Tankar utifrån en bok

Den boken, Helena Edlunds "Konsten att överleva Svenska kyrkan", fick jag nyligen o har hunnit läsa. Ärligt tala kastade jag mig väl lite över den då jag hört/läst en hel del om den.

För er som inte vet vem hon är eller som nu funderar "Ja vad var det med henne nu igen?" ska jag ändå (motvilligt för det spelar ingen roll för resten av inlägget egentligen) tala om att hon dels var en av prästerna bakom FB-gruppen "Mitt kors", dels har anklagats för samröre med SD. "Mitt kors" var jag själv med i (gruppen går att hitta på FB men inte att göra nya inlägg i) o tyckte mycket om, vad gäller eventuella SD-sympatier kan jag inte bedöma det. (För egen del är SD ett av de partier jag absolut inte kan tänka mig rösta på.)

Nu är det dock då annat i boken som får mig att skriva detta, nämligen huruvida SvK (Svenska Kyrkan) verkligen lever "i kristen anda o sann omvändelse".

Helena berättar om hur hon utmanövrerats från flera tjänster, hur anställningsavtal fått ändrade datum för att vikariat inte ska övergå i fast tjänst, hur chefer plötsligt slutat svara i telefon o mycket annat. Det är lätt att avfärda med att hon skulle vara bitter, hämndgirig, allmänt besvärlig o liknande (jag förutsätter givetvis hon har bevis för det hon skriver). Det är möjligt att även jag skulle avfärda henne så om det inte var för tidigare erfarenheter.

Första gången jag lite gav mig in i något liknande o åtminstone försökte stötta den präst som då var utsatt var för kring 20 år sedan. Senaste gången jag talade mycket med en präst som blev fråntagen en tjänst som faktiskt var beslutad gå till just den prästen är c:a ett år sedan. O det har varit några där mellan. Präster som jag alltså personligen haft kontakt med o har klara bevis för hur de behandlats illa, mer än illa i SvK. (Nej, några namn gives icke!) Just nu ser jag ännu en präst behandlas oerhört illa av sitt sammanhang.

När det gäller de jag haft kontakt med finns en väldigt klar "röd tråd" mellan de fallen - samtliga har varit s.k. bibeltrogna, samtliga har råkat ut för att ansvariga arbetsgivare (kyrkoråd lika väl som kyrkoherdar) inte följt vare sig gällande svenska lag eller Kyrkoordning utan "mixtrat" o i flera fall ändrat i efterskott i protokoll o liknande. I samtliga fall har det också varit så att drabbade inte orkat bråka hela vägen eftersom sådant här ofta tär oerhört på hälsan, både psykiskt o fysiskt.

I samtliga fall är det också så att de som utsatt dessa präster är sådana som talar väldigt mycket o gärna om att ge Jesu kärlek vidare, älska sin nästa, att inte göra skillnad på människor o liknande.

O varje gång visar det sig att de som talar så är de som allra minst lever i omvändelse o Jesu efterföljd...
(Finns naturligtvis de som faktiskt lever upp till de orden också! Nu talar jag om inblandade i dessa fall.)

För mig spelar det ingen roll vad Helena har för politiska åsikter. Det spelar heller ingen roll att jag mycket väl vet att en av de präster jag stöttat lite tidigare har en kvinnosyn som jag inte alls ställer upp på. Jag bryr mig inte om att en har en närmast föraktfull syn på missbrukare. Givetvis skulle jag gärna se att de tyckte o tänkte som jag (vem vill inte det?) men det är inte huvudsaken i detta.

Det som får mig så upprörd, så bedrövad o ledsen är att ett kristet sammanhang beter sig på sådana sätt. Som kristen är det helt enkelt inte ok!

Det är många, många gånger jag velat kommentera med att bara skriva "Matt.23 - läs!" eller liknande. (Där finns Jesu ord om vitkalkade gravar t.ex.) De här fallen snurrar i min hjärna o jag kan helt enkelt inte förstå hur sådant här kan tillåtas pågå igen o igen o igen i SvK o andra kristna sammanhang.

Faktum är att just att detta är så vanligt i SvK får mig att fundera på om jag alls längre vill vara medlem. Det blir svårare o svårare för samvetet att vara det när kyrkan så ofta o så tydligt går emot vad den ska stå för - att älska Gud o älska sin nästa som sig själv. Gör man det, OM man gjorde det, så kan sådant här inte fortsätta ske. Vi är ju inte perfekta men när det sker gång på gång utan att det tas itu med på riktigt, då går vi rakt emot vårt uppdrag att leva i Jesu efterföljd o kärlek. Vi kan inte acceptera att människor görs illa längre. Oavsett om vi håller med dem i annat så måste våra "nästor" behandlas juste o rättvist. Det sker långt ifrån alltid i kristna sammanhang idag. (SvK anses faktiskt vara en av de farligaste arbetsplatserna vad gälle sjukskrivninsgrisk, ffa p.g.a. psykisk ohälsa.)

Så, som avslutning: Igår kväll, efter en dag med rätt många funderingar kring detta inlägg o dess bakgrund, slog jag upp Bibeln o där Psaltaren. Slog upp på måfå o hamnade på Psaltarens 12e psalm. Ni får slå upp/googla själva...

Allt gott!
Eva

Det värsta någon kan säga.

"Vet du vad som är det absolut värsta o elakaste någon kan säga? Jag har kommit på vad det är!"

Som vanligt dyker frågeställaren upp helt oförvarnad på en gångväg. H'n gjorde så första gången för några år sedan efter att ha hört mig försvara en man som var illa utsatt av en äldre "herre" i vårt centrum. Efter det blev jag, om jag förstått rätt, bedömd "säker" att någon gång ibland prata med av den här personen som inte alltid har så lätt med livet o hur det fungerar.

Nu var upprördheten rätt stor o helt klart var avsikten att få höra om fler höll med om den slutsats som dragits, den känsla som väckts.

"Så här är det - om någon som faktiskt har ditt telenummer eller vet var du bor säger att de har tänkt på en o undrat över hur man mår - då är det JÄTTEelakt!!! För varför har de inte ringt o frågat då?? Jag blir väl inte så väldigt glad om de bara tänker o undrar men aldrig frågar heller?? Är jag elak då?"

"Nej," försäkrade jag, "du är inte alls elak o jag förstår precis hur du menar. Kan man kontakta någon så kan man ju faktiskt fråga o inte bara gå o tänka. Jag håller med dig!"

"Det beror väl på att alla har så BRÅTTOM jämt men då tycker jag i alla fall att man inte behöver säga så där!"

Vi pratade en stund till, om detta o annat, o så, precis som vanligt kom det "Tack för att du stannade o pratade! Hej då!". Lika abrupt som uppdykandet är h'n försvunnen igen.

Mina tankar snurrade vidare kring det där med att tala om att man tänkt SÅ mycket på någon o undrat hur det är. Om man har kontaktmöjlighet (jag har aldrig fått telenr till den här personen - SÅ pålitlig är jag tydligen inte :) ) så får man väl då ta sig tiden höra av sig o fråga? Eller åtminstone inte kläcka ur sig de där orden som jag tror närmast alltid sårar mer än att de ger något gott.

För inte vill vi väl säga det värsta någon kan säga?

Allt gott!
Eva

Det där med "Gör mot andra..."

"...som du vill att andra ska göra mot dig."

Eller för att citera Matteus 7:12 alldeles korrekt (Folkbibelns översättning)

"Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen o profeterna."

De orden, det som ofta kallas "gyllene regeln" har jag haft anledning fundera rätt mycket kring senaste tiden. Tyvärr i flera fall i kristna sammanhang.

Som jag uppfattar det är den regeln sannerligen tvingande. Visserligen menar Jesus alltid vad han säger men jag uppfattar dessa ord som en slags "grundregel". (Vilket inte innebär att vi skulle slippa diskussioner kring orden då.) I min tanke borde det vara något som vi alla kristna är oerhört noga med att försök leva efter. Misslyckas gör vi givetvis men när det verkar som om vissa helt glömt dessa Jesus-ord...

Ibland funderar jag på om man kanske också skulle negera det där? Alltså tänka " Gör INTE mot andra vad du INTE vill att andra ska göra mot dig". Skulle det ibland vara lättare att efterleva då? Man kan ju inte utesluta/tänka bort det Jesus säger i originalet men kanske behöver vi ofullständiga o ibland sorgligt dåligt tänkande människor ha båda varianterna i åtanke?

För att ta ett oerhört enkelt exempel - Det är (borde i alla fall vara) lätt att hålla upp en dörr om du förväntar dig andra ska hålla upp åt dig men kanske behöver du också tänka på att du definitivt inte skulle vilja att någon släpper en  tung dörr rakt på dig när du kommer med kassar i båda händerna för att inte göra så själv?

Nu försöker jag då ha detta "i ryggmärgen" jämt även om jag säkert misslyckas leva efter det betydligt oftare än vad jag är medveten om. Att det funderas på än mer just nu beror på saker som sker runt omkring o som jag delvis blivit inblandad i. O jag kan bara inte förstå hur dåligt denna regel verkar efterlevas även bland en del kristna! Jag står förundrad o förvånad o undrar om de verkligen själva skulle vilja bli behandlade så som de behandlar andra? (Vi kanske skulle testa? säger en elak tanke som dyker upp, det kan erkännas.)

Ingen kan göra allt för andra. Jag sörjer ofta att jag inte har ekonomi att alltid göra det för andra som jag skulle vilja, när det inte är ork/sjukdom som sätter stopp. Dock handlar de situationer som fått igång min hjärna om sådant som inte beror på vare sig ekonomi, hälsa, utbildning eller dylikt utan att man gång på gång orsakar andra sorg, ledsenhet o faktiskt dåligt mående trots att man rimligtvis måste inse det. Man går helt på den egna viljan o "kör över" andra, misskrediterar, misstror, "snackar bakom ryggen på", skäller ut o lyssnar inte på förklaringar. Igen o igen o igen!

"Människor är ju sådana! Det får man hantera." säger en del då o så är det ju. Men i ett kristet sammanhang? Nej, där kan jag faktiskt inte acceptera det. Fel gör vi där också men när det rent medvetet tas till sådana metoder...

Jag mår illa faktiskt. (Som om sommaren o allt den för med sig inte räckte då.) Jag blir oerhört bedrövad o rent ut förtvivlad av att se vad som sker utan att kunna hoppas jag kan göra särskilt mycket.

Så mycket enklare mycket vore om vi i högre omfattning försökte leva efter den regel Jesus sätter upp där mot slutet av Bergspredikan! Vi kan aldrig i detta livet hoppas på att vi alltid gör rätt men vi måste faktiskt försöka bättre än vad vi gör idag! Det innebär inte att bara snällt o stillatigande acceptera allt, inte alls, men debatter kan föras, åsikter uttalas o.s.v. utan att vi totalt (o som jag förstår det nu faktiskt medvetet/med vilje) "manglar" varandra o därmed sårar så mycket.

Vi måste försöka, för annars är det faktiskt rent bedrövligt o ffa allt annat än värdigt ett kristet liv.

Allt gott!
Eva