men just nu litar jag inte på Gud.)

Det andra ordparet, ursäkta respektive förlåt, har på sätt och vis kanske än mer relevans i kristna sammanhang. Jag har det senaste året (och även i tidigare perioder) hört människor komma med ofta ordrika och "fina" ursäkter men väldigt sällan be om förlåtelse.

Nu vet jag ju inte vad eventuella läsare tänker men för mig blir "ursäkta" ofta lika med det ibland rätt slarvigt och hastigt uttalade "Ursäkta då!" som ofta kan sägas i lite småsur ton. "Förlåt" är för mig ett betydligt "tyngre" ord. Säger jag förlåt så menar jag att jag inser jag gjort fel och är ledsen om jag sårat dig. "Ursäkta" använder jag nog mest i situationer typ om man behöver komma förbi någon i en matbutik eller så.

Det finns säkert många andra exempel på hur orden faktiskt blir viktiga, hur det faktiskt finns nyansskillnader som kan behöva tänkas på. Jag funderar på om det kan vara så att många vant sig vid att lite slarva med språket i och med internet? Man reagerar och skriver så snabbt, man har vant sig vid så många förkortningar som används för att det ska gå ännu fortare att få ur sig sin åsikt o.s.v. Jag tror då att det dels utarmar språket, om vi inte använder ord rätt med tanke på nyansskillnader, dels att vi riskerar alltför många missförstånd, sårande eller ej.

Jo, lite nördig är jag kanske...
(När det gäller "ursäkta" - "förlåt" handlar det för mig mycket om hänsyn mot varandra. Det får jag återkomma till tror jag....)

Allt gott!
Eva

"Avstå sex också???"

(Ingen särskild tanke alls, tycker bara mycket om dessa flox som jag fotograferade för några år sedan.)


Ungefär som rubriken säger sa' också en bekant för några år sedan. Med ren fasa i blicken faktiskt. Precis som nu var den kristna fastetiden i sin början och som kanske den enda kristna den här personen kände fick jag frågor om just fastan. Bra samtal med frågor som väl i mycket bottnade i att min bekant tyckte sig veta mer om muslimska ramadan än kristna fastan trots sin "helsvenska" bakgrund och även faktiskt konfirmationsläsning.

Vi kom ju rätt snabbt fram till att mycket är likt även om kristna inte har riktigt lika specifika regler av typen bara äta efter mörkrets inbrott och så. (Jag är själv inte särskilt insatt i de muslimska reglerna.) Tänka lite extra på de som har det svårare i livet t.ex. ingår i båda religionerna. Den kristna motsvarigheten till att bara äta vissa tider kan väl sägas ligga i att man ofta avstår viss mat, godis eller liknande.

Så berättade jag att många kristna numer t.ex. fastar från sociala medier, TV, inte går på bio och så och där dög frågan upp: "Men de avstår väl inte sex heller???".

Så var vi då in på det ämnet som många tänker kristna är närmast besatta av då det ju ofta är i samband med olika sexuella frågor (abort, HBTQ, unga kvinnor i USA som lovar vara oskulder när de gifter sig t.ex.) som media blir intresserade och det alls skrivs om kristna. Det som ofta blir mer skandaljournalistik alltså

Jag chockade min bekant rejält genom att berätta att jag vet ett antal par där ingendera parten haft sex innan de gift sig samt, än mer förskräckande tror jag, att jag själv lever i celibat sedan ett antal år. (Numer närmare 15 men det har varit långa perioder innan också.)

Nu är ju detta inget jag går omkring och basunerar ut till höger och vänster (även om jag nu bestämde mig för att, lite "äntligen", skriva om det här) men jag har inte heller dragit mig för att berätta det om det känts relevant.

Bland icke-troende/sekulära vänner och bekanta kan det väcka lite löje nästan. "Tokiga kristna som begränsar kvinnans liv!" liksom. Bland kristna vänner har det ofta väckt en som det verkar oemotståndlig lust att "hitta någon" åt mig... Att jag skulle välja ett liv som ogift? Nej, det kan de inte tänka sig! Jag har kopplats ihop med x antal män bara för att någon sett mig säga mer än "Hej!" till en man om jag ska ta i lite, men inte mycket.

Tyvärr har det i många kristna kretsar kommit att bli så att en kvinna har sitt värde i att vara maka och mor. Det handlar då inte om att kvinnan inte skulle kunna vara präst t.ex. utan just om att hon förväntas vara maka och mor också. För en gångs skull "rekade" jag lite mer innan jag skriver detta och jag måste citera Svenska Evangeliska Alliansen som i detta skriver att "äktenskap ju faktiskt inte betyder 0.5+0.5=1 utan att 1+1=1", ungefärligt citat. Kvinna och man har fullt ut värde även som ensamstående, även om man givetvis måste respektera och ära det faktum att kvinna och man tillsammans ger en bild av Gud. Jag tänker då ändå att det går att uppnå på många sätt ändå, genom umgänge med båda könen t.ex. även om det sexuella då inte ingår. (Jag tror inte heller att just den biten särskilt visar på likhet med Gud.)

Visst talas det en del om äktenskap i Bibeln. Det framhålls givetvis som gott och är ju en nödvändighet för släktets/människans fortlevnad i form av nya generationer. Men t.o.m. Jesus talar om att inte alla människor gifter sig, utan att nedvärdera. I Matteus evangeliums 19:e kapitel, vers 12 står det:

De finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig."

Exakt hur den versen bör tolkas ska jag inte ge mig in i några tankar kring. Jag har fått det om "...människor gjort dem sådana..." förklarat med att det skulle kunna gälla eunucker (alltså kastrerade män) men jag tror det gäller fler. T.ex. mig av skäl som jag inte kommer att ta upp här och nu.

Jag blir fortfrande lite fnissig när jag tänker på min bekants reaktion. Det fascinerande är att vi i dagens samhälle ser sex när, hur, var, med vem som helst som något så självklart att det närmast blir chockerande att höra att någon som jag valt bort det av helt fri vilja. Jag är ju inte ens nunna! Naturligtvis hade även jag väl en förväntan på livet som innebar man och barn. Nu blev det inte så och då blev detta med celibat faktiskt en ren befrielse. Jag står utanför allt det "spel" som ofta pågår och kan ägna mig åt annat. Visserligen får jag stå ut med att vissa människor fortfarande (de värsta, ivrigaste äktenskapsmäklarna har jag tystat faktiskt) tror att jag är förälskad i varenda man jag talar mer än två ord med. Jag får stå ut med att en hel del tror att en ensamstående och dessutom kristen kvinna alltid är "på jakt". Att stå ut är trots allt rätt enkelt när man själv vet.

Vad jag möjligen har lite svårt att faktiskt stå ut med är den lägre status jag ser att jag har i vissas ögon i och med att jag inte är maka och mor men inte heller svurit detta celibat inför Gud på något mer organiserat sätt. (Hmm.... Det kanske skulle göras?) Därför har jag valt att skriva detta som ändå är relativt personligt.

Alltså - jag skulle så gärna vilja uppleva att en ogift kvinna, en kvinna utan barn, kunde ses med samma respekt som jag tycker att män som inte är makar och fäder ändå gör. (Och då talar vi i båda fallen om personer över den ålder där det fortfarande kan tänkas bli både äktenskap och barn.)
Det vore den stora befrielsen och, som jag tror, helt i Jesu anda.

Allt gott!
Eva

Renhet, i församling och annars.

(Tanken är att många tankar, känslor och annat kan behöva malas för att bli renare i hjärta, själ och sinne.)


Då och då kan det läsas om anställda i församling någonstans i landet som råkat väldigt illa ut. Blivit utsatta för ren mobbning antingen från arbetsledare, kollegor eller av styrande i församling.

Jag har ett antal gånger blivit lite inblandad, mest som stöttning för den utsatte. Hittills inblandad på avstånd och ofta gällande någon som jag, i starten, inte känt eller ens vetat existerade. Mitt engagemang har var gång bottnat i min stora avsky för allt vad mobbning heter. (Där finns egna erfarenheter bakom ja.) Det har börjat med att jag skrivit några rader personligen till den utsatte eller ibland numer med att jag kommenterat något i sociala medier.

Kanske har de tillfällena varit bra, en sorts förberedelse för denna tid när en sådan här situation har kommit väldigt nära. Alltför nära om man ser till vad jag önskat och även trott skulle kunna ske.

Varje gång jag stött på sådant här har jag funderat mer kring detta med "kristen renhet" och då ffa i församling givetvis. Varje gång kommer jag också fram till samma svar - mobbning borde vara helt omöjligt i varje kristet sammanhang.

Det är orättfärdigt. Det är sannerligen inte att vare sig "gå i Jesu fotspår" eller att "ta rygg på Jesus". (Två i många kristna kretsar ack så vanliga talesätt att svänga sig med.)
Det är rent ut sagt orent.

Nu ska jag säga att jag kan ha lättare förstå (om än inte överse med) sådant här när det sker i en församling i "vanliga" Svenska Kyrkan där de styrande är valda i hög grad via sina politiska partier, alltså politiskt tillsatta, och som alla ärliga vet inte alltid bekännande kristna. Men när det sker inom EFS (i och för sig är EFS del av SvK men med egen organisation, eget styrsätt.) eller annan församling organiserad liknande, med förtroendevalda utsedda av eget årsmöte, rakt ur den gudstjänsfirande församlingen? Då blir det faktiskt än värre. Jag har nu då ett sådant "fall" nära och ett i nära minne sedan en tid.

Men "Vi är bara människor! Vi gör alla fel!" säger då många. Så är det, men... Jag tänker att samtidigt som jag håller med, respekterar, kan ta hänsyn till o.s.v. just det att det är så så är min tanke att vi har församlingen mycket för att hjälpa varandra att inte göra så stora fel ändå. Att vi enskilda gör fel - så är det sedan syndafallet, men just därför har vi församling/gemenskap för att hjälpa varandra att vandra så rätt och rent vi kan. Att då en församlings ledning på ett antal personer inte "styr rätt"...

Jag gör själv fel givetvis. Jag är dessutom oerhört envis och kanske inte alltid den bästa på att lyssna på kritik. Jag kan bli alltför arg, sur och tvär åtminstone tills jag får tänka igenom ordentligt på egen hand. "Grejen" är att jag då, även om jag inte alltid skulle bli så glad, förväntar mig att något kristet syskon eller, än hellre kanske, präst där talar om för mig att jag går fel.

Det talas ofta om att vi ska vara "Jesus-snälla", att vi ska förlåta (och helst också glömma, vilket alls inte är samma sak faktiskt och blir helt fel), bara se framåt och liknande. Jag tror det skapar betydligt djupare sår i en redan sårig situation. Och det är faktiskt inte heller bibliskt rätt. Jesus var visst snäll och talade mycket om förlåtelse men han sa också ifrån, rejält, när det behövdes. Likaså har flera av Nya Testamentets författare nämnt om hur församlingen ska leva och att man faktiskt kan behöva tillrättavisa varandra. Så är ju inte heller tillrättavisa lika med döma... Döma ska vi absolut inte. I kränkthetens tidevarv sätter ju dock alltför många = mellan de två sakerna. Helt fel i bibliskt mening.

Jag tänker att en av församlingens uppgifter är att visa på renhet och hur sådan kan gestalta sig. Jag menar alltså att väldigt få av oss klarar att leva så på egen hand och att församlingen där måste vara till hjälp.

Men då måste församlingens ledning (förtroendevalda) också visa på den renheten. Då kan inte, FÅR inte, mobbning förekomma utan måste motarbetas och aldrig någonsin bortförklaras oavsett om vi har olika åsikter, gör olika tolkningar av Guds ord eller annat.

Hur ska vi kunna vara saltet i världen om vi inte gör något åt denna orenhet som faktiskt verkar sprida ut sig mer och mer? Hur ska vi kunna vara ljuset som visar på ett annat, bättre, levnadssätt när vi tydligen tar till oss mer och mer av världens moral där mobbning p.g.a. t.ex. skilda åsikter närmast ses som ok i jakt på makt, karriär, berömmelse och "likes"?

Vi är ju i fastan och kanske kunde den ge hjälp åt tankar kring detta? Mina tankar kretsar där. Mina tankar kretsar faktiskt kring vart jag ska vända mig när det sammanhang jag trodde aldrig skulle förfalla till något sådant som mobbning visat sig göra just det. Mina tankar kretsar kring hur vi strävar efter mer renhet tillsammans istället för att släppa in dess motsats. För orenheten finns tyvärr helt klart här och där i svensk kristenhet.

Låt oss tilsammans be för renhet men låt oss också agera när vi ser dess motsats. För om inte vi som enskilda agerar vem ska då göra det, det ligger på allas vårt ansvar som medlemmar i församlingar, SvK likaväl som EFS, pingst, EFK eller andra.

Allt gott!
Eva