tisdag 8 februari 2011

"Kompromissa inte...

...med dig själv! Du är allt du har."

(Citatet anges vara från Janis Joplin.)

Och jag tycker att det är väldigt tänkvärda ord!

Jag fick ett mycket glädjande samtal för en tid sedan, från en kvinna som jag var lite av stödperson åt för några år sedan.

Då var hon mitt i en rent ut sagt förfärlig mobbningskampanj på sin arbetsplats. Mobbningen började för att hon inte ställde upp på det "skitsnack" och i de kotterier som fanns där. Hon var ganska ny och blev mer eller mindre uppvaktad av olika grupper men valde att stanna bland dem som inte tog ställning. (Ja - arbetmiljömässigt var detta ställe en ren katastrof!)

Hon hade tur och kunde byta arbetsplats, men mobbningen fortsatte via samtal, sms och mail ända tills hon kände sig tvungen att polisanmäla.

Nu när hon ringde var det framför allt en mening som fastnade i mitt huvud. Hon sa' "Jag är glad att jag ändå fortsatte att vara mig själv, och inte försökte ändra mig för att bli som de och därmed slippa mobbningen. Då hade jag mått väldigt dåligt idag!"

Jag kom att tänka på en liten kille jag hörde talas om också för några år sedan. Hans lärare och föräldrar upptäckte att han plötsligt var grovt mobbad och efter en del övertalning berättade grabben att det berodde på att han inte ville spela fotboll på rasterna eller efter skolan! Tydligen hade i princip alla killar i hans årskurs börjat spela i samband med ett större mästerskap, men han hade helt enkelt inte lust. Han berättade att flera andra inte hade velat vara med heller i början men "fallit till föga" när mobbningen och trakasserierna började. (En kille till vägrade och var lika mobbad han.)

Någon frågade honom om han inte funderat på att vara med i alla fall ibland, för att då kanske slippa trakasserierna. Killen svarade "Men då vore det ju inte jag - för jag vill ju inte spela fotboll!" Jag är en stor beundrare av honom!

Jag har haft min beskärda del av mobbning, och jag vet att det kostar att fortsätta att vara sig själv i den turbulensen. Jag vet att det kan kosta både "vänner" och annat att inte låta sig ändras efter andras åsikter. Jag vet hur det känns att bli trakasserad bara för att man inte vill leva exakt som andra förväntar sig.

Kanske just därför beundrar jag dessa två och alla andra som orkar "stå på sig". De som inte skadar andra, inte skapar problem på arbetsplatser eller i övrigt, de som inte kräver annat än att bli respekterade för dem de är. De som bara inte vill kompromissa med sig själva för att inte förlora sig själva.

Allt gott!
Eva

Ps. Jodå - kompromisser kan vara både bra och nödvändiga, men inte i alla lägen.

3 kommentarer:

Team Nelson / Ordringen. sa...

Oerhört starkt,inte minst av den unge killen. Ofta är sportkillarna dominerande de åren. Att våga vara sig själv och kanske försöka göra något själv, alltså aktivt pyssla med något är ofta en bra väg ur mobbning.Då ska man ju få välja själv vad man är intresserad av naturligvis.Att den vägen få växa och få självförtroende och lust.
När man känner sig nedtryckt med dåligt självförtroende är det ju lätt att man drar sig tillbaka istället. Fullt förståeligt.

Att vi ser och som du, aktivt stöder, är naturligtvis det bästa som kan hända. Att den utsatta får en människa som ser henne/honom som den de är.Att bli värd något.Vi får aldrig någonsin backa från att alla är precis lika mycket värda.
Ulf

Christina Klosterberg sa...

Det är hemskt vad männsikan kan göra under grupptryck. Finns ju en del experiment som visar att människor är kapabla till oerhört grymma handlingar för att vara till lags. Mobbingen är ju en form som inte är värdigt någon människa.

Katarina sa...

Vi är nog mer flockdjur än vad vi vill erkänna. Den säkra vägen är att göra som alla andra. -Fast vi med vår intellligens borde vi kunna stå emot grupptrycket...borde..! Blir vi bara mer medvetna så går det åt rätt håll. Det här ämnet borde det skrivas hyllmetrar om i alla tidningar!