Bön - inte alltid enkelt.

Nej, det är verkligen inte alltid lätt att be. Eller... Ska det kanske uttryckas som att det inte alltid är så lätt att be som vi tror att vi måste be?

Sonja skriver i sin kommentar om det som jag tror vi alla, om vi är ärliga, gjort - att be mer eller mindre slentrianmässigt. Lite som "FadervårsomärihimlenhelgatvareDittnamn...". Vi är kanske trötta, lite ledsna, väldigt väldigt glada över något som upptar alla känslor, har massor annat i tankarna eller är helt enkelt lite småsura på Gud (det är faktiskt tillåtet!). Vi tycker att vi "borde" be men har egentligen ingen lust, kanske är det under gudstjänst o vi vill ju för allt i världen inte att bänkgrannen ska upptäcka om vi väljer att avstå att be med.

Jag brukar avsluta morgonbönen som bes sittande på sängkanten med Fader Vår. Jag vill nog helst inte tänka på hur ofta det blivit ungefär så här:

-Fader Vår, som är i... "Om jag ska äta det till middag, måste jag handla något då?"
-...himmelen. Helgat vare Ditt... "Alltså VAR har jag lagt det där??? Idag måste jag verkligen leta igen!"
-...namn. Tillkomme Ditt rike. Ske Din vilja... "Men nu glömde jag ju det IGEN igår! Hur fungerar min hjärna egentligen?"
-...så som i himmelen, så ock på jorden. Vårt dagliga bröd... "SOM han snarkar! Den hunden har inte brått på morgnarna inte!"
-...giv oss idag... "Hej kisse! Du ska som vanligt störa när jag ber. Komma o spinna o kela o putta. Ja ja, du är ju sannerligen given av Gud i den sorg som var så..."
-...och förlåt oss våra synder... "Ja käre Herre - förlåt mig när mina tankar vandrar iväg o koncentrationen är noll!"
-...såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss inte i frestelse... "Frestelser ja.... Suck..."
-...utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är Ditt och makten och härligheten i evighet. Amen

Så nu var det erkänt!
Men det gör mig inget. Jag tror nämligen att vi är många som går med lite dåligt samvete för att det blir så här ibland. Den duktige på att koncentrera sig o den "bönestränge" kanske mer sällan än virrpannor vars hjärnor gärna skuttar mellan ämnena som min men jag tror att det drabbar alla för jag tror det är alldeles väldigt mänskligt.

Men...
För egen del kan jag märka att jag ibland faller in nästan i någon sorts rutin av detta. Då är det inte alls bra givetvis. Då tror jag att det lätt börjar handla om att inte riktigt ta bön på allvar, att rent ut sagt slarva, o sådant gör inte Gud glad. Det är en sak att "rutinbe" när livet ställer allt på sned (i glädje eller sorg) men att inte försöka ändra på det... Vad blir det för bön då? Inte hjärtats i alla fall tror jag.

Jag har hittat ett "knep" som fungerar för mig o som jag tänker kanske kan vara ett tips för andra. Att "brodera ut" en bön som Fader Vår.
Det låter kanske smått hädiskt, som om jag ändrade i Herrens bön men det gör jag inte utan jag menar så här:

-Fader Vår... "Ja, Du är verkligen vår Fader! Du är min o allas Skapare. Du som ser på oss med kärlek o omtanke."
-...som är i himmelen... "Himmelen ja... Jag ber Gud att jag någon gång kan få lite mer förståelse kring den."
-...helgat vare Ditt namn... "Ja Ditt namn är det enda som är värt att helgas! Du är den helige vars namn för alltid ska vara helgat."
-...tillkomme Ditt rike... "Hjälp oss Herre att göra Ditt rike synligt även här o nu. Med Jesus kom Ditt rike in i världen - hjälp oss att föra det vidare till alla."
-...ske Din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden... "Hjälp mig Herre att se Din vilja o följa den! Hjälp mig när jag blir för mycket "kan-själv" att se vad Du vill."
-...vårt dagliga bröd giv oss idag... "Ja Gud, jag ber att du i Din kärlek vill ge mig bröd för både kropp o själ. Låt mig komma närmare Dig, lära mer om Dig idag."
-...och förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro... "Fader, förlåt mig för Jesu skull allt det som blir fel fast jag inte vill. Hjälp mig att själv förlåta så att Din förlåtelse i kärlek blir känd."
-...och inled oss inte i frestelse... "Tack Fader för att jag kan veta att Du aldrig låter något ske som Du inte säkert vet att jag klarar, även om jag själv inte tror det. Men Du vet o stöttar igenom."
-...utan fräls oss ifrån ondo... "Ett särskilt tack Fader för att Du sände Din Son, Jesus Kristus, som besegrade ondskan o gav oss den segern som vapen."
-...ty riket är Ditt... "Ja riket är Ditt. Det rike som Du genom Jesus gav till oss att förvalta o gestalta. Hjälp oss att göra så."
-...och makten... "Hjälp oss att alltid minnas att makten, den verkliga makten, är Din."
-...och härligheten... "Härligheten, det riktigt fantastiska, finns bara hos Dig Fader! Låt det genomsyra våra tankar, våra liv."
-...i evighet. "Ja från evighet till evighet, I alla tider. Igår, idag och imorgon. Alltid kan vi lita på att Du finns. Tack!"
Amen.

(För den som inte vet kan berättas att "amen" betyder ungefär "det är sant". Att säga amen i slutet på en bön eller liknande är ett instämmande i det som sagts. Inte bara ett sätt att sätta punkt o avsluta alltså.)

Nu tror jag då att bön kan se ut hur som helst. Bön kan vara ett viskat "Tack!" eller ett desperat "Hjälp!!!" o ingenting mer. Bön kan vara mer av ett samtal med Gud, ett samtal om det som gläder eller bekymrar eller bara det som skett under dagen. (Gud är faktiskt intresserad av allt vi gör, vill o funderar på!) Bön kan vara en enda lovsång till Gud (vi ska inte glömma att lovsjunga Gud för det Han är) utan en enda tanke på oss själva men bön kan också vara en enda lång egocentrerad "Du MÅSTE hjälpa mig!!!"-ramsa. Gud lyssnar.

Ja, Gud lyssnar. Och jag tror nog att Gud kan le en del över de där rutinbönerna. Eller kanske rynka pannan lite bekymrat (om vi nu ska ta till mänskliga termer). Genom Jesus o hans liv här bland oss så vet ju Gud än mer väl hur det kan vara. (Inte så att jag tänker Jesus rutinbad dock!) Han känner våra villkor så väl. Men Han vill också ha den kontakt som bön är mellan oss människor o vår Fader o då kan det inte för ofta bli bara rutinord som, med tiden i alla fall, man kanske inte menar så mycket med, inte har hjärtat med i. Kanske kan ett knep som mitt då hjälpa någon mer att få mer närvaro i bön igen.

För be ska vi!
Vi ska be för oss själva o för andra. Vi ska be för människor som har det svårt långt borta eller nära. Vi ska i bön tacka för det bra o goda. Vi ska lovsjunga Gud - Fader, Son o Ande - i tacksam bön.

Men det är inte alltid enkelt.

Allt gott!

Eva
Ps. Min dator tjurar fortfarande o vägrarsamarbeta med hemmets nätuppkoppling. Om det skulle vara så att det dröjer med något här, kommentarer eller annat, så vet ni varför. Jag går inte iväg hit till biblioteket varje dag. (Frustrerande? "Bara förnamnet". Böneämne? Ja tack!)

Kyrkan full av folk eller kyrkan full av Gud?

Jag ska direkt tala om att jag inser det lite provokativa i rubriken för varför skulle det behöva vara någon motsättning i detta? Men faktiskt är det så det dels ser ut ibland, dels verkar som om väldigt många tänker. Jag hoppas kunna förklara mina tankegångar nedan...

Att jag skriver om detta just nu beror delvis på att Dagen igår publicerade en artikel om pingstförsamlingen United (Malmö) o den förvandling de genomgått. Artikeln är en intervju med deras pastor Magnus Persson o har rubriken "Så vände han United från party till Luther". Mycket läsvard!

Jag läste redan för något år sedan om Uniteds förändring o Magnus' o hans medarbetares funderingar i tidningen Teologi o ledarskap o började fundera redan då för detta är något som "ligger på mitt hjärta".

För att ta det kort så är det (som jag då förstått efter diverse artiklar jag läst, minns det är ni snälla) som hänt i United rejält omvandlande. Den församlingen startades väl av ett kompisgäng som ville se Jesus mer känd i Malmö. Man ville locka många o det blev "hejdundrande" gudstjänster med mycket lovsång o väl då lite som Dagens rubrik säger "party". Ledningen var givetvis otroligt glad över att så många kom o allt rullade på.

Så berättar Magnus i intervjun något som jag gissar måste ha varit rätt omskakande: Han satt i en gudstjänst o såg en video med vittnesbörd från församlingsmedlemmar men något började skava rejält när han hör att alla tackar United. "United förvandlade mig....", "Jag har United att tacka för allt...." o liknande. Vänta nu..... Jesus då? förstår jag Magnus tankar som.

Hans o andras i ledningen svar blev att gå in i bön o fundera på vad de skulle göra. Det har resulterat i mer liturgi bl.a. (Ni måste läsa artikeln faktiskt!) Det i sin tur har resulterat i färre besökare men som jag förstår ett rikare Gudsliv för de som är kvar.

Så - varför skriver jag då om en församling jag aldrig besökt o varför i all världen är Uniteds exempel så intressant?

Varför jag skriver om det är väldigt enkelt att besvara - jag tror att Uniteds "resa" är väldigt viktig för andra att lära sig av. Jaha, o varför är den det då? Jo, för att de vågat ta det där steget som kanske blir lite "tillbaka" men ändå för närmare det viktiga i våra liv, Gud.

Jag har rätt länge irriterat mig på o funderat mycket kring det med att det är så oerhört viktigt för t.ex. Svenska Kyrkan (SvK) att behålla så många medlemmar som möjligt. Man vänder o vrider sig, tar in yoga o mindfullness o låter tangopar dansa framför altaret under predikan. Man faktiskt vrider Guds ord så att de inte ska "skrämma bort" någon. Man tillrättalägger för hur omvärlden ser ut o man går med på de mest tokiga (teologisk sett) saker som folk vill vid bröllop, dop o begravningar. Allt för att behålla medlemmar.

Men är det verkligen det viktigaste?

Givetvis, alldeles väldigt självklart, vill jag att så många som möjligt ska vara med i kyrkan! Jag skulle vilja se fullsatta gudstjänster överallt varenda söndag! Men....

Vad är viktigast - en kyrka full av besökare eller en kyrka full av Gud? (Om då inte drömscenariot med båda alltid kan förverkligas.)

Min egen "resa" ger väl svar på hur jag tänker kanske:
Jag är döpt, har gått i söndagsskola o blivit konfirmerad, varit djupt engagerad som t.ex. kyrkvärd i "vanliga" SvK. Jag kommer från en släkt där mammas sida varit djupt engagerad i kyrkan (till mesta del rent praktiskt/politiskt) så kyrkan har alltid funnits med även om jag inte varit flitigaste besökaren. Jag har nog faktiskt alltid trott på Gud trots mitt milt sagt självständiga sinnelag, men långt ifrån hela livet levt som jag borde i den tron.

När jag hoppat av som kyrkvärd i min boendeförsamling, av flera skäl men mycket för att något "skavde", kände jag mig helt församlingslös under några år. Så fick jag en knuff av helig Ande (det får vi ta en annan gång...) o hamnade i S:ta Claras Lärjungaskola o blev lite senare medlem där. (S:ta Clara tillhör EFS inom SvK.)

Smått chockartat faktiskt!
Mycket lovsång. Händer i luften. Höga Amen o Halleluja. "Men hjälp! Är detta SvK eller Livets Ord???" (Jo, jag var rätt full av fördomar mot L.O....) Full kyrka nästan varje söndag o även de s.k. lärjungamässorna på tisdagar så välbesökta att mången SvK-församling skulle jubla o tacka Gud om de hade den uppslutningen en "vardagssöndag".

Helig Ande fortsatte sitt knuffande o rätt snart kände jag att det här i Clara faktiskt gav mycket av det jag längtat efter - klar förkunnelse enligt Bibelns ord men ockå mycket karismatik, lovsång, händer i luften, tro på förbön/helande o.s.v. Jag blev kvar o rätt engagerad i en del.

Efter några år började jag fundera vid en kvällsmässa.... Jag vet med mig att jag gärna dras med i "häftig musik" t.ex. Jag hade de flesta av mina vänner i församlingen. Vad var min egentliga grund för att vara där? Var det Gud eller det andra? Den utbrändhet jag bär med mig från ett tidigare arbete gjorde sig också påmind o jag gick väldigt nära den där väggen igen. Kände mig lite ute på en ökenvandring vad gällde tron. Dags att backa ett steg eller 5!

Så gick några år igen, år av funderande, bön o mycket läsande av Bibel o teologi. Sedan hamnade jag i Betlehemskyrkan där jag nu är. (Också EFS.)

Jag älskar fortfarande Clara o dess församling, Gudsnärhet, diakoni o annat men för mig behövdes något annat. Jag tror att det var mer tid för reflektion t.ex. Absolut inget ont om S:ta Clara i de orden! Det är bara så att församlingar har lite olika inriktning o Claras "tyngdpunkt" ligger mycket i det diakonala arbete som de ska ha all "cred" för.


I Betlehemskyrkan har vi också mycket lovsång. Ingen (vad jag vet) reagerar alltför mycket på händer i luften, höga Amen, Halleluja eller Jesus-suckar. Men....

BK tar sig då kanske lite mer tid för teologi/undervisning på ett annat sätt än Clara o det passar mig som kan tänka en hel del (kanske för mycket ibland). För mig är gruppen där vi samtalar om Bibeltexter o det faktum att prästerna har mer tid för enskilda samtal viktigt. För mig är det en typ av fördjupning som är rent livsviktig.

Jämförelsen med United då? Vart tog den vägen? Ett ögonblick....

I "vanliga" (ej EFS) SvK har man ju nu under väldigt många år på många sätt försökt anpassa teologin/förkunnelsen efter vad "folk vill ha" i många delar. Helt ärligt tycker jag att man alltför ofta o villigt hellre satt fingret i luften för att känna vart vindarna blåser i "världen" snarare än att satt fingrarna ihop i bön för att utröna vad Gud vill. Jag har hört ett antal präster som närmast muttrat äver S.ta Clara (för att inte tala om över Livets Ord t.ex....) o dess mer bibeltrogna förkunnelse. Jag fick t.o.m. höra av präster i min "boendeförsamling" att jag väl inte var riktigt riktig om jag gick till Clara för där var de ju så "gammeldags"....

Då funderar jag.....
Hur kommer det sig att S:ta Clara, Betlehemskyrkan o som jag förstår det t.ex. United ändå drar bra många människor? Även många unga kommer in som nya medlemmar. Är de fundamentalistiska stollar hela gänget?

Naturligtvis inte!
Jag känner mig bra säker på att det dessa församlingar gör är just det "framgångsrecept" många söker: en kombination av stark liturgi (alltså ordning o reda i gudstjänst för den som är osäker på ordet), karismatik (släpp in helig Ande kan man väl förklara det) o klar förkunnelse enligt Bibels ord.

Det kan säkert innebära att man tappar en del medlemmar. Med en klar förkunnelse kan det säkert finnas en hel del som tycker det blir "jobbigt". (Där kommer det in med att predika nåd o.s.v. men det tar vi inte här....) Evangeliet ÄR rätt jobbigt i mångt o mycket. Jag vill givetvis att alla ska komma till tro! Jag vill inte att vare sig SvK eller andra kristna samfund ska tappa en enda medlem, tvärtom få fler men.....

Trots allt måste vi ha det i tanken som Magnus säger i artikeln: "Medan vi ville vinna världen var det världen som vann oss.".





TACK till dig som orkat läsa ända hit! Jag lär återkomma till detta....

Allt gott!
Eva