Förlåta igen och igen och...

... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

Jesus - förlåtelsebankomaten?

(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva

De kärleksfullt kärlekslösa

(Tanke: Växten heter kärleksört, just här är de isiga/frostiga.)


Jag vågar säga att vi alla har stött på de här människorna, vare sig vi lever som kristna eller inte. Idag är de ju så väldigt vanliga, så vanliga att det väl snarast är de som är normen t.o.m.

De där som så ofta och ihärdigt talar om att vara kärleksfull mot alla, snäll mot alla, god mot alla.

Men är de det?
Jag svarar nej, ett klart nej.

Det här är människor som gärna och ofta talar om allas lika värde, allas rätt att göra, tänka, tycka och tro efter eget tycke och smak. Det är människor som faktiskt rätt ofta berömmer sig av sin fantastiska kärlek till allt och alla, sin givmildhet, sin öppenhet för alla och allt.

Men...

Det finns ett stort "MEN..." där.
Ett "men" som handlar om att de med "alla" egentligen menar "alla som gör, tänker, tycker och tror som jag". För att säga det med en beteckning som jag egentligen djupt ogillar så handlar det ofta om att man måste vara rätt "PK" för att omfattas av de här människornas kärleksfullhet.

Att det här förekommer i så stor omfattning i det som i kristna sammanhang talas om som "världen", i sekulära sammanhang är kanske en sak. (Kanske....) Tyvärr är det ju då så att det förekommer i stor, alldeles väldigt mycket för stor, omfattning även i kristna sammanhang.

Jag vet inte hur många gånger jag hört mäniskor tala sig rejält varma om att "gå i Jesu fotspår", "ta rygg på Jesus", "leva efter Jesu exempel" och liknande och det sedan visat sig att just de personerna är beredda att göra oerhört mycket allt annat än kärleksfullt mot andra, även (och kanske framför allt) mot kristna syskon. De talar gärna om hur "Gud är kärlek!" men verkar då tänka sig dels att Gud därmed aldrig skulle säga nej till något enda (vilket kan vara mycket kärlekslöst) dels att den kärleken gäller endast de som gör, tänker, tycker och tror som de själva. (Jag får en känsla av det där en del inom new age kan tala om och andra raljera över, att någon sett "ljuuuuuuuuuset" eller ej.)

På ett sätt smyger sig en viss beundran in hos mig. De är fantastiskt bra på att bara höra och läsa det de vill höra och läsa dessa människor! Jag undrar om inte hela min ekonomi vore löst och perfekt om jag fått säg en tjuga för var gång jag hört någon citera Johannes evangelium kap. 8 vers 11 där Jesus säger till kvinnan som riskerat att stenas för äktenskapsbrott "Inte heller jag dömer dig. Gå..." Där stannar de kärleksfullt kärlekslösa för slutet på den meningen lyder "...och synda inte mer". Tas det med så försvinner ju möjligheten att hävda att Jesus "bara är kärlek och aldrig krävande". Då faller hela deras resonemang, hela deras kärleksfullhet.

Tyvärr har vi då också en rätt stor skara som är ärligt kärleksfulla men då på sådant sätt att de inte kan, vill,vågar säga ifrån till dessa som inte bara förvränger Guds ord utan dessutom tillåter sig rent kärlekslösa, för att inte säga orena och rent elaka, behandlingar av de som inte gör, tänker, tycker och tror precis i deras smak.

Är det några som idag ska kallas hycklare precis som Jesus kallade en del så så är det dessa kärleksfullt kärlekslösa.

Kan man då känna igen dem och kanske skydda sig och andra? Jag muttrar en hel del nu över att jag inte insåg en del tidigare, det hade kanske kunnat skydda både mig själv och andra från de djupa sår vi har idag, en del sedan länge andra med färska sår. Idag är jag helt säker på att en insikt i alla fall stämmer: De som talar mest, högst och villigast om att följa Jesu kärleksväg, att "Gud är bara kärlek" och liknande det är de minst kärleksfulla när det kommer till den berömda kritan. Tyvärr, men så är det. (Undantag då givetvis präster, pastorer och andra som predikar/undervisar om kristen tro!)

Dessa kärleksfullt kärlekslösa är i min mening det farligaste vi har. I sin egoism, för det är det, drar de sig inte för att behandla andra med en orenhet som går helt på tvärs med Guds ord i Bibeln. De kan trampa ner folk lite "till höger och vänster" för egen vinning, popularitet, "berömmelse". OM någon skulle våga säga emot eller faktiskt kritisera vad de gör då kommer det gärna små tal om hur vi måste förlåta varandra och leva enligt Kristi bud om kärlek till alla. DÅ duger det men att de själva inte visat den kärleken ochförlåtelsen...?

Jag dundrar en del ja. Helt med flit för detta är så förskräckligt, förfärligt, orent och väldigt, väldigt kärlekslöst.

Lösning?
Jag vet inte men låt oss be för att dessa kärleksfullt kärlekslösa ska få känna den äkta kärleken i Jesu efterföljd. Det är de värda, på precis samma sätt som vi alla.

Allt gott!
Eva

Nåd för alla?

Denna veckans rubrik enligt Svenska Kyrkans texter för kyrkoåret är "Nåd och tjänst". Den gammaltestamentliga texten är ur Jona bok, ni vet han som i sina försöka att slippa utföra det Gud ville t.o.m. lyckades bli svald av en stor fisk. (Fisk, valfisk, val - det sägs lite olika.)

Det jag inte har vetat/tänkt på tidigare togs upp i gårdagens predikan i min församling - det att de som bor i staden Gud sänder Jona till hör till Israels värsta fiender. Jona förväntas alltså dels trava rakt in i "lejonets håla" dels predika omvändelse och Guds nåd för fienden. Inte konstigt att han protesterar!
(Jag har tänkt det räcker gott med att folket i den staden var "värsta ogudaktiga syndarna" för att förstå hans motstånd.)

Nu i fredags i texten "Inför söndagen" i tidningen Dagen (för prenumeranter så jag kan inte länka) påpekas att Jona helt mänskligt och enkelt kan ha varit faktiskt orolig folket i staden skulle omvända sig och därmed också få del av Guds nåd, för skulle den verkligen gälla dem också? De som inte känner Gud som israeliterna gör? De som betett sig som de gjort? De som fallit så djupt och så långr från Gud?

Det är lätt att nästan fnittra åt Jona! Lätt att se hans vägran som smått barnsligt tjurig och närmast löjeväckande envis - TROR han verkligen att han ska kunna gömma sig för Gud?

Jag tänker det är helt ok att just fnissa och tycka att Jona är en rätt lustig en, men det finns ju också något oerhört djupt och allvarligt i jus Jonas bok. Den är ett mycket starkt vittnesbörd om att Guds nåd (eller förlåtelse) faktiskt gäller alla och det är något jag tror vi lite till mans faktiskt har svårt tänka, tro och acceptera rätt ofta.

För hur tänker vi egentligen? Tror/litar vi på att Guds nåd/förlåtelse även gäller mördaren? Pedofilen? Hustrumisshandlaren? IS-terroristen? Eller för den delen h'n som ständigt snattar på ICA eller har alltför lätt att skälla ut sina barn så det dundrar över trakten? Eller den otrogne? Skattesmitaren som girigt vill ha allt själv och inte unnar andra?

Det finns x antal människor i mitt liv (eller har funnits i mitt liv då kanske...) som har sårat, mobbat, misshandlat. Människor som jag tänkt både det ena och andra om och sannerligen inte önskat så mycket gott. För ett antal år sedan började jag upptäcka att jag inte längre önskade någon något ont. (Se'n kan man då diskutera vad olika personer anser som just "ont", en del skulle ju tycka att om man önskar någon ändrar sitt beteende så är man ond. Men det är en annan sak.) Det var mycket förvånande kan jag erkänna men också befriande.

I den där texten inför söndagen undrar skribenten om vi vill att de där personerna som gjort så hemska saker ska få del av Guds nåd och sedan kanske stå bredvid just dig och mig i kyrkbänken och lovsjunga Gud. Och det är frågan vi behöver ställa oss. Jag kan erkänna jag inte skulle vara alldeles bekväm från start med vissa bredvid mig.

Guds nåd och förlåtelse är verkligen öppen för alla! Den som med rent hjärta (vilket det egentligen bara är Gud som kan avgöra, glöm inte det!) ber om förlåtelse får det. Guds nåd flödar över "den förskräcklige" lika väl som över den som varit kristen hela livet. Det förstod väl Jona och smått avundsjukt och säkert med tanke på alla som sårats av folket i staden ville han inte riktigt att de skulle få uppleva den nåden. Väldigt mänskligt, men nu hade ju Gud bestämt.

Jag tror att det kanske allra viktigaste vi som kristna har att göra är just att vara (mer än) villiga att dela Guds nåd med fler! Den räcker, och blir över, till alla. Vi glömmer kanske inte vad en person gjort men förlåtelse och nåd handlar inte om glömska, det handlar om att varje människa har rätt att vända om och bli, som det heter, "en ny människa i Kristus".

Sä - alla vi som förväntar oss att få/ha del av Guds nåd för egen del - är vi beredda att låta också alla, verkligen alla, andra få del av den? Är vi beredda att låta Gud fördela sin nåd som Han vill och inte efter hur vi själva, med våra ofta hårda hjärtan, tycker att den ska spridas?

Allt gott!
Eva

Värsta största synden?

(Nu står det inte "äpple" utan "frukt" i text om kunskapens träd, det träd vars frukt Adam och Eva inte kunde låta bli och vars ätande innebar syndens inträde i världen och människor liv. Men ni förstår symboliken och varför bilden var lite given.)


Då och då i, ofta väldigt hetsiga, debatter om synd så anklagas de/vi som liksom jag ser äktenskapet som skapat för man och kvinna, en av var, och inget annat för att göra homosexualitet till den absolut värsta synden. Försök att protestera brukar vara lönlösa och jag har funderat mycket kring detta. Särskilt det varför det överhuvudtaget skulle vara/kännas nödvändigt att på något sätt gradera synder och vad det egentligen säger om oss alla.

Svaret kan kanske i alla fall till dels tyckas givet - kan vi säga att just DEN (och jag tänker då på en hel del annat än homosexualitet nu) synden är allra värst, helst en synd vi själva aldrig tror oss komma att frestas begå, så kan vi själva känna oss så mycket bättre.

Jag tror att det är synd att tänka så....

Nu vill jag verkligen inte gradera synder för jag tror vi är ute på en mycket farlig väg på väldigt tunn is i så fall men jag har insett jag ser en synd som mer "grundsynd", kanske lite stående över annat och faktiskt styrande väldigt mycket annat som bli synd.

Girighet.

Är det inte så att girighet faktiskt ligger bakom i princip allt annat som vi kan kalla synd? De som ofta ses som väldigt grova, typ mord, rån, liknande, givetvis men även t.ex. otrohet, snatteri och t.ex. det även i världens ögon förkastliga med skatteplanering?

Visst är det det egoistiska "Jag vill ha!" som ger otrohet, köp av sexuella tjänster och därmed utnyttjande av andra men också att man kan rösta på visst parti met för att de lovar sänka skatter. (VARNING! Tro inte att du kan räkna ut hur jag röstar p.g.a. den meningen!)

Själv har jag ett område där min egen girighet syns alltför väl - handarbete. Jag HAR garn (en del väldigt gammalt, upprepat från gamla tröjor och annat, men ändå. Ni ser hur jag kan försvara mig...) och andra handarbeten så att jag nog har att göra bra många år men ändå.... Jag får syn på en beskrivning av en såååå härlig tröja i ett såååå härligt garn.... Det finns tillfällen när jag faktiskt tackar Gud jag definitivt inte har ekonomi stor nog att ens försöka övertala mig själv köpa det där som jag såååå gärna vill ha trots att jag alls inte behöver det.

Nu tänker jag ju då att girighetens riktigt stora fara, oavsett om den gäller garn, sex, pengar eller annat, är att den är så genomgripande. För det första drabbar den oss alla, för det andra bottnar den mycket i det där med vad människan vill kontra vad Gud vill. Och då blir det ibland oerhört jobbigt, det är jag gärna i första ledet att erkänna.

Det är lättare att se synden i missbrukaren, i pedofilen, i den otrogne. Framför allt är det oerhört mycket bekvämare för "random kristen" att se sådana synder. Men var hamnar vi då?

I stora delar av (den svenska håller jag mig till) kristenheten har man väl i mycket tyckt sig lösa problemet genom att i princip avkaffa synden. (Ibland undrar jag om det blivit så att den enda synd som möjligen räknas skulle vara att inte göra allt som du vill och känner för...) Man pratar mycket i termer som "Jesus dömde inte! Han sa till kvinnan som riskerade stening 'Jag dömer dig inte. Gå!' men tar för bekvämlighetens skull bort fortsättningen som lyder 'Och synda inte mer!'".

Min övertygelse är att detta faktiskt är farligt!

Vart tar nåden vägen t.ex.? Vad ska vi med nåden och Guds förlåtelse till om vi alltid gör allting rätt? Det är dock det ena diket, det finns ett till - att gräva ner sig för mycket i synd och glömma nåd och förlåtelse även där.

Kyrkan måste våga tala om synd! Vi måste också våga betona att vi ALLA är syndare. Där tror jag att begreppet girighet faktiskt kan vara till hjälp, även om det kan låta konstigt. Girigheten har sitt grepp om oss alla, i olika mått och på olika sätt. Inte som värsta största synden kanske, men som just "grundsynd" som ger annat syndande.

Kan det vara något att fundera kring?

Allt gott!
Eva

"... dem oss skyldiga äro..."

Ibland blir jag närmast generad över hur "dåligt" jag tänkt, hur lite jag uppmärksammat, hur slarvigt jag måtte ha läst o.s.v. Suckar över mig själv o grälar rätt rejält på mig.

Men i o för sig.... När det gäller bönen Fader Vår (jag föredrar den framför senare Vår Fader ja, den sitter ju i sedan barnaår liksom.) är det kanske lite förståeligt, förklarligt o ursäktningsbart ändå. Fast ändå inte faktiskt för det jag ska berätta om tyder på alltför mycket slentrianbedjande för att jag ska tycka det är ok.

Bönen Fader Vår kan sägas vara uppdelad i "delböner" som vartefter avhandlar olika saker: Lovsången till Gud, önskan om Guds rikes utbredande, bön om försörjning (lekamligen o andligen), bön om frälsning o så bön om förlåtelse. O det är den där sista som landade som ett mindre klubbslag i hjärnan på mig för inte alltför länge sedan.

Så här lär ju Jesus att be om just förlåtelse:

"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."

(Svenska Folkbibeln 1998 är just denna översättning från.)

Jag har skrivit förut om det där med förlåtelse o hur svårt jag ofta haft med det. (Skulle någon bli nyfiken så går det att klicka på ordet "förlåtelse" i den lilla ordgruppen i högermarginalen.) Idag tror jag mig veta rätt väl varför.

Länge o från många har jag fått höra ungefär "Men GLÖM det där nu! Älta inte! Det är ju så länge sedan!" o liknande. Det går sällsynt illa ihop med en analyserande personlighet som min. För mig handlar mycket om att försöka förstå, särskilt andra människors handlande o bevekelsegrunderna för detta handlande. Att då bli mer eller mindre tystad i det som egentligen bara var funderingar, inte hade mycket med förlåtelse eller ej att göra, har nog ställt till det. Jag tror att det att jag inte kunde sluta fundera så länge jag inte hade en någotsånär klar idé om varför andra gjorde/gjort på visst sätt så tänkte jag att jag inte hade förlåtit.

Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om hur o när jag fick hjälp förstå att förlåtelse inte hänger på att glömma. Det tog jag med stor glädje till mig men kanske, kanske behövdes också det där klubbslaget som alltså drämde till nu under vårvintern. (Väldigt sent tycker jag alltså själv då...)

Vi läser igen den där delbönen ur Fader Vår:

"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss"

Och så betonar vi det som var klubban i min hjärna:

"... dem som står i skuld till oss."

TÄNK om jag sett det ordentligt tidigare!
Sett att (t.o.m. skulle jag vilja säga) Gud säger att de faktiskt står i skuld!

Vad Gud säger här är ju faktiskt "Du har all rätt att vara arg! Du har all rätt att vara besviken, sur, ledsen, bedrövad över vad annan/andra gjort! Du behöver inte glömma!"

Nu är det ju rent hypotetiska funderingar men jag undrar om jag inte haft lättare med mina egna tankar o, ffa, mitt eget samvete om jag förstått detta tidigare. Om jag sett att även Gud säger att "Jo, det där var fel, Den/de skulle inte gjort så!" så tänker jag att jag kanske haft lättare genom livet att lägga de händelserna o de personerna i Guds händer o låta Gud ta hand om det för att själv gå vidare. Inte osårad men i visshet Gud är med. Inte sägandes "Allt är väl o vi kan visst umgås precis som vanligt." (det går ju inte alltid o det är ok) men avståendes hämnd, hat, risk för bitterhet o ältande i dess riktiga betydelse. (Nu har jag i o för sig inte ägnat mig åt hämnd o hat annat än i tankar men ändå, jag skriver trots allt inte bara för mig själv utan i hopp någon mer läser.)

Jag undrar, o det är ju därför jag skriver detta, om det inte kan vara lite "förlösande" för fler än mig att lite mer uppmärksamma den där meningen o fundera över den.

För förlåtelse, i meningen släppa hat, hämnd, bitterhet o.s.v., i meningen överlämna ansvarsutkrävandet till Gud, är faktiskt den allra starkaste av helande krafter. Kan du förlåta i meningen lägga saker i Guds hand o inte själv gå o tänka "onda/dumma" tankar har du så mycket mer tid o energi till det som får dig att växa o verkligen leva. Du behöver inte glömma! Du behöver inte säga det var ok, det var du som var lätt sårad/kränkt! Du behöver "bara" (Tro mig, jag vet väldigt, väldigt väl det inte är helt enkelt alla gånger!) lämna det bakom dig, se framåt o kanske använda de erfarenheter du fått till annat i livet än mörka tankar.

Gud är med dig! Han ser din sårighet o tycker (minst) lika illa om den som du gör, men han vill också att du ska leva fullt ut o det går faktiskt inte om inte "ryggsäcken" av gamla oförrätter töms då o då.

Allt gott!
Eva

Den största kärlekens dag

(Enda påskpyntet här förutom några dukar. Korset är sågat av några som bodde hons Carl-Erik o Overa Sahlberg o sedan målade jag. Törnekronan är helt enkelt vildrosgrenar som behövde klippas av. 5 röda rosor står på altare idag, symboliserande Jesu 5 sår på samma sätt som t.ex. Birgittineordens 5 röda märken på huvuddoken. Jag tycker det känns bra ha hemma också, i år dessutom en gåva från en kristen vän.)


Nu får kanske en del "vatten på sin kvarn" o tycker sig se bevis för att jag, som kristen, är helt tokig - långfredagen som den största kärlekens dag? Den dag när Jesus hånas, förnedras, plågas, torteras o till slut spikas upp på ett kors till ett av de värsta, mest plågsamma, dödssätt människan hittat på?

Men jag envisas - detta är dagen när den största möjliga kärlek visas!
Samtidigt är det dagen för allra mest skam, skuld o dåligt samvete...
Hur det går ihop? Det gör det, alldeles utmärkt t.o.m., o jag ska försöka få fram hur jag tror.

Då o då (rätt ofta faktiskt) har jag i debatter stött på människor, alldeles vanliga likaväl (o nog vanligare) högt utbildade präster som förnekar både att det skulle finnas något som synd som Gud kan bli rasande över o att Jesus dog som det sista offerlammet. Dessa menar att Gud är "bara kärlek" o ser inget fel alls i att människan lever precis som h'n vill (undantaget mord, krig, utsugning, pedofili, sexköp, stöld, miljöförstöring... det brukar komma många undantag ibland...). Helt ärligt förstår jag inte hur man då läser Bibeln.

Att Jesus dog en offerdöd för att skapa försoning mellan människor o Gud talas om i evangelier, i epistlar (breven som Petrus, Paulus o andra skrivit) o även i Gamla Testamentet, att då förneka den delen av Jesu död.... Jag vet faktiskt inte vad jag ska våga kalla det.

Naturligtvis är det lättare på många sätt att skylla på Judas, de ledande i templet, folket som följer strömmen o går från att ropa Hosianna till att hetsa "Korsfäst! Korsfäst!" eller romarna. Att Jesus dog bara för att de inte gillade honom. Skyller man på dem så kommer man ju dessutom ifrån vår egen skuld i att vi idag minns lite extra hur Jesus plågades, hånades, dödades. Men vad gör det med Jesus?

Om Jesus inte dog som ett försoningsoffer för våra synders skull, inte dog för att skapa ett nytt förbund mellan Gud o människor - vad ska vi ha honom till då? Då blir Jesus inget mer än någon sorts trollkarl som kunde bota o som sa en hel del bra, moraliskt goda, saker. Jesus tappar i princip hela sitt syfte.

Varför inte istället jubla i glädje över det Jesus gjorde?

Alldeles nyss, medan jag funderade lite över ett ordval här, fick jag den gamla sången vars refräng går ungefär "Du ska få en dag imorgon som ren o obrukt står, med nya ark o nya färger till" (norsk eller dansk i original, sjöngs av ett barn tror jag, gammal som sagt). Är det inte just det Gud säger? "Nu suddar jag ut allt det som varit! Jag suddar t.o.m. ut en massa i förväg, det ni människor kommer att göra om 276, 1589 eller 2000 år! Vi börjar om med blanka blad o nya kritor!" 

"Det enda jag begär är att ni erkänner att ni går fel ibland o ber om förlåtelse i Jesu namn, namnet på den som nu lider för att det ska kunna suddas."

Vi har del i Jesu plåga den där natten o dagen. Varje gång vi ljuger, tar något vi inte borde tagit, lurar någon eller bara är vardagligt "småelak" mot någon har vi del i piskrappen, hånet o spikslagen.

Men...!
Det kan ju få vem som helst som älskar Jesus att vilja följa Judas' väg o gå o hänga sig! Så kan du väl inte säga???

Jodå - för det kommer ju något helt underbart också.

Det Jesus gjorde på korset var ju att ta på sig alla människors alla synder genom alla tider! Det enda vi behöver göra är att be om förlåtelse i hans namn. Han liksom ställde sig i vägen mellan oss o Fadern så att våra synder inte syns utan bara hans offer kan ses av Fadern. Jesus har betalat priset som rättmätigen skulle betalats av oss - det enda vi behöver göra är att tacka honom genom att be om förlåtelse. Vår bön om förlåtelse blir ett tack o ett erkännande, ett erkännande av vår skuld men också av vår tacksamhet över att Jesus såg till att vi kan slippa det straff Gud egentligen har rätt att ge oss.

Det är väl det som kallas lag o evangelium? Synden/lagen finns o får inte sopas under mattan, men nåden finns där sannerligen också! Nåden kan väl ändå sägas beroende av synden/lagen, för vad ska vi med den till, varför behöver vi nåden om inte lagen finns?

Gud är kärlek - det har de rätt i de som säger det o vill ha det till bara det. Guds största kärlek är dock att Han var beredd att offra sig själv för att skapa en ny o ren relation med oss människor trots att vi gör så mycket som får Honom både arg, förtvivlad, ledsen o rasande.

Så idag tänker jag med sorg på allt som blir fel i mitt liv, men jag gläds också åt den oerhörda kärlek som visar sig i korset.

Allt gott!
Eva

Sann Gud - sann människa

Jag har skrivit om det förut o detta blir förmodligen inte sista gången, det där om att så många numer inte riktigt verkar ta Jesus på fullt allvar. Nu fick dels söndagens predikan (av präst Christoffer Abrahamsson, Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) o en diskussion i en Facebookgrupp de tankarna att börja snurra igen.

Söndagens rubrik (o därmed denna veckas) rubrik var "I Jesu namn" (texterna GT:Klag 3:22-26, ep:Apg 10:42-43 o evangelietexten Joh 2:23-25).

Vi kan ta episteltexten som lite inledning här, för den säger en hel del om det jag tänker: "Och han befallde oss att predika för folket o vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande o döda. Om honom vittnar alla profeterna, att var o en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn." (Apg 10:42-43 alltså.)

Det där är väl en rätt bra påminnelse om att Jesus faktiskt är något mer än den "mysgubbe" som en hel del, även inom kristenheten, gärna vill göra honom till?

Vem annars än Gud kan befalla oss att predika o vittna? Om vem annan än Gud skulle profeterna ha vittnat o talat om syndernas förlåtelse genom hans namn?

Samtidigt som vi kan läsa det i Bibeln, den Bibel som ändå är grunden för vår tro o det vi måste förhålla oss till, så dyker det oftare o oftare upp människor som vill ta bort eller förringa allt tal om synd. Den jag diskuterade med via FB skrev att h*n ser Jesus som "en personlig vän o inspirationskälla" samt att talet om synd är "förlegat".

Jag ska gärna erkänna 2 saker i min reaktion över de uttalandena - dels att jag känner mig som värsta domedagsprofeten som hävdar syndens relevans även idag o säkert kan anses tjatig om det, dels att jag närmast "ser rött" när jag läser eller hör liknande. (Jag har sagt det förut: Gud hade dåligt med stubintråd på lager när jag blev till....)

Jag kan i o för sig komma med ett "njaa...." till det om Jesus som inspirationskälla. På sätt o vis stämmer det ju. Men ändå inte. Det Jesus säger genom evangelierna är inte "Lyssna nu! Jag tycker att ni kan fundera på om det jag säger inte är ett bra sätt att förhålla sig till Gud o till människor ikring er. Kanske har ni lust att göra som jag, i alla fall ibland?" det han säger är ju istället "Så här SKA ni leva om ni vill lyda Gud!". 

Ett "försvar" för tanken att talet om synd skulle vara förlegat o att vi som hävdar motsatsen inte förstår att Jesus ju "bara" är kärlek är ganska ofta att hänvisa till berättelsen om Jesus o äktenskapsbryterskan (Johannes evangelium kapitel 8 verserna 1-11). De flesta känner till grunden i den historien tror jag: En kvinna som anklagas för äktenskapsbrott förs inför Jesus av de skriftlärda o fariseerna (som vill sätta Jesus på prov genom detta). De påpekar att Mose lag bestämt straffet för sådant brott till stening o undrar vad Jesus säger. (En rätt bra uttänkt fälla är det! OM Jesus är den han säger sig vara bör han ju absolut inte vägra att utföra Guds lag. Gör han det har de anklagelsen klar.)

Jesus verkar rätt ointresserad nästan. Sitter o ritar i sanden. Så säger han: Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.". Aj då.... Ingen av de som fört dit kvinnan vågar ju hävda sig vara utan synd, så det blir ingen sten kastad alls.

I vers 10-11 har Jesus rest sig o säger till kvinnan "Har ingen dömt dig?" o sedan "Inte heller jag dömer dig.".

O där väljer många att sluta läsa.... I synnerhet då de som vill kunna hävda att Jesus är så full av kärlek att han ju aldrig skulle hävda syndens relevans...

Mycket medvetet (jo, det är jag faktiskt rätt övertygad om när det gäller de som kan sin Bibel i alla fall) väljer man att utesluta det Jesus avslutar sitt möte med kvinnan med, orden "Gå, o synda inte mer!". 

Jag o många med mig får just den här berättelse riktad mot oss då o då. De man hamnat i diskussion med hävdar gärna att eftersom Jesus här inte dömer så ska vi inte heller o därmed ska vi sluta tala om synden som något viktigt i den kristna tron.

Den person som jag skrev om ovan, som ser Jesus som vän o inspiratör men synden som förlegad blev oerhört arg o irriterad när jag frågade om h*n då inte ser Jesus även som Frälsare. (Vilket han ju sannerligen är för denna kvinnan.) Då fick jag höra att jag satte mig till doms, vilket ju inte alls var fallet jag var bara ärligt nyfiken på just det med Jesus som Frälsare.

Jag fick aldrig något svar o kunde då heller inte fråga vad man tänker Jesus ska frälsa oss ifrån om man tänker bort synden som något förlegat, gammeldags o som vi idag vet bättre än att lägga tid på. Helt ärligt hade jag väldigt gärna velat veta för det är ju mycket intressant att försöka förstå hur andra tänker, om inte annat för att inse vad man själv tror.


Men hur hör nu detta ihop med rubriken då?

Jag tänker att det här förnekandet av syndens relevans o att Jesus faktiskt talar om synd som människans "arvedel" gör att vi ser Jesus mindre som Gud. Det talas mycket om Jesus i termer av kärlek, förlåtelse o nåd men om vi plockar bort synden vilket behov har vi då av kärlek, förlåtelse o nåd? Vad ska förlåtas om synden inte finns, inte är relevant längre? Varför är vårt behov av Guds nåd så stort om synden ändå inte finns?

Jag erkänner att jag sannerligen inte får ihop det...
Själv funderar jag vidare o hoppas att även andra kan fundera på just detta - om nu Jesus är sann Gud likaväl som sann människa o därmed har makt att förlåta, att ge oss Guds nåd, hur kan vi då "sudda bort" synden ur den kristna tron utan att förlora anledningen till tron?

Ämnet lär återkomma!

Allt gott!
Eva

Alla helgons helg

(Men varför illustrera denna helg med en härva garn? Förklaring kommer...)

Den här helgen är ju egentligen "dubbel": på lördagen firas helgonen och på söndagen handlar det om vårt evighetshopp och minnet av de som gått före oss.

Om vi börjar med helgonen så måste jag erkänna att jag som protestant har en hel del svårigheter med det "fenomenet", även om t.ex. Paulus talar om dem. Jag har i och för sig inte problem med att vissa människor lyfts fram lite extra som goda exempel, även om det med alla människors absoluta lika värde är väldigt centralt i min tro, men när det kommer till helgondyrkan då hänger jag inte med längre. När människor säger att de ber helgonen att be för dem inför Gud t.ex. då går det emot den uppfattning jag har om hur förlåten i templet rämnade när Jesus dog för att visa på att vägen till Gud nu var öppen och rak för oss alla. Då kan jag tycka att om man ber "via" ett helgon så bygger man upp den där muren igen.

Men det åsido: vad är egentligen ett helgon? Finns det helgon idag?

Jag uppfattar ett helgon ungefär som en människa som kommit lite längre än vi andra när det gäller andlig utveckling. En människa som förstått lite mer av Gud kanske. Någon som har kommit längre på vägen att utforska den intuition som behövs för att höra Guds röst. Alltså inte nödvändigtvis någon som utför mirakel som efter vad jag förstått är ett av "måstena" för att bli helgonförklarad inom den katolska kyrkan.

Därmed finns det givetvis nutida helgon och jag tänker väl närmast på människor som Nelson Mandela och Desmond Tutu i Sydafrika, som fann styrkan inom sig själva att förlåta trots allt de utsatts för. Men jag tänker också på den amerikanske man jag läste om i DNs serie om hat, han vars dotter dödades i det fruktansvärda bombdådet i Oklahoma. Han berättade hur han först nästan förtärts av hat mot gärningsmannen, men så insett att det hatet bara förstörde hans eget liv, och därmed "lagt det åt sidan" och nu istället föreläser om en mer konstruktiv väg än hatets.

Eller den man vars dotter blev mördad här i Sverige för nu ganska många år sedan. Det var uppåt landet (Haparanda?). Dottern hade alltid arbetat mycket för integration av "nysvenskar" och mot rasism. Den pappan startade "5-i-12"-rörelsen för att hedra dottern. Och om jag minns rätt har jag läst att han träffat och talat med mördaren och talat om att han inte längre hyser agg.

Jag tror att det finns en väldig massa "vardagshelgon" ikring oss, oftast utan att vi "ser" dem. Alla de som inte låter hat och bitterhet styra sina liv, alla de som utan någon som helst egennytta ställer upp för andra i olika lägen - helt enkelt alla de som kan tjäna som moraliska/etiska föredömen för oss andra.

För just det att vara ett föredöme är för mig den viktigaste definitionen av ett helgon.

Den andra delen av helgen då? Det där med att minnas de som gått före oss.

Jag tänkte faktiskt en hel del på det igår när jag var på Syfestivalen här i sta'n. Och hur får jag ihop det?

Jo, jag tycker faktiskt att ett sådant arrangemang som Syfestivalen i mångt och mycket kan ses som en hyllning till de som gått före oss. Där hyllas glädjen i det som ofta kallas "handens arbete" i form av stickning och virkning, sömnad och broderi mm. Och därmed tycker jag att man hyllar alla de kvinnor (jo, män också, men kvinnor är ju här i absolut majoritet) som under årtusenden utvecklat de olika teknikerna.

Tänk på alla de kvinnor som genom tiderna skött får, klippt och kardat och spunnit ull som de sedan stickat sockor, tröjor, mössor och annat av. Eller de kvinnor som lagt ner många, många arbetstimmar (ofta i dåligt ljus och med dåligt med tid) på att skapa vackra dukar, folkdräkter och annat för att pryda tillvaron och lysa upp en ofta grå vardag.

Jag tycker t.o.m. att man kan kombinera detta med helgon och dessa handarbetande människors verk! För det finns något mycket gott i det arbete som resulterat i att barn och vuxna sluppit och slipper frysa eller får nnågot "bara" vackert att vila ögonen på.

Precis som jag tycker att det föredöme som lämnas av t.ex. Desmond Tutus förmåga till förlåtelse och försoning är viktigt och "helgonlikt" så tycker jag att det arbete som görs för att andra ska må bra rent fysiskt är viktigt och värt att uppmärksammas. Jag tror nämligen dels att båda delar är lika viktiga för vårt välbefinnande, både själ och kropp, dels att båda dessa saker hör till det som vi inte kan leva utan.

Vi kan ju leva utan datorer, bilar, telefoner - ja t.o.m. utan något så självklart för många som el så överlever vi. Men jag tror inte att vi kan överleva i längden utan förlåtelse och försoning! Och att åtminstone vi här i norr inte kan överleva utan kläder, det vet vi ju...

Det är väldigt fint att denna helg ofta används till att särskilt minnas de som dött ifrån oss, men jag kan ibland önska att man skulle tänka lite mer även på "helgondelen" av helgen och samtala mer om vad dessa människor kan lära oss. Förhoppningsvis är det så att vi åtminstone tänker extra på de goda saker våra egna avlidna haft, och kan inspireras av dem.

Allt gott!
Eva

Att inte döma

Fjärde söndagen i trefaldighetstiden handlar om just det: att inte döma.

Jag vet att de orden kan sätta många olika tankar i huvudet på många. Jesus talar ganska mycket om att inte döma din medmänniska. "Döm inte, så att du själv inte blir dömd.", "Med den dom du dömer skall du själv bli dömd.", "Ta först bort bjälken i ditt eget öga innan du försöker befria din broder från flisan i hans.", "Var barmhärtig, så som Fadern är barmhärtig.".

Men vad menar han egentligen? Ska vi då inte ens få tala om när någon gör fel? Aldrig kunna säga till någon annan att "Den där - hon/han är väl en riktig knasboll!"? Och förresten, själv talar han ju folk till rätta stup i kvarten!

(Det där sista är ju inte så konstigt... Jesus hade inga bjälkar i sina ögon, så han kunde verkligen ta bort flisan ur andras.)

Jag tror att man nåste göra en väldigt viktig distinktion här! Eller jag är faktiskt säker på att man måste det... Man måste skilja på människan som person, och människans gärningar.

Att en människa stjäl, misshandlar eller "bara" mobbar någon behöver ju på intet sätt betyda att den människan är ond rakt igenom. Men de gärningarna ska sannerligen fördömas! Samma sak gäller ju faktiskt också i detta sammanhang den som snäser åt kassörskan i mataffären, snackar "skit" om arbetskamraten, eller tar med sig saker hem från jobbet som egentligen skulle ha stannat där.

Någon som gör något sådant är också väldigt "enkla" för oss andra som inte gjort oss skyldiga till liknande. Det är lätt för oss att sätta oss på lite "höga hästar" och berämma oss själva i att vi i alla fall är mycket bättre än de!

Men är vi det om vi verkligen är ärliga?

Jag minns en kvinna jag kände för ganska många år sedan. Hon var dagmamma åt ett härligt gäng ungar, en väldigt bra sådan. Men med ett antal barn i värsta "ritåldern" gick det ju åt en hel del papper. Denna kvinna hade en lite irriterande tendens att alltid i väldigt hårda ordalag fördöma människor som ertappades med "fingrarna i syltburken", vare sig det gällde större bedrägerier eller snatterier i närmaste affär. Men - hon lät sin man ta hem kopieringspapper som barnen fick att rita på...

Till slut blev det ett så pass stort svinn så det relativt lilla företaget som maken arbetade på reagerade. Utredning och upptäckt. Och ett fullkomligt ramaskri från denna kvinna... "Han har ju så lite betalt! Och jag får så lite för barnen! Det är väl inte så farligt!?!"

Men vad är det egentligen för skillnad? "I grunden" om man så säger. Vare sig det gäller att ha förskingrat miljoner eller att ha stulit kopieringspapper så handlar det om stöld.

Och det är där jag menar att vi kanske inte ska vara så säkra på att vara så oskyldiga och "rena" någon av oss. Alltså har vi en reell anledning till att inte döma.

En sådan "genomgång" av våra egna liv ger förhoppningsvis också en större förståelse för detta att i varje fall nöja sig med att döma gärningen, och inte hela människan.

Vad är det som säger att inte en mördare kan vara en mycket god make och far t.ex.? Vad är det som säger att rattfylleristen som i och för sig vid det tillfället han/hon körde i ett fullkomligt vanvettigt berusat tillstånd riskerade andras liv inte är en god arbetskamrat i normala fall?

Gärningarna är värda all fördömelse och avsky, men människan ... Ska han/hon verkligen inte ha rätt att ses även som annat?

Straff kan och bör utmätas för väldigt många saker. Men under strafftid måste alla också få ses som mer än bara sig gärning, få hjälp att förändras och chans till ett annat liv. Och när straffet är avtjänat - vare sig det gäller att sitta i fängelse eller något sådant som att vänner inte riktigt vill tala med någon som betett sig illa - så måste vi låta bli att döma! Vi måste försöka vara så barmhärtiga att vi ser hela människan!

Gott och ont finns det "möjligheter" till i alla människor! En del av oss hamnar i situationer där det onda tar överhanden. Jag säger absolut inte att vi inte själva har ansvar för det, det finns i princip alltid valmöjligheter, men människan är inte fullkomlig.

Vad vi framför allt har möjligheter till är att försöka se på varandra med kärlek och inte döma ut varandra. Det tror jag är något av det allra viktigaste Jesus lär, när han tar till sig "tullindrivare och skökor" som det står, att vi måste se varandra bakom masker och eticketter.

Jag minns nu plötsligt något jag skrev om för ganska länge sedan. Jag såg ett program med Sverker Olofsson. I slutet sändes en intervju med en nordamerikansk indian, en man i Sverkers ålder som han tydligen varit vän med en tid. Denne man berättade om hur han försökte förklara människovärde för barn i skolorna i reservaten. Han tog en sedel av medelhög valör och frågade barnen om de ville ha den. Givetvis sa' alla JA!. Han skrynklade till den ordentligt och frågade igen. Samma svar. Till slut trampade han på den med smutsiga skor. Frågade och fick samma svar.

Så måste vi faktiskt försöka tänka om människor också! Det är inte alltid lätt, men vi måste försöka minnas att även den människa som blivit lite "tillskrynklad och nedsmutsad" av livet, vare sig det handlar om missbruk eller någon som "bara" begått det som ibland ses som "finare" brott typ förskingring, är värd precis lika mycket som den som går genom livet ren och struken. I Guds ögon är vi alla lika mycket värda! Och vi ska alla en dag dömas med samma mått, så låt oss själva försöka döma andra som vi själva vill bli bedömda!

Allt gott!
Eva
(Datorn? Ja den fungerar stundstals, men jag har varit tvungen att starta om den ett varv under skrivandet av detta. Och tyvärr kom ju aldrig inlägg in förra söndagen. Då handlade texterna om bl.a. den förlorade sonen. Många kan väl den historien? Då ser ni också att dagens text har väldigt mycket gemensamt med den.)

Förlåtelse

Ett av de s.k. "stororden" tillsammans med sådant som synd, nåd, frälsning, salighet, gemenskap, ödmjukhet.

Är inte just det ordet något av det allra svåraste vi kan lära oss att uttala?

Ok - för en logoped kanske det inte är så svårt att få någon att uttala det, men att mena det?

Jag har haft svårt för det där. Har alltid trott att det där med att "förlåta" innebär att allt som gjort ont ska vara borta. Att man ska glömma och aldrig mer tänka på. Och det har jag aldrig kunnat...

Så, för några år sedan, var det en präst som ägnade en predikan, en "lärotimme" och en annan gudstjänsts tal till just detta.

Han talade då på ett mycket humoristiskt sätt om hur han blivit av med sin cykel. Hur arg han blev! Hur han ville "hugga huvudet av" den som stulit cykeln. Men också om hur han visste att han inte kommer att stå där, på "Domens dag" och peka anklagande mot tjuven och säga "Han där stal! Han ska inte in i himlen!"

Fölåtelse handlar inte om glömska!

Förlåtelse handlar om att inte fortsätta att anklaga. Att inte gå omkring och planera hämd mot den som gjort dig illa. Att inte önska den människan illa.

Jag har uppfattats som långsint. Och jag har sett mig själv så. Men jag har insett att det är faktiskt inte det jag är!Jag kan visst gå och fundera på situationer långt tillbaka i tiden. Fantisera ihop dialoger, hur det kanske kunde varit. Jag kan var väldigt ARG på människor som jag tycker sårat mig.

MEN - jag vill dem inget ont på något sätt!

Det tog tid för mig att inse det. Och att inse att den hämd jag trodde att jag sökte bara skulle drabba mig själv.

Att säga att man inte "ruvar på hämd" eller liknande kan uppfattas som "svagt". Och ser man till det som ofta är mest "ok" i dagens samhälle kan jag förstå det. Men jag hävdar att motsatsen är det riktiga. Om du, istället för att direkt "rusa ut", tänker efter vad som egentligen känns bäst och därifrån väljer att inte "gå i clinch" med den du skulle vilja ...

Jag är övertygad om att du vinner på det!
Och Gud vet det...  Hans son förlät sina avrättare på korset... Tänk tanken!