Svensk hederskultur - visst finns den.

(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)


Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...

Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?

Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.

Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.

Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...

Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?

Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.

Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".

Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.

Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.

Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?

Bara en tanke.

Allt gott!
Eva

Hallå, ni ryande profeter -

- var är ni?

Käre Gud, skulle Du kunna tänka Dig att ännu en gång (ja jag veeet... Kommer lite om det!) sända någon eller några som kan dundra på likt de som har sina historier nedtecknade i GT? Eller en som Johannes Döparen? En sådan som vågar tala högt om maktens hyckleri, vågar kalla folk för huggormsyngel o som vågar tala rakt om behovet av omvändelse - har Du någon "på lager" som skulle våga ta sig an uppgiften? Den är ju inte lätt o det är inget "quick-fix" precis, det vet Du, så vi behöver någon med både uthållighet o mod.

Jo, den typen av samtal har jag haft med Gud sedan valresultatet började anas.
Jag har gått här o muttrat o puttrat, bedrövats o närmast gråtit, varit både ledsen o väldigt, väldigt arg.

Min egen nomineringsgrupp har gått framåt i antal röster så där finns en stor glädje även om det ger mindre procentuellt men det beror ju på valdeltagandet. Och att valdeltagandet ökar är ju toppen! Det är ju fantastiskt att så många ändå bryr sig om kyrkan o går o röstar. Eller...

Jo, i grund o botten tycker jag givetvis att det är rent underbart om många bryr sig om kyrkan så pass att de ändå röstar, men.... Varför röstar de? Är det av omtanke om kyrkan verkligen?

Några saker har irriterat mer än andra i den valrörelse vi nu sett:

- Att valet i så stort hänseende kommit att handla om en maktkamp mellan S o SD.

Dessa två motpoler i svensk sekulärpolitik har ju faktiskt kidnappat kyrkovalet för den verbala boxningsmatch de ständigt för i Riksdagen o på andra sekulärpolitiska arenor. Oerhört lite har hörts om varför kyrkan ska akta sig för inflytande från den ena eller andra annat än samma ord som hörs i sekulär debatt. Jag har hört o (ffa) läst mycket debatt, mycket från båda de sidorna men i princip inget som kan sägas ha "kyrklig" grund när man ska försvara sig själv mot en andres argument. S upprepar sig om "allas lika värde" (vilket de då inte fullt ut menar, som jag utvecklade i tidigare inlägg) o det låter ju bra i kristna öron men varför är vi alla lika värdefulla? Varifrån har vi fått det värdet? Inte ett ord om det har jag hört. SD talar om traditioner o kyrkans roll i Sverige men verkar ofta glömma att kristendomen härstammar från mellanöstern o inte alls är en "svensk" religion. Och de talar inte heller om religionens upphovsman i onödan då.

- Allt tal om att inte "gradera troende".

Detta kan kanske vara lite på "nördnivå" för jag vågar inte säga hur mycket det figurerat i den "stora" debatten men på många sidor i s.k. sociala medier kommer det upp ack så ofta. T.ex. vi i Frimodig Kyrka anklagas för att närmast vilja ha en kontrollpunkt vid kyrkporten o bara släppa in dem som skulle bedömas "tillräckligt troende".

Ärligt talat blir det här bra roligt när jag får det emot mig i debatter. Jag var inte många, många år i S:ta Clara men de år det blev var jag där närmast dagligen. S:ta Clara har en klart traditionell/konservativ (ordvalen skiljer sig med åsikten om Clara...) teologi. Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon bli utmotad därifrån p.g.a. bristande tro! Däremot har jag både själv o sett andra bjuda den på fika som säger saker som "Jesus är ju inget för mig." (o förutsätt nu inte det är de vi kallar "samhällets olycksbarn" som säger så!), jag har sett muslimer få hjälp av diakon, jag har sett såväl framgångsrika som litar på egen förmåga som de som inte tror sig kunna något enda tas emot med öppna armar. Aldrig har jag hört någon bli sämre behandlad utifrån någon tänkt skala om hur troende personen är. Jag misstänker starkt att det ligger en hel del "efter sig själv känner man andra" i anklagelserna om att gradera kristna.

I detta kommer också det att flera har, rätt aggressivt, frågat mig o andra om vi borde kräva tro av förtroendevalda o i så fall hur troende de måste vara. Egentligen är den frågan väldigt dum tänker jag. För mig är det fullkomligt självklart att en förtroendevald i kyrkan ska vara troende. "Hur" troende? Den frågan förstår jag faktiskt inte. Jag förutsätter att man kan läsa med i trosbekännelsen utan att hoppas att Gud inte märker att man ljuger, men där är det nog. Vi ÄR inte olika mycket/mindre troende! Det går helt enkelt inte att införa någon sådan skala. Läser du med i trosbekännelsen, bekänner Jesus som Guds Son, världens Frälsare - då är du troende kristen. Gör du inte det ska du kanske fundera på en annan karriärmöjlighet i partiet än den kyrkliga.

- Allt tal om att få så många som möjligt att rösta

Jag tycker alltså också att det är mycket bra att många röstar, tro inget annat! Men jag skulle faktiskt då vilja se att folk röstar för att de verkligen bryr sig om kyrkan! Jag hörde alldeles för många som t.o.m. hade svårt att hitta till kyrkan o då blir jag bedrövad. Det var så uppenbart att många, många gick o röstade för att rösta MOT det ena eller andra o inte FÖR kyrkan o Guds arbete med vår hjälp. Det är oerhört sorgligt.

Åter till mullrande GT-profeter o Johannes Döparen.
Jag återkommer till detta men vill bara säga här att det är oerhört fascinerande att se hur historien, den bibliska tänker jag här då, upprepar sig. Genom hela GT löper en tråd där människan först sätter sig upp mot Gud för att så när nöden blir övermäktig o man inser sin litenhet böna o be om hjälp. Gud hjälper o folket är så otroligt tacksamt o lovar evig trohet. Vilket håller en generation eller två o så tar vi alltihop ett varv till. Jag jämför faktiskt mycket av det som nu händer i SvK med detta - nu har det röstats fram förtroendevalda som i väldigt många fall (inte alla givetvis, det finns bra förtroendevalda för kyrkan i alla grupper. Ja ALLA.) närmast tror sig kunna sätta sig över Gud. Det blir intressant att följa om inte annat.

Kyrie Eleison!
Herre förbarma dig!

Allt gott!
Eva

Gal. 1:10

I klartext alltså Galaterbrevets 1:a kapitel vers 10.

Den lyder så här:

Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare."

Den versen har snurrat i mitt huvud rätt länge nu, flera år faktiskt. I en av de biblar jag använder (lite olika om jag tar en med fotnoter eller ej t.ex., beror på typ av läsning) ligger en lapp vid den versen där jag skrivit: "LÄS Svenska Kyrka!!!".

Det här är faktiskt något som bedrövar mig otroligt, hur Svenska Kyrkan (SvK) vänder o vrider sig för att snarare i första hand vara människor till lags o inte se till Gud som den som faktiskt ska vara nöjd.

Det handlar om allt från hur man behandlar en del teologiska frågor till hur man verkar se på Bibeln o till hur man behandlar de som inte omedelbart vänder sig efter beslut som tas t.ex. på Kyrkomötet (KM).

Jag tror att ett litet svar dök upp i en intervju med Wanja Lundby-Wedin nyligen, i Kyrkans Tidning. Den handlade om hur det ska hanteras att det fortfarande finns de som vill bli präster men inte vill viga (till äktenskap) homosexuella par. Nu tänker jag att just frågan i sig egentligen inte spelar roll, det hade kunnat handla om närmast vad som, det intressanta är hennes tankar om tro.

Eller är det tro det talas om? Hon säger i intervjun att det här beslutet (om att motståndare till samkönade äktenskap inte ska få prästvigas) ju säkert kommer, om inte annat så när "...kyrkomötet valts om o det kommer in folk med andra åsikter..." (ungefärligt citat).

Åsikter?
Jag har alltid trott o tänkt att i kyrkan är det tro vi talar om o inte åsikter. (Det smått lustiga är att det på olika nivåer i SvK ofta upprepas "in absurdum" att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap.". Vad blir av det då?)

Nu ska jag inte påstå att jag blev särskilt förvånad men upprörd blir jag ändå, av att få det så rakt bekräftat att tro inte längre värderas av alla i SvK. Det har ju under många år varit så att KM verkat anse att man faktiskt kan rösta, använda demokratin, för att bestämma vad som ska vara kristen tro.

Bibeln? undrar jag då - har den inget att säga till om? Har Gud inget att säga till om? När det gäller HBTQ sägs det då att "Vi vet ju bättre nu!" vilket ju i grunden innebär att man säger sig veta bättre än Gud. Skulle jag aldrig våga kan jag erkänna...

Nu är verkligen inte just äktenskapsfrågan det enda i detta men den har ju (rätt olyckligt tycker jag) blivit något av en symbolfråga o en fråga som verkligen delar kyrkan o också har visat upp väldigt "fula" sidor hos en del. Det här gäller t.ex. de som för allt i världen vill tona ner allt tal om synd. De som t.o.m. går så långt som att säga att Jesus inte alls dog en offerdöd för inte behövde någon offras för allas våra synder inte. Eller de som hävdar att både jungfrufödsel o uppståndelse måste tolkas. Tolkas som att man använder de begreppen för att förstärka Jesu betydelse men egentligen så var det ju inte så det hände. För det vet vi ju numer, att jungfrufödsel kan inte ske o inte kan "man" uppstå från de döda heller.  (Gå på vatten, uppväcka döda, bota blinda o.s.v. är då givetvis lika uteslutet.)

Att "man" är en sak o Gud en annan? Att Gud kanske faktiskt är så speciell att Han kan? Nej men det kan man ju inte försöka hävda inför dagens upplysta människor heller!

Låter jag smått cynisk o rätt irriterad? Jo, det är just så det är. Jag blir rent bedrövad över hur lite Guds helighet får plats i SvK idag! Givetvis finns mängder av vanliga medlemmar/lekmän, präster, diakoner, musiker o andra som håller den heligheten just helig o högst men tyvärr är det inte alltid (oftast inte) de som får chansen att bestämma/vara tongivande.

Jag har säkert skrivit om det förut men kanske inte så öppet som här, att jag tänker att SvK är så otroligt mån om att behålla medlemmar att man faktiskt inte helt vågar stå för den kristna tron. Man vågar inte säga att "Bibeln säger...." o hävda Bibelns auktoritet. Man bortser inte bara från Bibeln utan också från vad kristna under 2000 år (snart) har hållt för sant - för vi idag är ju så mycket bättre o vet så mycket mer.

Min allra största fråga idag är nog egentligen vad man faktiskt menar med tro? Är det något vi ändrar efter dagsläget eller är Guds ord kanske faktiskt evigt?

Mitt eget svar vet jag väl då...
Jag fick ord på det i en vers ur Jesajas bok, kap 8 vers 13, när  jag läste igår:
"Håll Herren Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan o den ni  bävar för."

Det skulle jag verkligen vilja se genomsyra Svenska Kyrkan! Det är otroligt mycket viktigare än att behålla så många medlemmar som möjligt. Vi har en tro att bevara, som inte kan underställas demokratiska omröstningar. Vi har en Gud att hålla helig o en Bibel med Hans ord att hämta kunskap ur snarare än att sätta fingrar i luften. Vi ska leva I världen men inte AV den.

Allt gott!
Eva

Barnkonventionen

Jag trodde, enfaldigt kanske, att det faktum att Sverige skrivit under FNs barnkonvention och därmed lovat

att dess skrivning om "barnets bästa" ska genomsyra svensk lagstiftning och myndighetsutövning skulle visa sig stämma med verkligheten. Men efter att ha hört nyheter och reportage idag undrar jag...

En familj, mamma, pappa och två söner 2 och 4 år gamla, ska utvisas ur Sverige. Mamman och barnen till ett land, pappan till ett annat. Det kan synas illa nog att splittra en familj på detta sätt, men tyvärr har jag förstått att det händer då och då. (Borde kanske varna nyanlända att för allt i världen inte förälska sig i någon som inte är landsman...) I just detta fall finns dock en hel del mer...

Mamman blev, under första graviditeten om jag förstod rätt, psykotisk. Hon fick en vanföreställning som gick ut på att barnet är en inkräktare som kan vilja henne illa. Kvinnan har sedan dess mått mycket dåligt, både av sjukdomen och av att själv vara medveten om att hon t.o.m. haft och har tankar på att döda barnen.

Socialtjänsten har utrett. De kom fram till att hon absolut inte får lämnas ensam med barnen. Så pappan, som redan fått besked om att han inte får uppehållstillstånd och gömt sig, måste hela tiden vara i närheten. Gömt sig har han flera gånger gjort i ett minimalt utrymme under diskbänken för där skulle nog polisen inte leta eftersom det egentligen är för litet för honom att få plats i...

Och om nu inte socialtjänstens utredning skulle räcka så har psykologer intygat mammans sjukdom. Och barnen har undersökts av barnpsykolog och befunnits lida av posttraumatiskt stressyndrom.

Men Migrationsverket ser inget hinder för "verkställighet", alltså att sända ut barnen med mamman. Migrationsdomstolens domare i detta fall har försökt förklara sig i radions nyheter och reportage. Hon säger att de visst beaktat barnkonventionen och att barnen ju måste må bäst av att vara med föräldrarna och att "de reser ju till hemlandet". Att föräldrarna inte ska utvisas till samma land glömde de visst... Och "hemland"? Båda pojkarna är födda här och har aldrig varit i vare sig mammans eller pappans hemland.

Om dessa beslut från Migrationsverket och Migrationsdomstolen kan sägas ta hänsyn till "barnets bästa" som det heter i den konvention som vi alltså ratificerat då undrar jag vad som skulle anses vara illa för barn?

Det är en oerhörd skam för Sverige om detta beslut inte ändras och denna familj inte får stanna!

Jag inser fuller väl att inte alla kan få det, men detta fall är, just i ljuset av barnkonventionen, ett av dem där jag tycker att det är så självklart att människor ska få uppehållstillstånd. Jag vill inte tro att det har varit politikers mening att vi som land ska ta risken att dessa barn mår än sämre! Inte heller att vi ska ta risken att mamman till slut mår så dåligt och blir så frustrerad att hon gör det hon talat om - tar livet av sina barn. Och jag vill inte att vi ska sända iväg en man utan sin familj till en tillvaro där han var dag måste oroa sig för de barn som socialtjänsten här sagt att han inte får lämna ensamma med mamman ens för att gå till affären.

Mina böner handlar nu mycket om denna familj! Och om de tjänstemän som har makten att ändra detta beslut om utvisning! Måtte de kunna släppa prestigen och göra det enda rätta - låta denna familj få i alla fall ett hopp om en bättre framtid, här i Sverige!

Allt gott!

Eva