"Den som ruvar på hämnd...

...håller sina sår öppna."
(Francis Bacon)

Så sant!

Jag tror att det finns få saker som skadar det mänskliga psyket (och som inte kommer "utifrån") så mycket som att "ruva på hämnd". Att gå år efter år efter år och fantisera om och tänka på hur man ska "ge igen" för den ena eller andra sanna eller inbillade oförrätten.

Bristen på sådana känslor hos de två jag skrev om i förra inlägget är nog den största orsaken till att jag respekterar dem så högt. Båda två skulle enligt väldigt många ha all orsak i världen till att vilja ge igen mot dem som gjorde dem så illa, men båda har avstått. Och mår förmodligen mycket bättre idag just därför.

Att gå och fundera på hämnd, att göra illa tillbaka, kan inte ge annat än bitterhet och bitterhet ger inget bra liv.

(Sedan är det en annan sak att man kan fundera en hel del på vad som egentligen hände, och varför. Jag har ofta ansetts långsint, men det beror på att jag kan fundera mycket, för mycket kanske, på just orsaker till det ena eller andra. Det beror inte på att jag skulle vilja göra någon annan illa.)

Jag har just läst ut en bok om det kanske ultimata beviset för att hämnd heller inte lönar sig. Boken heter "Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket" skriven av Bruno Manz. Han är född på 1920-talet och drogs in i nazismen som mycket ung, mycket pga att hans far var en hängiven nazist och antisemit. (Det är alltså en självbiografi.)

Andra världskriget startades ju av Hitler och hans anhang just som hämnd. Hämnd för att de ansåg att Tyskland hade fått väldigt orättvisa villkor i Versailles-freden efter det första världskriget.

Det är intressant att läsa hur det tyska folket indoktrinerades bl.a. om "den världsomspännande judiska konspirationen":judarna sades styra USAs president, judarna sades styra Churchill i England, judarna var orsaken till Tysklands alla olyckor. Helt enkelt det klassiska: Skyll på alla andra, ju mer högröstat desto bättre, helst så häftigt att alla de som ev. kan fundera på egen skuld i sammanhanget kommer av sig. På det sättet fick man med sig tillräckligt många människor i tanken på hämnd för att kasta mänskligheten in i ytterligare ett krig, med det vidrigaste brott som någonsin begåtts som "extra krydda"...

Jag vet att många funderat på, talat och skrivit om tidigare att såväl Hitler själv som många av de närmast ikring honom var ganska "misslyckade" typer. (Fast jag tycker inte att någon människa kan kallas misslyckad!) Att många av dem led av något slags mindervärdkomplex och därför måste ta i så mycket mer. Kanske stämmer det, på ungefär samma sätt som att mindre hundar ofta är betydligt skälligare och "tuffare" än stora hundar som ofta inte säger till förrän det verkligen behövs.

Jag tror att just motivet hämnd kan förklara varför kriget gick så illa för Tyskland som det ju faktiskt gjorde. Hämndviljan får människor att rusa iväg utan att tänka sig för, vare sig det gäller ledaren för ett land eller oss andra i privata "små" sammanhang".

Jag undrar om det verkligen fick antisemiterna att må så mycket bättre, det att så många judar förnedrades, plågades och mördades? Kanske för stunden, det var dessa män och kvinnor troligen tillräckligt psykiskt skadade för, men i det långa loppet?

Jag tror inte att någon människa som verkligen utför sin hämnd kan må bra i längden!

Jag minns ett program för länge sedan som berättade om traditionen med släktfejder/hämnd i Albanien. Typ  "Han slog min bror! Han ska dö!", "De mördade min son för att han slog! De ska dö!".  Och jag minns hur många där erkände att denna tradition gav ständigt rädda och nervösa människor som snarare tenderade att skjuta först än att tänka efter. Hela tiden fanns ju rädslan för att den de hämnats på skulle hämnas i sin tur. Det gav inga goda liv...

Jag tror inte att någon som verkligen utför sin hämnd kommer undan tankarna på att det var fel! Mycket möjligt erkänner man det aldrig för någon annan, men jag tror inte att någon (som inte är svårt psykiskt sjuk eller skadad) kan leva ett fullgott liv med vetskapen om att man skadat en annan människa.

Jag tror att samma sak gäller den som mobbar/trakasserar. Har man varit en mobbare som barn sägs det att man har lättare att falla in i samma beteende som vuxen. Beror det på dåligt samvete? Att man väljer att inte tänka och välja det rätta för då måste man "göra upp" med sina minnen av vad man gjort tidigare? Då är kanske lättaste vägen att fortsätta på samma spår och försöka inbilla sig att det är rätt.

I botten på detta ligger givetvis rädsla. Jag gissar (och har hört någon psykiater tala om) att Hitler och många runt honom var paniskt rädda för att "försvinna i mängden". De hade så stora tankar om sig själva att de inte kunde acceptera att de faktiskt var ganska vanliga. Liknande tror jag gäller för mobbare både på skolgårdar och på arbetsplatser. T.ex. när det gäller killen som inte ville spela fotboll - förmodligen uppfattades han som så stark och självsäker att han skrämde de andra som kanske kände sig "mindre". Och då kan vissa människor inte låta bli att slå till...

Det är sorgligt, och visar än tydligare att vi alltid och på alla plan måste hävda alla människors lika värde! Lika lite som den här unge grabben är mer eller mindre värd beroende på om han spelar fotboll eller inte hade Hitler varit mer eller mindre värd om han fortsatt som konstnär (eller korpral i armén som han väl också var).

Den ene har valt att inte på något sätt hämnas, och mår idag mycket bra. Den andre valde hämndens väg, och var det slutade vet vi alla.

Allt gott!
Eva