tisdag 9 februari 2021

"Men de flesta...!"


 

Ja ni vet, de där "flesta" som antas vara, tycka, tro och handla som "vanligt folk", vara som "folk är mest". Det där som i och för sig ofta är sant (måna av oss människor är rätt lika varandra i grunden) men som numer dels har blivit en fålla som du måste passa in i dels ställer till det väldigt illa för många. Ställer till det för många som då också får mycket svårare få hjälp om det behövs eller bara bli accepterade som de är om det är det som är aktuellt. 

De där udda som många idag verkar tänka bara ska "rätta in sig i ledet" och har oerhört svårt att ha minsta förståelse för. Jag tänkte skriva lite om dem. Eller om oss egentligen för jag hör sannerligen till den där gruppen som ofta inte passar in och har så gjort väldigt länge.

Det här med "men de flesta..." kan synas t.ex. i debatter om socialpolitik. Jag såg nyligen någon diskussion där flera skrev att en viss grupp (ej invandrare...) mest bara behövde "ta sig i kragen och ta eget ansvar". Någon replikerade att alla kanske inte kan göra det på samma sätt, beroende av personlighet/personliga förutsättningar, vad man bär med sig o.s.v. Svaret kom direkt "Men det finns massor av folk som har det jobbigt men de flesta klarar sig utan den här hjälpen!" (har för mig personen skrev i princip "det där daddandet och mjäkandet" t.o.m.)

Egentligen är det här rätt fascinerande. Vi lever i ett samhälle där individen, individualism och individens fulla ansvar över sitt eget liv ofta framhålls som det "allena saliggörande". Samtidigt har vi ett samhälle där gruppen och tillhörigheten premieras från samma politiksa håll. Jag förstår att det kan gå snett när det ofta sänds så motsägande signaler.

Att vi räknas som ett kollektiv är i och för sig inte konstigt. Man kan inte stifta lagar eller skapa regler efter varenda människas speciella situation, mycket måste vara mer generellt. Men då måste det också finnas utrymme för en del undantag av den enkla anledningen att alla trots allt inte är som "de flesta", på olika sätt och inom olika områden.

Jag får ta mig själv som exempel: Jag har flera gånger under livet behövt hjälp ekonomiskt av socialen. (Jag vet det anses "skämmigt" att tala om men jag önskar också att det kunde sägas utan minsta skam. Dock tvekade jag innan jag skrev här, men det är ändå bara fakta.) Det har inte varit enkelt, ffa för att jag inte kan stoppas i något fack där "de flesta" soc.bidragstagare kan stuvas in. Jag är inte missbrukare, inte ensamstående mamma, har inte utsatts för incest, mina föräldrar varken söp eller betedde sig illa på andra sätt. "VAR ska vi stoppa dig?" ungefär. (En soc.sekreterare med lång yrkesvana höll och skrattade med mig om detta.)

Arbetsförmedlingen samma sak. "Men du som ändå inte verkar helt dum i huvudet - varför har du inte skaffat dig utbildning?". Hade jag väldigt gärna gjort men när jag efter mobbning i grundskolan jobbat några år och sedan ville läsa in via KomVux fick jag ta fullt studielån för eftersom jag inte hade barn (ensam då) gick det inte att få mer än minimum i bidrag. Jag insåg att jag aldrig skulle få arbete med tillräcklig lön för att betala lånenefter bara gymnasieutbildning och hoppade av.  "Jaha... Och så har du problem med kroppen... Jag vet inte alls var jag ska stoppa in dig ju!". (Jag hoppade av Arbetsförmedlingen också...)

Försäkringskassan.... Det är verkligen något extra det! När jag senast hade närmare kontakt med dem var det verkligen så att man måste kunna stoppas i fack för att få någon som helst respekt och hjälp. Kan fortfarande le när jag tänker på handläggares min när läkare talade om att jag har psoriasisartrit och inte vanlig reumatism...)

Nu är det här mina personliga erfarenheter väldigt kort men vi är många. Vi är många som inte passar in i det här med "de flesta" och därför har/kan få väldigt svårt att navigera oss fram i livet, särskilt om vi behöver samhällets hjälp. Det är inte ett dugg konstigt att många ger upp! Jag envisades väldigt länge men har nu faktiskt mer och mer accepterat och lite själv ställt mig utanför. Det ställer till en hel del, ekonomiskt, hälsomässigt och på andra sätt men jag har gett upp.

Jag är idag rädd för att det bara blir mer och mer av det här med "de flesta". Det gör att vi inte ser den/de där lite udda som kanske samtidigt är de som behöver oss allra mest. ("Oss" i benämningen samhället.) Oförsonligheten mot oss som inte är som "de flesta" blir större och större tycker jag mig märka. Det innebär att vi får fler som mår väldigt mycket sämre. I ett värsta-scenario fler missbrukare, fler hemlösa, fler barn som far illa för att föräldrar mår dåligt o.s.v. Jag tror att det behövs en större medvetenhet och ffa en större omtanke även om alla oss som inte alltid är som "de flesta".

Så kan jag ju, som kristen, inte heller låta bli att tänka på orden om "dessa mina minsta" och att de alls inte bara handlar om barn...


Allt gott!
Eva



lördag 6 februari 2021

Nej, ViSK, nej, nej och NEJ!

 



När jag gick in på Kyrkans Tidnings hemsida i veckan var det första jag såg en annons från ViSK, Vänstern i Svenska Kyrkan, som ropar "Nu drar vi kyrkan åt vänster!". Min omedelbara reaktion blev som i rubriken här.

Jag blir så genuint ledsen av allt sådant här, oavsett om det som här är från vänster eller som i en artikel om att Alternativ för Sverige vill ställa upp i kyrkovalet för att dra kyrkan höger (högerhögerhöger...) ut.

Vad är det som är så otroligt svårt med att låta kyrkan vara kyrka och inte försöka "dra" den i någon enda sekulärpolitisk riktning?

Kyrkan ska inte dras åt vänster! Kyrkan ska heller inte dras åt höger! Kyrkan ska inte påverkas av sekulär liberal, konservativ, socialdemokratisk, miljöpartistisk eller annan riktining -

Kyrkan ska alltid och enbart dras åt Guds håll med Jesu "partiprogram" som det enda möjliga! Vad är det som är så svårt med att förstå och respektera det? 

Rätt ofta protesterar jag när människor i olika diskussioner och debatter hävdar i princip att alla i Svenska Kyrkan (SvK) är idioter som skiter i Gud, att kyrkan låtit sig vänstervridas (vanligare anklagelse än höger) eller att ingen i SvK längre tror på Jesus. Så är det inte! Det finns mängder av goda, gudsfruktande och Jesustroende människor i SvK. Men... Det faktum att de sekulärpolitiska partierna vägrar släppa greppet är ett stort problem! De påverkar inte sällan så att mycket skymmer Jesus och evangeliet, det går inte att komma ifrån. Mycket kommer att handla mer om hur många SvK döper, viger och begraver, hur många som deltar i gudstjänster olika grupper o.s.v. än vad dessa saker innehåller och varför vi envisas med att döpa, viga, begrava, hålla gudstjänst och skapa gemenskaper. Helt enkelt sägs mycket göras snarare för att ekonomi ska gå runt än för att Jesus ska förhärligas. Det känns ofta som om det vore viktigare med mycket folk och mycket pengar än hur evangeliet når ut. (Ja, man kan hävda ekonomi behövs för att föra ut evangeliet men det finns gränser för allt liksom...)

Detta gäller då såväl de öppet partipolitiska som de som mer dolt har en klar koppling till visst parti eller viss sekulärpolitisk inriktning. Från flera av dem, särskilt de öppet partibundna, hävdas att de behövs för de har ett välkänt "varumärke" så då vet väljare vad de röstar på. Inser de hur den förklaringen dumförklarar alla röstberättigade i SvK? Skulle alltså ett intresse för/medlemsskap i SvK innebära att man inte är förmögen att ta reda på vad nomineringsgrupper står för? (Varför kommer man med nya löften och förslag sekulärpolitiskt? Räknar men dem bara för folk som inte är medlemmar i SvK då de medlemmarna ju är för dumma för att förstå?)

De sekulärpolitiska partierna måste lämna kyrkan och låta den dras mot Gud (Fader, Son och Ande) och ingenting annat!


Allt gott!
Eva

PS
Läs nu inte detta som att jag nödvändigtvis vill ha bort alla förtroendevalda som sitter för olika partigrupper, öppna elller mer dolda! Det finns många goda kristna som, tyvärr, kandiderat på partilistor (om inte annat för risken bli utesluten ur parti om man kandiderar för annan grupp...).  Problemet är partierna de har "i ryggen" i olika hög grad, det är de, partiorganisationerna/partikopplingarna, som ska bort. Till förtroendepost i kyrkan ska man kandidera för Guds skull och ingen annans.



torsdag 4 februari 2021

Skäms! För allt och för evigt!


 


Jag funderar en del på den skam-kultur vi hamnat i numer. Den är väl inte helt ny men den verkar heller inte avta, snarare tvärtom. Det förskräcker en hel del.

För lite sedan "gillade" jag ett inlägg på Facebook där en tidning publicerade en krönika och skrev en kommentar som löd ungefär "Bra! Jag håller med.". Jag var fullt medveten om att den som skrivit krönikan i många kretsar tänks som kontroversiell och "ogillbar" oavsett vad ämnet är.

Det tog inte många minter innan någon svara de på min kommentar med ungefär "Men VET du inte vem det där är???". Jag förklarade att jag visst hade viss kännedom om det (jag är nog bra dålig på att hänga med i många "drev", läser mycket sällan t.ex. kvällstidningar och missar en hel del) men att jag just i detta som krönikan handlade om ändå tyckte att skribenten hade rätt. Här handlade det om något ändå så okontroversiellt som hur man visar upp sina barn i sociala medier, alltså inget politiskt, främlingsfientligt, religiöst eller sexuellt.

Det dög inte...
Jag borde tydligen ha insett att absolut ingenting från denne skribents penna kunde gillas eftersom personen har icke-godkända åsikter i en del annat. (Åsikter som jag inte heller gillar eller delar.)

Det här skrämmer mig en hel del.

Visst - det finns personer som jag känner så pass väl, personligen eller efter att ha läst mycket av dem, som jag skulle vara ytterst försiktig att "gilla" något alls hos dem men jag skulle faktiskt inte döma ut dem helt. Idag verkar det ju dock som om jag och andra skulle bli satta i samma skamvrå som den "förskräcklige" om jag/vi så bara satte ett "gilla" under ett inlägg som sa' t.ex. "Hundar är underbara!". (Vilket jag sannerligen håller med om då ja...)

De här personerna som en gång blivit utpekade som oberörbara kommer ju heller i princip aldrig ifrån det. Oavsett hur mycket de skulle försäkra att de ändrat åsikt och tankar och även visat det i såväl ord som handling så ska de dömas ut i allt och för evigt. Hur många av oss har aldrig sagt något obetänkt som vi aldrig skulle säga nu? Hur många av oss har aldrig gjort något mot någon annan som vi aldrig skulle göra nu? 

Jag är visst försiktig med en hel del människor och tänker mig nog rätt ofta för innan jag trycker "gilla". Det finns människor som jag vet vare sig vill eller har ändrat sig. Dem håller jag mig gärna ifrån en hel del. MEN... Jag dömer ändå inte ut dem. Hur tokiga åsikter jag än kan tycka de har, hur fel jag än tycker att de analyserar så kan jag ändå tänka dels att de kanske kan fås att ändra ståndpunkt (då handlar det om åsikter elaka mot andra t.ex. oavsett skäl till det) dels försöker jag ha i minnet att även dessa personer säkert kan vara väldigt bra i annat: goda föräldrar, duktiga i sitt arbete o.s.v.

Det handlar väl om det där att skilja på sak och person, något jag önskar fler skulle göra.

Rådjuret? Han är faktiskt ett bra exempel på vad jag menar. Han är så fin. Nu när snön ligger djup tycker jag synd om honom. Redan nu funderar jag dock på hur jag ska skydda sommarens växtlighet för det är en sak att han knaprar i sig vintervissna växter men en helt annan när han och hans artkompisar äter upp alla växande prydnadsväxter. Mina känslor för honom är väldigt lika de jag har för de människor jag tänker på här, de där som blir helt oberörbara.

Allt gott!
Eva
Jag sätter alltså igång bloggen lite igen. Jag kommer att länka på Facebook också. Kommentarer vill jag gärna se här (jag väljer vilka...) och den som kommenterar på FB kan få se sin kommentar kopierad hit men då anonymt.

måndag 25 maj 2020

Förlåta igen och igen och...



... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

måndag 18 maj 2020

Som hund och katt

(De där stod "sedan alltid" i mormors köksfönster ihop med några andra. Numer bor de hos mig.)

Det här inlägget är kanske lite mer inom kategorin "dagboksanteckningar" än många andra men så använder jag ju bloggen också. Den som läser vidare är "varnad"!

Jag har nämnt här att jag mår oerhört dåligt av att numer vara utan hund, för första gången i hela livet faktiskt. (Familjens första var 8 månader äldre än jag.) Jag har varit öppen med det också i andra sammanhang och bl.a. på facebook fått kommentarer typ "Ja men du har ju katten!". (För att inte tala om alla "Du har ju Jesus!" men det är ett annat inlägg i huvudsak...)

Nu ska jag direkt säga att jag givetvis är oerhört glad jag har siamesen! Inte tal om annat. Men...

Mina funderingar kretsar sedan 7 månader mycket kring varför saknaden efter Assar, hunden, är så förlamande enorm. Vad är det som gör att katten inte är allt jag behöver så att säga. (Ja ja ja, men nu talar vi om hund och katt och inte teologi!)

Jag lever ensam. Inte bara i meningen jag inte har egen familj utan i mycket även i andra bemärkelser. Jag är övervägande introvert men har i många sammanhang försökt öva mig på att vara mer sällskapsmänniska. (Direkt gruppmänniska blir jag aldrig.) Tyvärr lärde jag mig nog väldigt tidigt i livet, innan den ålder när man inser mycket är ett spel, att det inte spelade så stor roll vad jag gjorde, det blev inte bra nog ändå. Ser mig inte som ett offer dock! Det är så livet kan vara bara.

Hundar däremot.... De tar dig för den du är, accepterar dig som du är, blir din vän hur du än är.

Jag skaffade min första egna när jag var 16. Idag tror jag att det var mycket för att äntligen få någon som garanterat stod på min sida. Och SOM han gjorde det! Var dag under det tyvärr korta liv han fick. Men det kom efterträdare. 8 stycken av samma ras.

Nu kan någon säkert tänka att om jag inte haft hundarna hade jag sökt mig mer mot människor och gjort det lättare för mig. "Lättare..." tänker jag då och suckar lite. Jag såg ett TV-program i veckan om hundar och deras olika användningsområden, lite om historiken hund-människa. Där var en ung kvinna diagnosticerad med aspebergs med. Hon hade fått en s.k. servicehund, mycket för att komma ut mer, för att veta att hon alltid hade en vän med sig, någon som stöttade henne och garanterat stod på hennes sida o.s.v. Jag känner igen mig mycket i hennes berättelse, även om hennes framtid ter sig ljusare än vad min blev. Hon hade svårt att gå ut innan hunden kom, jag sitter idag inne för jag har ingen anledning gå ut. (Finns fler anledningar där men det är en.)

Var kommer då katten in?
Helt enkelt (eller "enkelt") i skillnaden mellan hund och katt. Jag har min 3e katt nu och har aldrig ångrat jag skaffade första. (Alla 3 siameser.) Katter är underbara om än ibland rätt knäppiknasiga djur, precis som hundar. Katt är naturligtvis ett mycket gott sällskap. Men... När jag tänker på mitt eget och varför livet utan hund känns så tomt även fast jag har katten kvar kommer jag fram till en sak - katten blir inte, för mig, vän på samma sätt.

För mig har promenaderna, även när jag muttrat om väder, huvudvärk eller brist på lust, med hund varit så oerhört viktiga och då inte minst i den vänskap/sammanhållning de skapar. Hunden och jag har upplevt saker tillsammans. Sett saker, mött andra, råkat ut för saker. I mycket det många gör med andra människor men som jag har "använt" hund till, p.g.a. vad jag upplevt och därmed lärt (av människor) eller kanske för att jag delar diagnos med kvinnan jag såg. (Ej utrett och det är inte lätt få göra vid min ålder.)

Varför skriver jag detta? Vem tror jag har intresse av det så pass att jag t.o.m. publicerar det?
Svaret är väl att jag dels gärna vill beskriva något om varför jag mår som jag gör, dels att jag gärna ville skriva något om hur viktigt det kan vara med hund för många, många av oss. Alla vi som inte riktigt lyckas passa in och bli accepterade som vi är, vi som av olika skäl kan ha svårt lita på människor - en hund accepterar, går att lita på.

För mig har det varit rent livsviktigt att kunna ta med mig hunden och gå ut och gå när jag blir alltför frustrerad, mått alltför dåligt, givetvis också när vi bara gått ut för att trivas ihop. Tyvärr kan jag inte göra detsamma med katten hur glad jag än är att jag har honom. (Med människa? Det är faktiskt inte ett alternativ alls, där kommer alltid kraven in, de man slipper med hund där man bara kan vara.)

Jag önskar så att fler skulle vilja förstå hur, faktiskt, livräddande det kan vara med hund och kanske är förståelsen större numer. Själv funderar jag vidare på hur jag ska överleva utan för för mig är det verkligen som jag skrev i en kommentar på ett socialt media - "No dog, no life".

Allt gott!
Eva






söndag 3 maj 2020

Corona-gott...


(Nyhittade favoriter här. Småsmå typ nonstop. Precis lika "nonstoppiga" vad gäller ätande.)

... och kanske något mindre gott också, vi får se.

Visst finns det ändå en hel del gott som den i övrigt föskräckliga pandemin dragit med sig?

Nu är jag inte sådan att jag deppar ihop över jobbiga nyheter (det gör jag så bra över annat...) och vägrar se och höra mer. Snarare tvärtom, jag vill gärna se, läsa, höra mycket för att kunna bilda mig egna uppfattningar. Jag vill gärna veta, inte för trygghet kanske för den kan väl ibland svaja, men kanske lite så. Dessutom vet jag efter flera upplevelser att jag är relativt bra på katastrofer. Ska givetvis inte säga för mycket men jag har en tendens bli "kall och tänkande" snarare än panikslagen.

Men ändå - givetvis vill även jag gärna se det som är gott i allt elände! Och det finns faktiskt en hel del. En hel del och kanske framför allt mycket som jag hoppas att vi kommer ta med oss ur detta, för mycket tänkvärt händer.

Jag listar några saker, utan någon egentlig ordning, som jag reagerat lite mer på:

- Omtankar 
Visst ser och hör man människor som verkar strunta i alla andra och kräva att få trava på som de vill men mitt intryck är att de är i minoritet rätt klart.
Jag tycker vi ska se mer på de som ställer upp för andra:
De som är i telefonkontakt med isolerade äldre.
De olika konstnärer, musiker, dansar och andra, som åker till äldreboenden och fixar liten föreställning utanför fönstren.
Barnen som jag såg om igår, som skriver brev till de äldre på närmaste äldreboende. Barnens stolthet (de jag såg från 7 till 10 år) och de äldres glädje i att få breven. Den äldre mannen som med grumlig röst pratar om hur han tänker på sin egen barndom när han läser brevet han fått får även mina ögon att tåras.
Alla grannar och andra som handlar åt dem som inte bör gå ut själva. De som på många ställen åker mil för att göra det.
Restauranger och fik, pizzerior och sushibarer, korvkiosker och godisbutiker som överraskar sjukvårds- och annan personal som sliter med mat och annat.
Alla som håller avstånd, stannar hemma om de är sjuka och tvättar sönder sina händer.
Den givmildhet som visas på så många håll. Här hos mig mest representerad av den engelske gentlemannen som väl de flesta sett och hört nu. Kapten Tom som nu blivit hedersöverste, som hoppades samla ihop 1000 pund inför sin 100-årsdag genom att gå 100 gånger fram och tillbaka på sin bakgård. Innan han hann fylla 100 (i torsdags tror jag) fick insamlingen ihop över 30 miljoner pund om jag läst rätt.
Med mera.

- Naturen
Det är fascinerande att se hur djurliv uppenbarligen förändrats när människan håller sin aktivitet på en lägra nivå!
Jag är väl rätt miljötänkande men inte i paritet med en del förmodligen. När jag nu ser från Bombay där rosa flamingor samlas i tusental där de inte brukar våga vara annars p.g.a. ljud och mänsklig rörelse...
När en man från Libanon (lite osäker på land där) förtjust berättar att han hör och ser fåglar nära staden, I staden, som annars aldrig är där.
Bara det att människor upptäcker att de faktiskt inne i staden alls hör fåglar.
Kängurun som skuttar på folktomma gator i Australien.
Det faktum att människor faktiskt SER sin stad och kan andas lättare.
Sköldpaddsungarna som mer frimodigt kan kravla mot havet över strand som annars är full av människor.

- Eftertanke
Eller kanske vad jag hoppas kan bli det i alla fall.
Jag tyckte lite synd om föräldrar till två barn som intervjuades i TV för någon vecka sedan. En liten tjej, 10-12 kanske, som sa' att på ett sätt tyckte hon detta var bra ändå. Hennes föräldrar som annars reste så mycket i sina arbeten var mer hemma och det var ju SÅ mysigt. Den lille killen som också tyckte det var rätt bra på sätt och vis för livet blev mycket mindre stressigt när man inte fick göra det och det och det hela veckorna. (Det var inte skolan han talade om utan fritiden.)
Det faktum att vi nu närmast tvingats tänka mer på vårdpersonal, på sjukhus, äldreboenden och inom hemtjänst tänker jag främst. Kan det komma rejäla eftertankar om hur vi annars har värderat deras arbete? Mycket som kunnat göras mycket bättre har visat sig i detta, inte minst just hur vi ser på deras så viktiga arbete. Och det arbetet är alltid viktigt, inte bara i pandemitider.
Samma sak gäller säkert många yrkesgrupper. Själv har jag länge förundrats över hur det närmast kan ses ner på städare och sophanterare. Två yrken som är oerhört viktiga för att ett samhälle ska fungera och vi, t.ex., ska kunna hindra sjukdomar att bryta ut.

Jag hoppas att vi kan ta med oss många lärdomar ur detta. Att det inte blir så att våra längtan tillbaka till "normala" liv förtränger det. Lite "mindre gott" är det kanske att vara kristen när sådana önskningar dyker upp dock... Bibeln är full av goda föresatser, löften från människan till Gud, föresatser och löften som glömts bra fort varenda gång. Alltså.... Det kan säkert sägas finnas flera "röda trådar" i Bibeln men en mycket tydlig är just det. Människan ropar till Gud i sitt elände (fast de ropen är rätt tysta nu tycker jag, i alla fall i kyrkan... det är ett annat inlägg dock), lovar bot och bättring. Gud hör och i Sin kärlek hjälper Han. Människan tackar och glömmer och börjar om. Och ropar och ber om Guds ingripande igen...
Jag hoppas att det inte blir så denna gång men vi får väl se.

Allt gott!
Eva

söndag 26 april 2020

Corona + Corona -


(Jag virkade dessa i lite frustration. Lite på skoj men också efter att jag läst i en handarbetsgrupp en kvinna gjort till sin son i lågstadieålder. Sonen SÅ frustrerad över allt han inte kunde göra fick ett virkat virus att slänga i väggarna för att få ut lite ilska.)

Visst finns det ändå både + och - i allt som sker?
Jag tänkte få "tänka högt" kring både positivt och negativt.

+  Väldigt klart plus är väl ändå det faktum att sjukvårdspersonal, hemtjänstanställda, de som arbetar inom LSS-vård och så uppmärksammas mer? Min förhoppning är att många ska hålla i de insikter vi fått när det gäller de så viktiga arbeten dessa gör, deras arbetssituation, löner m.m.

-  Att många inom t.ex. hemtjänst inte känner sig trygga med den skyddsutrustning som finns/inte finns. Oavsett om detta beror på att de borde ha men av någon anledning typ brist inte får eller om det handlar om i vilken mån förståelse finns kring när och hur utrustning ska användas är det ett klart minus när anställda inte känner sig trygga.

+  Lite med tvekan plus men ändock - att vi kanske och förhoppningsvis fått upp ögonen för de skillnader som finns i Sverige vad gäller förmåga förstå information, skydda sig hemma, arbeta hemifrån och skydda sig så (t.ex. genom att slippa kollektivtrafik). De höga dödstalen i en del invandrargrupper hoppas jag utreds oerhört noga och på alla tänkbara plan. Utreds och sedan att man försöker täppa igen hål givetvis.

+  Omtankarna människor emellan som visats. Mycket klart + för alla de som handlar åt grannar t.ex. Även till de som går in i för dem helt främmande arbetet och hjälper till när deras egna arbetsplatser fått stänga ner.

-  Allt gnällande.... Alla som nu plötsligt är virologer och smittskyddsexperter, IVA-specialister, juridiska experter som "minsann" anser det ena och andra självklart. Alla de som sprider milt sagt underliga kurer, konspirationsteorier om att politikerna skulle passa på låta äldre dö (skulle vilja se den politiker som vågar det i dagens IT-samhälle...) o.s.v. Mycket skrämmer i detta givetvis men jag undrar om inte insikten om hur lite källkritik det finns, hur gärna så många tror på enklaste (mest populistiska ofta) lösningen de ser och sprider dessa vidare skrämmer mig mest.

-  Det är väl ett minus vi redan visste om och hade kunnat räkna ut men ändå - det dåliga samvete som väcks av att se hur ojämställd världen är. Den orättvisan finns som sagt alltid men när man nu ser hur fattiga människor som har sin enda inkomst på gatorna i Asien, Afrika och andra delar av välrden stängs in och inte ens kan gå ut för att försöka få ihop de ynka slantarna.... Det syns kanske än mer i detta. Vi alla borde skämmas!

+  Ett mycket, mycket försiktigt plus. Skulle det kunna bli så att en så'n här sak väcker en del tankar i länder där inte alla har rätt till sjukvård utan att betala, där inte alla automatiskt har arbetslöshetsförsäkring, där mångas lön till stor del består av dricks? (USA ligger nära i tankarna ja... Ett rikt land som inte ens de ser till alla kan få vård för t.ex. diabetes, högt blodtryck och sådant som ändå är rätt enkelt. Men givetvis också fattigare länder om än förståelsen är större för deras brister i sådant.)

-  Nationalismen som syns lite varstans. Hur länder även inom EU stoppat leveranser av skyddsmateriel för att behålla allt själva. Jag kan vara tveksam till delar av globalisering (gillar frihandel särskilt för fattigare länder, är mer tveksam till det självklara att t.ex. kinesiska företag ska kunna köpa in sig överallt) men när sådant här händer måste vi ändå hjälpas åt. Istället drar presidenten för ett av de största givarländerna in bidrag till WHO under pågående pandemi... Jag ser gärna att det ena och andra utreds, det är inte det, men det får vi göra efteråt.

+ Generositet som visar sig lite varstans. Just nu tänker jag på den engelske gentleman som bestämde sig för att promenera 25 meter fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka i sin trädgård för att samla in pengar till brittiska sjukvården, NHS. Han hoppades på 1000 pund. Nu är insamlingen uppe i över 25 miljoner pund...
Men jag tänker också på annan generositet som visats. Kaféer som åker med fika till sjukvårdspersonal. Kvinnan som, med visst bidrag från lokal matbutik, bakar kanelbullar i mängd till personal inom vård och äldreboenden. Floristen som band x antal buketter till sjuksköterskor. Killarna som körde ut sin "truck" och rakade sjukhuspersonal bara för att de skulle få känna sig lite ompysslade. Exemplen är många.

Vad som kommer ut av allt i samband med covid-19/corona vet vi ju inte än. Mycket kommer väl att förändras åtminstone för en rätt lång tid och för många. Rädsla kommer förmodligen finnas kvar. Jag hoppas att vi inte kommer att vara mer misstänksamma mot varandra, nationellt eller internationellt, men kanske mer vaksamma. Mer vaksamma och snabbare, på lands-/politikernivå, att varna om något anas.

Jag hoppas att vi tar till vara alla + och minns hur väl vi faktiskt kunde behandla varandra i mångt och mycket. Jag hoppas också att vi inte glömmer alla - utan lär av dem, tänker efter och är beredda att omvända oss från det som blev tokigt. För om inte annat är vi skyldiga att lära oss allt vi kan av detta för att hedra alla som dött eller lidit på andra sätt.

Allt gott!
Och håll hjärtat varmt, hjärnan kall och händerna rena!
Eva