Mer eller mindre välsignade?

(Ni förstår kopplingen jag tänker mellan rubrik och bild - större av stor välsignelse, eller är välsignelsen av olika sort, som äpplena?)


Min första rubrik var "Kristna A- och B-lag?" och det säger väl också en hel del om det jag funderar kring - delar en del kristna in oss efter hur man tycker sig kunna se på "utanverket" att Gud har välsignat oss? Kan man överhuvudtaget avgöra sådant genom att se en människas yttre eller dennes ägodelar/sociala framgång?

Det här är något jag funderar på rätt ofta och nu fick jag en extra knuff att skriva om det efter att ha läst flera texter senaste veckorna som på olika sätt får mig att tänka än mer. Texter där författarna/skribenterna ofta verkar se det som självklart att om du bara är kristen "nog" så får du framgång i ekonomi, arbete, familjeliv o.s.v. Framgångsteologi alltså.

En text talar om att de saker Gud ger som välsignelse om man lever ett liv som behagar Honom - ägd bostad, bil, sommarstuga, båt, resor - ju kan ta för mycket tid sköta så man inte hinner med det man borde göra i församlingen riktigt och jag kan förstå tanken. Jag förstår tanken att man inte ska tillåta framgångarna ta tid från Gud men samtidigt är det mer än lätt läsa in annat i de här orden, nämligen att den som lever ett liv som behagar Gud ska förvänta sig en mängd materiella belöningar för det.

Är det bibliskt?
Jag skulle svara nej. Inte för att det skulle vara obibliskt att äga saker, det är det inte, men att säga att Gud välsignar med saker om du lever ett liv enligt Hans vilja. För vad säger det till alla de som inte har alla de där sakerna? Är de inte tillräckligt kristna, lyder inte Gud tillräckligt? Det är oerhört farligt att säga sådant.

Nu är det här ju inget nytt. Det är inte ens något som bara gäller ekonomi och s.k. socioekonomisk framgång. Framgångsteologin dyker upp då och då i lite olika skepnader. Tyvärr tror jag också att den finns mer dold eller undanskymd i en hel del sammanhang där vi inte ser den lika tydligt som när en författare eller talare rakt ut säger att Gud välsignar med villa och resor.

En typ av framgångsteologi finns i det att den som är singel fast man är över giftasvuxen/barnafödande ålder inte ses som lika värdefull i församling eller Guds rike, inte ses ha följt Guds befallning. En typ av framgångsteologi finns också i att den fattige inte ses lika värdefull i församlingsgemenskapen som den rikare. Den sjuke som man kanske kan tycka synd om men ändå ha en tanke om typ "Varför blir h'n inte helad? Vad har hänt eftersom Gud inte svarar på bön?".

Jag vet att det är betydligt fler än jag som då och då får en känsla av att ses som B-laget av kristna eftersom vi inte har familj, god ekonomi, kanske inte är helt friska o.s.v. Vi avfärdas lätt med att vara allt från lättkränkta till att helt enkelt ha fel, alltid av de som har allt det där som man "bör" ha som god kristen.... Jag har mött det i såväl Svenska Kyrkan "i stort" som i EFS och i frikyrkosammanhang.

Det är djupt obibliskt!

Jag har inte hittat något i Bibeln som säger att materiell framgång eller dess motsats skulle vara ett sätt att mäta någons tro. (Att Gud förser oss med det vi behöver är en annan sak.) Ibland snarare tvärtom faktiskt.

När jag är på "så'nt" humör undrar jag istället om de som predikar framgångsteologi snarast söker ett sätt att försvara sina levnadsvanor. Döljer sig ett smått dåligt samvete över att ha så mycket och kanske inte dela med sig som man tänker man egentligen borde bakom detta? Det hoppas jag inte, inte alls! Men tanken dyker upp.

Det verkar även inom kristenheten bland en del finnas ett klart behov av att känna sig lite bättre. Det är så sorgligt. Och djupt obibliskt.

Ingen av oss människor kan säga att den ena eller andra är mer eller mindre kristen. "För om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud uppväckt honom från de döda ska du bli frälst. ---Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Romarbrevets 10 kapitel, 9-13) 
("Rikedom" där handlar lika mycket om andlig rikedom som materiell, om inte mer.)

Vi måste på alla sätt motarbeta de tendenser som finns till att skapa kristna A- och B-lag! I kristenheten i stort men också i våra egna sammanhang. Se dig omkring i din egen församling - hur ser det egentligen ut där? Du som "har allt" - försök att verkligen sätta dig in i hur den som har mindre känner i er gemensamma församling. Fungerar gemenskapen verkligen för alla? Du som har mindre - hur ser du på den som har mer? Som mer välsignad? Mer älskad av Gud? Sträck på dig och vet att det inte är så! Låt dig inte luras in i sådana tankar för de kommer sannerligen inte från Gud.

Välsignelse kommer i många olika skepnader, enligt Guds vilja. Ibland kanske i form av lyckad ekonomi, familjeliv och liknande men lika gärna i ett gott liv med mindre pengar och ensamboende. Guds välsignelse/kärlek till den enskilde kan aldrig någonsin läsas ut av materiell (världslig) rikedom. Glöm aldrig det!

Jag ber om Guds rika välsignelse, hur den än uppenbarar sig, över alla.

Eva

Synas - bli sedd.

Det här inlägget har verkligen snurrat i mitt huvud ett tag. Än mer så efter att jag sett serien "Mitt perfekta liv" på SvT.  ( Här hittar ni den.)

Serien visar 4 s.k. vloggare, alltså de som filmar valda delar av sitt liv och lägger ut i olika kanaler på sociala medier, t.ex. YouTube. Jag har verkligen "noll koll" på sådant och hade ingen aning om vilka dessa 4 är men har förstått de är stora i sin genre. De får mycket uppmärksamhet, inbjudningar till evenemang som många skulle vilja gå på, kontakter som en del väl närmast skulle "döda" för o.s.v. De lever helt enkelt liv som gör mången ung person grön av avund.

Eller?

Programserien visar hur de 4, tillsammans, träffar en psykoterapeut (om jag nu förstått hans yrkestitel rätt) och försöker bena ut hur de egentligen mår. Och det är inte alltid så bra, vare sig idag med berömmelsen eller tidigare, det som kanske till stor del lett fram till vloggandet.

Nu ska jag säga att jag inte minns alldeles exakt hur det uttrycktes men när de fick i uppgift att skriva ner vad de tänker att kärlek är skrev en av dem ungefär: "Att bli sedd och höras utan att anstränga sig för att göra sig sedd och hörd. Att synas utan att göra mig sedd.". Närmast exakt det jag funderat över rätt länge faktiskt.

Det talas så mycket idag om psykisk ohälsa (vilket är mycket, mycket bra för det måste normaliseras och kunna pratas om på samma sätt som om förkylning eller huvudvärk) och jag undrar om vi inte har väldigt mycket av svaret här, i att det har blivit för mycket av "synas men inte bli sedd".

Vi har ju i mycket skapat ett samhälle där yta betyder allt. Så länge någon klär sig "rätt", kanske sminkar sig, visar upp ett leende så tänker vi allt är ok. Ofta gör vi det kanske för att vi inte tycker oss hinna fundera längre, om inte annat så för att vi är för upptagna med att putsa på vår egen yta.

Jag minns första varvet jag hade riktigt ont och besvärligt med leder och annat i kroppen - jag har nog egentligen aldrig funderat SÅ mycket på hur jag tog mig ut i andras ögon när jag lämnade hemmet. Det hände mer än en gång att jag fick höra att jag såg så pigg ut. Till slut tröttnade jag väl på min egen teater och började tala om att när jag var som mest välsminkad t.ex. då mådde jag som sämst. Jag hade satt på mig en mask, ibland för att inte riskera att behöva förklara något, ibland för att jag tänkte (visste av en del erfarenhet) att de flesta ändå inte skulle lyssna.

Numer undrar jag ofta hur dessa utseendemässigt "perfekta" människor jag ser egentligen mår.

Den här utvecklingen, med fler och fler som mår psykiskt väldigt illa på grund av att de inte tycker sig kunna leva upp till det de tänker andra/samhället/världen kräver skrämmer mig mycket. Så mycket i tillvaron, i vardagslivet men faktiskt också i det politiska samtalet, handlar i dag om yta, om att gömma och dölja hur man egentligen mår. Vi kan många gånger få långa och häftiga debatter om vad jag kan tycka är småsaker när människor anser sig kränkta av men de verkliga problemen vågar vi fortfarande inte riktigt tala om.

Det måste vi faktiskt göra och därför är jag oerhört glad över ett program som "Mitt perfekta liv" där de 4 som deltar vågar vara så öppna och riskera så mycket. (Flera av dem berättade de fått betydligt färre visningar i sina kanaler för att de väl blivit "tråkiga" i mångas ögon när de blivit ärliga med t.ex. depression.)

Nu har jag som kristen naturligtvis suttit och tänkt att jag skulle vilja berätta för de här 4 som känner sig osedda och oälskade att Gud alltid ser dem och rent ut sagt tokälskar dem, oavsett om de är kända, deprimerade, perfekt sminkade eller ej. Givetvis är jag övertygad om att det är så men ibland är jag också rädd att vi kan använda det som en ursäkt, en ursäkt för att inget göra själva. "Be om Guds beskydd! Be Gud att alltid vara med dig, Han har lovat så! Be Gud ta bort din depression, Han gör det!" är lätt att ta till när man själv antingen inte vet vad man ska göra eller när man helt enkelt inte riktigt har lust engagera sig.

Jag menar då inte att man alltid måste engagera sig heller, det är inte alltid det går. (Men jag tror det går betydligt oftare än vad man kanske tänker. Det "kostar" inte alltid mycket alls, vare sig i tid eller "besvär".) Vad vi däremot alla kan göra är att inte bara "flyta med strömmen" i den samhällsanda som säger yta är det som gäller, bara den är välputsad så är allt ok.

Min tanke är att det nog är helt nödvändigt, både för oss som enskilda människor och som samhälle, att se till att vi alla blir sedda och inte bara syns.

Allt gott!
Eva

Värsta största synden?

(Nu står det inte "äpple" utan "frukt" i text om kunskapens träd, det träd vars frukt Adam och Eva inte kunde låta bli och vars ätande innebar syndens inträde i världen och människor liv. Men ni förstår symboliken och varför bilden var lite given.)


Då och då i, ofta väldigt hetsiga, debatter om synd så anklagas de/vi som liksom jag ser äktenskapet som skapat för man och kvinna, en av var, och inget annat för att göra homosexualitet till den absolut värsta synden. Försök att protestera brukar vara lönlösa och jag har funderat mycket kring detta. Särskilt det varför det överhuvudtaget skulle vara/kännas nödvändigt att på något sätt gradera synder och vad det egentligen säger om oss alla.

Svaret kan kanske i alla fall till dels tyckas givet - kan vi säga att just DEN (och jag tänker då på en hel del annat än homosexualitet nu) synden är allra värst, helst en synd vi själva aldrig tror oss komma att frestas begå, så kan vi själva känna oss så mycket bättre.

Jag tror att det är synd att tänka så....

Nu vill jag verkligen inte gradera synder för jag tror vi är ute på en mycket farlig väg på väldigt tunn is i så fall men jag har insett jag ser en synd som mer "grundsynd", kanske lite stående över annat och faktiskt styrande väldigt mycket annat som bli synd.

Girighet.

Är det inte så att girighet faktiskt ligger bakom i princip allt annat som vi kan kalla synd? De som ofta ses som väldigt grova, typ mord, rån, liknande, givetvis men även t.ex. otrohet, snatteri och t.ex. det även i världens ögon förkastliga med skatteplanering?

Visst är det det egoistiska "Jag vill ha!" som ger otrohet, köp av sexuella tjänster och därmed utnyttjande av andra men också att man kan rösta på visst parti met för att de lovar sänka skatter. (VARNING! Tro inte att du kan räkna ut hur jag röstar p.g.a. den meningen!)

Själv har jag ett område där min egen girighet syns alltför väl - handarbete. Jag HAR garn (en del väldigt gammalt, upprepat från gamla tröjor och annat, men ändå. Ni ser hur jag kan försvara mig...) och andra handarbeten så att jag nog har att göra bra många år men ändå.... Jag får syn på en beskrivning av en såååå härlig tröja i ett såååå härligt garn.... Det finns tillfällen när jag faktiskt tackar Gud jag definitivt inte har ekonomi stor nog att ens försöka övertala mig själv köpa det där som jag såååå gärna vill ha trots att jag alls inte behöver det.

Nu tänker jag ju då att girighetens riktigt stora fara, oavsett om den gäller garn, sex, pengar eller annat, är att den är så genomgripande. För det första drabbar den oss alla, för det andra bottnar den mycket i det där med vad människan vill kontra vad Gud vill. Och då blir det ibland oerhört jobbigt, det är jag gärna i första ledet att erkänna.

Det är lättare att se synden i missbrukaren, i pedofilen, i den otrogne. Framför allt är det oerhört mycket bekvämare för "random kristen" att se sådana synder. Men var hamnar vi då?

I stora delar av (den svenska håller jag mig till) kristenheten har man väl i mycket tyckt sig lösa problemet genom att i princip avkaffa synden. (Ibland undrar jag om det blivit så att den enda synd som möjligen räknas skulle vara att inte göra allt som du vill och känner för...) Man pratar mycket i termer som "Jesus dömde inte! Han sa till kvinnan som riskerade stening 'Jag dömer dig inte. Gå!' men tar för bekvämlighetens skull bort fortsättningen som lyder 'Och synda inte mer!'".

Min övertygelse är att detta faktiskt är farligt!

Vart tar nåden vägen t.ex.? Vad ska vi med nåden och Guds förlåtelse till om vi alltid gör allting rätt? Det är dock det ena diket, det finns ett till - att gräva ner sig för mycket i synd och glömma nåd och förlåtelse även där.

Kyrkan måste våga tala om synd! Vi måste också våga betona att vi ALLA är syndare. Där tror jag att begreppet girighet faktiskt kan vara till hjälp, även om det kan låta konstigt. Girigheten har sitt grepp om oss alla, i olika mått och på olika sätt. Inte som värsta största synden kanske, men som just "grundsynd" som ger annat syndande.

Kan det vara något att fundera kring?

Allt gott!
Eva

Social konstruktion?

Får jag presentera Pelle och Molly?
De är syskon. Helsyskon. Har bott ihop med mig i sisådär 52-53 år gissningsvis. Pelle kom först men Molly är storasyster. (Hon är lite större och dessutom var jag väl rätt ny som storasyster själv när hon flyttade in.) Några av mina bästa vänner när jag var liten.

Varför då en bild på dessa två?

Jo, jag började tänka på dem när en vän för lite sedan berättade att hon "ramlat in" i ett program av den väl rätt kände dr.Phil. Inget program hon brukar titta på tror jag men hon fastnade visst när någon uttalade att kön skulle vara en social konstruktion men ras är det inte. Ras skulle alltså vara ett biologiskt faktum men inte kön.

Jag erkänner att jag blev helt ställd. Min första kommentar blev att mitt intryck av debatten här i Sverige är att de som talar om kön som social konstruktion brukar se ordet "ras" som närmast en svordom när det gäller människor.

Se'n började väl hjärnan fungera igen och jag skrev en kommentar till, med lydelsen att jag tänker precis rakt tvärtom. (Vilket min vän också gör, icke förvånande.)

Det här har snurrat en del i mitt huvud sedan det kom upp. Jag tycker det är bra skrämmande för det första att det fortfarande finns människor som talar om ras som ett biologiskt faktum även när det gäller människor. (Som hundägare är jag ju naturligtvis med på begreppet när det gäller t.ex. just hundar.) Men det är också skrämmande när man hävdar att könsskillnader är sociala konstruktioner och inget annat.

(Lite lustigt blir det också med tanke på att många som hävdar det också brukar säga att "människan är ett djur som alla andra" - hur förklarar man då könsskillnader i djurvärlden, både utseendemässigt och t.ex. när det gäller omhändertagande av ungar? Har jag aldrig lyckats få svar på, trots ett antal försök.)

Självklart finns det en del som handlar om det sociala. Om man förutsätter att alla små tjejer hellre leker med dockor än med bilar eller att alla små grabbar föredrar grävskopor framför symaskin då handlar det om just sociala konstruktioner. Men att däremot hävda att många (kanske de flesta?) tjejer föredrar dockor och grabbarna väljer grävmaskinen är det inte!

Det som oroar mig mycket i detta är dock lite annorlunda kanske. Jag är nämligen rädd att vi snarare cementerar socialt konstruerade könsroller när vi t.ex. pratar så mycket om att mer eller mindre övertyga pojkar det är ok att gråta och tjejer att det är ok att "ta plats".

Det borde väl vara fullkomligt självklart att det är så?

Jag tror helt enkelt att vad vi egentligen borde prata mer om är att låta både flickor och pojkar, tjejer och killar, kvinnor och män, tanter och farbröder vara sig själva. Sig själva som född med kvinnligt eller manligt DNA men med olika intressen och fallenheter. Inte kvinnliga eller manliga fallenheter utan mänskliga, bara rakt av mänskliga.

Då tror jag att vi skulle slippa mycket av "könskrig" lika väl som att människor skulle slippa tro att de måste genomgå ett könsbyte för att få vara den de är. (Byta kön går ju faktiskt inte heller. DNA kommer alltid att visa vad du är född som. "Bytet" är i mycket bara en chimär, som en teatersminkning. Man talar inom medicin om skillnader i vård för t.ex. hjärtinfarkt - vad händer om någon som bytt kön kommer in akut och medvetslös? Vad jag förstått är man inte ens skyldig informera sjukvårdspersonal om faktum om man inte vill, vilket i och för sig kan, KAN, vara rimligt men inte alltid.)

Är det inte egentligen fullkomligt självklart att en pojke, kille, man, farbror gråter ibland? Eller att en flicka, tjej, kvinna, tant kan bli fullkomligt rosenrasande och faktiskt vilja slåss? Det självklara i det vore en intressantare diskussion.

Att ras skulle ses som biologiskt faktum....
Jag trodde verkligen att vi kommit ifrån det! Fråga vilken kirurg som helst t.ex. - ingår det i undervisningen att lära sig olika beroende på om patienten är "vit" eller "färgad"? Visst, människor från vissa delar av världen kan ha lättare få vissa sjukdomar men det är ju inte ett skvatt konstigare än att vissa familjer/släkter är hårdare drabbade av cancer eller annat.

I min tanke är det definitivt så att "ras" är den sociala konstruktionen medan kön är ett biologiskt faktum. Sedan säger det biologiska könet inte alltid så mycket om vilka intressen vi har, om vi är mer eller mindre känslosamma och liknande - vi är människor med all den komplexitet det innebär. Alla skapade och älskade av Gud, till Guds avbild, och därmed kanske inte alltid fullt så avgränsade som man ofta gör det till.

Allt gott!
Eva

Jak.2:1-8, del 2

Nu kommer ni väl ihåg vad de verserna i Jakobs brev handlar om, men ändå... Jag kör en repris:

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Som kanske många vet fanns det i Svenska Kyrkan länge möjlighet för "fina" familjer att köpa sig plats i bänkarna i kyrkan, vad jag förstått alltid bänkarna längst fram och ju "finare" och ju mer pengar/annat värde man donerade ju längre fram. Folk med mindre pengar fick ta de platser som blev över och de fattigaste kanske inte ens fick plats. (Undrar hur man löste det när det rådde kyrkplikt egentligen?)

Rätt ofta undrar jag hur långt ifrån det där vi egentligen kommit...

Nu, liksom då, verkar tyvärr ekonomisk ställning, civilstånd, social status i övrigt och så kunna spela rätt stor roll för hur man har möjlighet komma in i/verka i en församling. I alla fall utanför den skattefinansierade Svenska Kyrkan. (Skillnaden tänker jag då är att SvK inte är lika beroende av gåvomedel inget annat. Viss gradering efter social status finns givetvis även där, ibland kan den nog även vara värst där.)

Jag skriver här nu givetvis till dels utifrån egna erfarenheter men tills dels också från sådant som jag hört av andra då och då under nu sisådär 15 år. Varken egna eller andras erfarenheter är särskilt "uppbyggliga" alla gånger och definitivt inte kompatibla med det Jakob skriver.

I väldigt många församlingar/samfund, eller om det ska uttryckas "bland väldigt många kristna" verkar finnas en mening att som kristen är man inte fattig, ensam, lågutbildad o.s.v.. I alla fall inte om man blir medlem av en församling - "de andra" de som vi samlar in pengar för att hjälpa, de som inte klarat alla livets krav, de finns ju inte bland oss! Eller...?

Det verkar ofta som om man tänker sig att en kristen närmast per automatik gått från grundskola via gymnasium till högskola till gott arbete, från barndom till tonårstid till giftermål och familj. T.ex. Alltså att man är som alla andra som man själv känner.

Jag tror att det ofta är just där skon klämmer, många inom kristenheten verkar faktiskt ha så liten kunskap om hur liv kan se ut att man inte förstår. Man säger "alla välkomna" men verkar ofta tänka då att alla ska vara som en själv.

Helst vill jag nog inte tänka på alla berättelser om hur någon inte vågar gå med i hemgrupp för att de inte bor så att de kan ha gruppen hemma, inte har råd att bjuda alltid, inte vågar berätta för mycket om den egna situationen. Eller alla de som sagt sig bli akut och mycket sjuka när det ska åkas på församlingsresa, konferenser eller liknande. Det är många, många sådana berättelser som passerat mina öron.

"Ja men det är ju bara att säga till så hjälper vi!" säger någon. Jo, det är snällt men... Skulle man kunna fundera lite kring hur det kanske känns att ofta behöve be om hjälp? Skulle man kanske kunna fundera kring om man kan göra mer sådant som inte kostar, eller åtminstone kostar väldigt lite? Nu senast var det nyårskonferens det handlade om. Kostnad för konferens, övernattning, mat mm. Förslaget att istället ordna något på hemmaplan så alla kunde vara med möttes av bara ???. (Samt ord om att prioritera sin ekonomi vilket kan uppfattas som rent elakt av den som har liten inkomst.)

Hur löser man detta?
Jag vet faktiskt inte.
Jag tror dock, eller är snarare helt säker på, att detta behöver diskuteras väldigt mycket mer. Som det ser ut idag i en hel del av kristenheten i Sverige (det finns naturligtvis goda undantag!) så görs det faktiskt skillnad ungefär på det sätt som Jakob varnar för. Det gör så ont för så många att det borde oroa alla djupt och faktiskt bli "prio ett" i alla församlingar att motarbeta sådant.

Allt gott!
Eva

Så bra så varför så dåligt?

"Vi har det ju så bra! Vi lever i ett land med så hög välfärd och så - så varför mår så många så dåligt?"

Det ungefär blev slutorden i en debatt i SvTs Aktuellt igår, om den psykiska ohälsan och med riksdagledamöter från KD och MP som deltagare. Tyvärr hörde jag inte riktigt hela men den där meningen hade nog fastnat extra även om jag gjort det.

Anledningen till debatten var väl den utredning som nu kommer om hur psykvården faktiskt fungerar. Eller inte fungerar. Går säkert att få fram en hel del om man googlar men mitt intresse nu är inte främst hur pengar ska fördelas, personal vidarutbildas eller så utan att diskutera orsaker. Därav inte en massa länkar utan uppmaningen "Googla!".

Jag tycker den där tanken som, kanske indirekt men ändå, uttrycktes är så intressant! Vi som har det så bra - hur kommer det sig att så många mår så dåligt? Varför är de psykiska ohälsotalen, efter vad jag förstår, så pass högre i ett land som Sverige än i många fattigare länder?

Tyvärr (och det är verkligen även tyvärr att det ordet är det enda användbara) tror jag att mycket beror på just att vi har det så bra, de allra flesta av oss.

Jag tänker tillbaka på dem jag senaste 10 åren eller så hört haft mest besvär, de som pratat mest om hur de fått vänta på psykologkontakt o.s.v. och då vågar jag säga att den absoluta majoriteten är människor som av många i andra delar av världen skulle kallas bortskämda och inte kapabla att klara minsta motgång.

(Bäst jag skjuter in här att jag också känner sådana som verkligen har det mycket jobbigt och verkligen är i behov av hjälp. De jag tänker på här ovan är sådana som "gräver ner sig" helt för sådant som många/de flesta av oss skulle se som "livets gång".)

Vi i Sverige hör till de befolkningar i världen som i allra högst grad fått lära sig att samhället tar hand om allt, att alla får det bra med minsta möjliga ansträngning, att vi här rätt att alltid, genom hela livet och vad som än sker, få hjälp med alla problem som kan uppstå. Vi har en så hög materiell standard att något sådant som "curling" av barn av många ses som självklart. Vi får från att vi är väldigt små höra att vi alltid, vad vi än gör, är SÅ duktiga - barn ska ju bara få höra goda saker - så när det blir mer allvar t.ex. när betyg ska sättas för att nå drömutbildningar så blir vi kränkta om läraren inte sätter de höga betyg vi själva tänker oss värda. Vi har media som hojtar om "Skandal!!!" och "Katastrof!!!" om inte Sverige vinner medaljer som man ansett givna på förhand. Vi har gott om människor som anser sig närmast fattiga om de inte kan flyga iväg på semester (minst) en gång per år, renovera köket då och då (för att se'n givetvis äta ute eller köpa färdigt för man har ju inte tid laga mat när man måste arbeta så mycket för att ha råd renovera köket...), byta till senaste mobil-modellen eller dito bilen.

Vi har rätt gott om barn och unga som i och för sig säger sig glädjas åt semestrar, fina kök och nya mobiler men som samtidigt är ledsna, så ledsna, över att de så sällan kan prata ordentligt med sina föräldrar. Det finns ju inte tid eftersom pengar måste arbetas in för allt som "måstes"...

Vi har föräldrar som är ledsna över att deras barn inte kommer till dem om de har problem utan hellre går till en kompis eller skolpersonal, för barnen vill inte "störa" sina föräldrar som ändå har så mycket att göra.

Och så undrar vi varför vi har så mycket psykisk ohälsa...

Jag tror faktiskt att det i mycket beror på att vi har det så, för, bra! Om vi inte var omgivna av ett samhälle som hela tiden ropade om att "Du måste ha MER! Bättre!! Du är värd ALLT du någonsin kan önska!!!", skulle vi kanske må bättre då? (Värd allt man kan önska kan jag då visserligen tycka alla är, det beror kanske lite på nivå och förväntningar.)

Om vi istället hörde mer om tacksamhet, hur vore det? Med tanke på vad jag skrev om i förra så är det då inte tanken att vara tacksam "för det lilla" alltid, det finns människor som på riktigt är fattiga i Sverige, men de flesta har faktiskt oerhört mycket att vara tacksamma över.

Jag tror att vi verkligen i grunden måste fundera på vilket samhälle vi vill ha och hur det stämmer överens med det samhälle vi skapat om vi ska komma ur den ständiga ökningen av psykisk ohälsa. Jag hör direkt en massa protester typ "Men det är ju så samhället ser ut! Så gör/vill alla, i hela världen!".

Men är det så vi vill ha det?
Det är frågan.

Mitt svar är rätt klart.

Allt gott!
Eva

Jakobs brev 2:1-8, del 1

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Så står det i de verser som jag ger i rubriken. Jakob, som är brevets författare, anses vara Jesu halvbror (son till Maria och Josef alltså) som var ledare för församlingen i Jerusalem.

Jag tänker rätt ofta på dessa verser, tyvärr tycker jag att det finns anledning till det. Nu dök de upp igen vid läsning av några tidningsartiklar nyligen.

Det första var en rapport från ett kristet "event" rätt nyss. Där berättas att en av talarna pratat om att man ska vara nöjd med det man har och inte klaga över det man inte har, samt att man alltid bör tala väl om sina ledare.

Nu var jag inte där och hörde så det kan mycket väl vara så att dessa ord förklarades och utvecklades mycket mer, men jag tar de citerade uttalandena som exempel. Vi kan alltså helt glömma vem som sa det och vad just den personen kan ha menat.

Jag har dock hört och läst liknande ett antal gånger och det sätter igång tankarna och minnena här.

Ord om att vara nöjd med det man har och inte klaga över det man inte har uttalas alltid av de som faktiskt har! De som inte har, och skulle ha anledning klaga, är i de allra flesta fall tacksamma för det de har och inte särskilt "gnälliga" även om en del skulle ha all rätt till det, världsligt sett. Uttalanden som det kommer från de som har familj, utbildning, bra och välbetalt arbete, fin bostad, god social status, många vänner o.s.v. Den som inte har det så är oftare tacksamma för det de ändå har eller, i en del fall, för nedtryckta för att säga särskilt mycket och definitivt för skamsna för att i egentlig mening klaga. (I många församlingar är det helt otänkbart prata om att man inte har det ena eller andra.)

Intrycket när de som faktiskt har säger sådant här blir för mig och för många andra inget annat än en "order uppifrån" att vi ska vara tysta. Som om det faktiskt kan behövas sådana som inte har för att de som har ska känna sig bra/lite bättre.

Samma sak med att inte tala illa om ledare.
Självklart tycker inte heller jag att man ska tala illa om ledare, eller om någon annan heller, men... När det sägs av en ledare så blir det väldigt konstigt - som om vederbörande helt enkelt vägrar lyssna ens på berättig kritik. Det är lätt att tysta många genom att säga saker som att det skulle vara "okristet" att inte enbart tala väl om sina ledare.

Den andra saken som fick mig att tänka på dessa verser var en rubrik som närmast förde tankarna till en artikel om en ny säsong i "Idol" eller Melodifestivalen: den löd ungefär "Lista över kristna ledare du bör känna till". Artikeln handlade om nya församlingar i Sverige som startats av olika invandrargrupper. För mig vore det självklart att rubriken skulle lydit:"Nya församlingar du bör känna till" och att präster/pastorer/ledare så presenterats under församlingen namn.

Tyvärr är jag inte särskilt förvånad över att det blir så här.
Jag har själv erfarehet från församlingar där god social status ger klart företräde och har hört om/av fler som känt sig ovälkomna p.g.a. sådant.

I ljuset av Jakobs ord men också i ljuset av vilka Jesus själv valde som sina följeslagare, vilka Gud ofta utvalt även i Gamla Testamentet så borde kristneheten verkligen inte se ut så här! Vi ska självklart ta vara på dem som har fått gåvor att undervisa, leda och så men vi ska inte upphöja dem till någon slags idoler, sätta dem på piedestaler eller alltid ge dem de bästa platserna. Alla vi kristna har olika gåvor och jag är rädd att väldigt många sådana blir outnyttjade när några (ändå rätt) få blir så hyllade att det liksom inte finns tid för andra. Det är faktiskt sorgligt.

Det, och annat av samma typ, måste vi arbeta med tänker jag.

Jag återkommer med en del 2 (minst) om detta med vad det, faktiskt, ställer till att göra skillnad på folk och folk.

Allt gott!
Eva