5:e budet - "Du skall inte döda!"

(Tanke: Att "dra ihop mörka moln" i någons liv kan döda på sitt sätt.)


... men "döda" själsligt - lite får väl folk tåla ändå?

Jag hörde nyligen en diskussion om hur Jesus inte alls avfärdar Gamla Testamentets bud så som en del ibland verkar vilja hävda. Då talades bl.a. om att många säkert och glatt säger att "Jag har då i alla fall inte varit otrogen och jag har definitivt inte dödat någon!" och så känner man sig "säker". I alla fall tills man läser Jesu ord om att bara man ser på en annan människa än sin lagvigda med åtrå så har man begått otrohet i sitt hjärta, och det är illa nog. En bra påminnelse till oss alla om hur allvarligt Gud ser på saker, oavsett vi har någon att vara ju otrogen mot eller ej.

Det där med "Jag har i alla fall aldrig dödat någon!" har jag funderat på då och då under många år. Jag tror, känner mig faktiskt rätt säker på, att de allra flesta av oss visst har gjort det. Inte fysiskt givetvis men psykiskt. Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig varit med i en mobb på något enda sätt, om inte annat så som tysta betraktare när någon råkat illa ut?

Nu ska jag erkänna en rätt ful sida/åsikt hos mig själv - jag är emot dösstraff delvis med ledning av detta. Dels tycker jag då att vi inte ska döda (om inte annat så för risken att vi faktiskt avrättar fel person, det har ju hänt och går inte att reparera), dels för att jag tänker att ett riktigt livstidsstraff är värre för den skyldige.

I det med dödsstraff gör jag en i vissas mening kanske lite underlig jämförelse med den som blivit mördad. Båda mister möjligheten leva klart sitt liv till den tid Gud bestämt annars men det är inte det jag tänker på. Att förlora någon som blir mördad ger ju familj, vänner och andra omkring livslånga sår, en typ av straff, att en nära anhörig, vän, liknande avrättas ser jag också till stor del som ett straff för de nära i tanke att den som dött inte längre lider och får ta konsekvenserna av sitt handlande.

Naturligtvis blir jag också väldigt berörd när jag läser eller hör om t.ex. en kvinna som blivit mördad efter en våldtäkt, men... Jag kan faktiskt också tänka att hon slapp leva med konsekvenserna, hur gärna jag än velat att hon skulle fått leva.

Vi pratar mycket om mobbning mot barn och vuxna, vi talar om offer för sexbrott, för rån, för traffiking för olika ändamål, offer för misshandel i nära relationer, för pedofili och en väldig massa andra offer men jag undrar om vi någonsin, ens i kristna kretsar, talar om detta som brott mot det 5:e budet?

Det är givetvis fullkomligt vidrigt att beröva någon livet rent fysiskt, att inte tillåta en mäniska att leva klart sitt liv, men jag tycker det är lika vidrigt, ibland värre, att mörda någon psykiskt. En del lyckas "komma igen" men långt ifrån alla och de flesta med oerhört många jobbiga stunder på vägen. Sår i själen är väldigt mycket svårare att läka än rent fysiska sår.

Jag tror att detta är något vi alla, och kanske framför allt vi i kristna sammanhang, måste tala om med ett mycket större och djupare allvar än vi gör idag. Särskilt i kristna sammanhang är min erfarenhet det blir "fint tal" om att älska varandra och vara allmänt snälla men sällan särskilt djupa samtal om det. Jag tror att vi måste någa tala om att man kan mörda en medmänniska på så många fler sätt än genom dödligt, fysiskt, våld. Om inte annat så i den "kultur" som ofta råder på sociala medier.

Vad klickar du egentligen "gilla" på? Jag gör fel där men vågar säga jag i alla fall försöker tänka mig för. Se'n drar mitt häftiga humör, min korta stubin och för tillfället mitt eget mående iväg mig ibland, men jag försöker ändå tänka ett steg till.

Jag hoppas naturligtvis fler vill se en lite bredare bild kring "Du skall inte döda!".

Allt gott!
Eva

Alla helgons helg

(Men varför illustrera denna helg med en härva garn? Förklaring kommer...)

Den här helgen är ju egentligen "dubbel": på lördagen firas helgonen och på söndagen handlar det om vårt evighetshopp och minnet av de som gått före oss.

Om vi börjar med helgonen så måste jag erkänna att jag som protestant har en hel del svårigheter med det "fenomenet", även om t.ex. Paulus talar om dem. Jag har i och för sig inte problem med att vissa människor lyfts fram lite extra som goda exempel, även om det med alla människors absoluta lika värde är väldigt centralt i min tro, men när det kommer till helgondyrkan då hänger jag inte med längre. När människor säger att de ber helgonen att be för dem inför Gud t.ex. då går det emot den uppfattning jag har om hur förlåten i templet rämnade när Jesus dog för att visa på att vägen till Gud nu var öppen och rak för oss alla. Då kan jag tycka att om man ber "via" ett helgon så bygger man upp den där muren igen.

Men det åsido: vad är egentligen ett helgon? Finns det helgon idag?

Jag uppfattar ett helgon ungefär som en människa som kommit lite längre än vi andra när det gäller andlig utveckling. En människa som förstått lite mer av Gud kanske. Någon som har kommit längre på vägen att utforska den intuition som behövs för att höra Guds röst. Alltså inte nödvändigtvis någon som utför mirakel som efter vad jag förstått är ett av "måstena" för att bli helgonförklarad inom den katolska kyrkan.

Därmed finns det givetvis nutida helgon och jag tänker väl närmast på människor som Nelson Mandela och Desmond Tutu i Sydafrika, som fann styrkan inom sig själva att förlåta trots allt de utsatts för. Men jag tänker också på den amerikanske man jag läste om i DNs serie om hat, han vars dotter dödades i det fruktansvärda bombdådet i Oklahoma. Han berättade hur han först nästan förtärts av hat mot gärningsmannen, men så insett att det hatet bara förstörde hans eget liv, och därmed "lagt det åt sidan" och nu istället föreläser om en mer konstruktiv väg än hatets.

Eller den man vars dotter blev mördad här i Sverige för nu ganska många år sedan. Det var uppåt landet (Haparanda?). Dottern hade alltid arbetat mycket för integration av "nysvenskar" och mot rasism. Den pappan startade "5-i-12"-rörelsen för att hedra dottern. Och om jag minns rätt har jag läst att han träffat och talat med mördaren och talat om att han inte längre hyser agg.

Jag tror att det finns en väldig massa "vardagshelgon" ikring oss, oftast utan att vi "ser" dem. Alla de som inte låter hat och bitterhet styra sina liv, alla de som utan någon som helst egennytta ställer upp för andra i olika lägen - helt enkelt alla de som kan tjäna som moraliska/etiska föredömen för oss andra.

För just det att vara ett föredöme är för mig den viktigaste definitionen av ett helgon.

Den andra delen av helgen då? Det där med att minnas de som gått före oss.

Jag tänkte faktiskt en hel del på det igår när jag var på Syfestivalen här i sta'n. Och hur får jag ihop det?

Jo, jag tycker faktiskt att ett sådant arrangemang som Syfestivalen i mångt och mycket kan ses som en hyllning till de som gått före oss. Där hyllas glädjen i det som ofta kallas "handens arbete" i form av stickning och virkning, sömnad och broderi mm. Och därmed tycker jag att man hyllar alla de kvinnor (jo, män också, men kvinnor är ju här i absolut majoritet) som under årtusenden utvecklat de olika teknikerna.

Tänk på alla de kvinnor som genom tiderna skött får, klippt och kardat och spunnit ull som de sedan stickat sockor, tröjor, mössor och annat av. Eller de kvinnor som lagt ner många, många arbetstimmar (ofta i dåligt ljus och med dåligt med tid) på att skapa vackra dukar, folkdräkter och annat för att pryda tillvaron och lysa upp en ofta grå vardag.

Jag tycker t.o.m. att man kan kombinera detta med helgon och dessa handarbetande människors verk! För det finns något mycket gott i det arbete som resulterat i att barn och vuxna sluppit och slipper frysa eller får nnågot "bara" vackert att vila ögonen på.

Precis som jag tycker att det föredöme som lämnas av t.ex. Desmond Tutus förmåga till förlåtelse och försoning är viktigt och "helgonlikt" så tycker jag att det arbete som görs för att andra ska må bra rent fysiskt är viktigt och värt att uppmärksammas. Jag tror nämligen dels att båda delar är lika viktiga för vårt välbefinnande, både själ och kropp, dels att båda dessa saker hör till det som vi inte kan leva utan.

Vi kan ju leva utan datorer, bilar, telefoner - ja t.o.m. utan något så självklart för många som el så överlever vi. Men jag tror inte att vi kan överleva i längden utan förlåtelse och försoning! Och att åtminstone vi här i norr inte kan överleva utan kläder, det vet vi ju...

Det är väldigt fint att denna helg ofta används till att särskilt minnas de som dött ifrån oss, men jag kan ibland önska att man skulle tänka lite mer även på "helgondelen" av helgen och samtala mer om vad dessa människor kan lära oss. Förhoppningsvis är det så att vi åtminstone tänker extra på de goda saker våra egna avlidna haft, och kan inspireras av dem.

Allt gott!
Eva

"Den som ruvar på hämnd...

...håller sina sår öppna."
(Francis Bacon)

Så sant!

Jag tror att det finns få saker som skadar det mänskliga psyket (och som inte kommer "utifrån") så mycket som att "ruva på hämnd". Att gå år efter år efter år och fantisera om och tänka på hur man ska "ge igen" för den ena eller andra sanna eller inbillade oförrätten.

Bristen på sådana känslor hos de två jag skrev om i förra inlägget är nog den största orsaken till att jag respekterar dem så högt. Båda två skulle enligt väldigt många ha all orsak i världen till att vilja ge igen mot dem som gjorde dem så illa, men båda har avstått. Och mår förmodligen mycket bättre idag just därför.

Att gå och fundera på hämnd, att göra illa tillbaka, kan inte ge annat än bitterhet och bitterhet ger inget bra liv.

(Sedan är det en annan sak att man kan fundera en hel del på vad som egentligen hände, och varför. Jag har ofta ansetts långsint, men det beror på att jag kan fundera mycket, för mycket kanske, på just orsaker till det ena eller andra. Det beror inte på att jag skulle vilja göra någon annan illa.)

Jag har just läst ut en bok om det kanske ultimata beviset för att hämnd heller inte lönar sig. Boken heter "Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket" skriven av Bruno Manz. Han är född på 1920-talet och drogs in i nazismen som mycket ung, mycket pga att hans far var en hängiven nazist och antisemit. (Det är alltså en självbiografi.)

Andra världskriget startades ju av Hitler och hans anhang just som hämnd. Hämnd för att de ansåg att Tyskland hade fått väldigt orättvisa villkor i Versailles-freden efter det första världskriget.

Det är intressant att läsa hur det tyska folket indoktrinerades bl.a. om "den världsomspännande judiska konspirationen":judarna sades styra USAs president, judarna sades styra Churchill i England, judarna var orsaken till Tysklands alla olyckor. Helt enkelt det klassiska: Skyll på alla andra, ju mer högröstat desto bättre, helst så häftigt att alla de som ev. kan fundera på egen skuld i sammanhanget kommer av sig. På det sättet fick man med sig tillräckligt många människor i tanken på hämnd för att kasta mänskligheten in i ytterligare ett krig, med det vidrigaste brott som någonsin begåtts som "extra krydda"...

Jag vet att många funderat på, talat och skrivit om tidigare att såväl Hitler själv som många av de närmast ikring honom var ganska "misslyckade" typer. (Fast jag tycker inte att någon människa kan kallas misslyckad!) Att många av dem led av något slags mindervärdkomplex och därför måste ta i så mycket mer. Kanske stämmer det, på ungefär samma sätt som att mindre hundar ofta är betydligt skälligare och "tuffare" än stora hundar som ofta inte säger till förrän det verkligen behövs.

Jag tror att just motivet hämnd kan förklara varför kriget gick så illa för Tyskland som det ju faktiskt gjorde. Hämndviljan får människor att rusa iväg utan att tänka sig för, vare sig det gäller ledaren för ett land eller oss andra i privata "små" sammanhang".

Jag undrar om det verkligen fick antisemiterna att må så mycket bättre, det att så många judar förnedrades, plågades och mördades? Kanske för stunden, det var dessa män och kvinnor troligen tillräckligt psykiskt skadade för, men i det långa loppet?

Jag tror inte att någon människa som verkligen utför sin hämnd kan må bra i längden!

Jag minns ett program för länge sedan som berättade om traditionen med släktfejder/hämnd i Albanien. Typ  "Han slog min bror! Han ska dö!", "De mördade min son för att han slog! De ska dö!".  Och jag minns hur många där erkände att denna tradition gav ständigt rädda och nervösa människor som snarare tenderade att skjuta först än att tänka efter. Hela tiden fanns ju rädslan för att den de hämnats på skulle hämnas i sin tur. Det gav inga goda liv...

Jag tror inte att någon som verkligen utför sin hämnd kommer undan tankarna på att det var fel! Mycket möjligt erkänner man det aldrig för någon annan, men jag tror inte att någon (som inte är svårt psykiskt sjuk eller skadad) kan leva ett fullgott liv med vetskapen om att man skadat en annan människa.

Jag tror att samma sak gäller den som mobbar/trakasserar. Har man varit en mobbare som barn sägs det att man har lättare att falla in i samma beteende som vuxen. Beror det på dåligt samvete? Att man väljer att inte tänka och välja det rätta för då måste man "göra upp" med sina minnen av vad man gjort tidigare? Då är kanske lättaste vägen att fortsätta på samma spår och försöka inbilla sig att det är rätt.

I botten på detta ligger givetvis rädsla. Jag gissar (och har hört någon psykiater tala om) att Hitler och många runt honom var paniskt rädda för att "försvinna i mängden". De hade så stora tankar om sig själva att de inte kunde acceptera att de faktiskt var ganska vanliga. Liknande tror jag gäller för mobbare både på skolgårdar och på arbetsplatser. T.ex. när det gäller killen som inte ville spela fotboll - förmodligen uppfattades han som så stark och självsäker att han skrämde de andra som kanske kände sig "mindre". Och då kan vissa människor inte låta bli att slå till...

Det är sorgligt, och visar än tydligare att vi alltid och på alla plan måste hävda alla människors lika värde! Lika lite som den här unge grabben är mer eller mindre värd beroende på om han spelar fotboll eller inte hade Hitler varit mer eller mindre värd om han fortsatt som konstnär (eller korpral i armén som han väl också var).

Den ene har valt att inte på något sätt hämnas, och mår idag mycket bra. Den andre valde hämndens väg, och var det slutade vet vi alla.

Allt gott!
Eva

Förlåtelse

Ett av de s.k. "stororden" tillsammans med sådant som synd, nåd, frälsning, salighet, gemenskap, ödmjukhet.

Är inte just det ordet något av det allra svåraste vi kan lära oss att uttala?

Ok - för en logoped kanske det inte är så svårt att få någon att uttala det, men att mena det?

Jag har haft svårt för det där. Har alltid trott att det där med att "förlåta" innebär att allt som gjort ont ska vara borta. Att man ska glömma och aldrig mer tänka på. Och det har jag aldrig kunnat...

Så, för några år sedan, var det en präst som ägnade en predikan, en "lärotimme" och en annan gudstjänsts tal till just detta.

Han talade då på ett mycket humoristiskt sätt om hur han blivit av med sin cykel. Hur arg han blev! Hur han ville "hugga huvudet av" den som stulit cykeln. Men också om hur han visste att han inte kommer att stå där, på "Domens dag" och peka anklagande mot tjuven och säga "Han där stal! Han ska inte in i himlen!"

Fölåtelse handlar inte om glömska!

Förlåtelse handlar om att inte fortsätta att anklaga. Att inte gå omkring och planera hämd mot den som gjort dig illa. Att inte önska den människan illa.

Jag har uppfattats som långsint. Och jag har sett mig själv så. Men jag har insett att det är faktiskt inte det jag är!Jag kan visst gå och fundera på situationer långt tillbaka i tiden. Fantisera ihop dialoger, hur det kanske kunde varit. Jag kan var väldigt ARG på människor som jag tycker sårat mig.

MEN - jag vill dem inget ont på något sätt!

Det tog tid för mig att inse det. Och att inse att den hämd jag trodde att jag sökte bara skulle drabba mig själv.

Att säga att man inte "ruvar på hämd" eller liknande kan uppfattas som "svagt". Och ser man till det som ofta är mest "ok" i dagens samhälle kan jag förstå det. Men jag hävdar att motsatsen är det riktiga. Om du, istället för att direkt "rusa ut", tänker efter vad som egentligen känns bäst och därifrån väljer att inte "gå i clinch" med den du skulle vilja ...

Jag är övertygad om att du vinner på det!
Och Gud vet det...  Hans son förlät sina avrättare på korset... Tänk tanken!

Hämnden är ljuv?

Jag hör nu på morgonen i nyheterna att den unge man som anhållits i Örebro misstänkt för ett antal våldtäkter nu även ska undersökas i samband med dubbelmordet i Linköping för några år sedan. Ni minns - det där en liten pojke och en vuxen kvinna dödades.

Och jag tänker:SKÖNT! Tänk om de kunde klara upp det också!

Men jag tänker också: Så skönt det måste vara för kvinnor i Örebro, om de nu kan känna sig tryggare. Och så BRA (hoppas jag) för den här unge mannen! Han är ju uppenbarligen i behov av hjälp - nu kan han förhoppningsvis få den.

Och sedan går tanken till hans familj, släkt, vänner. Hur mår DE idag?

Jag har funderat en hel del kring detta med närstående till en kriminell (eller för all del psykiskt sjuk eller missbrukare). Då kanske särskilt i samband med olika debatter om dödsstraff, men även i andra lägen.

Men vi kan starta med dödsstraffet. Jag tycker faktiskt att det nästan mest är ett straff mot familjen och inte mot den som begått brottet! Vad som händer efter döden vet vi inte, så straffet för den som dör kan vi faktiskt inte bedöma. Visst - hemskt att inte få "leva klart" sitt liv men ändå. De ikring däremot - de får straffet att inte ens kunna skriva till en familjemedlem som kanske trots brottet är älskad. Jag har alltid tyckt att ett på många sätt värre och mer rättvist riktat straff vore livstid utan möjlighet till minsta lilla permission. Då skulle den dömde mer få tid att "tänka över sina synder" och kanske må så dåligt som de hämndlystna önskar när han/hon inte fick vara med vid barnens bröllop, föräldrars begravningar mm.

(Och dessutom kan ju då ett felaktigt domslut rättas till...)

Hur hänger då detta ihop med den unge mannen i Örebro? Han riskerar ju definitivt inte dödsstraff.

Jo, jag är rädd att hans familj kommer att dömas väldigt hårt den också, av det "gatans parlament" som alltför gärna brukar vilja ta på sig den rollen.

Hur skyldiga är de?

Visst - det finns familjer där föräldrar kan vara nog så medskyldiga till hur barnet beter sig som vuxen! Jag har t.ex. en vän som blev lämnad på barnpsyk som 6-åring för att han "var gnällig o gråtig, som en flicka". Hans föräldrar kom aldrig tillbaka, och själv fick han 40 år av missbruk, fängelse mm. Men många av de som begår brott, av alla de olika slag, kommer från helt vanliga familjer där föräldrarna inte missbrukar/har psykiska problem eller andra problem. De kan ha föräldrar, far-och morföräldrar som gjort allt för att hjälpa, men inte lyckats.

Det kan ligga en psykisk sjukdom bakom. Kanske är den genetiskt betingad. Är det då föräldrarnas "fel"? Nu har jag ju inga barn, men jag betvivlar starkt att jag, om jag träffat någon jag velat skaffa barn tillsammans med, skulle ha föreslagit att vi kollade våra gener först för att se till att det inte fanns risk för framtida psykisk ohälsa hos barnet...

Det här med att alltid söka en "syndabock" är en mycket obehaglig drift hos människor, värre idag än tidigare tycker jag. (Återkommer nog om det i en egen blogg.) Det måste vara någons fel att saker och ting händer.

Nu tänker jag på den här mannes familj/släkt/vänner lite i ljuset av vad jag hörde i ett debattprogram för en tid sedan. Där talades om ifall man bör "hänga ut" dömda pedofiler eller inte. Frågan ställdes till förespråkarna hur de tänkte kring om pedofilen hade egna barn, hur de skulle drabbas av en sådan publicering. Svaret fick det att gå kalla dårar över hela mig: "Har han gjort andras barn illa kan gott hans egna lida också!"

Jag tror att den familj som jag just nu tänker på mycket väl kan "slå" på sig själva fullt tillräckligt! Fundera över vad de kan ha gjort fel, vad de "borde" sett o.s.v. Och jag hoppas att omgivningen inte gör livet än svårare för dem. Sedan ska han själv ha straff efter vad han gjort, men det är en annan sak.

Allt gott!
Eva