Förlåta igen och igen och...

... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva