Gömma sig bakom Jesus?

(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Maktmänniskor -

(Tanke: Jag väljer en ros för att den vid en första anblick är bara vacker och väldoftande men sedan kan taggarna upptäckas. Den kan representera maktmänniskans person men också Jesus. Jesus då som så god och kärleksfull men inte utan skärpa, vilket tyvärr en del har fått för sig.
En gul eftersom gult i blomsterform (egentligen rätt fånigt enligt mig, men ändå...) representerar svek. DET stämmer bara på maktmänniskan då.)


- vad är det egentligen? Är det ett nytt påfund eller uppmärksammades de redan på Bibelns tid? Hur känner man igen och vad gör man?

Det är väl vad den bok av Edin Lövås, "Den farliga maktmänniskan" (Libris 1989 och 1999) handlar om, den som jag lite recenserade i förra inlägget. Vad som inte kom med i det förra i någon högre grad är de klara och goda referenser till Bibeln som Edin Lövås (EL) bistår med. Jag ska försöka utveckla det lite. Kan bli lite långt men läsning är ju frivillig.

Först bara: Som jag skrev i förra så har förlaget i ett eget förord förklarat varför man genomgående valt benämningen "maktmänniska" i översättningen istället för att som EL skriva det omväxlande med "psykopat". Det var (är fortfarande?) så att förståelsen av begreppet psykopat/psykopati tydligen skilde mellan Sverige och författarens hemland Norge. Som jag tänker då kan det vara så att svenskar mer tänker "galen seriemördare i deckare" om man säger psykopat och  då inte kan/vill se den typ av psykopati, den mer vardagliga, som boken handlar om. Det blir helt enkelt för lätt bortförklara och slå ifrån sig. Jag håller helt med om det.

För att få ett första svar på om Bibeln har något att säga om dessa maktmänniskor går vi till Psaltaren kap. 36, vers 2-5:

"I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige. Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
Han förringar inför sig själv att man skall upptäcka och hata hans brott.
Hans mun är ondska och svek, han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
Ondska tänker han ut på sin bädd, han går den väg som inte är god, han skyr inte något ont."

Jag tycker de verserna sammanfattar maktmänniskor väldigt väl.

Kanske protesterar någon mot ordet "ogudaktig" och tänker att då finns ju inte maktmänniskor i kristen kontext i alla fall, för där finns ju ingen ogudaktig? Väl? ELs svar, liksom det från oss som mött dem just i församling, är "Det gör det visst! Och kanske har de det än lättare just i kristna sammanhang!". Jag tänker man måste se till andra meningen och det om "ingen gudsfruktan", att den delen är väldigt viktig för förståelsen.

En sak måste slås fast direkt tror jag - maktmänniskan kan (verkligen kan) inte se något fel hos sig själv. Hur ska man då kunna känna gudsfruktan? Om man ser sig själv som ofelbar och alla andra som dumma, nervösa, lättlurade o.s.v., hur ska man då kunna tänka sig att Gud skulle kunna tänka något annat om en? Det här handlar då inte om ett uppblåst ego, sådana brukar kunna fås till en rimlig nivå av t.ex. en skicklig psykolog, det handlar om att verkligen tänka allt man gör, säger och tänker (ffa mot/om andra) alltid är rätt.

Här kommer det då in varför en maktmänniska kanske har lättare ta sig fram i kristet sammanhang än på många andra ställen. Det kan mycket väl vara en människa som bekänner Jesus så som man förväntar sig, som kanske har en något egen teologi (om inte annat väljer mycket noga vilka bibelcitat som "kan" användas, för egna syften) men kan strö Bibelord ikring sig vid behov. Det är en person som kan ofta kan mycket om den kärlek, förlåtelse och nåd vi kristna förväntas ära men det gäller ju bara när h*n själv behöver kärlek, förlåtelse och nåd. Att andra skulle förvänta sig detsamma i gengäld "finns inte på kartan" och ses som helt orimligt.

I mycket handlar det om just makt och maktrus, därav beteckningen maktmänniska. Är det något Bibeln varnar för både i GT och NT så är det väl makthunger? För att ta en känd text så tänk på Jesus som frestas i öknen efter sitt dop, vad tas där som exempel på den värsta frestelser vi kan utsättas för? Jo, just makt. "Böj dig bara för mig så ska du få härska över hela världen!" säger djävulen. Och ungefär detsamma säger han till maktmänniskan. "Men hallå!!! Innebär det då att maktmänniskan är ond? Har h*n försvurit sig till fienden?" Författaren tar givetvis upp det. Han hamnar i en tanke att maktmänniskan inte behöver vara ond i sig själv men dock, och det är han rätt klar med, förmodligen beskyddas av det onda. Maktmänniskans mål, det som oftast blir resultatet av en sådans framfart, är splittring orsakad av anklagelser och djävulen är anklagaren och splittraren, det är betydelsen av själva namnet.

Att tala om ondska i kristna sammanhang får ofta människor att helt enkelt sluta lyssna. Jesus är ju bara kärlek! Finns ingen ondska bland kristna! Då påminner jag gärna om vad Jesus själv säger om att goda människor bär fram det som är gott, onda människor det som är ont. (Luk. 6:45) Jesus talar även om "ormyngel" i meningen barn till den stora ormen Satan. Och Efesierbrevet kapitel 6 vers 12 är väldigt klar:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna."

Ondskan är en klar realitet för Jesus men även för Paulus och andra. Vi måste också våga se det.
(Författaren påpekar starkt han inte förordar någon sorts andeutdrivning dock! Han talar inte om besatthet utan "endast" påverkan av det onda.)

Vi måste våga se att ondskan finns om inte annat så för de som blir offer för maktmänniskan. Men hur ska vi då upptäcka de här personerna, helst upptäcka dem i tid, innan skadan är för stor och för många mår för dåligt? Jag tror att god hjälp finns att hämta i 3 Joh vers 9-10 där aposteln är väldigt rak:

"Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.
Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen."

Jag har intresserat mig lite extra för dessa maktmänniskor (lutande åt psykopater) ffa sedan jag hade en chef som var en mycket klar sådan för nu många år sedan, men trots en del läsning i böcker om psykologi har jag aldrig sett en bättre beskrivning än den aposteln Johannes ger i de verserna.

De säger vad det handlar om: en maktmänniska vill vara den främste, ha makt. En maktmänniska sprider förtal (EL påpekar maktmänniskan är mästare på att plocka fram småfel som förstoras in absurdum) om de h*n ser som hot, eller bara som stöd åt den h*n har lust förtala bara för att det roar. H*n vägrar givetvis ta emot och lyssna på sådana som kan tänkas komma för att tala vad rätt är, vilket kan låta underligt med tanke på det jag skrev om att maktmänniskan inte anser sig göra minsta fel - då skulle väl inte motståndare skrämma? - men det bottnar då i tanken de som vill tala rätt skulle "lura" (enligt maktmänniskans sätt se) andra att tro annat än maktmänniskan vill.

Och maktmänniskan arbetar på tills de som vågar och orkar stå emot lämnat.

Vad kan man då göra, om något alls?
Edin Lövås misströstar. Han har när boken skrivs 40 års erfarenhet som förkunnare och själavårdare och har mött otaliga offer för maktmänniskor som plågat församlingar, familjer och andra sammanhang och han misströstar.

Eftersom maktmänniskan inte ser något som helst fel hos sig själv (EL tar upp en del förskräckande exempel, som mannen som äter på restaurang var dag trots att fru och flera barn då inte har pengar till mat, men inte förstår varför det skulle vara fel.) Jag tänker på min gamle chef. Det var en kvinna (maktmänniskor är otast män men kvinnor finns det en hel del av också) som verkligen älskade att få folk att gråta, jag råkade själv ut för flera försök men var väl dum nog att inte förstå då anklagelserna gick så lätt motbevisa. Hon hade under många år skrämt slag på ack så många anställda. Vi som kanske var lite "tuffare" blev inte kvar länge, fler än jag såg till att skaffa andra arbeten och säga upp oss. Långt senare lär denna kvinna ha sagt förlåt till den personal som var när hon slutade. Jag funderar fortfarande på om det var ett inlärt eller ett ärligt förlåt.

Maktmänniskan är ju sådan - det blandas vin och vatten verkligen. Ena stunden kan berömmet hagla över en person som då slappnar av och tänker allt nu är ok, bara för att i nästa stund få allt annat än beröm och självkänslan knäckt igen. Just så vill maktmänniskan ha det - helst ska alla runt omkring vara oroliga, smyga på tå, vakta sina ord o.s.v. Det kan komma lugnare perioder men om maktmänniskan anar sin ställning försvagas kommer det att sätta igång igen.

Vad gör man?
Ett svar är givetvis den lösning som jag och flera andra tog till med den chef som bar sig hemskt åt - man flyr. EL är noga med att tala om det rätt ofta kan vara enda lösningen om än den kan vara mycket jobbig. (Tänk hustrun som skiljer sig från sin maktmänniska/tyrann till man och får höra från församlingen att hon gör SÅ fel för hennes make är ju SÅ fantastisk. I det sociala livet ja men hemma...?)
Vad man ffa måste tänka på är vad som skyddar offren, de som redan skördats och de som kan bli! Offren måste alltid vara första prioritet och därför måste maktmänniskans ränker och illistighet stoppas med alla medel.

Och vi måste våga se...
Vi måste våga se att kristna sammanhang kan vara extra sårbara. Extra sårbara eftersom vi fostras i en anda där vi ska visa varandra kärlek, nåd och förlåtelse. Det utnyttjar maktmänniskan hänsynslöst!
Vi måste våga se att ondskan faktiskt finns och att den kan dyka upp även i kristna sammanhang. Det är inte bara människosmugglare, våldtäktsmän, mördare och sådana som är onda, de som av t.ex. maktbegär går det ondas ärenden finns i många skepnader.
Vi måste våga ställa oss på offrens sida. Både de offer som maktmänniskan förstör, med självkänsla nära noll och annat, och de offer som fallit för och manipulerats av maktmänniskan. (Glöm inte att det inte är enkelt leva med att ha blivit lurad, förd bakom alla ljus tillgängliga!) Vi måste påminna oss  om att det ibland är absolut nödvändigt säga ifrån.
Vi måste våga påminna oss om Guds vrede över det onda, EL tar som exempel när Jesus renar templet från försäljare men det går ju att hitta fler.
Det kan bli oerhört jobbigt och ensamt (inte alla orkar stå kvar med den som säger ifrån, den kan rätt ofta offras om maktmänniskan har för starkt grepp) att se och säga ifrån men vi måste våga försöka.

Författaren tar upp det viktiga i att minnas Jesu ord i Luk 22:27:
"Men jag är mitt ibland er som en tjänare."
Om någon snarare vill bli tjänad (och det kan ju visa sig på många olika sätt, bl.a. genom att alltid få medhåll och slippa kritik) än att själva tjäna kanske vi ska se upp? En maktmänniska kan se ut som en tjänare men avslöjar sig alltid som skådespelaren som inte har sitt hjärta med i det h*n gör.

Jag avslutar med Edin Lövås sista meningar i boken:
"Låt oss värna om detta liv, (det sant kristna, min anm.) både i oss själva och i församlingarna. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp."

Allt gott!
Eva

Ninaninaninanna...

Den här boken, "Den farliga maktmänniskan" av Edin Lövås, fick jag tips om av en god vän nyligen. Ett mycket bra och gott tips för den är mycket läsvärd och informativ, rentav själavårdande delvis, trots att den nu är rätt gammal då andrautgåvan kom redan 1999. (Första 1989. Båda på Libris förlag.) En del känner kanske igen författarens namn men för andra är (var?) han pastor som ägnade mycket tid åt själavård, retreater och förkunnelse.

Nu är jag sedan länge intresserad av psykologi. Har inte läst så oerhört mycket kanske men intresserat mig för det jag fått syn på ofta. Jag hade också turen att på KomVux ha en mycket duktig lärare som själv var psykolog och som hade arbetat i skilda delar av psykiatrisk vård/omsorg, från vanlig mottagning över ungdomsmottagning till fängelse/rättspsykiatri. Av den läraren fick vi som ville en hel del fördjupningsmaterial, tips om sådant om vi ville.

Och det här med just maktmänniskor har åtminstone periodvis intresserat mig extra, de stöts ju på då och då genom livet och det finns kanske få jag har svårare att förstå.

En förklaring här: i ett förord skrivet av förlaget förklaras att Edin Lövås omväxlande använder orden "maktmänniska" och "psykopat" men att man i den svenska upplagan genomgående valt "maktmänniska" då Sverige och författarens hemland Norge tydlilgen hade lite olika förståelse av "psykopat" åtminstone då boken skrevs. För egen del ser jag nog "maktmänniska" som ett bra ord för att inte leda fel; "psykopat" tror jag alltför lätt avfärdas av många då människor klassade av psykiatrin som "äkta" psykopater ändå är relativt få. Det finns "grader i helvetet" så att säga.

En stor fördel med denna bok i min tanke är det faktum att den är skriven av en kristen man som ser detta med kristna ögon. Jag tror nämligen det är mycket viktigt att ta upp det här även i kristen kontext, om inte annat så för att jag tror (är bra säker på) att många kristna tänker att församlingar och kristna gemenskaper närmast är "vaccinerade" mot maktmänniskors beteenden. Vi är ju så snälla och omtänksamma, älskar varandra och lever i Jesu kärlek!

Så är det. Och det är just det som gör församlingar och kristna gemenskaper så sårbara för dessa människor...

Det här handlar om människor som inte drar sig för att framställa sig som de godaste av kristna samtidigt som de sprider "onda ord", kanske inte lögner men oerhört uppförstorade saker, om andra. Det är människor som gärna citerar Bibeln, talar sig varma om Jesu kärlek och budskapet om kärleken mellan kristna syskon samtidigt som de ägnar mycket av sin tid åt att konspirera och tänka ut hur de själva ska komma till makten, oavsett vilka "lik" de behöver kliva över. Det är människor som, trots (eller kanske på grund av?) sin egen brist på ödmjukhet och förmåga till verklig förlåtelse/försoning kräver sådant av sin omgivning. Det är människor som, fullt medvetet, härskar genom att söndra men då redan utsett de som ska beskyllas för splittring.

Det är människor som inte är ute efter något annat än personlig makt, kosta vad det kosta vill - de räknar inte ens in det vi andra skulle se som risk för "kostnad" i form av risk för sämre renommé för det kan de inte ens tänka sig den risken finns. Förmågan till självinsikt och därmed följande ödmjukhet är faktiskt noll. (Och det är alltså fastslaget vetenskapligt att den förmågan faktiskt är noll.)

Det vore konstigt om dessa personer inte då och då hamnade i kristna sammanhang faktiskt. Jag ser det nog som lika givet som att en pedofil söker sig till sammanhang där det finns barn. Det för att kristna just är snälla. Kristna fostras till kärlek, fostras till att tro väl om sin nästa, fostras till att alltid se de goda i varje människa. Och den fostran är god! Men den lämnar också kristna väldigt skyddslösa om en maktmänniska kommer in i sammanhanget och börjar härja. Kan det bero på att vi inte längre talar om ondska ens i kristna sammanhang som det gjordes förr, utan att ta tillbaka "svavelpredikningar"? Kanske. Edin Lövås vill inte kalla maktmänniskor onda men resonerar kring en möjlighet de ändå är beskyddade av det onda - med den splittring och förvirring, det förstörande av enskildas självkänsla och frimodighet och annat som dessa människor orsakar så blir det ändå ofta så att de faktiskt går det ondas ärenden.

Jag tror att det är mycket viktiga insikter som kommer ur denna bok. (Tyvärr slut på förlaget men jag skrev faktiskt ett mail med ett förslag om en tredje upplaga...) Edin Lövås skriver att det mellan de båda utgivningarna, alltså 1989 till 1999, har kommit en del nya insikter inom kristneheten som givit mer skydd men jag undrar hur han skulle tänka nu? Jag tänker att dagens samhälle/kultur där bekräftelse, att "jobba på sig själv och sin egen berömdhet" och liknande blivit så viktigt gör att en sådan här bok, åter, kan göra mycken nytta.

För hur många förstår (och vill förstå, jag skulle gärna slippa) att dessa maktmänniskor kanske inte går att "omvända" eller bota? Lövås berättar om ett fall där en psykolog behandlat en man i 15 år och tycker sig se en "eventuell" förbättring! Som sagt så tänker jag att det kan finnas olika grader av detta som faktiskt måste kallas fel hos människan. Det finns säkert de som kan fås att inse de gjort/gör fel, fås att förstå vad verklig medmänsklig kärlek och empati är men det är alls inte säkert med alla. Vad detta än beror på, medfött eller som förf. också talar om förvärvat av erfarenheter (dock då förmodligen med en grund i personligheten, en som förstärks genom åren) så måste det ändock ses till presumtiva offer i första hand.

De här människorna förstör andra! Oavsett det är i församling, arbetsliv eller i familj (många hustrumisshandlare är maktmänniskor, liksom kvinnor som plågar man och barn) så måste man våga se att deras framfart aldrig slutar väl för andra. Faktiskt aldrig. I deras spår finns alltid människor som mår dåligt, många gånger mycket, mycket dåligt och för deras skull måste kristna ibland kliva ur det som kan ses som lite naivt kanske. Vi måste våga se att alla människor inte vill alla väl, inte ens inom våra kristna gemenskaper alla gånger.

Nu ska jag dra iväg detta inlägg lagom men jag återkommer om detta för det är särskilt en sak med denna bok som gör mig så tacksam - Edin Lövås är mycket noga med att visa på det bibliska i att mota de här personerna. Han kommer med tänkvärda bibelcitat, både av Jesus själv men också Paulus, Judas och Petrus t.ex., som visar på att redan då var man väl medveten om det här problemet, att kristna kan vara lätta offer och att kristna då faktiskt har rätt försvara sig mot maktmänniskornas attacker.

Men det tar vi i senare inlägg!

Jag lånade boken på bibliotek och jag hoppas verkligen du som är intresserad av dessa frågor kan få tag på den den vägen eller annan. Själv kommer jag kolla mer noga om den kanske är möjig köpa någonstans, för den vill jag mer än gärna ha i hyllan.

Allt gott!
Eva

Ökenvandring.

(Tanke: Ja....Öken är det ju inte då men kan ändå symbolisera mitt tillstånd just nu. En stig som visserligen finns där men som det inte går att se vart den leder. Inte helt enkel att gå med rötter, stenar och annat och p.g.a. det inte heller särskilt lockande alla gånger.)


Jag har nog skrivit om det med s.k. ökenvandringar förut men det är väldigt aktuellt just nu. För många skulle mitt mående nog närmast "avskrivas" som depression. Punkt. Men då är det ju det att för mig (liksom för många andra kristna, just kristna, i min situation) tilkommer den andliga dimensionen, utöver den "vanliga psykiska" tänker jag då.

För mig här och nu handlar det om att det jag och många andra uppfattar som ren orenhet, rent okristligt, har dragits in och tillåtits härja i det sammanhang jag sett/delvis fortfarande ser (om än med tvekan) som mitt.

Att skvaller, rykten, mobbning, positioneringar och kotterier förekommer här och där är ju som det är. Vi lever i en fallen värld och vi människor beter oss som vi gör efter syndafallet, men... När det sker i en kristen kontext är det faktiskt värre. Som jag skrev i ett inlägg rätt nyligen så ska, verkligen SKA, vi kristna leva på annat sätt, bättre om man så vill, än den sekulära "världen". Vi SKA vara ett ljus för andra, likaväl som vi ska vara ett salt och därmed kunna påtala när andra behandlar varandra illa. Hur kan vi det när samma/liknande saker tillåts ske i våra egna sammanhang? Jag förstår den icke-troende som kallar kristna hycklare och annat av lika betydelse.

När sådant här då också sker i det sammanhang man (jag) vill kunna kalla hemma....
Jag är ensamstående. Har inte nära vän att tala med och inte heller familj/släkt. För mig är församlingen/det kristna sammanhanget familj. (Den egna? Ni kristna förstår det Jesus säger om svärd som ska gå genom familjer. Den där versen som Migrationsverket älskar att feltolka...) Nu har jag en själavårdare (väl insatt i detta) men det finns ju faktiskt gränser för vad man kan "kräva" av en sådan så jag sitter mycket ensam med funderingar, tankar och tårar.

Jag har varit med om dessa (själsliga) ökenvandringar förut. Idag vet jag att Gud finns där någonstans bland sanddynorna. Jag vet också att jag måste se till att sänka blicken och inte skälla Gud för allt. Det är lätt att, som jag gjort även denna gång, gräla med Gud om varför Han inte gripit in och stoppat dem som faktiskt förstört så mycket för så många, gjort så många så oerhört ledsna, vilsna och lämnat dem med en känsla av hemlöshet vad gäller församling. (Jag vet ju att vi är fler som är djupt berörda, lika förtvivlade, ledsna och faktiskt med ångest.) Det är människors val som ställt till detta. Några har gjort det av vad som ser ut som makthunger, andra har "hängt på" och lyssnat på rykten, skvaller och liknande för det har kanske varit det enklaste för att slippa bråk, slippa att själv råka illa ut på det sätt de fått se andra drabbas av. Att kristna människor gör valet att bete sig som skett nu.... Det kommer jag aldrig att förstå! (Vilket jag då på ett sätt kanske är glad för.)

Ökenvandringar är inte vad jag skulle kalla "trevliga". Min oro denna gång är om jag alls kommer ur den i det här livet. Det är inte lätt för alla att byta församling hur som, av teologiska skäl, och förutom det är min situation lite speciell (men där skulle det bli för privat och närgånget så det hamnar inte här). Jag har helt enkelt inte vare sig lust eller ork att börja om. Jag vägrar också att bli bortkörd på det sätt som vissa tydligen önskar. Böja mig under en kultur av mobbning, rykten och skvaller är givetvis lika omöjligt. På ett sätt blir det intressant se vad som sker men till stor del är skadan skedd och frågan är i vilken mån "folk" är beredda till omvändelse, för det är det som krävs. Inte de rop om "Allt är väl! Allt är väl!" och "Nu ska vi bara se framåt!" som hörs just nu. Tack och lov finns goda och kloka människor också som gör vad de kan. Men jag är ärligt talat rejält orolig för att verkligen stå hemlös vad gäller kristen församling/familj.

Just nu är öknen ändlös från min horisont. Jag har, förutom 2 söndagar framöver, ingenting att se fram emot. Det låter säkert "överdeppigt" men det är faktiskt sant. (Där är vi på det för privata igen.) Jag hoppas kunna göra åt någon timme då och då här men det ska finnas inspiration och något att skriva om också.

Se nu till att protestera - högt och ljudligt och envist - om ni ser mobbning, hör rykten och skvaller och dyl. i eget sammanhang! Jag (och fler givetvis) gjorde det men mötte tyvärr för envist (för att vara snäll...) motstånd. Jag hoppas och ber så att inte andra ska få uppleva detsamma som jag och så många andra gör nu.

Allt gott!
Eva

Renhet, i församling och annars.

(Tanken är att många tankar, känslor och annat kan behöva malas för att bli renare i hjärta, själ och sinne.)


Då och då kan det läsas om anställda i församling någonstans i landet som råkat väldigt illa ut. Blivit utsatta för ren mobbning antingen från arbetsledare, kollegor eller av styrande i församling.

Jag har ett antal gånger blivit lite inblandad, mest som stöttning för den utsatte. Hittills inblandad på avstånd och ofta gällande någon som jag, i starten, inte känt eller ens vetat existerade. Mitt engagemang har var gång bottnat i min stora avsky för allt vad mobbning heter. (Där finns egna erfarenheter bakom ja.) Det har börjat med att jag skrivit några rader personligen till den utsatte eller ibland numer med att jag kommenterat något i sociala medier.

Kanske har de tillfällena varit bra, en sorts förberedelse för denna tid när en sådan här situation har kommit väldigt nära. Alltför nära om man ser till vad jag önskat och även trott skulle kunna ske.

Varje gång jag stött på sådant här har jag funderat mer kring detta med "kristen renhet" och då ffa i församling givetvis. Varje gång kommer jag också fram till samma svar - mobbning borde vara helt omöjligt i varje kristet sammanhang.

Det är orättfärdigt. Det är sannerligen inte att vare sig "gå i Jesu fotspår" eller att "ta rygg på Jesus". (Två i många kristna kretsar ack så vanliga talesätt att svänga sig med.)
Det är rent ut sagt orent.

Nu ska jag säga att jag kan ha lättare förstå (om än inte överse med) sådant här när det sker i en församling i "vanliga" Svenska Kyrkan där de styrande är valda i hög grad via sina politiska partier, alltså politiskt tillsatta, och som alla ärliga vet inte alltid bekännande kristna. Men när det sker inom EFS (i och för sig är EFS del av SvK men med egen organisation, eget styrsätt.) eller annan församling organiserad liknande, med förtroendevalda utsedda av eget årsmöte, rakt ur den gudstjänsfirande församlingen? Då blir det faktiskt än värre. Jag har nu då ett sådant "fall" nära och ett i nära minne sedan en tid.

Men "Vi är bara människor! Vi gör alla fel!" säger då många. Så är det, men... Jag tänker att samtidigt som jag håller med, respekterar, kan ta hänsyn till o.s.v. just det att det är så så är min tanke att vi har församlingen mycket för att hjälpa varandra att inte göra så stora fel ändå. Att vi enskilda gör fel - så är det sedan syndafallet, men just därför har vi församling/gemenskap för att hjälpa varandra att vandra så rätt och rent vi kan. Att då en församlings ledning på ett antal personer inte "styr rätt"...

Jag gör själv fel givetvis. Jag är dessutom oerhört envis och kanske inte alltid den bästa på att lyssna på kritik. Jag kan bli alltför arg, sur och tvär åtminstone tills jag får tänka igenom ordentligt på egen hand. "Grejen" är att jag då, även om jag inte alltid skulle bli så glad, förväntar mig att något kristet syskon eller, än hellre kanske, präst där talar om för mig att jag går fel.

Det talas ofta om att vi ska vara "Jesus-snälla", att vi ska förlåta (och helst också glömma, vilket alls inte är samma sak faktiskt och blir helt fel), bara se framåt och liknande. Jag tror det skapar betydligt djupare sår i en redan sårig situation. Och det är faktiskt inte heller bibliskt rätt. Jesus var visst snäll och talade mycket om förlåtelse men han sa också ifrån, rejält, när det behövdes. Likaså har flera av Nya Testamentets författare nämnt om hur församlingen ska leva och att man faktiskt kan behöva tillrättavisa varandra. Så är ju inte heller tillrättavisa lika med döma... Döma ska vi absolut inte. I kränkthetens tidevarv sätter ju dock alltför många = mellan de två sakerna. Helt fel i bibliskt mening.

Jag tänker att en av församlingens uppgifter är att visa på renhet och hur sådan kan gestalta sig. Jag menar alltså att väldigt få av oss klarar att leva så på egen hand och att församlingen där måste vara till hjälp.

Men då måste församlingens ledning (förtroendevalda) också visa på den renheten. Då kan inte, FÅR inte, mobbning förekomma utan måste motarbetas och aldrig någonsin bortförklaras oavsett om vi har olika åsikter, gör olika tolkningar av Guds ord eller annat.

Hur ska vi kunna vara saltet i världen om vi inte gör något åt denna orenhet som faktiskt verkar sprida ut sig mer och mer? Hur ska vi kunna vara ljuset som visar på ett annat, bättre, levnadssätt när vi tydligen tar till oss mer och mer av världens moral där mobbning p.g.a. t.ex. skilda åsikter närmast ses som ok i jakt på makt, karriär, berömmelse och "likes"?

Vi är ju i fastan och kanske kunde den ge hjälp åt tankar kring detta? Mina tankar kretsar där. Mina tankar kretsar faktiskt kring vart jag ska vända mig när det sammanhang jag trodde aldrig skulle förfalla till något sådant som mobbning visat sig göra just det. Mina tankar kretsar kring hur vi strävar efter mer renhet tillsammans istället för att släppa in dess motsats. För orenheten finns tyvärr helt klart här och där i svensk kristenhet.

Låt oss tilsammans be för renhet men låt oss också agera när vi ser dess motsats. För om inte vi som enskilda agerar vem ska då göra det, det ligger på allas vårt ansvar som medlemmar i församlingar, SvK likaväl som EFS, pingst, EFK eller andra.

Allt gott!
Eva

Mer eller mindre välsignade?

(Ni förstår kopplingen jag tänker mellan rubrik och bild - större av stor välsignelse, eller är välsignelsen av olika sort, som äpplena?)


Min första rubrik var "Kristna A- och B-lag?" och det säger väl också en hel del om det jag funderar kring - delar en del kristna in oss efter hur man tycker sig kunna se på "utanverket" att Gud har välsignat oss? Kan man överhuvudtaget avgöra sådant genom att se en människas yttre eller dennes ägodelar/sociala framgång?

Det här är något jag funderar på rätt ofta och nu fick jag en extra knuff att skriva om det efter att ha läst flera texter senaste veckorna som på olika sätt får mig att tänka än mer. Texter där författarna/skribenterna ofta verkar se det som självklart att om du bara är kristen "nog" så får du framgång i ekonomi, arbete, familjeliv o.s.v. Framgångsteologi alltså.

En text talar om att de saker Gud ger som välsignelse om man lever ett liv som behagar Honom - ägd bostad, bil, sommarstuga, båt, resor - ju kan ta för mycket tid sköta så man inte hinner med det man borde göra i församlingen riktigt och jag kan förstå tanken. Jag förstår tanken att man inte ska tillåta framgångarna ta tid från Gud men samtidigt är det mer än lätt läsa in annat i de här orden, nämligen att den som lever ett liv som behagar Gud ska förvänta sig en mängd materiella belöningar för det.

Är det bibliskt?
Jag skulle svara nej. Inte för att det skulle vara obibliskt att äga saker, det är det inte, men att säga att Gud välsignar med saker om du lever ett liv enligt Hans vilja. För vad säger det till alla de som inte har alla de där sakerna? Är de inte tillräckligt kristna, lyder inte Gud tillräckligt? Det är oerhört farligt att säga sådant.

Nu är det här ju inget nytt. Det är inte ens något som bara gäller ekonomi och s.k. socioekonomisk framgång. Framgångsteologin dyker upp då och då i lite olika skepnader. Tyvärr tror jag också att den finns mer dold eller undanskymd i en hel del sammanhang där vi inte ser den lika tydligt som när en författare eller talare rakt ut säger att Gud välsignar med villa och resor.

En typ av framgångsteologi finns i det att den som är singel fast man är över giftasvuxen/barnafödande ålder inte ses som lika värdefull i församling eller Guds rike, inte ses ha följt Guds befallning. En typ av framgångsteologi finns också i att den fattige inte ses lika värdefull i församlingsgemenskapen som den rikare. Den sjuke som man kanske kan tycka synd om men ändå ha en tanke om typ "Varför blir h'n inte helad? Vad har hänt eftersom Gud inte svarar på bön?".

Jag vet att det är betydligt fler än jag som då och då får en känsla av att ses som B-laget av kristna eftersom vi inte har familj, god ekonomi, kanske inte är helt friska o.s.v. Vi avfärdas lätt med att vara allt från lättkränkta till att helt enkelt ha fel, alltid av de som har allt det där som man "bör" ha som god kristen.... Jag har mött det i såväl Svenska Kyrkan "i stort" som i EFS och i frikyrkosammanhang.

Det är djupt obibliskt!

Jag har inte hittat något i Bibeln som säger att materiell framgång eller dess motsats skulle vara ett sätt att mäta någons tro. (Att Gud förser oss med det vi behöver är en annan sak.) Ibland snarare tvärtom faktiskt.

När jag är på "så'nt" humör undrar jag istället om de som predikar framgångsteologi snarast söker ett sätt att försvara sina levnadsvanor. Döljer sig ett smått dåligt samvete över att ha så mycket och kanske inte dela med sig som man tänker man egentligen borde bakom detta? Det hoppas jag inte, inte alls! Men tanken dyker upp.

Det verkar även inom kristenheten bland en del finnas ett klart behov av att känna sig lite bättre. Det är så sorgligt. Och djupt obibliskt.

Ingen av oss människor kan säga att den ena eller andra är mer eller mindre kristen. "För om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud uppväckt honom från de döda ska du bli frälst. ---Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Romarbrevets 10 kapitel, 9-13) 
("Rikedom" där handlar lika mycket om andlig rikedom som materiell, om inte mer.)

Vi måste på alla sätt motarbeta de tendenser som finns till att skapa kristna A- och B-lag! I kristenheten i stort men också i våra egna sammanhang. Se dig omkring i din egen församling - hur ser det egentligen ut där? Du som "har allt" - försök att verkligen sätta dig in i hur den som har mindre känner i er gemensamma församling. Fungerar gemenskapen verkligen för alla? Du som har mindre - hur ser du på den som har mer? Som mer välsignad? Mer älskad av Gud? Sträck på dig och vet att det inte är så! Låt dig inte luras in i sådana tankar för de kommer sannerligen inte från Gud.

Välsignelse kommer i många olika skepnader, enligt Guds vilja. Ibland kanske i form av lyckad ekonomi, familjeliv och liknande men lika gärna i ett gott liv med mindre pengar och ensamboende. Guds välsignelse/kärlek till den enskilde kan aldrig någonsin läsas ut av materiell (världslig) rikedom. Glöm aldrig det!

Jag ber om Guds rika välsignelse, hur den än uppenbarar sig, över alla.

Eva

Jak.2:1-8, del 2

Nu kommer ni väl ihåg vad de verserna i Jakobs brev handlar om, men ändå... Jag kör en repris:

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Som kanske många vet fanns det i Svenska Kyrkan länge möjlighet för "fina" familjer att köpa sig plats i bänkarna i kyrkan, vad jag förstått alltid bänkarna längst fram och ju "finare" och ju mer pengar/annat värde man donerade ju längre fram. Folk med mindre pengar fick ta de platser som blev över och de fattigaste kanske inte ens fick plats. (Undrar hur man löste det när det rådde kyrkplikt egentligen?)

Rätt ofta undrar jag hur långt ifrån det där vi egentligen kommit...

Nu, liksom då, verkar tyvärr ekonomisk ställning, civilstånd, social status i övrigt och så kunna spela rätt stor roll för hur man har möjlighet komma in i/verka i en församling. I alla fall utanför den skattefinansierade Svenska Kyrkan. (Skillnaden tänker jag då är att SvK inte är lika beroende av gåvomedel inget annat. Viss gradering efter social status finns givetvis även där, ibland kan den nog även vara värst där.)

Jag skriver här nu givetvis till dels utifrån egna erfarenheter men tills dels också från sådant som jag hört av andra då och då under nu sisådär 15 år. Varken egna eller andras erfarenheter är särskilt "uppbyggliga" alla gånger och definitivt inte kompatibla med det Jakob skriver.

I väldigt många församlingar/samfund, eller om det ska uttryckas "bland väldigt många kristna" verkar finnas en mening att som kristen är man inte fattig, ensam, lågutbildad o.s.v.. I alla fall inte om man blir medlem av en församling - "de andra" de som vi samlar in pengar för att hjälpa, de som inte klarat alla livets krav, de finns ju inte bland oss! Eller...?

Det verkar ofta som om man tänker sig att en kristen närmast per automatik gått från grundskola via gymnasium till högskola till gott arbete, från barndom till tonårstid till giftermål och familj. T.ex. Alltså att man är som alla andra som man själv känner.

Jag tror att det ofta är just där skon klämmer, många inom kristenheten verkar faktiskt ha så liten kunskap om hur liv kan se ut att man inte förstår. Man säger "alla välkomna" men verkar ofta tänka då att alla ska vara som en själv.

Helst vill jag nog inte tänka på alla berättelser om hur någon inte vågar gå med i hemgrupp för att de inte bor så att de kan ha gruppen hemma, inte har råd att bjuda alltid, inte vågar berätta för mycket om den egna situationen. Eller alla de som sagt sig bli akut och mycket sjuka när det ska åkas på församlingsresa, konferenser eller liknande. Det är många, många sådana berättelser som passerat mina öron.

"Ja men det är ju bara att säga till så hjälper vi!" säger någon. Jo, det är snällt men... Skulle man kunna fundera lite kring hur det kanske känns att ofta behöve be om hjälp? Skulle man kanske kunna fundera kring om man kan göra mer sådant som inte kostar, eller åtminstone kostar väldigt lite? Nu senast var det nyårskonferens det handlade om. Kostnad för konferens, övernattning, mat mm. Förslaget att istället ordna något på hemmaplan så alla kunde vara med möttes av bara ???. (Samt ord om att prioritera sin ekonomi vilket kan uppfattas som rent elakt av den som har liten inkomst.)

Hur löser man detta?
Jag vet faktiskt inte.
Jag tror dock, eller är snarare helt säker på, att detta behöver diskuteras väldigt mycket mer. Som det ser ut idag i en hel del av kristenheten i Sverige (det finns naturligtvis goda undantag!) så görs det faktiskt skillnad ungefär på det sätt som Jakob varnar för. Det gör så ont för så många att det borde oroa alla djupt och faktiskt bli "prio ett" i alla församlingar att motarbeta sådant.

Allt gott!
Eva

Tankar utifrån en bok

Den boken, Helena Edlunds "Konsten att överleva Svenska kyrkan", fick jag nyligen o har hunnit läsa. Ärligt tala kastade jag mig väl lite över den då jag hört/läst en hel del om den.

För er som inte vet vem hon är eller som nu funderar "Ja vad var det med henne nu igen?" ska jag ändå (motvilligt för det spelar ingen roll för resten av inlägget egentligen) tala om att hon dels var en av prästerna bakom FB-gruppen "Mitt kors", dels har anklagats för samröre med SD. "Mitt kors" var jag själv med i (gruppen går att hitta på FB men inte att göra nya inlägg i) o tyckte mycket om, vad gäller eventuella SD-sympatier kan jag inte bedöma det. (För egen del är SD ett av de partier jag absolut inte kan tänka mig rösta på.)

Nu är det dock då annat i boken som får mig att skriva detta, nämligen huruvida SvK (Svenska Kyrkan) verkligen lever "i kristen anda o sann omvändelse".

Helena berättar om hur hon utmanövrerats från flera tjänster, hur anställningsavtal fått ändrade datum för att vikariat inte ska övergå i fast tjänst, hur chefer plötsligt slutat svara i telefon o mycket annat. Det är lätt att avfärda med att hon skulle vara bitter, hämndgirig, allmänt besvärlig o liknande (jag förutsätter givetvis hon har bevis för det hon skriver). Det är möjligt att även jag skulle avfärda henne så om det inte var för tidigare erfarenheter.

Första gången jag lite gav mig in i något liknande o åtminstone försökte stötta den präst som då var utsatt var för kring 20 år sedan. Senaste gången jag talade mycket med en präst som blev fråntagen en tjänst som faktiskt var beslutad gå till just den prästen är c:a ett år sedan. O det har varit några där mellan. Präster som jag alltså personligen haft kontakt med o har klara bevis för hur de behandlats illa, mer än illa i SvK. (Nej, några namn gives icke!) Just nu ser jag ännu en präst behandlas oerhört illa av sitt sammanhang.

När det gäller de jag haft kontakt med finns en väldigt klar "röd tråd" mellan de fallen - samtliga har varit s.k. bibeltrogna, samtliga har råkat ut för att ansvariga arbetsgivare (kyrkoråd lika väl som kyrkoherdar) inte följt vare sig gällande svenska lag eller Kyrkoordning utan "mixtrat" o i flera fall ändrat i efterskott i protokoll o liknande. I samtliga fall har det också varit så att drabbade inte orkat bråka hela vägen eftersom sådant här ofta tär oerhört på hälsan, både psykiskt o fysiskt.

I samtliga fall är det också så att de som utsatt dessa präster är sådana som talar väldigt mycket o gärna om att ge Jesu kärlek vidare, älska sin nästa, att inte göra skillnad på människor o liknande.

O varje gång visar det sig att de som talar så är de som allra minst lever i omvändelse o Jesu efterföljd...
(Finns naturligtvis de som faktiskt lever upp till de orden också! Nu talar jag om inblandade i dessa fall.)

För mig spelar det ingen roll vad Helena har för politiska åsikter. Det spelar heller ingen roll att jag mycket väl vet att en av de präster jag stöttat lite tidigare har en kvinnosyn som jag inte alls ställer upp på. Jag bryr mig inte om att en har en närmast föraktfull syn på missbrukare. Givetvis skulle jag gärna se att de tyckte o tänkte som jag (vem vill inte det?) men det är inte huvudsaken i detta.

Det som får mig så upprörd, så bedrövad o ledsen är att ett kristet sammanhang beter sig på sådana sätt. Som kristen är det helt enkelt inte ok!

Det är många, många gånger jag velat kommentera med att bara skriva "Matt.23 - läs!" eller liknande. (Där finns Jesu ord om vitkalkade gravar t.ex.) De här fallen snurrar i min hjärna o jag kan helt enkelt inte förstå hur sådant här kan tillåtas pågå igen o igen o igen i SvK o andra kristna sammanhang.

Faktum är att just att detta är så vanligt i SvK får mig att fundera på om jag alls längre vill vara medlem. Det blir svårare o svårare för samvetet att vara det när kyrkan så ofta o så tydligt går emot vad den ska stå för - att älska Gud o älska sin nästa som sig själv. Gör man det, OM man gjorde det, så kan sådant här inte fortsätta ske. Vi är ju inte perfekta men när det sker gång på gång utan att det tas itu med på riktigt, då går vi rakt emot vårt uppdrag att leva i Jesu efterföljd o kärlek. Vi kan inte acceptera att människor görs illa längre. Oavsett om vi håller med dem i annat så måste våra "nästor" behandlas juste o rättvist. Det sker långt ifrån alltid i kristna sammanhang idag. (SvK anses faktiskt vara en av de farligaste arbetsplatserna vad gälle sjukskrivninsgrisk, ffa p.g.a. psykisk ohälsa.)

Så, som avslutning: Igår kväll, efter en dag med rätt många funderingar kring detta inlägg o dess bakgrund, slog jag upp Bibeln o där Psaltaren. Slog upp på måfå o hamnade på Psaltarens 12e psalm. Ni får slå upp/googla själva...

Allt gott!
Eva

Undervisning

Tisdagen i påskveckan - den är det väl ingenting särskilt med?

Så tror jag många av oss tänker. Vi vet att Palmsöndagen innebär Hosianna-rop under Jesus' o lärjungarnas intåg i Jerusalem, att måndagen handlar om rensningen av templet vet många, onsdagen konspirerar Judas med överstepräster, torsdag o fredag är faktiskt ett måste veta lite om, lördagen en mellandag o söndagen den stora jubelfesten. Men tisdagen...?

Jag tror att mina ögon för denna dag öppnades först när jag första gången läste boken jag nämnde igår, Anders Sjöbergs "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag 2006) för kanske 10 år sedan. I den kan man nämligen läsa att just tisdagen i påskveckan är den enskilda dag i evangelierna om Jesus som tar upp mest utrymme, 11 av 89 kapitel (sammanlagt alla 4 evangelierna) tar upp denna dag.

Då började jag läsa o insåg hur mycket där finns att verkligen "grotta ner sig i".

Som ofta håller jag mig i Matteus evangelium o där handlar kap.. 21 vers 12 till kap. 25 vers 46 om denna dag. O det är "häftig" läsning för en sådan som jag som är lite extra förtjust när det "hettar till" lite! Här är Jesus sannerligen både obekväm o besvärlig o jobbig för rätt många i sin omgivning.

Om det under måndagen handlade om att rena själva templet handlar det nu om templets tjänare (o folket i valda delar, fariséer t.ex.). Jesus kommer med ett flertal liknelser som jag gärna erkänner jag haft lite besvär förstå mig på men där dels Anders' bok dels tjocka Studiebibeln med alla sina fotnötter o förklaringar gett ledning. T.ex. talet veropet över skriftlärda o fariséer i Matt. 23:27

"Ve er, skriftlärda o fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben o all slags orenhet.".

Visst hade jag hört det förklaras med att det var judisk tradition att vitkalka gravar för att de som gick förbi skulle se dem bättre men åtminstone jag hade inte förstått/tänkt på hur judiska renhetslagar sa att den som rörde en grav blev oren. Det hade inte varit bra när man var på väg till templet för att offra.

Här anklagar alltså Jesus några av dem som kanske ofta såg sig som lite finare, mer lärda, närmare Gud o.s.v. för att polera sin yta men vara orena inuti! O inte nog med det - han anklagar dem för att smycka sina mantlar i högfärd, att ta de bästa platserna vid festmåltider o i synagogan, att lägga bördor på vanligt folk men inget göra för att hjälpa, att säga "ja" till Gud men inte egentligen lyssna o omvända sig. Han är sannerligen både obekväm o jobbig o näsvis den där enkle snickaren från den lilla byn - vem tror han att han är???

Jodå, det står om det också o den berättelsen gör det lätt att förstå makthavarnas förtvivlan, oro, rena rädsla o aggressivitet mot Jesus. Matt. 21:23-27 berättar:

"Jesus gick upp till templet o undervisade.

Då kom översteprästerna o folkets äldste fram till honom o frågade: 'Vad har du för fullmakt att göra detta, o vem har gett dig den fullmakten?'.

Jesus svarade dem: 'Också jag vill ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?'
De överlade med varandra o sade: 'Säger vi: Från himlen kommer han att svara: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, måste vi vara rädda för folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet.'

Därför svarade de: 'Vi vet inte.'

Jesus sade till dem: 'Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta.'"

Jag gillar sådant här!
Jag gillar att Jesus som är så underbar mot alla "små" människor han möter samtidigt kan vara ack så "tuff" mot de som har makten (o kanske missbrukar den, vilket väl är vad han menar i mycket av det som sägs denna dag). Några som har läst här förut kanske minns jag skrivit om hur jag kan vara nästan löjligt förtjust i de "dundrande profeterna" i GT o det förklarar väl åtminstone till dels min förtjusning även över detta. (Jag kan också ha oerhört svårt för "jamsande" o folk som aldrig kan "tala ur skägget". Jag har lätt tappa tålamod då.)

Det jag fastnar för allra mest i dagens texter just i år är dock det om vitkalkade gravar, om att putsa utsidan men med den fina ytan också gömma smutsen under/innanför. Så gör vi allt lite till mans o kvinns i o för sig - det är inte i alla lägen vi vill visa annat än en ren o snygg utsida. Och det är kanske inte alltid fel, människor emellan kan vi inte förväntas vända ut-o-in på oss alltid. Men kan vi applicera det här på kyrkan idag? 

Jag tänker på gårdagens text där Jesus påpekar att templet (idag vår kyrka) ska vara ett bönens hus för alla o fortsätter den tanken in i dagens tal om yttre o inre, vad vi säger att vi gör o vad vi egentligen gör.

För många år sedan hade jag viss kontakt med en församling som bl.a. hade soppluncher en dag i veckan. (O det är garanterat ingen som kan lista ut vilken församling så fundera inte ens!) Jag minns särskilt en präst där som gärna engagerade sig i typ insamlingar till u-länder, fattiga äldre, ensamma föräldrar o liknande, alltså engagemang lite på avstånd från de det gällde. Ärligt talat var det väldigt mycket tal om sådant från den (nu inte i livet) prästen. Förstå min besvikelse när jag fick veta att just den personen, just den prästen t.o.m. ville begränsa möjligheterna för "samhällets olycksbarn" att delta i kyrkans verksamheter då de ju inte alltid var helt "hela o rena" eller ens alldeles nyktra. Där var det verkligen tal om att ha både vitkalkat graven o diskat muggen bara på utsidan!

Vi behöver alla se till både in- o utsida, hos oss själva liksom hos kyrkan i stort. Det är så lätt att ta till sig mycket som står i Bibeln, både det Jesus säger o det som skrivits av Petrus, Paulus o de andra - men når det in i våra hjärtan eller är det bara "läpparnas bekännelse"?

Det är inte alltid lätt, det är vi många som erfarit. Det sägs att de längsta 30 cm som finns är de mellan hjärnan o hjärtat. Det är väldigt lätt att veta hur det bör vara men kanske inte alltid lika lätt att göra så. (Det är tur vi får be om förlåtelse var söndag!) Jag tror ingen av oss kommer ifrån att fela i detta men vi måste försöka låta bli ändå. O vi måste vara uppmärksamma både på när vi själva trampar snett o, kanske än mer, på när kyrkan i stort gör så o då dessutom ofta leder sina medlemmar fel. O vi måste försöka våga protestera åtminstone lite likt Jesus när vi upptäcker finmålade ytor som försöker dölja smutsen, för revorna brukar finnas där att se igenom.

Allt gott!

Eva

Åter till sekulärpolitiken...

... och dess vara eller inte vara i Svenska Kyrkan (SvK).

De som läste här inför Kyrkovalet i höstas vet min åsikt i detta men jag tänker att frågan måste hållas levande även mellan valen. Vi kan inte låta den "somna in" strax efter valet för att sedan väckas igen något halvår innan eller vänta på att sekulär media ska skriva yrvaket o förvånat 1-2 månader före.

Hos mig kom en del nya tankar dels vid det första mötet med Kyrkofullmäktige här i min egen församling dels vid första träffen för en studiecirkel (om reformationen o Luther) i en grannförsamling. Lite olika tankar i o för sig men jag ska ta upp en här o nu; det om att de sekulära partierna skulle vara bra för "då vet väljarna vilka värderingar de röstar för" som jag ofta hört o läst som argument.

Det där är för mig oerhört underligt som argument betraktat när det kommer till val i SvK! 

Då tänker jag så här:

För mig är det fullkomligt självklart att i SvK (liksom förvisso i andra samfund) ska vi leva efter kristna värderingar o inget annat. Vad människor anser i olika samhällsfrågor som "politiska varelser" (o det är vi alla i högre eller lägre grad, åsikter har vi alla) må vara men i kyrkan har vi annat att faktiskt rätta oss efter, Bibeln om inte annat.

Vad som är kristna värderingar kan vi ha delvis olika åsikter om eftersom vi tolkar en del texter olika. Det är ändå en sak, en annan är att tolka Bibeln utifrån ett program för ett sekulärt parti. S, C o SD bekräftade inför valet att deras respektive partistyrelser är de som slutgiltigt fastställer sina nomineringsgruppers (det heter så i Kyrkovalet) program för kyrkan. Inget av dessa partiers styrelse består till 100 % av kristna. Inget av partierna beskriver sig heller som ett kristet parti. (Det gör ju inget Riksdagsparti alls, kristen grund som KD säger är en annan sak.) Detta innebär att människor som inte har minsta kontakt med SvK, människor med annan eller ingen tro, faktiskt är med o bestämmer vad som ska ske i samfundet. Känns det verkligen rimligt? 

Många brukar vilja försöka tysta debatten genom att, ofta högst förolämpat o/eller "stackars oss"-igt, fråga om sossar, moderater, vänsterpartister o liberaler då ska köras ut ur kyrkan? Eller åtminstone förbjudas vara med som förtroendevalda? Givetvis inte! 

I kyrkan ska vi mötas alla. rik o fattig, hemlös eller herrgårdsägare, socialdemokrat eller SD:are, kvinna eller man, barn eller åldring, hund- eller kattmänniska, hårdrockare eller jazzcat. Men...

I kyrkan av alla ställen ska vi väl ändå i första hand mötas som människor? Som människor utan andra etiketter än att vi är kristna o vill leva i Jesu efterföljd? Självklart kommer vi alltid att ha med oss en del av de åsikter som får oss att rösta på det ena eller andra partiet i sekulära val men till skillnad från i samhället i övrigt måste ju våra värderingar i kyrkan vila på kristen grund.

Nu inser jag att jag ibland förvånar en del som kanske inte är lika inne i det "kristna livet" som jag. Mången icke-troende vän har förvånats när jag säger att för mig är det tron o Guds ord som alltid kommer först. För mig är det självklart att tron, som är så viktig/det viktigaste för mig påverkar hur jag röstar sekulärt (o väl har gjort att jag idag, för första gången i mitt liv, inte vet hur jag ska rösta i höst...). Däremot är det helt omöjligt för mig att förstå hur man kan tycka det självklart att sekulärpolitiska partier ska bestämma, utifrån sin just sekulära samhällssyn, i SvK. 

Låt oss åtminstone i kyrkan slippa ifrån de politiska etiketter vi annars så gärna sätter på varandra! Låt oss vara "bara kristna" o mötas för att lovsjunga Gud, fatta beslut som förhoppningsvis leder till Guds rikes utbredande, till att människor lär känna o kommer till tro på Jesus. Låt oss ha just sådant för ögonen o inte dra in allt det käbbel som partipolitiken för med sig på andra håll. Då kan vi verkligen vara Jesu kyrka.

Allt gott!

Eva

Hemlöshet i annan form...

... än det vi kanske vanligast menar med ordet- det snurrar en hel del i mina tankar just nu.

Jag läser just nu Tomas Sjödins bok "Den som hittar sin plats tar ingen annans" som väl i grunden kan sägas handla om en resa i aposteln Tomas (han som, rätt felaktigt tänker jag, ofta kallas tvivlaren)fotspår, fysiska o givetvis andliga. 

Nu har jag rätt många sidor kvar att läsa men jag fastnade så för något i mitten att det måste skrivas om här. Något som verkligen "talar till mig" (vilket den som läst förra inlägget kanske förstår allra bäst då).

Tomas citerar/sammanfattar där lite av det han antecknat vid ett föredrag av Göran Rosenberg. G.Rs föredrag handlade om jag förstår rätt om hem o hemlöshet i flyktingströmmarnas tid o han i sin tur citerar österrikiske författaren Jean Améry, överlevande från Auschwitz. Det handlar då om det tyska ordet "heimat" som ju användes flitigt i den tyska krigspropagandan men som ju egentligen står för så mycket mer än det svenska "hembygd" ofta gör. Det står för inte bara den fysiska platsen utan också en psykisk/andlig. 

Jag får citera några rader direkt ur boken:

"Jag uppfattar Rosenbergs sammanfattning av hemlösheten hos Améry ungefär så här: Att vara hemlös är att sakna fast mark under fötterna. Det är att sakna en plats där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket, och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är och vad man gör."

Särskilt sista meningen har jag läst x antal gånger för den är så oerhört viktig. Den sammanfattar det jag ser som det absolut viktigaste för en människas liv.

Det sammanfattar också väldigt väl vad jag vill se i en kristen församling, men tyvärr ser det långt ifrån alltid ut så. Tyvärr faller ju även kristna in i den bedömning o "statusstege" som samhället i stort använder för att kategorisera människor. Inte alls alla givetvis men fullt tillräckligt många ser den med utbildning, stabil ekonomi, familj o.s.v. som lite "bättre"/intressantare/mer värd att lyssna på t.ex. Andra kan ofta få nog så mycket goda ord när de ställer upp o ordnar praktiska saker men sällan eller aldrig lyssnas till om de kommer med egna funderingar i diskussioner.

Hårda ord? Kanske det men just för att jag så gärna vill se annat särskilt i kristna kretsar (andra sammanhang är dock alls inte glömda...) så känner jag att det behöver skrivas här o kanske diskuteras både här o där. O tro för allt i världen inte att jag undantar mig själv från misstankar om att bete mig fel i sådant här! Ingen av oss är felfri.

Den där sista meningen, o kanske särskilt andra halvan, är så stark! Läs igen: "Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är o vad man gör." 

Jag har i några s.k. vänrelationer känt att jag egentligen bara betytt något när jag kunnat "göra nytta" för den andra personen eller det andra sammanhanget. Mina tankar, vad jag vill, hur jag mår o.s.v. har varit egalt bara jag kunnat ställa upp o göra det eller det eller det. Jag har känt mig som någon "nyttopryl" som man plockar ur skåpet vid behov o efter utfört arbete ställer in igen tills nytt behov uppstår. Jag kan ju avslöja att de "vänner" jag uppfattat/märkt handla så inte längre finns i min telefonlista...

Nu ska då ingen, särskilt då den som inte är så hemma i kristna kretsar, tro att det är så folk behandlar varandra i församlingar allmänt. Alls inte! Men det finns där o bland en del i rätt hög grad o därför måste det faktiskt diskuteras. Nu tänker jag att det här är viktigt var som men än mer "vakenhet" för sådant kräver jag faktiskt i kristenheten. Vi har alla olika gåvor, olika utbildning o sociala förutsättningar men jag vågar säga att alla, oavsett sådant, är lika viktiga. Visst - en viss utbildning ger dig många gånger större kunskaper men säger inte automatiskt att du vet o förstår allt, det kan vara ack så givande att höra även den outbildades tankar. (Måste berätta att en av de mest bibelbelästa som kom med de skarpaste frågorna o tankarna jag känt var helt outbildad o dessutom f.d. missbrukare. Den personen var verkligen en väckarklocka för många. Tyvärr inte i livet längre.)

Jag tror att det i alla församlingar talas om att man vill vara en välkomnande plats för alla (i alla fall i alla församlingar jag känner lite) men jag tror att det där måste diskuteras djupare. Jag tvivlar inte en sekund på att man verkligen menar vad man säger - men vad betyder det egentligen? Hur agerar vi egentligen i realiteten? Lever vi verkligen de där orden om att vara välkomnande för alla på samma sätt.

Är vi ett sammanhang där alla betyder något oavsett vem man är o vad man gör?
Tyvärr är mitt svar inte ett obetingat "ja" i alla lägen.

Allt gott!
Eva