Värma små på Panzisjukhuset

Ibland sammanfaller saker verkligen på de mest förunderliga sätt!

I morse läste jag i DN om var i världen det är farligast att vara kvinna. Thomson Reuters Foundation, som jag tyvärr inte vet något om, har frågat 213 experter på kvinnofrågor i alla världsdelar och kommit fram till att Afghanistan är farligast, tätt följt av Kongo med Pakistan på tredje plats.

Senare under dagen gick jag in på Dagen, dagens tidning som jag får via e-prenumeration. Jag brukar vara ganska dålig på att läsa tidningen, så dålig faktiskt att jag efter att ha haft den mer miljövänliga e-tidningen nu bett att åter få den i pappersversion. Jag passar nog bättre för bladvändande på "vanligt", gammeldags manér... Nåväl, idag läste jag den alltså, och fick syn på att feature-chefen Ann jonsson skrivit en blogg vars rubrik innehöll ordet "sticka". Som den totala handarbetsnörd jag är måste jag givetvis läsa!

Det visade sig att Dagen tillsammans med bokförlaget Libris och PMU som är pingstkyrkornas utlandshjälp har startat en insamling till förmån för Panzisjukhuset i Kongo - av små stickade/virkade barnmössor!

Panzisjukhuset har jag läst om då och då under ett antal år nu. Ett ställe som man faktiskt önskar knappt skulle behöva finnas men som i Kongo är otroligt viktigt och gör ett fantastiskt arbete i en ofta till synes hopplös situation.

Kongo har ju under bra många år nu plågats av oroligheter. Och som så ofta är det givetvis barn och kvinnor som råkar allra, allra värst ut. Särskilt kvinnor i detta fall...

FN har kallat landet för "våldtäkternas huvudstad i världen". Enligt just FN begås 400.000 våldtäkter i landet vart år! Kan ni tänka er det... Fyrahundratusen våldtäkter...

Det är gängvåldtäkter. Våldtäkter med bajonetter. Våldtäkter med vapen som avlossas inne i kvinnan. (Vilket inte nödvändigtvis är dödligt, men tänkt er skadorna...)

Förutom den förödmjukelse, skam, rädsla och i övrigt psykiska påfrestning som en våldtäkt innebär drabbas alltså dessa kvinnor av mycket svåra fysiska skador. Och där kommer Panzisjukhuset in.

Nu minns jag inte exakt hur det började, men jag vet att det var en doktor vid namn Denis Mukwege som mer började uppmärksamma och försöka hjälpa kvinnorna. Han och hans team blev mer och mer specialiserade på att försöka att "laga" underliv. (Jag har läst om kvinnor som haft så svåra skador att det krävs både 4 och 5 operationer för att de ska fungera någorlunda normalt.)

Förutom att många kvinnor kommer till sjukhuset för att söka hjälp för sina skador så kommer naturligtvis också många för att få hjälp att föda de barn som blivit resultatet av våldtäkten. (Jag gissar att det blir en del kejsarsnitt, med tanke på omständigheterna.)

Och nu är det dessa barn som kan behöva lite extra värme! Även i Afrika blir nätterna kalla och särskilt små huvuden kan behöva hjälp att inte frysa. (Men man tar gärna emot även kläder och filtar.)

Ok - många barn i Afrika (och på andra ställen i världen) har föräldrar som kan ha svårt att sörja för kläder. Men här tillkommer så många andra saker! Att föda ett barn som blivit till när du blivit brutalt våldtagen, kanske av ett helt gäng, det kan aldrig vara lätt. Att du dessutom i många fall inte kan återvända till ditt hem, din hemby, för att dig familj inte vill veta av dig pga våldtäkten... Kanske är du t.o.m. gift, men din man förskjuter dig för att du "dragit skam" över honom och han inte vill ha ett "oäkta" barn i sitt hus...

Nu har jag läst att man på sjukhuset givetvis försöker att hjälpa kvinnorna vidare. Man försöker att ge dem möjligheter till egen försörjning om det inte går att hjälpa dem så att deras familjer/byar välkomnar dem och stöttar istället för att stöta ut. Men jag inbillar mig att en för oss i rikare och tryggare länder så självklar sak som att kunna hålla sitt barn varmt också kan vara ett steg, om än inte det största, till en bättre självkänsla och en liten gnutta framtidstro.

Kan du sticka så kan och vill du kanske bidra. Kan du inte så kan du kanske gå in och kika på PMU t.ex. och bidra till detta underbara sjukhus' arbete. Gå om inte annat in och läs på http://kyrkkaffe.libris.se/ eller http://dagen.se/blogg.du_jag-bloggen#8296 .

Och så bed med mig för den 5-barnsmor jag hörde om på lokalnyheterna här i Stockholm idag. Hon har lämnat sin man sedan han misshandlat ett av barnen. Problemet är bara att hon inte bott ihop med honom den tid som Migrationsverket anser behövs för att bevisa att hon och barnen har anknytning här. Men hade hon stannat hos honom hade socialförvaltningen omhändertagit barnen... Hon ska tillsammans med sina döttrar (och söner) utvisas till Kongo... Det näst farligaste landet för vilken kvinna som helst, och kanske än mer för en som lämnat sin man. Jag hoppas evigt att hon och hennes döttrar aldrig ska behöva riskera att hamna på Panzisjuhuset!

Jag ber om Guds välsignelse över dessa kvinnor och barn, över Panzisjuhuset och deras fantastiska personal, över alla dem i Kongo och runt om i världen som arbetar för att få ett slut på detta med våldtäkter som en del i krigföring. Och jag ber om välsignelse över den insamling som satts igång.

Allt gott!
Eva

Synden - finns den?

(Får representeras av en spricka helt med flit...)

Ja, finns det något som ska kallas synd? Eller är det bara något "de religiösa" försökt genom alla tider att lägga på människor för att hålla dem nere i någon sorts ödmjukhet?

Det har förekommit några inlägg på debattsidan i Kyrkans Tidning de senaste veckorna, om att man borde ändra texten i syndabekännelsen för att "inte trycka ner människor och få dem att känna sig värdelösa".

Jag måste erkänna att det förbryllar mig lite! Visst vet jag att många har växt upp i en kristen kontext där man talat alltför mycket om synd och att den gamla läsningen som löd ungefär "Jag fattig, syndig människa..." har satt djupa spår hos en del.

Men om vi ser det mer "allmänt"? Är det så väldigt fel och "farligt" om vi någon gång ibland påminns om att vi inte är perfekta? Att vi faktiskt kan göra fel, om än i det lilla?

Vad är då synd?

I Bibelns orginaltext används ordet "hamartia" som ordagrant betyder "att missa målet". I kristen mening ses det naturligtvis som att missa det "mål" Gud har velat med våra liv. I en sekulär mening skulle man väl kunna översätta det med att missa målet att försöka vara bra för varandra och inte göra varandra illa.

Helt och hållet tror jag inte att någon kan leva upp till det! Vi säger saker som vi inte förstår kan såra. Vi kan inte göra allt någon ber om och kanske blir den andre ledsen. Vi gör något så enkelt som att släppa en dörr nära på i ansiktet på den bakom. Ingen av oss menar något ont med sådana saker och ska inte heller gå omkring och ha dåligt samvete för det!

Men vi kan vara medvetna om det så att vi minimerar de tillfällen det händer! (Så kan det naturligtvis vara så att man helt enkelt inte kan göra det någon ber! Eller att man själv blivit ledsen och säger saker i "stridens hetta".)

Så finns det ju tyvärr människor som verkligen gör andra illa.

Jag har de senaste dagarna tänkt en hel del på de 5 unga killar som står åtalade vid en tingsrätt här i Stockholmstrakten nu. De är åtalade för våldtäkt. 15 år gamla utsatte de en 14-årig tjej för den oerhörda kränkningen som en våldtäkt innebär. I tillägg filmade de övergreppet och visade filmen på hennes skola.

Jag funderar mycket på vad som kan ha fått dem till detta. Och till en del tror jag faktiskt att det beror på att de aldrig fått lära sig om begreppet "synd". Men då måste ni förstå att jag inte alls menar att de skulle fått en uppfostran, vare sig hemma eller i skolan, som innebär att de skulle huka under ett ständigt dåligt samvete och en rädsla för att synda! Däremot skulle de kanske behövt få lära sig mer om det med att "missa målet" i att försöka vara bra för andra.

Och att vara bra för sig själva! För det tror jag är en väldigt viktig sak i detta.

Jag tror faktiskt att vi har blivit så rädda för att tala om att det finns det som är rätt och det som är fel att vi till sist har kommit att göra mer skada med det än motsatsen. Jag tror att vare sig det handlar om att ha begått en våldtäkt, en misshandel, kört rattfull och orsakat en olycka eller "bara" medvetet sårat någon med ord så är det i slutänden så att den som gjort detta mår dåligt lika väl som offret. (Om än på väldigt, väldigt olika sätt!) Jag tror inte, hur "tuff" man än försöker verka utåt, att man mår bra av att veta att man har gjort en medmänniska så illa.

Därför tror jag att vi ska våga tala om synd! Kanske behöver vi använda andra ord för att nå fram till de som är rädda för allt som verkar "religiöst", men ändå. (Och detta är något som kan omfamnas även av judar, muslimer, hinduer mm mm)

Så finns en väldigt viktig sak att minnas: efter att syndabekännelsen lästs av församlingen (inklusive präst!) kommer förlåtelsen! Vi får en ny chans att "göra bättre ifrån oss". Det måste vi också ge varandra! Jag förstår väl om tjejen som blev offer för de här killarna inte kan glömma, det vore närmast konstigt om det gick. Men vi andra måste trots allt ge dem en chans, efter straff/behandling eller vad det nu blir, att bli människor som inte missar målet igen. (Den som sårats kan ha all rätt att inte vilja ha med förövarna att göra - försoning är nog det svåraste "kristna kravet" som finns och inget man kan begära av någon annan!)

För om vi bara dömer och inte är villiga att ge varandra chansen att träffa det där målet tror jag att vi missar vårt eget mycket grovt! Men jag är väl medveten om hur svårt det kan vara...

Allt gott!
Eva

Hämnden är ljuv?

Jag hör nu på morgonen i nyheterna att den unge man som anhållits i Örebro misstänkt för ett antal våldtäkter nu även ska undersökas i samband med dubbelmordet i Linköping för några år sedan. Ni minns - det där en liten pojke och en vuxen kvinna dödades.

Och jag tänker:SKÖNT! Tänk om de kunde klara upp det också!

Men jag tänker också: Så skönt det måste vara för kvinnor i Örebro, om de nu kan känna sig tryggare. Och så BRA (hoppas jag) för den här unge mannen! Han är ju uppenbarligen i behov av hjälp - nu kan han förhoppningsvis få den.

Och sedan går tanken till hans familj, släkt, vänner. Hur mår DE idag?

Jag har funderat en hel del kring detta med närstående till en kriminell (eller för all del psykiskt sjuk eller missbrukare). Då kanske särskilt i samband med olika debatter om dödsstraff, men även i andra lägen.

Men vi kan starta med dödsstraffet. Jag tycker faktiskt att det nästan mest är ett straff mot familjen och inte mot den som begått brottet! Vad som händer efter döden vet vi inte, så straffet för den som dör kan vi faktiskt inte bedöma. Visst - hemskt att inte få "leva klart" sitt liv men ändå. De ikring däremot - de får straffet att inte ens kunna skriva till en familjemedlem som kanske trots brottet är älskad. Jag har alltid tyckt att ett på många sätt värre och mer rättvist riktat straff vore livstid utan möjlighet till minsta lilla permission. Då skulle den dömde mer få tid att "tänka över sina synder" och kanske må så dåligt som de hämndlystna önskar när han/hon inte fick vara med vid barnens bröllop, föräldrars begravningar mm.

(Och dessutom kan ju då ett felaktigt domslut rättas till...)

Hur hänger då detta ihop med den unge mannen i Örebro? Han riskerar ju definitivt inte dödsstraff.

Jo, jag är rädd att hans familj kommer att dömas väldigt hårt den också, av det "gatans parlament" som alltför gärna brukar vilja ta på sig den rollen.

Hur skyldiga är de?

Visst - det finns familjer där föräldrar kan vara nog så medskyldiga till hur barnet beter sig som vuxen! Jag har t.ex. en vän som blev lämnad på barnpsyk som 6-åring för att han "var gnällig o gråtig, som en flicka". Hans föräldrar kom aldrig tillbaka, och själv fick han 40 år av missbruk, fängelse mm. Men många av de som begår brott, av alla de olika slag, kommer från helt vanliga familjer där föräldrarna inte missbrukar/har psykiska problem eller andra problem. De kan ha föräldrar, far-och morföräldrar som gjort allt för att hjälpa, men inte lyckats.

Det kan ligga en psykisk sjukdom bakom. Kanske är den genetiskt betingad. Är det då föräldrarnas "fel"? Nu har jag ju inga barn, men jag betvivlar starkt att jag, om jag träffat någon jag velat skaffa barn tillsammans med, skulle ha föreslagit att vi kollade våra gener först för att se till att det inte fanns risk för framtida psykisk ohälsa hos barnet...

Det här med att alltid söka en "syndabock" är en mycket obehaglig drift hos människor, värre idag än tidigare tycker jag. (Återkommer nog om det i en egen blogg.) Det måste vara någons fel att saker och ting händer.

Nu tänker jag på den här mannes familj/släkt/vänner lite i ljuset av vad jag hörde i ett debattprogram för en tid sedan. Där talades om ifall man bör "hänga ut" dömda pedofiler eller inte. Frågan ställdes till förespråkarna hur de tänkte kring om pedofilen hade egna barn, hur de skulle drabbas av en sådan publicering. Svaret fick det att gå kalla dårar över hela mig: "Har han gjort andras barn illa kan gott hans egna lida också!"

Jag tror att den familj som jag just nu tänker på mycket väl kan "slå" på sig själva fullt tillräckligt! Fundera över vad de kan ha gjort fel, vad de "borde" sett o.s.v. Och jag hoppas att omgivningen inte gör livet än svårare för dem. Sedan ska han själv ha straff efter vad han gjort, men det är en annan sak.

Allt gott!
Eva