De kärleksfullt kärlekslösa

(Tanke: Växten heter kärleksört, just här är de isiga/frostiga.)


Jag vågar säga att vi alla har stött på de här människorna, vare sig vi lever som kristna eller inte. Idag är de ju så väldigt vanliga, så vanliga att det väl snarast är de som är normen t.o.m.

De där som så ofta och ihärdigt talar om att vara kärleksfull mot alla, snäll mot alla, god mot alla.

Men är de det?
Jag svarar nej, ett klart nej.

Det här är människor som gärna och ofta talar om allas lika värde, allas rätt att göra, tänka, tycka och tro efter eget tycke och smak. Det är människor som faktiskt rätt ofta berömmer sig av sin fantastiska kärlek till allt och alla, sin givmildhet, sin öppenhet för alla och allt.

Men...

Det finns ett stort "MEN..." där.
Ett "men" som handlar om att de med "alla" egentligen menar "alla som gör, tänker, tycker och tror som jag". För att säga det med en beteckning som jag egentligen djupt ogillar så handlar det ofta om att man måste vara rätt "PK" för att omfattas av de här människornas kärleksfullhet.

Att det här förekommer i så stor omfattning i det som i kristna sammanhang talas om som "världen", i sekulära sammanhang är kanske en sak. (Kanske....) Tyvärr är det ju då så att det förekommer i stor, alldeles väldigt mycket för stor, omfattning även i kristna sammanhang.

Jag vet inte hur många gånger jag hört mäniskor tala sig rejält varma om att "gå i Jesu fotspår", "ta rygg på Jesus", "leva efter Jesu exempel" och liknande och det sedan visat sig att just de personerna är beredda att göra oerhört mycket allt annat än kärleksfullt mot andra, även (och kanske framför allt) mot kristna syskon. De talar gärna om hur "Gud är kärlek!" men verkar då tänka sig dels att Gud därmed aldrig skulle säga nej till något enda (vilket kan vara mycket kärlekslöst) dels att den kärleken gäller endast de som gör, tänker, tycker och tror som de själva. (Jag får en känsla av det där en del inom new age kan tala om och andra raljera över, att någon sett "ljuuuuuuuuuset" eller ej.)

På ett sätt smyger sig en viss beundran in hos mig. De är fantastiskt bra på att bara höra och läsa det de vill höra och läsa dessa människor! Jag undrar om inte hela min ekonomi vore löst och perfekt om jag fått säg en tjuga för var gång jag hört någon citera Johannes evangelium kap. 8 vers 11 där Jesus säger till kvinnan som riskerat att stenas för äktenskapsbrott "Inte heller jag dömer dig. Gå..." Där stannar de kärleksfullt kärlekslösa för slutet på den meningen lyder "...och synda inte mer". Tas det med så försvinner ju möjligheten att hävda att Jesus "bara är kärlek och aldrig krävande". Då faller hela deras resonemang, hela deras kärleksfullhet.

Tyvärr har vi då också en rätt stor skara som är ärligt kärleksfulla men då på sådant sätt att de inte kan, vill,vågar säga ifrån till dessa som inte bara förvränger Guds ord utan dessutom tillåter sig rent kärlekslösa, för att inte säga orena och rent elaka, behandlingar av de som inte gör, tänker, tycker och tror precis i deras smak.

Är det några som idag ska kallas hycklare precis som Jesus kallade en del så så är det dessa kärleksfullt kärlekslösa.

Kan man då känna igen dem och kanske skydda sig och andra? Jag muttrar en hel del nu över att jag inte insåg en del tidigare, det hade kanske kunnat skydda både mig själv och andra från de djupa sår vi har idag, en del sedan länge andra med färska sår. Idag är jag helt säker på att en insikt i alla fall stämmer: De som talar mest, högst och villigast om att följa Jesu kärleksväg, att "Gud är bara kärlek" och liknande det är de minst kärleksfulla när det kommer till den berömda kritan. Tyvärr, men så är det. (Undantag då givetvis präster, pastorer och andra som predikar/undervisar om kristen tro!)

Dessa kärleksfullt kärlekslösa är i min mening det farligaste vi har. I sin egoism, för det är det, drar de sig inte för att behandla andra med en orenhet som går helt på tvärs med Guds ord i Bibeln. De kan trampa ner folk lite "till höger och vänster" för egen vinning, popularitet, "berömmelse". OM någon skulle våga säga emot eller faktiskt kritisera vad de gör då kommer det gärna små tal om hur vi måste förlåta varandra och leva enligt Kristi bud om kärlek till alla. DÅ duger det men att de själva inte visat den kärleken ochförlåtelsen...?

Jag dundrar en del ja. Helt med flit för detta är så förskräckligt, förfärligt, orent och väldigt, väldigt kärlekslöst.

Lösning?
Jag vet inte men låt oss be för att dessa kärleksfullt kärlekslösa ska få känna den äkta kärleken i Jesu efterföljd. Det är de värda, på precis samma sätt som vi alla.

Allt gott!
Eva

Vem är din Jesus idag?

På SvTs Kunskapskanalen går ett program som heter "Pilgrimsvandringen i Spanien" och om jag förstått rätt så är det ett gäng britter som vandrar. Pilgrimsvandrar på den bra kända vägen till Santiago di Campostela. Blandade vad gäller tro, sökande, ateism och också blandade i yrken med t.ex. en kvinnlig präst och en f.d. marinkårssoldat.

I senaste avsnittet (som länken nog leder till) kom de förbi ett ställe där en australiensisk kvinnlig psykolog bosatt sig och öppnat sitt hus som en sorts fik, en rastplats att få lite mat/smörgåsar och dricka med sig för vandringen. Till valfri och anonymt lämnad kostnad. Hon hade förälskat sig i caminon (vandringsvägen) och pilgrimmer och bestämt sig för att stanna där och göra detta - hjälpa vandrarna lite på sin väg, fysiskt och (lite min gissning) andligt/mentalt för hon verkade helt öppen för att samtal sker.

När britterna som programmet handlar om lämnat sa' den kvinnliga prästen "Hon är min Jesus idag! Hon visade på Gud!" och fortsatte lite om glädjen i att ge och så, ni får kika själva.

Jag fastnade direkt för det hon sa och tänker att hon får in väldigt mycket i det, även om det var helt spontant och kanske inte hennes mening där och då. (Men det bör ju sitta "grundmurat" i en präst då.)

Självklart för oss kristna är väl (borde vara...) att Jesus visar på Gud. Genom Sonen känner vi Fadern påpekar ju Jesus själv.

Det jag kan känna är viktigast i det hon säger är då det med att se Jesus, se Gud, i varandra. Kvinnan som ägnar sitt liv åt att dela ut vätska och föda och erbjuda en stol för att avlasta trötta pilgrimsfötter en stund har gett upp en del av sitt liv för att göra så. Hon har lämnat sitt sammanhang och bosatt sig vid en pilgrimsled för att kanske kunna underlätta lite för medmänniskor. Hon visar på Jesus med sitt generösa leverne. Sann agape - medmänsklig kärlek.

(Agape är det grekiska ordet för just medmänsklig kärlek och det vanligaste ordet i grundtexten där det i en svensk Bibel står just kärlek. T.ex. är det agape det står i den gärna citerade, alltför ofta felciterade, versen "Störst bland dem är kärleken". Inte "störst AV dem...". Handlar alltså inte om romantisk kärlek utan just medmänsklig, till alla människor. Ursäkta pekpinnen....)

Men vem är min eller din Jesus idag?

Det behöver ju alls inte handla om att någon flyttat hrunt halva jordklotet som denna australiensiska kvinna som hamnat i Spanien utan kan vara väldigt enkla och "små" saker. Det handlar inte om att ge bort pengar nödvändigtvis utan, åtminstone för mig, handlar det om de ofta rätt små gesterna. Som att ta sig tiden prata med någon fast du egentligen har lite brått. Att vända och ta tag i dörren när du i ögonvrån ser den du tidigare inte upptäckte komma efter, för att den personen inte ska få dörr rakt "i nyllet". Att ta dig tiden och det du ser som besvär att gåt till second hand (butik eller "låda på sta'n") med kläderna du rensar ut iställer för att ta enklaste vägen och slänga i soporna. I tanken att någon annan kan behöva kläderna. Att ta soppåsen ifrån den äldre grannen som kommer samtidigt som du i porten, även om du får vända några steg.

Det finns hur många exempel som helst.

Det jag nog ändå ser som viktigast i detta, det den rätt gladlynta och snar till skratt prästen sa, är en form av andlig övning - Vem är min Jesus idag?

Det kanske inte finns någon varje dag, tyvärr finns ju dagar när det kan vara ont om sådana människor, men jag tror att jag ska försöka ta till mig att fundera på det här varje dag. En andlig övning i bemärkelsen att bli bättre på att se Kristus i andra för han finns ofta där vi minst anar, använder ofta de människor vi kanske inte alls förväntar oss ska bli använda.

Kanske vill du fundera med mig?
Vem är din Jesus idag?

Allt gott!
Eva

Det där med kärlek

För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva

Du ska älska...

... din nästa såsom dig själv.

Eller för att ta ett mer fullt citat ur Matteus evangelium (kapitel 22, verserna 36-40 där Jesus citerar Gamla Testamentet, bl.a. 5 Mosebok kap 6 vers 5):

"Mästare, vilket är det största budet i lagen?" (frågar en laglärd som vill sätta Jesus på prov)

Han (Jesus) svarade:"Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta o av hela din själ o av hela ditt förstånd. Detta är det största o främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen o profeterna."

Nu tänker jag på den där andra delen, om att älska sin nästa, för det här inlägget men hela är naturligtvis viktigt att ha klart för sig.

Det där med att älska sin nästa - hur svårt är inte det? Väldigt svårt givetvis. Vi ser ju bevis i överflöd varenda dag på hur lite det budet (eller för den delen det om att göra mot andra som du vill att andra gör mot dig...) vi som vistas på s.k. sociala medier.

Men egentligen tänker jag att det är rätt enkelt det där att faktiskt älska sin nästa. Detta låter kanske självgott o som om jag vill måla ut mig själv som den perfekta men så är alls inte fallet. Jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Jag har tidigare här skrivit om att jag brukar skoja om att Gud måtte haft slut på stubintråd när jag skapades, o så är det verkligen - jag kan "explodera" väldigt snabbt. (Jodå, jag jobbar på det...) Jag har tidigare i livet på känt o kunnat säga saker om andra som definitivt inte innehållit mycket kärlek till nästan. ("Hatar" slutade jag använda för mycket länge sedan dock, när jag insåg det faktiskt är den som hatar som skadas mest. Den hatade vet ju långt ifrån alltid ens om det.)

Två saker hade jag helt klart inte förstått: Dels att detta faktiskt inte handlar om ett val, dels att det inte alls innebär att vi förpliktigas att älska allt en människa gör.

Det handlar inte om ett val för att det faktiskt är något som Gud förelägger oss: Du ska älska din nästa som dig själv.

Det handlar om att älska det (den nästan) som Gud skapat. Gud älskar den personen o du är förpliktigad att älska på samma sätt. Om du nu inser (vilket inte alltid är lätt...) att Gud älskar dig så är det din skyldighet att inse att Gud också älskar din nästa o förväntar sig att du älskar det Han skapat.

Men! Den där människan som är sååååå dum, dryg o odräglig - inte kan jag vara förpliktigad att älska den?

Jo, det är du!

Grabben som stal min nya o dyra cykel?

Ja.

Gänget som mobbade mig så att jag inte vågade gå till skolan?

Jo.

De fega, drogade, idioterna som slog ner o rånade min pappa?

Japp!

Jag hade oerhört svårt för det här! Men som med flera andra sådana här "mellanmänskliga" saker så lärde jag av Carl-Erik Sahlberg, då präst i S:ta Clara kyrka här i Stockholm. Jag minns inte detaljer om det besök församlingen hade annat än att det var typ en syföreningsgrupp från någonstans i landet men jag minns frågan o svaret.

Carl-Erik hade som vanligt vid sådana besök berättat om Klaras verksamhet, hur han o andra arbetat upp den o så. Någon av de f.d. missbrukarna hade berättat sin historia o det var dags för fika o frågestund. Då ställdes frågan som kom från många grupper - "Men HUR kan du älska narkomanerna som ställer till så mycket elände för så många?"

"Det är bara att skilja på personen o vad personen gör! Ingen är knarkare av födseln, det finns ju en person skapad o älskad av Gud där, sedan har den personen blivit beroende av knark. Men inget säger heller att det behöver vara så hela livet. Jag hatar knarket men aldrig knarkaren."
Ungefär så löd svaret.

Det där betydde väldigt mycket för mig - att inse det där med att verkligen dela på person o vad personen gör. Att det faktiskt är tillåtet att tycka oerhört illa om t.ex. hur en människa beter sig mot andra men ändå kunna älska personen i fråga som en medmänniska skapad till Guds avbild precis som jag.

Arg på folk blir jag fortfarande! Jag är en riktig "Ove" som i filmen "En man som heter Ove". En så'n där som retar sig ffa på när folk inte kan visa mer hänsyn till varandra i allt från att slänga skräp var som till att roffa åt sig av gemensamma medel via skattefix t.ex. Men jag tänker också mer på att varenda människa naturligtvis skulle kunna ändra sig, tänka om o bete sig på ett sätt som fungerar bättre ihop med andra. Vare sig det gäller att sluta missbruka eller annat så tror jag på att de flesta kan förändra sina liv. O det gäller naturligtvis även mig själv o det jag går fel i.

Det kan kännas smått övermäktigt det där att Gud faktiskt förpliktigar oss till att älska alla "nästor", vilket ju innebär alla människor, men det är ändå inte helt omöjligt.

Kanske kan det jag berättar här hjälpa någon mer att se att det faktiskt går. Men det kan behövas att man tänker "H'n är också skapad o älskad av Gud! H'n är också skapad o älskad av Gud! H'n är också..." rätt intensivt ibland....

Allt gott!

Eva

Sann Gud - sann människa

Jag har skrivit om det förut o detta blir förmodligen inte sista gången, det där om att så många numer inte riktigt verkar ta Jesus på fullt allvar. Nu fick dels söndagens predikan (av präst Christoffer Abrahamsson, Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) o en diskussion i en Facebookgrupp de tankarna att börja snurra igen.

Söndagens rubrik (o därmed denna veckas) rubrik var "I Jesu namn" (texterna GT:Klag 3:22-26, ep:Apg 10:42-43 o evangelietexten Joh 2:23-25).

Vi kan ta episteltexten som lite inledning här, för den säger en hel del om det jag tänker: "Och han befallde oss att predika för folket o vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande o döda. Om honom vittnar alla profeterna, att var o en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn." (Apg 10:42-43 alltså.)

Det där är väl en rätt bra påminnelse om att Jesus faktiskt är något mer än den "mysgubbe" som en hel del, även inom kristenheten, gärna vill göra honom till?

Vem annars än Gud kan befalla oss att predika o vittna? Om vem annan än Gud skulle profeterna ha vittnat o talat om syndernas förlåtelse genom hans namn?

Samtidigt som vi kan läsa det i Bibeln, den Bibel som ändå är grunden för vår tro o det vi måste förhålla oss till, så dyker det oftare o oftare upp människor som vill ta bort eller förringa allt tal om synd. Den jag diskuterade med via FB skrev att h*n ser Jesus som "en personlig vän o inspirationskälla" samt att talet om synd är "förlegat".

Jag ska gärna erkänna 2 saker i min reaktion över de uttalandena - dels att jag känner mig som värsta domedagsprofeten som hävdar syndens relevans även idag o säkert kan anses tjatig om det, dels att jag närmast "ser rött" när jag läser eller hör liknande. (Jag har sagt det förut: Gud hade dåligt med stubintråd på lager när jag blev till....)

Jag kan i o för sig komma med ett "njaa...." till det om Jesus som inspirationskälla. På sätt o vis stämmer det ju. Men ändå inte. Det Jesus säger genom evangelierna är inte "Lyssna nu! Jag tycker att ni kan fundera på om det jag säger inte är ett bra sätt att förhålla sig till Gud o till människor ikring er. Kanske har ni lust att göra som jag, i alla fall ibland?" det han säger är ju istället "Så här SKA ni leva om ni vill lyda Gud!". 

Ett "försvar" för tanken att talet om synd skulle vara förlegat o att vi som hävdar motsatsen inte förstår att Jesus ju "bara" är kärlek är ganska ofta att hänvisa till berättelsen om Jesus o äktenskapsbryterskan (Johannes evangelium kapitel 8 verserna 1-11). De flesta känner till grunden i den historien tror jag: En kvinna som anklagas för äktenskapsbrott förs inför Jesus av de skriftlärda o fariseerna (som vill sätta Jesus på prov genom detta). De påpekar att Mose lag bestämt straffet för sådant brott till stening o undrar vad Jesus säger. (En rätt bra uttänkt fälla är det! OM Jesus är den han säger sig vara bör han ju absolut inte vägra att utföra Guds lag. Gör han det har de anklagelsen klar.)

Jesus verkar rätt ointresserad nästan. Sitter o ritar i sanden. Så säger han: Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.". Aj då.... Ingen av de som fört dit kvinnan vågar ju hävda sig vara utan synd, så det blir ingen sten kastad alls.

I vers 10-11 har Jesus rest sig o säger till kvinnan "Har ingen dömt dig?" o sedan "Inte heller jag dömer dig.".

O där väljer många att sluta läsa.... I synnerhet då de som vill kunna hävda att Jesus är så full av kärlek att han ju aldrig skulle hävda syndens relevans...

Mycket medvetet (jo, det är jag faktiskt rätt övertygad om när det gäller de som kan sin Bibel i alla fall) väljer man att utesluta det Jesus avslutar sitt möte med kvinnan med, orden "Gå, o synda inte mer!". 

Jag o många med mig får just den här berättelse riktad mot oss då o då. De man hamnat i diskussion med hävdar gärna att eftersom Jesus här inte dömer så ska vi inte heller o därmed ska vi sluta tala om synden som något viktigt i den kristna tron.

Den person som jag skrev om ovan, som ser Jesus som vän o inspiratör men synden som förlegad blev oerhört arg o irriterad när jag frågade om h*n då inte ser Jesus även som Frälsare. (Vilket han ju sannerligen är för denna kvinnan.) Då fick jag höra att jag satte mig till doms, vilket ju inte alls var fallet jag var bara ärligt nyfiken på just det med Jesus som Frälsare.

Jag fick aldrig något svar o kunde då heller inte fråga vad man tänker Jesus ska frälsa oss ifrån om man tänker bort synden som något förlegat, gammeldags o som vi idag vet bättre än att lägga tid på. Helt ärligt hade jag väldigt gärna velat veta för det är ju mycket intressant att försöka förstå hur andra tänker, om inte annat för att inse vad man själv tror.


Men hur hör nu detta ihop med rubriken då?

Jag tänker att det här förnekandet av syndens relevans o att Jesus faktiskt talar om synd som människans "arvedel" gör att vi ser Jesus mindre som Gud. Det talas mycket om Jesus i termer av kärlek, förlåtelse o nåd men om vi plockar bort synden vilket behov har vi då av kärlek, förlåtelse o nåd? Vad ska förlåtas om synden inte finns, inte är relevant längre? Varför är vårt behov av Guds nåd så stort om synden ändå inte finns?

Jag erkänner att jag sannerligen inte får ihop det...
Själv funderar jag vidare o hoppas att även andra kan fundera på just detta - om nu Jesus är sann Gud likaväl som sann människa o därmed har makt att förlåta, att ge oss Guds nåd, hur kan vi då "sudda bort" synden ur den kristna tron utan att förlora anledningen till tron?

Ämnet lär återkomma!

Allt gott!
Eva

"Gud är kärlek!"

Det låter kanske konstigt men jag känner ofta att jag stelnar till o smått oroligt väntar på fortsättningen när jag hör eller läser den meningen från folk numer.

Anledningen är att väldigt ofta sägs det där "Gud är kärlek" i en mening av att "Gud är bara kärlek o Han älskar oss så oerhört så att Han givetvis vill att vi lever precis som vi vill bara vi är glada." o den tanken föder en hel del andra tankar hos mig då....

Första ska det ju slås fast att Gud visst är kärlek! Han är kärleksfull mot oss på ett sätt som vi aldrig kan förstå helt, i denna tillvaro. Han har skapat oss. Han har gett oss en plats att leva tills dess Han (i Jesu gestalt) kommer åter. Han har gett o fortsätter att ge oss ledning för hur livet ska gestalta sig på bästa sätt, både för oss själva o för andra, här o nu o även för evigheten.

Men....

Många av de jag stött på som allra helst o mest upprepar den där meningen har visat sig lägga en annan betydelse i det där med kärlek. Kanske är det ett tidstecken i vår bra egocentrerade, självfrälsande o jagande efter belöning/njutnings tid att man tänker att om man älskar/har stor kärlek till någon så accepterar man allt det den personen gör? Är det det med att människor idag verkar ha så oerhört svårt för att skilja på sak o person som är problemet? Att man tar minsta tillsägelse om att något är fel eller rent av olagligt som en personlig förolämpning o tror att man blir helt "utdömd"? Jag tror det.

När någon säger/skriver så här vill jag genast fråga hur man då definierar kärlek. Det brukar vara väldigt svårt att få ett svar på det faktiskt. Flera gånger har jag tagit ett exempel från en krönika jag läste för nu rätt många år sedan, i Dagen om jag minns rätt. Där skrev en mamma om sin 3-åring som just då inte ville mycket annat än fara runt på sin trehjuling. Barnet var milt sagt argt var gång mamma stängde trädgårdsgrinden för att färden inte skulle fortsätta ut på den trafikerade gatan. Naturligtvis kunde detta barn ha hävdat att "Mamma älskar mig inte för jag får inte göra som jag vill!!!" så som jag tycker många människor reagerar idag. Men det mamman gjorde var ju att visa o bekräfta sin stora kärlek till barnet! Hon visste att om barn o cykel fick forsa iväg ut genom den där grinden o det samtidigt kom en bil hade det kunnat sluta oerhört illa. I sin kärlek till barnet gjorde hon naturligtvis vad hon kunde för att hindra det.

Ni förstår vart jag vill komma tror jag...

Vi alla är Guds barn. Precis som den här 3-åringen kan vi sparka o skrika o gråta (i vårt inre kanske då i alla fall) när vi inser att det finns saker Gud faktiskt inte vill att vi ska, av omsorg om oss, kärlek till oss, för att vi inte ska skada oss "i det långa loppet".  Det är det som är kärlek.

Tänk själv - skulle du inte ingripa om säg din 2-åring envisas med att försöka knycka kökets vassaste kniv eller din 14-åring kommer hem svårt berusad? Visst pratar du med din 13-åriga dotter som vill gå med kompisarna på konsert så att hon är lite rädd om sig? (Jo, låter kanske ojämställt men det är trots allt tjejer som oftare råkar illa ut i vissa hänseenden.) Exemplen kan göras hur många som helst men bara i dessa tre kan jag tänka att samtliga barn blir sura, arga, besvikna på att inte få sin vilja igenom samt åtminstone i första läget kan anklaga dig för både kärlekslöshet o orättvisa.

Men kärlek är även att kunna säga "Nej - du får inte!"! En förälder som aldrig säger nej skulle jag nog snarare kalla kärlekslös för den har sällan sitt barns bästa för ögonen. (SÅ från födseln välfostrade barn att ett nej aldrig behövs är ju oerhört sällsynta faktiskt.)

Så - jag kan egentligen hålla med om att Gud är kärlek! Det hänger dock på vad du lägger i ordet "kärlek" o om du är beredd att se Guds kärlek även i ett nej.

Allt gott!
Eva

Domsöndag

Domsöndag ja.

"Dom" - ett ord som många ryggar inför. Gud är väl enbart godhet? Jesus är väl bara kärlek?

Jo, det tror jag också. Men jag tror också att den godheten, den kärleken kan ställa krav. Skulle det vara så konstigt? Vilken förälder kräver inte en del av sina barn?

Men talet om synd och skuld och straff är ju bara betungande för människor? Ta bort det så kommer säkert många fler till kyrkan! (Så kan även en präst resonera har vi kunnat läsa och höra om den senaste tiden.)

Jag tror att felet snarare är att präster och andra inom kyrkan också ryggar för de här orden och därmed helt enkelt inte förklarar ordentligt, kanske inte en riktigt försöker.

För visst måste det finnas saker som Gud blir arg över? Se bara på vad som diskuteras i dessa dagar, vanvården av fosterhemsplacerade barn och av vårdbehövande gamla. Inte kan sådan behandling av medmänniskor glädja Gud?

Eller de som på annat sätt sårar, kanske t.o.m. allvarligt skadar de de har omkring sig?

Skulle det inte finnas anledning att be om förlåtelse för sådant, att se var man själv har "trampat fel" och åtminstone kunna förlåta sig själv? Att inse att vi nog alla är "syndare" på ett eller annat sätt, men att det finns förlåtelse?

Det är ju det underbara med denna kyrkoårets sista söndag - att vi också påminns om den oändliga förlåtelsen och kärleken som finns hos Gud!

En präst sa' under en lektion i bibelskolan i S.ta Klara att vi inte ska inbilla oss att vi "vet" vad som ger tillträde till ett liv med Jesus i evigheten. Han tog som exempel att vi inte ska tro att vi kan vara tvärsäkra på att krigsförbrytare från 2:a världskriget eller Rwanda eller Jugoslavien, våldtäcktsmän från Kongo, den som misshandlat sitt barn inte finns hos Gud. För vi vet inte vad som försiggått mellan dem och Gud, lika lite som andra vet hur våra egna böner ser ut alltid.

Just detta tycker jag vi ska vara väldigt tacksamma för! Alltför många kristna har, som "Floridatjej" kommenterade till förra inlägget, varit alltför snara till att själva döma andra. Tack och lov slipper vi det! Visst kan vi få påpeka uppenbara saker, det är t.o.m. skrivet i episteln att vi ska hjälpa varandra att leva riktigt. Men att döma ska vi akta oss för - den rätten tillkommer endast Jesus! Bara han kan se in i våra hjärtan och det är verkligen något att tacka för.

Vi gör alla fel, men förlåtelsen finns för alla, vad som än skett. Glöm aldrig det - det största beviset på Guds oerhörda godhet och kärlek!

Allt gott!

Eva

Torsdag kväll

(Detta är en av de vackraste bilder på ett altare jag sett. Altaret står i Worth Abbey, benediktinklostret i England som ställde upp som värd för tv-serien om 6 män som tillbringade 40 dagar och 40 nätter i kloster.)

Så är det väl påsk "på riktigt" då.

Många har jobbat halvdag idag, för att sedan fara runt och göra livsmedelshandlarna lyckliga (detta lär ju vara den största "mathelgen" under året för många). Många har rest iväg för att dela helgen med släkten, för att åka skidor eller annat.

Många har också varit eller ska till (midnattsmässa) kyrkor runt om i landet.

I många kyrkor plockar man då av altaret så att det blir lika tomt som på bilden ovan. För att påminna om allvaret i dagens och morgondagens texter, inget ska förvilla tanken från det som är viktigt.

Nu är så att säga "del 1" i påskens budskap fullbordad. Jesus har, under det att han och lärjungarna firar den traditionella judiska påskmåltiden till minne av flykten från Egypten, instiftat nattvarden som vi firar till hans åminnelse.

Han har tagit med sig några lärjungar, Petrus och Sebedaios söner Jakob och Johannes, en bit undan, för att be i Getsemane.

Han har fått se Judas komma med en stor skara människor, för att tillfångata honom. Känt Judas kyss på kinden, den kyssen som pekar ut honom.

Lärjungarna har förskräckta flytt åt olika håll.

Men låt oss gå tillbaka till Getsemane.Där kommer den nämligen åter fram, den där djupa mänskligheten som jag skrev om i morse.

Jesus ber alltså tre av sina följeslagare att föja med honom för att vaka. Han går undan en aning för sig själv och ber ungefär:"Fader - måste jag dricka denna bittra kalk? Om det är möjligt, befria mig från detta! Men ske Din vilja." Han går tillbaka till de tre, och de har somnat!

Han beklagar sig och ber dem åter att vaka med honom. Vad sker? De somnar igen...

Om nu evangelisten (i detta fall Matteus, 26:36-46) var mån om att få så många begeistrade som möjligt, skulle han ha beskrivit det så här?

Skulle han verkligen ha beskrivit Jesus som en som försöker "slippa undan"? Skulle han ha beskrivit de tre lärjungarna som ett gäng som inte ens kan hålla sig vakna för att göra sin vän sällskap i hans vånda? (Och skulle han ha avslöjat att de alla sprang iväg åt olika håll och inte gick bredvid sin Mästare när han blev fängslad?)

Jag tror inte det! Hade evangelisterna velat få maximalt med efterföljare till Jesus på minimalt med tid så hade de förmodligen skönmålat både det ena och det andra. I den tiden var det definitivt ingen "merit" att göra som de gjorde! (Kanske än mer som människor väl mindes Johannes Döparen, som fängslades men inte tog tillbaka sina ord.)

Den här stunden är också ett fint bevis på Jesus som "hel människa, hel Gud". Han våndas! Han har en aning om vad som kommer att ske när han fängslas och han ber att få slippa. Han har helt enkelt dödsångest. Men han flyr inte! Trots att han med all sannolikhet förstår att detta kommer att bli fruktansvärt så stannar han kvar och låter sig fängslas.

Jag var på "Getsemane-stund" i Högdalskyrkan ikväll. Och pastor Larz Lindqvist och jag kom att tala om detta med just kärleken i påsken. Och som Larz sa' så handlar kärleken ofta just om att stanna kvar, även i det jobbiga.

Jesus visste att det han skulle göra hade sin grund helt i Guds kärlek till människor, därför orkar han stanna kvar. Han stannar för att han vet att det han kommer att gå igenom är så oerhört viktigt för att visa Guds kärlek till sin skapelse.

Går det att förstå för oss idag? Jag vet inte, men det är något jag gärna funderar på under påsken.

Den natt som nu följer "skyfflas" Jesus omkring mellan det judiska prästerskapet och de romerska makthavarna. Han blir något av en "het potatis" som ingen riktigt vill ta i. Men det får jag nog återkomma till imorgon. Och då har jag kanske kommit på om jag vill sörja eller brista ut i "Oh, happy day!"...

Allt gott!
Eva

Skärtorsdag - en djupt mänsklig dag

Vadå? Är inte skärtorsdagen en väldigt sorglig dag?

Judas har förrådit, vilket väl måste ha gjort de 11 som var kvar kring Jesus djupt bedrövade och mycket upprörda - att en i den närmaste kretsen kunde bete sig så!

De styrande i templet, Sanhedrin "det Stora Rådet", har väl i mångas ögon visat sig vara grälsjuka och avundsjuka på hur Jesus samlar följare. Olika människor smider ränker och intrigerar så som bara människan kan.

Petrus förnekar sin Mästare... Inte bara EN gång, utan tre! HUR KAN HAN?

Petrus är en av favoriterna i Nya Testamentet för mig. Han är så otroligt underbart mänsklig!

Han beskrivs i flera böcker som jag läst som ganska "stor och bullrig". I evangelierna är han både ledaren och den som ibland gör och säger så tokiga saker.

Jag tycker att han är ett nog så gott "bevis" för att evangeliernas författare skrev ner sanningen. OM de efter Jesu död bara hade varit ute efter att fortsätta den "berömmelse" de upplevt när de följde Jesus - skulle de då ha beskrivit lärjungarna så som de gjorde?

Men om Jesus hade varit ute efter världslig makt, skulle han då ens ha valt dessa lärjungar? "Tullindrivare och horor" umgås han med, säger de som vill skada honom.

Simon var fiskare. Han och brodern Andreas kastade nät i sjön när Jesus kom förbi och kallade dem att följa honom, enligt Matteus evangelium. I Johannes evangelium säger Jesus till honom "Du är Simon, Johannes son, Du skall heta Kefas, det betyder Petrus.(av grekiska pètros, som betyder just klippa)" (Joh.1:42) Även senare talar Jesus till Petrus som den klippa som kyrkan ska byggas på.

Och då har denne man förnekat Mästaren tre gånger...

Petrus får tillrättavisningar flera gånger, Jesus säger t.o.m. att Satan talar genom honom när Petrus, kanske i något försök till tröst, säger att inte ska Jesus dö! När Jesus vid den sista måltiden talar om att de alla kommer att överge honom försäkrar Petrus att HAN ska minsann stå fast! HAN ska aldrig överge! (Matt.27:31-35) När Jesus säger att "Jodå - du kommer att förneka mig inte mindre än tre gånger" så svarar Petrus "Aldrig! Hellre dör jag!!!"

Och, förmodligen mindre än 12 timmar senare, förnekar han...

Vad är det för typer den där Jesus valt ut egentligen?!?

En tullindrivare? En som arbetar för ockupationsmakten, den så hatade, och säkert stoppar en del i egen ficka också - den äter han middag hos!

En äktenskapsbryterska (nej inte "lärjunge" så som vi tänker på de 12, men många kvinnor följde Jesus på annat sätt) - henne räddar han undan det rättmätiga straff som lagkloka män dömt ut! Kvinnor förresten... Han följer ju inte precis "tidens lag" när han respekterar, talar med och bryr sig om kvinnor i den mån han gör...

När Jesus precis har instiftat nattvarden, delat ut bröd och vin, och talar om att en av dem ska förråda honom... En allvarets stund kan man tycka, men det uppstår genast en som det verkar ganska "häftig" diskussion om vem. Så mycket för att lyssna till det allvaret!

Och vid tidigare tillfällen har de tjafsat om vem som ska få sitta närmast Jesus i himlen. Som dagisbarn som kivas om att få vara den som går främst och håller fröken i handen.

Men för mig är det i väldigt hög grad detta som gör evangelierna så trovärdiga!

Jag tycker att det visar på vilken djup respekt Gud har för sin skapelse! Även om vi bråkar och stökar och grälar med både varandra och Honom, även om vi begår äktenskapsbrott, även om vi lurar andra på pengar om så genom dåtidens tullindrivning eller på andra sätt idag, t.o.m. om vi förnekar eller förföljer (tänker på Paulus) så är vi i grunden älskade som Hans barn! Vi får en chans till!

(Sedan är det väl en annan sak om du förnekar Guds och Jesu existens! Det gjorde inte Petrus, han sa' bara att han inte kände "den mannen".)

Att få följa Petrus genom evangelierna tycker jag ger en god bild av Guds kärlek till människan. Han är lite tafflig, den där klippan, ibland. Inte alltid verkar han vara det stadigaste att bygga en kyrka på precis. Men det är just vad som händer! Petrus blir ledande i den första församlingen i Jerusalem. Han reser en hel del och predikar och hjälper nya församlingar att komma igång. Han kommer till Rom och blir där dödad (korsfäst med huvudet nedåt), men där byggs också en storslagen kyrka som bär hans namn.

Och det är han som först får säga "Du är Messias, den levande Gudens Son." på Jesu fråga om vem lärjungarna tror att han är. (Matt. 16:16)!

Inte illa för en fiskare från Genesarets sjö!

Visst ger det hopp för oss alla? Hopp att kunna se att vi nog inte är så tokiga i alla fall? Så kanske förstår ni lite nu varför Simon Petrus, klippan, är en av mina favoriter! (En  är, som ni nog inser, alltid uträknad ur sådana jämförelser och står helt för sig själv, men det är ju givet:))

Jag lär återkomma senare, denna dag är inte slut än.

Allt gott!
Eva

Veckan som gick

(Lyckas inte få in någon bild...)

Vad har fyllt mina tankar denna vecka?

Jo - nyheten om att ett stort antal kristna dödats i Irak. I sin kyrka, under gudstjänsten.

I svensk media rapporteras det som ett "misstag". Att de som gjorde detta egentligen var ute efter att råna börsen i Bagdad och mer eller mindre av "misstag" sprang in i kyrkan för att komma undan polisen.

Ärligt talat - HUR naiv får man vara!

Det är väl ändå inte så svårt att inse att det finns vissa muslimer som vill "utrota" de kristna i landet? I samma mån som det finns kristna som vill utrota muslimer.

Lika fel är det på alla håll!

Och lika upprörd som jag blir av denna händelse blir jag också av att höra att en sunni-muslimsk moské i Bangladesh blivit utsatt för ett bombattentat med många döda som följd.

Vad handlar detta om? Många säger att det är religionens fel, men är det så? Jag tror definitivt inte det!

Religion är, i sin innersta mening, en GOD kraft! Men människor använder den för sina egna egoistiska syften. Att kalla de muslimer som använder religionen som försvar för diverse terrordåd för "fundamentalister" är väl egentligen väldigt fel? "Fundament" är lika med "grund". Alltså är en fundamentalist någon som "står på grunden" av sin religion. Jag skulle nog kallas för kristen fundamentalist t.ex...

Religion handlar för mig mycket om kärlek! Kärlek till medmänniskan. Den kärlek Gud vill visa, även om den kan vara svår att förstå. Men inte kärlek som gör att man accepterar allt som sker, allt människor gör. (Jag ska skriva om det - skillnaden mellan "snällhet" och kärlek är något som intresserar mig mycket!)

Och när man då talar om kärlek... Jag hörde också i veckan den s.k. "Arboga-mamman". Minns ni henne? Hon som själv blev svårt misshandlad och samtidigt miste sina 2 barn. Hon var med i Studio 1 och berättade att hon faktiskt INTE är bitter och arg. Att hon, hur jobbigt det än är, har lärt sig att leva med det öde hon fått. Hon har idag ett 3:e barn, en som har 2 syskon som inte är med i livet här och nu.

Jag tror att hon "överlevt" mycket tack vare att hon inte tillåtit sig att bli bitter och arg på den kvinna som orsakade henne denna sorg! Det vore ju det naturliga - men vad skulle det hjälpa? Självklart sörjer hon sina barn något fruktansvärt! Saknar att inte kunna krama dem o.s.v. Men nu överlevde hon! Och vad ska hon då göra av resten av sitt liv?

Hon är en underbar förebild i att kunna "leva vidare"! Jag blir glad av sådana människor, och hoppas att de som miste sina anhöriga i de två attentat jag nämnde tidigare kan leva liknande.

Allt gott!
Eva
Ps. Nej, det blev ingen bild, för Blogger vill inte göra som jag säger...