Fastetid

(Tanken är: Att avstå från inköp av garnnystan kan vara en väl så god faste-utmaning för mig...)


Igår var det Askonsdag och fastans "startskott". 47 dagar till påskdagens firande av Jesu uppståndelse efter offer-/försoningsdöden på långfredagen. (Vars engelska namn "good friday" klingar betydligt bättre och mer sanningsenligt i mina öron.)

"Men fastan är väl 40 dagar?" frågade en bekant. Jo, men söndagar räknas bort eftersom söndag, Herrens dag, aldrig är fastedag.

Jag tycker det är både kul och intressant att läsa och höra hur människor ser på fastan idag. En del som inte själva är kristna tänker att det måste handla om att avstå mat, kanske att äta bara på vissa tider så som muslimer gör under sin Ramadan. Andra har uttryckt att de ser det som att vi kristna skulle späka oss på alla möjliga sätt och gå omkring dystra och tänka "Korsfästelsen!!!" i en dryg månad.

Visst är fastan en tid för reflektion och insikter. Visst är fastan en tid när Kyrkoårets texter gräver lite djupare i vad det var Jesus faktiskt gjorde (vilket verkligen är allvarligt!). Men behöver tid för reflektion och insikter nödvändigtvis vara tråkigt och dystert?

Det har hänt otaliga gånger att jag fått höra jag är så allvarlig, närmast genomtråkig. Jag vågar påstå att man inte känner mig särskilt väl då i och för sig men visst - jag har ofta rätt svårt för samtal som inte alls tillåts djupna och handla om det viktiga i livet. Jag är urusel på att diskutera kändisar, mode, heminredning, tv-serier och liknande, det kan jag gott erkänna. Börjar du tala samhälle, politik, tro, hundfostran eller liknande kan du däremot få hejda mig för att skydda dina öron.

Av den bekännelsen kanske förstås att jag gillar fastan.

Men hur ska man då fasta idag?
Jag har läst lite här och där och naturligtvis sett alla de vanliga förslagen om inte äta godis, avstå sociala medier, ställa undan TV:n, inte flyga, bara äta vegetariskt och liknande. Lite nytt för i år, i alla fall för mig, är förslagen om klimatfasta, att tänka mer på hur man handlar, äta mer närodlat (kan ju betyda svensk-odlat "bara"), tänka på hur man reser o.s.v.

En del av det där gör jag redan normalt. Annat, som att stänga av sociala medier är inte lika aktuellt för just mig. (nej, skäl ges inte...) Jag lever så klimatsmart som jag har möjlighet till utan bil/körkort, köper i princip bara svensk frukt (utom när banan- eller apelsinsug sätter in), använder inte mycket ny plast, återvinner, handlar second hand och liknande.

Bilden och tanken med den har dock sin plats och anledning i detta inlägg...
Ett av mina favoritgarner ingår i kampanj just nu och normalt sett skulle jag förmodligen köpa till några omgångar sockor åtminstone. En kaffemugg sågs i en affär i sta'n nyligen, till väldigt överkomligt pris. Jag såg att mataffären annonserar extrapris på "bra-att-ha-i-frysen"-varor.

Men nej.

Jag var igår och lyssnade på ett panelsamtal kallat "Gud eller mammon?" och ställde en fråga om det att faktiskt vara nöjd och tacksam över det man har. Inte att inte sträva efter mer kunskap t.ex. men faktiskt vara lite nöjd att ha det man behöver och inte alltid sträva efter att köpa, köpa, köpa. Nu kan jag visserligen inte handla hur som oavsett fasta eller ej, vilket stör mig oerhört när det gäller böcker, garn då och då, en mugg som ser SÅ trevlig ut för kaffe. (Ja, den där muggen jagar mig, en verklig övning i avstående är det...) Men jag har helt klart det jag behöver.

Min fasta kommer att handla om tacksamhet att ha det jag behöver, när det gäller mat är frysen bra full - den ska ätas ur innan nytt köps, garner finns att plocka fram för sysselsättning - plocka ur hyllorna och köp inte mer, kaffemuggar lider jag ingen brist på heller - en kaffemugg mer ger icke lycka.

Jag tror att vi i den rika världen skulle må väldigt väl av att vara mer tacksamma. Givetvis ser också jag att det finns brister, i samhället i stort liksom i att enskilda personer (och rätt många numer) faktiskt inte har det de behöver, inte ens i Sverige. Jag saknar också en del sådant som andra ser som självklart (kan gnälla rätt rejält ibland) men mycket har jag ändå. Men jämfört med oerhört många i världen är många av oss väldigt rika.

Oavsett vad vi väljer att fasta ifrån, vad vi tänker kan ge mer tid för eftertanke, insikter, medvetenhet om Jesu gärning för oss alla så tänker jag att tacksamhet kan vara en grund, en start för fastetanken.

Kanske passar det också dig?

Allt gott!
Eva

Kristus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden! är då den respons som förväntas.

Nu är det verkligen glad påsk! 

Som vanligt sedan några år tillbaka hamnar jag i funderingar kring hur det var för lärjungarna o alla andra som följt Jesus. Givetvis kretsar tankarna mycket kring vad det var Jesus faktisk gjorde där på korset men då alltså också lite kring mer vardagliga ting, som hur de som kände o lyssnat till honom nu tänkte.

Att de kände sorg är ju givet, deras nära vän o mästare/rabbi hade dött. Rädsla - vad händer nu? Ledande personer från templet hade tillsammans med romarna visat hur hårt de var beredda att gå fram, vilken fara fanns för Jesu efterföljare? Chock - jodå, Jesus hade talat om sin död (o även en hel del om varför) men hur mycket hade de faktiskt förstått?

Ibland undrar jag om inte en rätt stor del av "känsloutrymmet" upptogs av förvirring. Som sagt hade de hört Jesus tala om död o så men de hade också hört mycket om att Guds rike nu skulle inträda. Vart tog det vägen? Var det detta, med korsfästelse, död, rädsla o annat han menat? Nej det tror jag inte att de innerst inne trodde men den här första dagen visste de ju trots allt rätt lite.

Så kommer kvinnorna o säger att graven är tom!

Präst Christoffer (Abrahamsson i Betlehemskyrkan i Sthlm, där jag firar gdtj) predikade i dag mycket om de modiga kvinnorna, de som gick till graven efter sabbaten för att smörja Jesu kropp o ordna som var brukligt efter ett dödsfall. Visst var de modiga, det håller jag helt med om, för även om de kanske inte visste om de romerska o de av templet utsända vakterna vid graven så måste de ju ändå sett dessa när de närmade sig. Samtidigt var det kanske väldigt klokt att det var kvinnorna? (Gud brukar ju veta vad Han gör liksom...) En grupp sörjande kvinnor som kommer till en grav kunde väl inte ens de vakterna se något större hot i. Hade det varit män, några av de 11 (Judas är ju död vid det här laget) kanske de blivit fängslade o då stoppade från att föra fram nyheten om den tomma graven. 

Så det blir kvinnorna som blir de första att få berätta evangelium, de goda nyheterna.

När de gör det möts de av vad Christoffer med ett modernt ord kallade "mansplaining", alltså att männen närmast klappar dem på huvudet o muttrar "lilla gumman" o kanske något om "hysteriska sörjande kvinnor". Men Petrus börjar fundera....

Petrus rusar iväg o tittar själv. Johannes också. De ser graven tom men jag undrar hur mycket av förvirringen som avtog. Men där o då börjar det, där börjar/föds kristen tro!

(Jag har suttit o tittat på "Jesus från Nasaret" från 1970-talet i helgen. Där finns en scen i slutet där en av de högt uppsatta skriftlärda i Jerusalem närmast suckar just "Nu börjar det!". Sera heter han där o även om han arbetat för att få bort Jesus på något sätt så har han haft oroliga funderingar över vad som kan ske om Jesus dödas.)

Den här förvirringen o otron (över nyheten om Jesu uppståndelse) ser vi väl mycket idag också? (Det lär var upp emot 25% av prästerna i Svenska kyrkan som inte tror på Jesu verkliga, kroppsliga uppståndelse...) Jag har ibland hört att lärjungarna skulle ha haft lättare tro på det för på den tiden visste man inte så mycket om kroppen o läkekunskapen. Nej, inte hade de samma kunskaper som vi har idag men nog visste de när någon var död? Nog visste de att är man död så är man? Den stora skillnaden mellan oss o dem är snarare att de räknade med Gud. De hade tilltro till Gud o visste att Han kunde både det ena o andra. Idag är vi så fostrade i att allt ska gå att bevisa vetenskapligt att vi har tappat det. (Om det nu inte handlar om att tro att stenar som läggs i visst mönster botar, att stjärnorna kan tala om framtiden eller att det spelar roll vilken färg det är på katten som går över gatan framför dig förstås...)

Jag har nog retat en o annan som sagt "Men man kan ju inte uppstå från döden!" för att närmast försöka överbevisa min kristna tro när jag svarat att "Man kan inte nej - men nu talar vi om Gud!". Räknar vi bort Gud så blir givetvis hela historien om Jesus totalt omöjlig att tro på. Men vi ska inte räkna bort Gud!

Förvirrade kring vad det var som egentligen hände den där påsken tycker jag nog att vi kan få vara även idag, förvirring brukar irritera de flesta o få dem/oss att söka svar för att slippa den känslan. Förstå helt tror jag faktiskt inte är möjligt i denna världen men mycket kan vi förstå:

Jesus dog för att du o jag, vi alla, ska få leva! Han dog för att försona oss med Gud. För att vi av nåd skulle få förlåtelse för all bortvändhet från Gud. O han uppstod som den förste att helt o fullt träda in i det Guds rike som väntar oss alla som tror på o följer honom.

Därför kan vi idag med jubel säga både Kristus är uppstånden o glad påsk!

Allt gott!

Eva

Den största kärlekens dag

(Enda påskpyntet här förutom några dukar. Korset är sågat av några som bodde hons Carl-Erik o Overa Sahlberg o sedan målade jag. Törnekronan är helt enkelt vildrosgrenar som behövde klippas av. 5 röda rosor står på altare idag, symboliserande Jesu 5 sår på samma sätt som t.ex. Birgittineordens 5 röda märken på huvuddoken. Jag tycker det känns bra ha hemma också, i år dessutom en gåva från en kristen vän.)


Nu får kanske en del "vatten på sin kvarn" o tycker sig se bevis för att jag, som kristen, är helt tokig - långfredagen som den största kärlekens dag? Den dag när Jesus hånas, förnedras, plågas, torteras o till slut spikas upp på ett kors till ett av de värsta, mest plågsamma, dödssätt människan hittat på?

Men jag envisas - detta är dagen när den största möjliga kärlek visas!
Samtidigt är det dagen för allra mest skam, skuld o dåligt samvete...
Hur det går ihop? Det gör det, alldeles utmärkt t.o.m., o jag ska försöka få fram hur jag tror.

Då o då (rätt ofta faktiskt) har jag i debatter stött på människor, alldeles vanliga likaväl (o nog vanligare) högt utbildade präster som förnekar både att det skulle finnas något som synd som Gud kan bli rasande över o att Jesus dog som det sista offerlammet. Dessa menar att Gud är "bara kärlek" o ser inget fel alls i att människan lever precis som h'n vill (undantaget mord, krig, utsugning, pedofili, sexköp, stöld, miljöförstöring... det brukar komma många undantag ibland...). Helt ärligt förstår jag inte hur man då läser Bibeln.

Att Jesus dog en offerdöd för att skapa försoning mellan människor o Gud talas om i evangelier, i epistlar (breven som Petrus, Paulus o andra skrivit) o även i Gamla Testamentet, att då förneka den delen av Jesu död.... Jag vet faktiskt inte vad jag ska våga kalla det.

Naturligtvis är det lättare på många sätt att skylla på Judas, de ledande i templet, folket som följer strömmen o går från att ropa Hosianna till att hetsa "Korsfäst! Korsfäst!" eller romarna. Att Jesus dog bara för att de inte gillade honom. Skyller man på dem så kommer man ju dessutom ifrån vår egen skuld i att vi idag minns lite extra hur Jesus plågades, hånades, dödades. Men vad gör det med Jesus?

Om Jesus inte dog som ett försoningsoffer för våra synders skull, inte dog för att skapa ett nytt förbund mellan Gud o människor - vad ska vi ha honom till då? Då blir Jesus inget mer än någon sorts trollkarl som kunde bota o som sa en hel del bra, moraliskt goda, saker. Jesus tappar i princip hela sitt syfte.

Varför inte istället jubla i glädje över det Jesus gjorde?

Alldeles nyss, medan jag funderade lite över ett ordval här, fick jag den gamla sången vars refräng går ungefär "Du ska få en dag imorgon som ren o obrukt står, med nya ark o nya färger till" (norsk eller dansk i original, sjöngs av ett barn tror jag, gammal som sagt). Är det inte just det Gud säger? "Nu suddar jag ut allt det som varit! Jag suddar t.o.m. ut en massa i förväg, det ni människor kommer att göra om 276, 1589 eller 2000 år! Vi börjar om med blanka blad o nya kritor!" 

"Det enda jag begär är att ni erkänner att ni går fel ibland o ber om förlåtelse i Jesu namn, namnet på den som nu lider för att det ska kunna suddas."

Vi har del i Jesu plåga den där natten o dagen. Varje gång vi ljuger, tar något vi inte borde tagit, lurar någon eller bara är vardagligt "småelak" mot någon har vi del i piskrappen, hånet o spikslagen.

Men...!
Det kan ju få vem som helst som älskar Jesus att vilja följa Judas' väg o gå o hänga sig! Så kan du väl inte säga???

Jodå - för det kommer ju något helt underbart också.

Det Jesus gjorde på korset var ju att ta på sig alla människors alla synder genom alla tider! Det enda vi behöver göra är att be om förlåtelse i hans namn. Han liksom ställde sig i vägen mellan oss o Fadern så att våra synder inte syns utan bara hans offer kan ses av Fadern. Jesus har betalat priset som rättmätigen skulle betalats av oss - det enda vi behöver göra är att tacka honom genom att be om förlåtelse. Vår bön om förlåtelse blir ett tack o ett erkännande, ett erkännande av vår skuld men också av vår tacksamhet över att Jesus såg till att vi kan slippa det straff Gud egentligen har rätt att ge oss.

Det är väl det som kallas lag o evangelium? Synden/lagen finns o får inte sopas under mattan, men nåden finns där sannerligen också! Nåden kan väl ändå sägas beroende av synden/lagen, för vad ska vi med den till, varför behöver vi nåden om inte lagen finns?

Gud är kärlek - det har de rätt i de som säger det o vill ha det till bara det. Guds största kärlek är dock att Han var beredd att offra sig själv för att skapa en ny o ren relation med oss människor trots att vi gör så mycket som får Honom både arg, förtvivlad, ledsen o rasande.

Så idag tänker jag med sorg på allt som blir fel i mitt liv, men jag gläds också åt den oerhörda kärlek som visar sig i korset.

Allt gott!
Eva

Förräderi

(Min tanke är att det är en spricka i gruppen av Jesu lärjungar som verkligen kommer till synes nu.)

Nu börjar det bli lite bråttom! En av de största judiska högtiderna , pesach, närmar sig med stormsteg, den helg som firas till minne av uttåget ur Egypten under Moses' ledning. Det kommer stora mängder pilgrimer till Jerusalem o översteprästerna (den i tjänst o de som varit), Stora Rådet o andra oroar sig än mer för vad Jesus kan komma att ställa till. Kan de tysta honom innan han hinner få ut sitt budskap till alltför många o kanske skapar oro i folkmassan?

Nu vill jag direkt poängtera att jag inte tror man ska lägga bara religiösa överväganden i detta. Säkert var det ju så att de som ledde templet, hade att leda det judiska folket, givetvis ville skydda sin tro men de levde också under ockupation. Det fanns säkert folk där som i mycket var mest intresserade av att skydda sin egen position, de får sig ju en rätt rejäl åthutning av Jesus som vi såg igår. Andra tänker jag är verkligt rädda för vad romarna ska ta sig till om det blir någon sorts folkresning i Jerusalem under högtidsdagarna. Man får inte glömma att Israel många gånger under historien råkat väldigt illa ut. I de ledandes åtaganden/ansvar ligger väl också att skydda folket. 

Jag tror alltså att man ska vara lite försiktig med hur man tänker om de ledande i templet, också för att vi vet genom Bibeln att några följde Jesus i hemlighet. Kanske fanns där betydligt fler som gjorde så även om de inte är nämnda?

Så - vidare i dagens tema!

Det måtte ha funderats o klurats o sammanträtts om hur de skulle stoppa den där Jesus! Den där synnerligen jobbige, obekväma o envisa - hur skulle man få undan honom o få folket åter på sin sida? Han hade visat sig kunna svara på allt. Han var skyddad av sina närmaste såväl som av en stor del av folket. Hur skulle man ens få tag på honom, få honom i enrum o kunna fängsla honom?

Då kommer en av de personer i Bibeln som kanske vållar allra mest tankar ibland - Judas.

Tack o lov så är det ju många, många fler än jag som kan grubbla oss grå när det gäller Judas. Var han bara ond? Hade han på något sätt lyckats lura t.o.m. Jesus o så hamnat i gruppen med de 12? Var han bara pengagalen o sålde ut Jesus? Var han en revolutionär som ville tvinga fram ett uppror? Trodde han att Jesus var med på att han (Judas) gjorde det han gjorde?

O vad tänkte Jesus när han valde Judas som lärjunge? Han måste ju ha vetat vad som fanns i Judas' hjärta o vad som senare skulle ske? Var det rentav Guds mening att Judas skulle få uppgiften som förrädare?

Eller är det en kombination av det mesta eller allt av detta?

För att kort säga vad jag tror: Jag tror inte Judas var direkt ond, men jag tror han lät sig påverkas av den onde. Naturligtvis hade han inte lyckats lura Jesus! Att han var bra förtjust i pengar omtalas i flera evangelier så det stämmer. Revolutionär tros han ha varit som möjlig medlem av seloterna som ville ta till vapen mot romarna. Kanske trodde han faktiskt att han gick Jesu ärende, det är inte alltid han verkar ha varit den mest lyssnande lärjungen så nog kan han ha misstagit sig.

Guds mening...
Att Jesus faktiskt skulle dö som det slutgiltiga offret för våra synder, till försoning mellan oss människor o Gud, det kan vi väl vara överens om. OM Judas inte hade förrått - nog skulle Jesus dött ändå, någon eller några andra hade belagts med skuld. Jag tror inte vi får glömma att Guds plan faktiskt var att Jesus skulle dö, sedan kan vi fundera över skuldfrågan - är den översteprästernas o Judas enbart? Är det verkligen bara deras fel att Jesus dör? Inte enligt Bibeln faktiskt, vi alla har som syndare del i Jesu död.

Där hamnar åtminstone jag i tankar som alls inte kan sägas bekväma...
Hur ofta "dödar" jag (o du) Jesus? Tar vi pengar i något som kan jämföras med förräderi mot Jesus? Försöker vi göra Jesus till något som passar oss (i Judas fall en vapenstridande kung) istället för att lyssna till honom o göra om oss själva? Intalar vi oss att Jesus nog ändå vill som vi vill?

Nej, inte är det alldeles enkel att umgås/ha att göra med den där obekväme, jobbige o envise Jesus inte!

Allt gott!

Eva

Jubel o mutter - Palmsöndag!

(Inte palmblad tyvärr. Tanken är att samtidigt som många strör palmblad finns andra i folkmassan som hellre skulle stena Jesus.)

Ja det är väl verkligen både jubel o mutter i folkskaran som ser Jesus rida in i Jerusalem den där Palmsöndagen?

Jubel från människor som i Jesus ser något de kanske inte riktigt förstår men anar kommer från Gud. Jubel också från människor som tror o vill att Jesus kommer för att med våld o makt störta romarna o köra ut ockupanterna från Israels land.

Mutter, kanske inte så vänliga ord, oro o nervositet från mången skriftlärd, överstepräst o farisé - vad tänker han ställa till, den där besvärlige Jesus?

Jag har hört en mycket bra predikan idag, i Betlehemskyrkan i Sthlm där jag firar gudstjänst. Den kan ni höra här . Jag ska ta mig friheten använda den lite.

Präst Christoffer talade om 3 grupper som rätt tydligt kan urskiljas i folkmassan som hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem: 

Lärjungarna

Vännerna som är lyckliga, positiva, villiga till mycket men kanske inte alltid (rätt ofta...) riktigt förstår vad de är med om.

Folket

De som hyllar, ropar Hosianna o strör palmblad o kläder på Jesu väg. En del har kanske hört Jesus predika, andra har bara hört om. Kanske finns där folk som sett tecken utföras, kanske t.o.m. har en släkting eller vän som Jesus helat.

Många hör säkert till dem som hört att Jesus talar om Guds rike, ett nytt rike som bryter in, o tänker Jesus ska bli Israels kung o köra ut romarna ungefär på samma sätt som tidigare kungar besegrat fiender. Andra anar att det är något annat Jesus från Nasaret menar.

Folket är också i mycket de som mest bara "följer strömmen" o några dagar senare kommer att ropa helt andra saker.

Fariséer, skriftlärda o präster

"Tvärsäkra teologer" kallade Christoffer dem. De är så säkra på sin sak att de alls inte är öppna för att se Jesus för den han är. (Motsägelse i sig faktiskt; OM de nu var så belästa teologiskt så borde de ha förstått Jesus som den som utlovas i Gamla Testamentet på samma sätt som så många andra gjorde. För egen del tror jag ju att många av dem, helt mänskligt, mest var rädda förlora sin makt.)

Frågan till oss i församlingen var ju självklar - vilken grupp hamnar vi själva i o vad gör det med oss?

Visst vill vi vara lärjungar som följer Jesus i vått o torrt? Vi vill vara villiga, lydiga, lyckliga o positiva även om vi inte alltid förstår allt. Vi vill följa Jesus o inte låta oss dras med i den ström folkmassan/"världen" är, den ström som så ofta ändrar riktning plötsligt o abrupt. Vi vill naturligtvis absolut inte låta oss förledas av de som likt fariséer o andra mest tyckte att Jesus var rätt obekväm o jobbig.

Folk från Templet kommer till Jesus o ber honom se till att folkmassan tystnar (förmodligen rädda väcka romarnas intresse o tankar om uppror). Det är då Jesus svarar att om folket tystnar kommer stenarna att ropa. Christoffer undrade om vi hör dagens "stenar" - de som sjukskrivs p.g.a. t.ex. utbrändhet för att de arbetat för hårt i den pengagalna värld vi lever i, flyktingarna som flyr krig, våldtäkter, tortyr o annat som vi i lugnare delar av världen borde reagerat på mycket tidigare, skapelsen/miljön som gång efter annan visar oss att vårt förvaltarskap kunde skötts betydligt bättre.

O hur behandlar vi det lite obekväma? En så enkel sak som hur vi reagerar om någon kommer i gudstjänst men kanske inte haft möjlighet tvätta sig på x antal dagar, eller någon som inte kan låta bli kommentera under predikan - vad gör vi då? Gör vi som fariséerna o ber vederbörande avlägsna sig eller åtminstone tystna eller kan vi leva med även det lite obekväma?

Ibland tycker jag (nästan, de hade ju ändå möjlighet möta Jesus!) synd om fariséerna. Har någon människa i historien varit obekväm så är det väl Jesus? Och han är ju rätt obekväm än idag...

Hur lätt är det inte att vi visar fram/talar om Jesu "gulliga" sida o glömmer/förtränger det klart obekväma, det som kanske kräver lite mer av oss? Hur lätt är det inte att vi håller oss i vår egen grupp där vi vet att strömmen inte för oss iväg på alltför obekväma äventyr?

Jag ramlar dit själv, helt klart. Jag skyller på den blyghet/osäkerhet jag kan känna i en del sammanhang (vilket jag vet förvånar en del som känner mig "IVL" men det kan jag förklara om någon vill) o att jag inte alltid har möjlighet hjälpa, fysiskt eller på annat sätt, även om jag försöker. Jag ber ändå att Gud ska öppna mina öron för de "stenar" som ropar o visa mig om jag kan göra något. Hoppet är också att jag ska gå även om det är obekvämt. 

Jesus är ofta otroligt obekväm! Han ställer till både det ena o andra i vårt bekväma liv där vi i o för sig gärna vill följa honom men samtidigt välja fritt i vad vi ska följa. Veckan som nu inletts, den s.k. Stilla Veckan, är fylld av dagar (utom möjligen lördagen då) där Jesus' förmåga att vara "besvärlig" verkligen visar sig. Jag hoppas kunna skriva något varje dag o då kanske just utifrån det obekväma, det där Jesus utmanar oss en hel del.

Vi får se hur det går!

Allt gott!
Eva

Pingst - helig Andes "egna" helg!

Ja pingst är ju den helg som firas till minne av det som hände i Jerusalem efter Jesu återvändande till Fadern. Jesus hade lovat att be Fadern att sända en hjälpare o under pingsten manifesterades denne verkligen. Eldstungor kom från himlen över de 12. Många språk kunde plötsligt talas, så att alla i den församlade skaran kunde förstå. Helig Ande fick verkligen "komma till tals"!

Men får han det annars?

I bibelsamtalsgruppen i min församling (EFS inom Svenska Kyrkan) talade vi i förra veckan om texterna som gäller för denna söndag, som handlar om just helig Ande givetvis eftersom det nu är pingst. Lite kom vi då in på detta att man på många håll inom kyrkan (menande Svenska Kyrkan då) ibland verkar se Anden (DHA, den helige Ande) som en sorts svårförståeligt o lite besvärligt "bihang" till Fadern o Sonen. Givetvis ber man i Faderns o Sonens o den helige Andes namn men så väldigt mycket mer nämns inte alltid. Jag påpekade t.ex. att jag under min tid som bra aktiv inom SvK inte kan minnas vare sig många predikningar eller annat om helig Ande.

Jag minns t.o.m. någon präst som lite fasat för frågor om detta "undanglidande" från den tredje personen i treenigheten med ord som att det kan föra tankar för långt mot frikyrkor, stor karismatik o.s.v. Man har sagt att man hellre fokuserar på Jesus o hans gärning. Jo, men.....

Jesus återvände till Fadern. Han vill, rakt uttalat, att vi ska fortsätta hans verk här på jorden. För att vi ska kunna det behöver vi den hjälpare han lovade sända, helig Ande. Då kan vi ju inte bara "skippa" det!

Jag har då i och för sig stor förståelse för de som tycker att det kan vara lite "knepigt" med DHA. I delar av SvK verkar man närmast rädd för allt som kan "lukta frikyrka" o man förknippar då DHA med tungotal (de människorna är ju väldans mysko alltså!), helandebön o.s.v. Saker som kanske till viss del skrämmer, både rent faktiskt för att det kan innebära att tappa/lämna över en del kontroll över sig själv till Gud o för att man helt enkelt är rädd med tanke på hur mer karismatiska samfund (Pingst, Livets Ord m.fl.) har behandlats i media o av folk "i gemen". Man kan, tror jag mig ha förstått, vara rädd för vad "folk" skulle säga, att de inte skulle vilja komma, om man mer betonar DHAs del i Guds verk.

Det blir dock väldigt "rumphugget" när man gör så. Det är ju inte så att helig Ande plötsligt dyker upp där på pingstdagen i Jerusalem, efter Jesu död o himmelsfärd. Han finns med från allra första början i Bibeln. I skapelseberättelsen talas det om Guds Ande/vind som blåser över jorden. Anden är sedan med genom hela historien o inte minst i julens texter talas om att Maria blev gravid "genom helig Ande".

Jag erkänner gärna att jag själv var rätt fast i detta att DHA mer hörde ihop med sammanhang där det talades i tungor, stods med händer i luften under lovsång, hölls på med helande o.s.v. Jag förstod inte o tyckte nog mest det var väldigt konstigt. Så hamnade jag i S:ta Clara....

Nu tänker jag inte bli för privat men ändå berätta så mycket som att jag haft ett mycket påtagligt möte med DHA under en kvällsmässa. Inget "stort o stormande", jag började inte tala i tungor eller så (gör inte nu heller för den delen) men jag fick en väldigt påtaglig "knuff" och har sedan dess haft ett, som det verkar, rätt gott förhållande till DHA.

Det jag definitivt kan säga är att det ger oerhört mycket vad gäller förståelsen av o förhållandet till Fadern o Sonen. Jag har fått en helt annan, djupare, förståelse för många av Bibelns texter. Jag har fått mycket lättare i "vardagligt liv" när det gäller mitt förhållningssätt till andra människor, till pengar, till vad som faktiskt är av vikt i mitt liv.

Helig Ande är aldrig påträngande. Aldrig tvingande. En verklig gentleman faktiskt. Men han är en oerhört bra hjälpare!

Helig Ande är sänd av Gud som den Hjälpare som Jesus bad att vi skulle få så ta kontakt! Det är bara att be om helig Andes närvaro i ditt liv så kommer han o hjälper dig. Jag ska inte påstå att det alltid är lätt att lyda råden eller ens lätt att förstå dem (eller vad som är Andens råd o vad som är din egen vilja...) men det är väldigt mycket värt att försöka!

Jag ber om helig Andes närvaro i alla våra liv. Må Andens vind få blåsa frisk o stark över oss alla! Amen.

Allt gott!
Eva

Jaha....

Det var det där med att "starta om" den här bloggen.....

Väldigt många tankar finns, ibland rätt färdiga som blogginlägg, men blir tyvärr inte alltid nerskrivna. Ska försöka bättra mig....

Det som snurrar i huvudet mycket nu är det faktum att Sverige/Sveriges befolkning som ser sig som ett så "liberalt" land, ett land där man är fri att tycka och tänka som man vill, ändå är så begränsat i just tyckande.

Det har uppstått ett nytt uttryck, "toleransens intolerans", som jag tycker är oerhört bra! Jag kommer med största sannolikhet att skriva mer om det, för det är något som "stör" mig väldigt, det där att du i din strävan efter att godkänna alla tankar/idéer utesluter vissa.

Men nu är det midsommar!

Jag har ju lite allmänt svårt för s.k. "familje-/vänhelger,,,, I de flesta fall kan jag gå till den religiösa delen av helgen, men det är svårare nu.

Fast i och för sig....... I kyrkoåret är detta dagen/helgen för en av mina "hjältar" vars liv berättas lite om i Bibeln. (Ska man säga "hjälte" så är ju Jesus nr 1 dock): Johannes Döparen.

Jag tänker mycket på honom numer. Han var den som sa' en hel del som många inte ville höra.... Och han blev dödad för det....

Så säger man i vårt land, Sverige, att SÅ händer inte här! Då skulle jag vilja uppmana till eftertanke..... Gör det inte? "Får" man verkligen tycka och tänka och uttrycka vad man vill i vårt land utan att bli utmobbad på ett eller annat sätt?

Jag tycker inte det. Och jag tror att vi behöver nutida "johannesar".

Allt gott!
Eva

Påsk - Långfredag

Långfredag idag. En av de två största dagarna, tillsammans med påskdagen. En av de största dagarna i mänsklighetens historia.

Naturligtvis är jag lika medveten som alla andra om att påsken för många förlorat sin egentliga innebörd - att minnas Jesu död och uppståndelse och det rent oerhörda som Gud gjorde i det skeendet. Men jag tänker ändå att vad man än tror eller inte, firar/minns eller inte så måste man nog erkänna att påskens händelser har påverkat hela historien sedan dess. Inte ens den mest övertygade ateist kan förneka att den kristna berättelsen har haft mycket stort inflytande över skeenden i världen, i historien lika väl som nu.

Den där mannen, han Jesus, som är den allra största "hjälten" i mitt liv, det han gjorde den där första långfredagen är så oerhört, så svårt att förstå att vem som helst egentligen skulle kunna bli ateist bara för att man inte kan "ta in" vad det egentligen var som hände!

Nu är det väl naturligtvis så att tron på Jesus och på vad döden på korset och uppståndelsen några dagar senare betydde förutsätter att man har en grundläggande tro på Gud. Och den tron har ju många gått ifrån... Inte minst i våra dagar när "Jag, Mig och Mitt!" är ledord för så många.

När jag tänker på påskens händelser så är det inte bara med förundran, kärlek och glädje - jag kan även tänka att jag tycker så synd om Gud!

Kan man göra det?? Kan man verkligen tycka synd om Gud ? Ligger det inte nästan någon sorts hädelse i det?

Jag tycker faktiskt inte det.

Följ med mig i tankegången lite! Här har vi Gud, som skapat allt, som vill allt väl, som gjort så mycket för att hjälpa människan till ett gott liv... Är det någon som lyssnat och gjort som Han föreslagit?

Jo, givetvis har det funnits en hel del som gjort det. Ni som liksom jag såg första delen av "The Bible" igår (del 2 ikväll och sedan varje kväll till annandagen, SvT1 ikväll 21.30 om jag minns rätt) såg Noa och Mose. Men i mångt och mycket har människan envisats med att "veta bäst" och gått sina egna vägar. Vägar som ofta inneburit att man gjort det enklaste och helt enkelt bara följt det som är det ledande för många även idag "Men JAG VILL...!"

Och det där "jag vill" började ju faktiskt redan med Adam och Eva...

När det gäller dem undrar jag om Gud var helt missbelåten? Jag undrar om det inte kan ha lekt ett litet småleende i mungipan när han såg dessa 2 göra som de ville, "testa gränserna" som det så tjusigt heter. Även om Han förmodligen blev ledsen och besviken över deras agerande så tror jag också att Han kan ha varit lite stolt över deras nyfikenhet.

Det är ju en av Guds största storheter det där, att Han gett oss den fria viljan! Vi skulle ha kunnat bli viljelösa dockor, helt styrda av trådarna i Guds hand. Men det var inte det Han ville. Han ville och vill fortfarande att vi av egen vilja ska önska kontakt med Honom. För Hans högsta önskan är kontakt med oss!

Så Gud försökte genom århundradena, årtusenden t.o.m. Via olika människor försökte Han återknyta kontakten och ofta gick det väldigt bra - i några år... Så började människan åter känna sig så fantastisk att hon trodde att det nog skulle fixa sig alldeles utan Gud...

Jag har ju en liten förkärlek för att ibland "skoja till" en del även om Gud... Bl.a. skrev jag ett "reportage" om Jesu dagar i graven som en del förmodligen skulle hoppa högt om de läste. (Minns inte om det varit med här, om inte kanske det borde.) När det gäller detta med Guds bekymmer med att få kontakt med människan kan jag tänka att Gud till slut närmast slet sitt hår (för att ge det en för oss mer förståelig språkdräkt, jag föreställer mig inte Gud som en skäggig farbror på ett moln...) och utbrast något i stil med "Vad i hela fridens namn ska jag göra???

Och så sände han Jesus....

"NU då??? Nu måste de väl förstå att jag vill dem väl? Att jag längtar efter kontakt? Att jag vill visa dem hur de bör leva för att livet där på jorden ska bli gott för alla?"

Vad gör människan?

För det första tar vi död på Jesus där och då. (Men det fanns ju en Guds tanke med det, det ger många funderingar som jag inte tänker ens försöka mig på här och nu...) Sedan förvränger vi en hel del av vad han har sagt och gjort så att vi skadar varandra och tar skydd bakom Bibelns ord medan vi gör så... (Jag har stor förståelse för de som säger att det har svårt för kristendomen för att kyrkan gör så mycket fel! Det är ju bara att se till senaste årens avslöjanden om sexuellt utnyttjande av barn, inom katolska kyrkan likväl som andra samfund. Går man längre tillbaka har vi korståg och häxprocesser... Men för mig är kyrkan och tron faktiskt inte samma sak!)

Stackars Gud!

Han sänder Jesus. Jesus gör vad han är sänd för och tar med sig alla våra synder/tillkortakommanden/fel upp på korset. Han renar alla människor för att vi ska kunna "starta om" vår relation till Gud.

Det tycker jag faktiskt är en av de största sakerna att minnas med påsken - att den är en så stor påminnelse om hur gärna Gud vill ha kontakt med oss människor!

Så gärna vill Han det, att Han sänder sig ende son och plågar honom så oerhört den där fredagen, både fysiskt och (förmodligen det värsta) psykiskt.

För mig är det en tanke som gärna får dominera den här dagen, och vidare i påsken.

Allt gott!
Eva

Jul igen...

Ja, så var det jul igen...

Och jag blir sentimental och känner mig för en gångs skull verkligen ensam...

Jul så som det "ska" vara, som många tänker sig har jag ju nu inte haft på 10 år. Det blir lite jobbigt faktiskt, med de här "måste-helgerna".

Men så tänker jag.....

Jag är verkligen glad för alla som nu i helgdagarna får en extra chans att umgås med familj och vänner. Det är en nåd att vi har en tid när vi mer eller mindre "tvingas" att tänks lite extra på varandra. Men det är också en "onåd"....

Jag läste på facebook om ett initiativ att ge hemlösa lite julkänsla... Visst... Toppen! Men... Var är ni resten av året?

Visst är helger typ jul säkert jobbigare än andra tider, man påminns kanske om barndomens jular och så. Men de där dagarna finns året om! Omtanken behövs året om!

Jag minns en av "samhällets olycksbarn" som var särskilt ledsen (och alldeles särskilt påverkad...) en av luncherna i S:ta Clara. Jag gick ut och rökte (ja, tyvärr...) och han kom med. Då kom historian. Han fyllde 40 just den dagen och ingen hade uppmärksammat det. Hans föräldrar och syskon kunde inte - han hade ju ingen adress. Hans nuvarande "kompisar" visste inte. Han berättade att det värsta inte var att ingen uppvaktade, men att han "slarvat bort" sitt liv så att ingen kunde/ville/visste.

Jag vill verkligen inte vara en glädjedödare! Kanske borde jag inte skriva alls... Jag vill gärna fira jul, i mitt fall då fira Jesu födelse, men i år verkar det inte riktigt fungera...

Jag önskar alla en riktigt, riktigt god jul! Av hela mitt hjärta. Och egentligen önskar jag nog att ingen läser detta före julafton...:)

Vad jag egentligen vill säga är väl att: BRY ER OM! Även andra tider på året. Att vara välkommen i familj även om livet är lite jobbigt även andra dagar. Kanske är det just det som räddar från missbruk och ett "bortslarvat" liv? (Fast inga liv är ju så egentligen!)

Ta hand om varandra! Se den där "tilltufsade" människan vid centrum som just en medmänniska. Nu i jul när livet är extra jobbigt för många, men också andra dagar. Ditt sätt att bemöta, din respekt för att livet kan bli besvärligt för en del av oss, kan betyda så oerhört mycket!

Helt enkelt - gör som Jesus! Var nyfiken på varje ny människa du möter! Enkelt? Nej, det sa' jag inte! Lever alltid som jag lär? Näpp - det sa' jag inte heller! Men jag försöker....

Allt gott!
Eva

Palmsöndagen

Nu börjar den vecka som av många, många tagits, och fortfarande tas, som intäckt för mobbning, trakasserier, förstörelse, misshandel, "vanliga" mord och de mest förskräckliga massmord.

För det är ju så, att det faktum att judar var med i den administration som dömde Jesus till korsfästelse har varit en stor del av grunden till den antisemitism som funnits i princip ända sedan det skedde. En del har t.o.m. sett det faktum att lärjungen som förådde Jesus hette Judas som ett ytterligare skäl...

För att först kommentera just dessa skäl: Vilka skulle annars ha dömt? Judarna hade viss bestämmanderätt över det juridiska, trots att de levde under romersk ockupation. Och att Judas förrådde? Det går högt, högt över min teologiska kunskap att ens försöka mig på den allra minsta förklaring, men något som jag ofta funderar över är tanken om att det ju var "meningen" att Jesus skulle dö...

Och glöm aldrig att Jesus själv var jude! Han var inte kristen. Han blev Kristus - men det är en annan sak.

Nåväl, det som får mig att skriva som jag gör här i början är den nyhetsrapportering som tyvärr har varit nödvändig den senaste tiden. Båda mina dagstidningar, DAGEN och DN, har rapporterat om den senaste "grodan" från Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu. Krönikor har skrivits och kultursidor har haft artiklar. Om hans uttalanden och om det som hände på den judiska skolan i Toulouse, Frankrike.

Det som skedde i Frankrike visade sig ju vara utfört av en man som kallade sig islamist. Hans grund för sitt handlande verkar vara ett allmänt hat mot allt som inte är muslimskt. Han tyckte tydligen att det var legitimt att skjuta judiska barn pga situationen i Mellanöstern (det faktum att den isrealiska staten alls existerar ses ju inte alltid med blida ögon). Och de soldater som sköts har han efter vad jag förstått velat straffa som "förrädare" eftersom de, trots att de var (uppfattades av honom som?) muslimer, arbetade för den franska staten.

Tyvärr är det ju inte helt ovanligt att unga män intalas/indoktrineras till dessa åsikter som en del omsätter i handling. Mycket otäckt och obehagligt, men inte helt oförståeligt när det gäller människor med låg eller obefintlig utbildning. (Jag hörde en kvinna på radion för inte så länge sedan, som berättade att när hon kom till Sverige som vuxen blev hon mycket förvånad när hon fick höra talas om bakgrunden till bildandet av staten Israel. Hon hade utbildning, hade gått i skolan ungefär som en svensk gymnasieelev, men aldrig fått höra något enda om Förintelsen, bara negativa saker om judar hade lärts ut.)

Ett svenskt kommunalråd däremot... Han (eller hon för den delen) måste förutsättas ha kunskap om historien... Och han/hon måste förutsättas att tänka sig för samt kontrollera en del fakta innan han/hon sprider vilseledande uppgifter av en typ som kan vålla stor skada för den som omtalas!

Det kan man nog knappast säga att Ilmar Reepalu gjort. Han har i en intervju bl.a. uttalat att Sverigedemokraterna ska ha infiltrerat den judiska församlingen i Malmö för att därifrån sprida sitt hat mot muslimer. Han uttalar i samma intervju att en av de ledande i församligen är nära släkt med en av de ledande inom  SD och att denne politiker ska ha deltagit i en av församlingen anordnad demonstration.

Båda dessa saker har visat sig vara fel, och kommunalrådet har fått "göra en pudel". Men intervjun är publicerad och skadan till stor del redan skedd. Tanken är "planterad" i de hjärnor som gärna tar till sig sådant här. Vissa kan säkert tänka att :"Ja ja, han får backa för att det inte är politiskt korrekt att säga sådana sanningar!" Tyvärr - det finns ju faktiskt människor som resonerar så!

Ilmar Reepalu har även tidigare utmärkt sig. 2010 uttalade han i en intervju med Skånska Dagbladet att judar till viss del fick "skylla sig själva" att de utsattes för trakasserier när de inte tydligt tog avstånd från Gazakriget. Samtidigt sa' han att "Vi accepterar varken sionism eller antisemitism." Nu är det ju bara det att sionism handlar om den politiskt idéen om det rätta med en judisk stat... Är det lika förskräckligt som antisemitism verkligen? (Fakta om intervjun i Skånska Dagbladet från ledarkrönika av Martin Liby Alonso, DN 120323)

Jag tycker att dessa uttalanden är rent otäcka! Både i vad de står för och för vilken syn de sprider.

Men det finns något som, nästan i alla fall, är ännu otäckare:den relativa tystnaden från andra politiker och, åtminstone i början och jämförelsevis, från pressen.

Efter en del påtryckningar så har andra s-politiker i Malmö gått ut och talat om "olyckligt uttalande", att "Reepalu är ju en klok och bra person, men här har han väl förivrat sig lite". Och det behövdes ett bra skarpt formulerat brev från Judiska församlingen i Malmö till Socialdemokraterna för att de skulle reagera ordentligt och bjuda in till ett möte. (Det skulle säkert ha kunnat gå till liknande i andra partier, jag tror inte att detta är något som skulle vara specifikt för (S).)

Jag tror inte att Ilmar Reepalu är antisemit! Däremot tror jag att detta visar på en farlig tendens i samhället. Kanske är det typiskt för Sverige och svensk debatt, det kan jag inte avgöra, men vi verkar ibland bara kunna ha en sak i huvudet/ett ämne i debatten åt gången. Numer är många så koncentrerade (med all rätt!) på det utanförskap, de trakasserier och fördomsfulla uttalanden som möter muslimer och t.ex. homosexuella så man verkar ha "släppt" att det kan hända även en grupp som den judiska.

Är man så säker på att alla fortfarande ryser av fasa när man tänker på vad som hände under tiden kring Andra Världskriget att man tror att vi är "vaccinerade" mot antisemitism? Då är vi illa ute!

Gör ett litet tankeexperiment: Tänk er att någon krävt att alla muslimer skulle ta avstånd från det som skedde 11 september 2001 - annars får de mer eller mindre skylla sig själva. Hur tror ni debattens vågor skulle sett ut då? Jag tror att den politiker som gjort ett sådant uttalande skulle ha fått göra mycket mer än en "pudel" - det hade förmodligen blivit stora rubriker, krav på avgång, allmänt "gatlopp".

Och det hade varit rätt!

Jag läste i torsdags (29/3) en mycket bra krönika i DN, av Dilsa Demirbag-Sten. Rubriken är "Antisemitismen tycks överleva det mesta." och hon resonerar bl.a. kring det faktum att antisemitismen åter breder ut sig mer och mer t.ex. i en del forna östeuropeiska länder (vilken nästan, men bara nästan, är lite skrattretande, med tanke på hur få judar där finns efter Förintelsen...). Hon tar upp en del otäcka exempel, men de otäckaste meningarna handlar om Ilmar Reepalu och lyder: "Det är en gåta hur han lyckats klara sig efter de upprepade turerna i medierna. Hur kommer det sig?"

Och det är just det - hur kommer det sig att inte fler reagerar direkt?

Något av det räddaste jag är för är just det som jag tycker denna tystnad tyder på och som någon tänkare (minns tyvärr ej vem som brukar tillskrivas detta) sagt: ung. "Det farligaste är inte de ondas göranden, utan de godas tystnad."

Jag skulle önska att det som nu hänt skulle slås upp till en stor debatt! Det behöver alls inte handla bara om det som judar faktiskt utsätts för fortfarande, i Malmö och på andra håll, det kan vara en mer "vid" debatt om rasism i dess olika skepnader. Vi kan nog alla behöva påminnelser om hur våra uttalanden kan påverka, vare sig vi är kommunalråd, journalister eller bara "vanligt folk". (Själv börjar jag lära mig att våga säga till när en del grannar här envisas med att tala om "ytisar", och menar utlänningar. Ett ord som får det att knottra sig faktiskt.)

Jag skulle i fortsättningen vilja fira påsk helt utan tankar på vad denna vecka fått vissa människor att tänka!

Allt gott!
Eva
PS Förra året skrev jag var dag i påskveckan, med start 16 april som då var Palmsöndag. Det kommer jag inte att göra i år...

Brutna förbindelser

(Denna stora gran som fälldes av "Dagmar" under julhelgen är väl en bild så god som någon av just "brutna förbindelser".)

Jag fick ett samtal idag, frå en bekant som jag funderat en del på över helgerna. Han gjorde nämligen det som jag kanske "borde" gjort många gånger: struntade i vad "alla andra" tänkte och tycker och reste bort över de helger som nu varit.

Liksom jag är han ensamstående utan barn. Liksom jag har han länge känt sig utanför även i sin egen familj/släkt. Liksom jag har han då och då känt sig behandlad som något "nödvändigt ont" som man för syns skull måste uppföra sig i alla fall något sånär artigt emot.

Han ringde mig i början av december och undrade om jag tyckte att han var riktigt klok som ville åka iväg just över jul och nyår. Då hade hans släkt nyligen firat en födelsedag och för "femitelfte" gången i ordningen kände han sig bjuden med armbågen. Den som skulle firas hade ringt runt och bjudit in, dock inte till honom utan han fick veta från ett av sina syskon. När han frågade den bjudande om hon inte fått tag på honom fick han svaret att "Jag sa' ju till din mor att meddela dig.".  Känner igen det där...

Han var ändå med på den födelsedagen, men kände sig utanför. De andra, som alltså har barn, hade diskuterat skola och sådant mycket och hans bror t.o.m. sagt något i stil med "Du har ju inte lyckats skaffa dig några, så detta intresserar väl inte dig." (Känner igen liknande...) Varför det skulle vara självklart förstår jag inte...

Så han bestämde sig för att inte ställa upp på en jul till som han på förhand visste att han egentligen bara skulle må sämre av efteråt. Bokade rum på ett litet hotell inte så värst långt hemifrån. Talade om för sina föräldrar att han inte skulle vara med under helgen.

Då blev det fart på släkten... Redan dagen efter hade hans tre syskon hunnit höra av sig, plus två svägerskor. HUR kunde han göra så mot dem??? Vem skulle vara tomte? Vem skulle göra senapssillen? Tänkte han inte leverera julklappar till barnen heller?

Ser ni frågan som fattas? "Varför?"

Den delen känner jag igen alldeles särskilt...

Nu finns det naturligtvis inget som säger att människor inom en släkt måste tycka om varandra, det är inte så jag menar. Men nog kan man allt kräva lite mer respekt?

När han nu haft dessa dagar för sig själv har naturligtvis tankarna hunnit komma och gå. Han ringde idag delvis för att höra hur jag klarat att inte ha någon kontakt närmare med min släkt på ganska många år. Men han hade redan kommit till den slutsats jag drog - det finns gränser för vad man orkar med. Att inte ens bli respekterad så mycket att man får frågan varför man tar ett så drastiskt beslut som att inte vara med under jul eller andra familjehögtider (som det var i mitt "fall")... Faktiskt inser man då att beslutet var rätt.

Visst kan det vara så att vissa människor bara blir för "jobbiga" att ha med i olika sammanhang. Det kan ju handla om att ta avstånd från en missbrukare som man försökt och försökt och försökt att hjälpa. Eller någon som inte är snäll. Eller den som inte kan hålla fingrarna borta från det/den ena eller andra. Men så är inte fallet vare sig vad gäller mig eller denne man. Visst har vi haft våra problem med sjukdom. Och vi har båda gått igenom liknande rehabutredningar som Försäkringskassan beställt. Båda råkade då också ut för att någon i släkten sa' att vi skulle tala tyst om att även möten med psykolog ingick i utredningen. Det var ju så pinsamt att de skulle känna någon som behövde psykolog...

Hur kan det komma sig att vi människor inte kan behandla varandra bättre? Hur kan det komma sig att vi inte mer kan respektera varandras olikheter? Att man ses som "onormal" och får hela sitt liv ifrågasatt om man inte har barn t.ex. Det har jag själv mött i kyrkans värld ett antal gånger. "Du som inte fött barn..." sades så många gånger att jag till slut frågade hur de visste det:kanske har jag förlorat en hel familj i en bilolycka eller så?

Egentligen vet vi ju bra lite om varandra, ofta även inom en familj/släkt. När då någon tar ett sådant beslut som att inte bara "hänga på" längre borde det väl vara intressant att fråga varför åtminstone?

Eller har vi fått ett så hårt samhälle att alla som inte kan ses som "lyckade" vad gäller karriärer, pengar, familj mm bara kan skyfflas åt sidan och struntas i? Ibland är jag rädd för det. Man ser numer inte alls på samma sätt de som i min barndom kallades för original t.ex. De som ansågs lite underliga, men oftast respekterades ändå. Däremot ser man oftare illa dold avsky om någon "annorlunda" sätter sig i samma sektion i T-banan.

Jag blir ledsen av sådant här! Jag blir ledsen av att denne man ansåg sig tvungen att ta det steg han gjorde. Jag blir ledsen av minnet av varför jag tog steget att bryta. Och jag blir ledsen över hur de människor egentligen mår som inte tänker lite, lite mer på sina medvandrare här på jorden.

Gör det, är du snäll! Nästa gång du har tillfälle, så fundera på varför den där släktingen sitter så mycket tyst på middagarna, eller går ut och röker så ofta, eller skyller på förkylning och inte ens kommer. Nu hoppas jag givetvis i första hand att det inte finns någon sådan i din krets, men om...

Mannen som ringde mig idag lät härligt lugn och trygg, mycket mer än när vi talades vid för några veckor sedan. (Och han vet naturligtvis att jag skriver detta, har läst och godkänt före publicering.) Det tackar jag för! Och så hoppas jag att hans släkt funderat lite, så att det inte behöver bli så här fler jular. Ja om han inte bestämmer det helt och hållet av egen vilja då.

Ta hand om varandra och ha det bra!
Eva

I Jesu namn

(Korset har nog varit på bild här förut. Snidat av flyktingar bosatta hos prästparet Sahlberg, inköpt i S:ta Clara och sedan målat av mig. Jag älskar det!)

Det är rubriken över nyårsdagens texter, i år 4:e Mos.6:22-27, Rom. 1+:9-13 och Luk.2:21.

Vi vilar där. I Jesu namn.

Jag missförstod nog en hel del länge. Jag minns att jag skrev till min konfirmationspräst (är "scoutkonfirmerad" under 4 härliga veckor på Kjesäter 1977, av Eilertz Fryland) och undrade hur det var med "den där Jesus" egentligen? Jag hade mycket lättare att be till Gud tyckte jag. Eilertz svarade något klokt och tålmodigt, som var hans vana, om att han väl hade mer att göra med Jesus, men trodde att Gud nog förstod min tanke ändå...

Jag hade länge lite "svårt" för den där Jesus! Inte så att jag misstrodde honom, inte alls. Inte så att jag inte trodde på det som stod om honom. Jag tvivlade inte ens på att han var Guds son tror jag. (Det här var mycket under den period jag skrivit om förut, när jag visst trodde men kanske inte alltid skulle ha erkänt det ens för mig själv...)

Men - typiskt mig! - jag ville hellre gå "direkt på chefen"!

Jag har förstått annorlunda nu....

Precis som den ansvariga för Lärjungaskolan, Viveca Bratt, berättade en gång att hon blivit närmast lite förskräckt och nyfiken och förtjust när hon första gången hörde någon bredvid sig i kyrkbänken viska "Jesus! Jesus! Jesus!" så blev jag nära på skrämd av det. Och jag hade ändå en ganska stor kyrkvana... (Ingen aning om Viveca hade det eller ej, tycker bara att jag skulle reagerat mindre.) Men den kyrka jag kom ifrån när jag först kom i kontakt med Clara...

Jo, det är Svenska kyrkan i båda fallen, men skillnaderna är enorma! Jag minns väldigt väl en gång när jag, faktiskt helt omedvetet först, höjde mina händer i en lovsång i den församling där jag var kyrkvärd och som också, enligt skatteverket och kyrkomötet (politiskt), är min "hemförsamling". Det ifrågasattes, är väl en väldigt snäll historieskrivning...

Jag har lärt mig att "I Jesu namn" verkligen är något att vila i! Och det är ett oerhört enkelt, snabbt och effektivt sätt att be! Jag är inte alltid så bra på långa och invecklade förböner tyvärr, även om jag ofta har massor av saker i huvudet som jag vill be för. Men jag glömmer. Däremot så tror jag mig ibland vara lite bra på att "skicka en påminnelse" till Jesus. Hans namn och ingenting annat tror jag nämligen är den starkaste böenen vi kan be!

Jag ser en man på en perrong när jag åker förbi med tunnelbanan. Han vacklar och mår helt klart inte bra av allt han hällt i sig. Jag tänker: Jesus - SE honom! Välsigna honom!  Jag hör om mannen som blev misshandlad till döds strax före jul, han sägs vara "tvåbarnsfar" - jag tänker "Jesus HJÄLP! och vet att Jesus vet vad jag hör, och svarar på bön.

Namnet Jesus.... Det är en stötesten för många, men för oss som vågar tro att vi lite, lite, liiiiiiite har lärt känna honom är det ett namn som vi faktiskt alltid kan "ta till". Här används det då coh då vid uppvak ur otäcka drömmar t.ex: att be Jesus sitta strax bredvid huvudkudden gör underverk! Att se'n en del tycker att sådant ger en direkt transport till sjukhus... Jag kan bara hoppas de kan få se, för jag må vara smått tokig och konstig och "onormal", men att jag inte är "knäpp" har jag faktiskt papper på;)

Det finns en text till som är viktig idag, Psaltarpsalmen (finns en sådan utvald för var söndag) Idag nr 121.
Den börjar: Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren, som gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.

Där är faktiskt namnet Jesus igen! Många, många år före hans födelse. "Hjälpen kommer från Herren..."

Japp! Vi har just firat "hjälpens" födelsedag (ok - inte alla! Meeeeeen...... Vi får väl prata mer, vi som vet!)

Han var, långt före vår tideräkning och långt, låååångt före någon tid vi vet något om. Han är. Här och nu kan vi alla som erkänner Jesus som Guds son, vår herre och den som uppstod för vår frälsning räkna med honom i alla lägen i alla tillfällen! Han kommer alltid att vara . Vi kan försöka, men vi kommer aldrig ifrån att Jesus var, är och därmed finns.

Du kan tro eller inte. Du kan säga "Jeeeeeesus!" när du tycker något är häftigt, men mena inget alls med det. Eller du kan säga "JESUS!" när du sitter vid ditt döda barns sida.

EN sak är säker:Jesus kommer att höra i båda fallen! I det första glads han med dig, i det andra kommer hans tårar att blandas med dina.

"I Jesu namn" är det tyngsta, värsta, häftigaste, tuffaste, säkraste du kan använda! Gör det! Och gör det ofta! Car gång du ser någon som ser ledsen ut, ser ensam ut, du vet är nere - vad som än skett, om det är en person du känner och bryr dig nära om eller ej, någon du högaktar eller skyr - säg eller tänk bara "Jesus! HJÄLP denna människa!"

Blev lite längre än vanligt nu... Det beror väl på att jag har för lite att göra på nyårsaftnar:) Hoppas du läst ända hit, för nu ska du få något du kanske inte ens visste fanns!

Den sista versen i Alfred Tennysons dikt, den som aldrig fått läsas i svensk radio eller TV. Så här låter den, och varför den aldrig läses får du gissa själv...

"Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!"

Gott nytt år!
Jag är SÅ glad för er som läser och hoppas att ni vill fortsätta med det, och att kommerntera!

Allt gott!
Eva

Stress, stress, stress!

Det är väl ordet för dagen för många gissar jag.

Många har ju ledigt idag och rusar runt för att fixa allt det där "sista" (se'n kommer man på något mer imorgon...) Och visst - jag håller också på med en del, trots att jag är ensam med djuren över helgerna. Jag skriver också detta lite "i hast"...

Men jag försöker att andas lite också!

Det gör mig ganska sorgsen och bedrövad när jag hör alla människor som tycker att de har så många "måsten" till jul. Visst förstår jag (och har till en del levt med) att man vill att allt ska bli så väldigt, väldigt bra. Maten ska vara perfekt. Hemmet ska vara tipptopp. Klapparna ska vara precis det som var och en önskar allra mest - om så kreditkortsräkningarna ska förfölja en till nästa jul.

Och detta uppmuntras ju av hela samhället!

Svenska kyrkan skrev en artikel nyligen om att kommersen "kidnappat" julen, och det är ju så rätt! För vad handlar julen om egentligen? Vad ligger bakom att vi alls firar jul?

Jo, jag är väl medveten om att även asatroende vikingar hade någon sorts midvinterfest och att den i mångt och mycket togs över av kyrkan. (Men det är ju då lite lustigt att hela världen firar jul vid samma tid... Vi svenskar kan nog knappast ta åt oss äran för att även andra valt december för detta.) Men trots allt så kommer ju t.ex. julklapparna från det faktum att de tre vise männen lär ha kommit med guld, rökelse och myrra till den nyfödde Jesus. "Fick han presenter så ska vi också ha!" ungefär...

I Dagens Nyheter igår skriver deras korrespondent i London om brittiska matseder under julen, och då ffa om kalkon och gås. Och så skriver han med, med ganska stor förvåning verkar det, att det ju är på juldagen som det större firandet pågår i England... (Liksom i väldigt många andra länder, skulle jag vilja påpeka om han kunde höra mig genom tidningssidorna.)

Jag undrar om det är hans allmänbildning som falerar eller om han faktiskt tror att det är vi här i Sverige som har rätt när vi betonar julafton...

Nu tycker jag att det är rätt att göra julafton så "stor" för väldigt många. Är man inte troende så bryr man sig väl i alla fall inte om juldagen så det är helt ok.

Men det som bedrövar är att dagens människor inte ens förmår att ta med sig lite av julfriden in i det "moderna" samhället. Jag kommer nog aldrig att glömma de människor jag hörde i ett reportage på Ekot för nu säkert 10 år sedan. Det var tidig juldagsmorgon och reportern var ute bland människor som stod och köade utanför en av de större sportaffärerna som skulle öppna sin julrea kl 07.00! "Men det är ju så tråååkigt med dessa dagar när inget händer!" sa de tillfrågade.

Käre tid! säger jag. Inte en enda dag kan människor slappna av och "bara vara"!

Jag skulle så gärna vilja att man kunde släppa på många av dessa "måsten"! Till er som firar med familj, släkt, vänner skulle jag vilja säga att ni ska ta er tid att bara titta ut över sällskapet och glädjas åt att ni är tillsammans!

Sedan må den sill du tycker allra bäst om ha varit omöjlig att få tag på. Skinkan kanske inte är perfekt. Du har inte hunnit tvätta alla fönster. Och lille Albin blir väl besviken när han inte får klappen som stod högst på listan just imorgon för den var slut till efter jul.

Skänk en tanke till de som oroar sig mer för att farbror Kalle ska bli stupfull igen. Eller de barn som är rädda för att mamma och pappa ska bli osams om granen i år igen och hela helgen förstörd. Eller den som inte har vare sig hem eller mat att gå till.

Men låt absolut inte sådana tankar göra ditt julfirande det allra minsta dystert! Bara hjälpa till att glädjas åt allt du faktiskt har (och har hunnit)!

Och sskänk gärna en tanke till varför vi alls firar jul... Jesu födelsedag. En man som definitivt inte brydde sig om hur mycket du hunnit göra. En man som förmodligen snarare skulle sagt åt dig att sitta ner och njuta ett tag. Som skulle försäkrat dig att gemenskapen är väldigt, väldigt mycket viktigare är den alldeles perfekta kolan.

Det blir jul! Även utan alla våra "måsten" och stressade förberedelser. Det blir jul bara av omtanken om varandra, kända eller okända.

(I det sammanhanget måste jag berätta att jag fått en ny liten hjälte idag. DN skriver om 11-årige Kevin Andersson. Han är född med ett fel på bukspottskörteln och har tillbringat en hel del tid på sjukhus. Så kom han på att julen ju är den allra värsta tiden för sådana vistelser. Sedan i somras har han pantat burkar och på andra sätt samlat in pengar och så köpt leksaker, filmer och annat som han nu gett som julklapp till en avdelning han varit på på sjukhuset i Hudiksvall. Jag får lika många tårar i ögonen när jag skriver detta som när jag först läste om den goe' grabben!)

Allt gott
Eva

Gott nytt år!

(Den här bilden minns ni kanske från påsk? Och VAD gör den då här och nu? Förklaring kommer...)

Jo - jag envisas! Liksom förra året vill jag säga "Gott nytt år!" mer nu än 31 december, för nu börjar det nya kyrkoåret.

Alla har väl kanske inte helt klart för sig att även denna anledning finns till att 1:a advent är en så stor helg inom kristenheten, men så är det. Förra söndagens Domsöndag avslutar året liksom Domen kommer att avsluta den tid vi vet.

Jag har gått och funderat en del på vad jag skulle skriva nu. Som jag skrivit förut har jag ingen teologisk utbildning eller så. Ingen egentlig vana att läsa "djupare" texter (även om jag gärna försöker!). Så var hitta inspiration/idéer?

Som vanligt, faktiskt, när jag funderar så och även i bön söker ledning, så dök nu några tankar envist upp. Frågor som jag får att tänka över och som förhoppningsvis kan bli något här.

Inför denna den stora "kyrkogångshelgen" är det en tanke som "surrat" mycket: Förvåningen över att så många människor som annars närmast tar avstånd från kyrkan imorgon kommer att vara där.

Missförstå mig inte nu! Jag är oerhört glad att alla dessa vill komma! Men det har förvånat mig många gånger när jag hört människor tala om, precis efter gudstjänst, att "det är skönt att det är 1 år till nästa gång!" eller "TROR en del verkligen på detta?" (Jodå - jag har själv hört båda uttalanden.)

Men de kommer!

Och förhoppningsvis får alla dessa som aldrig går i kyrkan annars, utom möjligen vid dop, vigslar eller begravningar, med sig en del.

Jag har länge förundrats över detta med att gå i kyrkan "av tradition" vi t.ex. 1:a advent och på påskdagen. Jag har haft (o har delvis fortfarande) väldigt svårt att förstå det. Jag har jämfört med hur det skulle varit om min släkt deltagit i något årligen återkommande som jag själv inte alls stod för - säg en politisk manifestation, en miljömässig, vad som - skulle jag gå dit för att "så har vi alltid gjort"? Nej, det skulle jag inte.

Nu har jag tänkt lite annorlunda...

Det står (tyvärr vet jag inte var! För dåligt minne för bibelverser.) att "alla knän ska böjas" i ett erkännande och en kärlek till Jesus. Och jag tror faktiskt att detta att så många vill vara i kyrkan just vid 1:a advent har med detta att göra! Jag tror att alla människor i sitt innersta har en aning om Guds existens.

Provocerande? Kanske för en del, men det är min övertygelse. En övertygelse bl.a. baserad på att ha sett/fått veta om hur människor som levt sina liv så långt ifrån "Guds vilja" som man kan ändå hittat en tro inom sig.

Provocerande, förresten....

Om alla ni/de som går till kyrkan imorgon hör efter så kommer ni kanske att reagera på den evangelietext som blir läst (samma alla 3 årgångar som man varierar mellan). Matteus kapitel 21 vers 1-9

"När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget, sände Jesus iväg två lärjungar och sade till dem 'Gå till byn som ligger framför er. Där skall ni genast finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er, skall ni svara: Herren behöver dem. Han kommer då  omedelbart att skicka i väg dem.' Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: ' Säg till Sions dotter:Se din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl.'
Lärjungarna gav sig i väg och gjorde som Jesus hade befallt dem. De förde åsnan och fölet till honom och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
Folkskaran som var mycket stor bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde på vägen.
Och folket, både de som fick före och de som föjde efter, ropade 'Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!'"
                                                                                     (övers. Svenska Folkbibeln)

Men? Halåååååå! Låter inte detta lite "påskigt"?

Det ÄR påsk! Texten handlar om Jesu intåg i Jerusalem på palmsöndagen. Den dag när stora skaror hälsar honom som befriaren från alla översittare. (Romarna var väl dem man närmast ville bli av med just då.)

Jag har hört varför den texten lades just på 1:advent, men tyvärr minns jag inte varför och hittar inte i anteckningarna. Men det spelar kanske inte så stor roll för det jag tänker just nu:
Jag är så väldigt förtjust i att just adventstiden samtidigt som den leder oss fram till firandet av Jesu födelse också påminner om korset! Utan krubban inget kors, utan korset är krubban inte alls lika värdefull.

(Tidningen Dagen hade en oerhört vacker bild på sin julbilaga för några år sedan: en typisk krubb-bild, men med ett svagt kors bakom. Det fick mig att äntligen "våga" ställa ett kors i bakgrunden på den krubba som numer ständigt står i ett skåp.)

Vi ska glädjas åt advent! Vi ska glädjas åt att firandet av Jesu födelse närmar sig! Jag tycker absolut att vi ska glädjas över de år som Jesus fick i barndom, tonår, ungt vuxenliv som "vanlig" innan han gick ut i tjänst och mot sin bestämmelse. Men utan korset är krubban inte mycket värd. Eller?

En underbar 1:a advent och fortsatt adventstid önskar jag er!

Eva

Alla helgons helg

(Men varför illustrera denna helg med en härva garn? Förklaring kommer...)

Den här helgen är ju egentligen "dubbel": på lördagen firas helgonen och på söndagen handlar det om vårt evighetshopp och minnet av de som gått före oss.

Om vi börjar med helgonen så måste jag erkänna att jag som protestant har en hel del svårigheter med det "fenomenet", även om t.ex. Paulus talar om dem. Jag har i och för sig inte problem med att vissa människor lyfts fram lite extra som goda exempel, även om det med alla människors absoluta lika värde är väldigt centralt i min tro, men när det kommer till helgondyrkan då hänger jag inte med längre. När människor säger att de ber helgonen att be för dem inför Gud t.ex. då går det emot den uppfattning jag har om hur förlåten i templet rämnade när Jesus dog för att visa på att vägen till Gud nu var öppen och rak för oss alla. Då kan jag tycka att om man ber "via" ett helgon så bygger man upp den där muren igen.

Men det åsido: vad är egentligen ett helgon? Finns det helgon idag?

Jag uppfattar ett helgon ungefär som en människa som kommit lite längre än vi andra när det gäller andlig utveckling. En människa som förstått lite mer av Gud kanske. Någon som har kommit längre på vägen att utforska den intuition som behövs för att höra Guds röst. Alltså inte nödvändigtvis någon som utför mirakel som efter vad jag förstått är ett av "måstena" för att bli helgonförklarad inom den katolska kyrkan.

Därmed finns det givetvis nutida helgon och jag tänker väl närmast på människor som Nelson Mandela och Desmond Tutu i Sydafrika, som fann styrkan inom sig själva att förlåta trots allt de utsatts för. Men jag tänker också på den amerikanske man jag läste om i DNs serie om hat, han vars dotter dödades i det fruktansvärda bombdådet i Oklahoma. Han berättade hur han först nästan förtärts av hat mot gärningsmannen, men så insett att det hatet bara förstörde hans eget liv, och därmed "lagt det åt sidan" och nu istället föreläser om en mer konstruktiv väg än hatets.

Eller den man vars dotter blev mördad här i Sverige för nu ganska många år sedan. Det var uppåt landet (Haparanda?). Dottern hade alltid arbetat mycket för integration av "nysvenskar" och mot rasism. Den pappan startade "5-i-12"-rörelsen för att hedra dottern. Och om jag minns rätt har jag läst att han träffat och talat med mördaren och talat om att han inte längre hyser agg.

Jag tror att det finns en väldig massa "vardagshelgon" ikring oss, oftast utan att vi "ser" dem. Alla de som inte låter hat och bitterhet styra sina liv, alla de som utan någon som helst egennytta ställer upp för andra i olika lägen - helt enkelt alla de som kan tjäna som moraliska/etiska föredömen för oss andra.

För just det att vara ett föredöme är för mig den viktigaste definitionen av ett helgon.

Den andra delen av helgen då? Det där med att minnas de som gått före oss.

Jag tänkte faktiskt en hel del på det igår när jag var på Syfestivalen här i sta'n. Och hur får jag ihop det?

Jo, jag tycker faktiskt att ett sådant arrangemang som Syfestivalen i mångt och mycket kan ses som en hyllning till de som gått före oss. Där hyllas glädjen i det som ofta kallas "handens arbete" i form av stickning och virkning, sömnad och broderi mm. Och därmed tycker jag att man hyllar alla de kvinnor (jo, män också, men kvinnor är ju här i absolut majoritet) som under årtusenden utvecklat de olika teknikerna.

Tänk på alla de kvinnor som genom tiderna skött får, klippt och kardat och spunnit ull som de sedan stickat sockor, tröjor, mössor och annat av. Eller de kvinnor som lagt ner många, många arbetstimmar (ofta i dåligt ljus och med dåligt med tid) på att skapa vackra dukar, folkdräkter och annat för att pryda tillvaron och lysa upp en ofta grå vardag.

Jag tycker t.o.m. att man kan kombinera detta med helgon och dessa handarbetande människors verk! För det finns något mycket gott i det arbete som resulterat i att barn och vuxna sluppit och slipper frysa eller får nnågot "bara" vackert att vila ögonen på.

Precis som jag tycker att det föredöme som lämnas av t.ex. Desmond Tutus förmåga till förlåtelse och försoning är viktigt och "helgonlikt" så tycker jag att det arbete som görs för att andra ska må bra rent fysiskt är viktigt och värt att uppmärksammas. Jag tror nämligen dels att båda delar är lika viktiga för vårt välbefinnande, både själ och kropp, dels att båda dessa saker hör till det som vi inte kan leva utan.

Vi kan ju leva utan datorer, bilar, telefoner - ja t.o.m. utan något så självklart för många som el så överlever vi. Men jag tror inte att vi kan överleva i längden utan förlåtelse och försoning! Och att åtminstone vi här i norr inte kan överleva utan kläder, det vet vi ju...

Det är väldigt fint att denna helg ofta används till att särskilt minnas de som dött ifrån oss, men jag kan ibland önska att man skulle tänka lite mer även på "helgondelen" av helgen och samtala mer om vad dessa människor kan lära oss. Förhoppningsvis är det så att vi åtminstone tänker extra på de goda saker våra egna avlidna haft, och kan inspireras av dem.

Allt gott!
Eva

Midsommar - Johannes döparens dag

"Han som ropar i öknen" - ni vet.

Jag är väldigt förtjust i honom!

Enligt den bibliska traditionen var han född just 6 månader före Jesus. Deras mödrar, Maria Jesu moder och Elisabeth, var släkt. När Maria just fått veta att hon skulle föda Guds son fick hon veta att även Elisabeth var gravid. Och det var sannerligen en stor nyhet! Elisabeth och hennes man Sackarias var gamla, alltför gamla för att få barn egentligen, och hade inga barn sedan tidigare. Men nu skulle det ske!

När Maria kom till Elisabeth, står det, så spratt barnet i Elisabeth av glädje.

Johannes var en "förelöpare" till Jesus, en som banade väg.

Många vet nog att det var han som bodde i öknen, klädd i kamelskinn och ätandes gräshoppor och honung. Han är också den som väl ofta får stå modell för "domedagsprofet".

Johannes predikade omvändelse. Han grälade på prästerskapet som mer levde för regler och lagar än för att hjälpa folket till Gud. Han talade om att låta döpa sig för att himmelriket var nära, och han döpte också många där i Jordanfloden. Så även Jesus. Fast då försökte han vägra! Det var Johannes som sa' att han ju inte ens var värd att knyta upp remmarna på Jesus sandaler - skulle han döpa Guds son? Jodå, det skulle han, för att allt skulle bli som förutsagt.

Det är också Johannes som får sitt huvud serverat på ett fat...

Han hade anklagat härskaren för äktenskapsbrott, då denne levde med sin brors hustru. Och det var naturligtvis inte populärt att påtala att en så mäktig man levde omoraliskt...

Han kommer väl ofta lite i skymundan, den gode Johannes, kanske för att han är en ganska obekväm typ - nu lika väl som då tror jag. Härskare tycker inte bättre om sanningssägare idag än de gjorde då.

Nu är det inte så att jag vill jämställa någon nu levande med Johannes döparen, han hade sitt alldeles speciella uppdrag, däremot tycker jag att man kan jämföra en del.

Se t.ex. på de som påtalar missförhållanden på äldreboenden, inte får de väl sina huvuden serverade på fat i så påtaglig mening som Johannes, men bra ofta får de betala ett högt pris. Eller de som vågat avslöja en mutbar chef. Senast såg vi nu i Göteborg hur en kvinnlig konsult inom byggbranschen kände sig tvungen att gå till SvT's "Uppdrag granskning" för att hennes upptäckter tystades ner. Nu pågår rättegångar mot många. Eller ta dem som skrev en debattartikel om hur nära varandra gränserna för en sen abort och när ett barn kan räddas om det föds för tidigt ligger numer. De fick höra mycket väldigt otrevligt. För det vore ju alltför jobbigt om vi blev tvungna att fundera "ett varv till" på vad vi gör när vi godkänner dessa sena aborter. (Och nej, jag är fortfarande inte emot aborter! Men man måste kunna tala om vad det innebär - ett liv i vardande som "avbryts". I alla andra lägen skulle vi kalla det dödande.)

Och tyvärr finns det ju exempel även inom kristenheten. De inom katolska kyrkan som försökt att få igång undersökningar om sexuella övergrepp på barn, begågna av präster som sannerligen borde stå för något helt annat. Jag gissar att en hel del präster sett sig förflyttade till någon tjänst "långt bort i obygden"  (inget fel med så'na trakter! Ni förstår vad jag menar.).

Naturligtvis finns det även i Svenska kyrkan. Och där är vi kanske ofta närmare Johannes än vad man kan tro. För i Svenska kyrkan är det ofta de som talar ungefär som han, de som vill visa på Jesus så som han framställs i Bibeln som "kommer i kläm". Givetvis gäller det inte alla, men det finns dock en hel del inom SvK som mer eller mindre ser ner på de som verkligen tror på Bibeln som Guds ord och tror mer på att försöka ta till sig dess ord än att ständigt tolka och tolka om så att det blir "enklare".

Kanske är det därför Johannes döparen inte nämns så ofta? För sådana där människor som säger det de tror på och inte alltid ser till vad andra tycker och tänker och känner, de är ju så besvärliga... (Lite lättare med Jesus, för där kan man ju nästan låtsas "glömma" det jobbiga Han säger och bara referera till kärleken...)

Jag tror dock att vi behöver "Johannesar"! Vi behöver de där människorna som vågar stå upp och säga "Detta är fel!" Naturligtvis har inte alla människor samma moral, det inser jag med, men det finns sådant som jag tror är universellt. De allra, allra flesta tycker att sexuella övergrepp på barn, dåligt omhändertagande av äldre, att sko sig på andras bekostnad, ljuga och bedra är fel.

För att människor ska våga säga ifrån skulle jag nog önska att vi talade mer om Johannes, lyfte fram honom mer som det goda exemplet. Och att vi såg upp med risken att även vi "hugger huvudet av" den som talar, vare sig vi håller med eller inte.

Allt gott!
Eva

Pingstdagen - den Helige Ande

50 dagar efter påsk. 40 dagar efter att Jesus återvänt till Fadern. Apostlarna, de 11 som är kvar, har väl använt tiden till en hel del funderande och diskuterande gissar jag. De har åter blivit 12, efter att Mattias genom bön och lott blivit utvald. (Apostlagärningarna 1:26). De har suttit mycket i den övre sal där Jesu sista måltid åts, ensamma eller tillsammans med de människor som nu börjar forma den första församlingen. (Den dag Mattias utses är där visst uppåt 115, skriver Lukas i Apg. 1:15.) Där finns också Maria, Jesu moder, och hennes andra söner, Jesu bröder.

Men det är dock apostlarna som fått det största uppdraget av Jesus, och nu på pingstdagen när många människor är samlade i Jerusalem för att fira den första skörden känner de sig tydligen lite "redo" att gå ut.

Då kommer den Helige Ande över dem! Det står att tungor "som av eld" fanns över deras huvuden "Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allt eftersom Anden ingav dem att tala." (Apg.2:4) De fick helt enkelt Andens hjälp att göra sig förstådda av alla människor som var samlade, trots att dessa kom från så många olika delar av det romerska riket och talade så många olika språk. Petrus och de andra predikade och talade så att alla förstod! Människor förundrades över att höra sitt eget språk. Människor kom till tro, omvände sig och lät sig döpas. (Och en del trodde att apostlarna tullat på något vinförråd...)

Och här någonstans vet jag att många som är tveksamma börjar protestera vilt! (Och även en hel del inom svenska kyrkan som fräser "Frikyrkligt larv!" ungefär...) "Talade de i tungor??? Det bevisar ju bara att kristna varit tokiga redan från starten!"

Nu vet i inte om apostlarna talade i tungor vid just detta tillfälle, det står i Folkbibelns översättning som ovan "...främmande språk...", i 1917 och 2000 översättning står "...andra tungomål...". Jag tycker ändå att den här totala... ja närmast skräcken för tungotal som finns hos en stor, stor del av kristenheten i Sverige är ganska roande.

Andens gåvor är ju många! Paulus skriver i 1:a Korintierbrevets 12:e kapitel om dem. Om ord av vishet, ord av kunskap, tro, gåvor att bota sjuka, att utföra kraftgärningar, profetera, skilja mellan andar, tala olika slags tungomål, uttyda olika tungomål. Som Paulus skriver är alla delar av kroppen (församlingen) viktiga och helt nögvändiga såväl för vår fysiska överlevnad som för församlingens (Jesu kropps) utveckling och andliga levnad. Och hur många skulle protestera på samma sätt om man talar om att Anden ger kunskapens/vishetens gåva? (Snarare tvärtom tror jag, eftersom dessa människor ofta vill se sig som mycket belästa och kunniga...)

Och nej - jag talar inte själv i tungor, så detta är inte något sorts försvarstal i egen sak! (Jag har fått höra av en pastor som jag har stor respekt för att jag verkar ha en gåva att "skilja på andar", alltså se lite "bakom orden" ibland. Tror på honom, som sannerligen har Andens ledning i sitt liv, men tycker inte alltid att det stämmer...)

Vad jag väl egentligen vill ha fram är att jag tycker att det är synd och skam att många försöker att nästan glömma bort den Helige Ande! Han får liksom vara med lite på ett hörn i trosbekännelsen och så, men det här med gåvor, påverkan på vårt dagliga liv och så det blir allt lite för mycket! Och Anden förresten...? Är det inte det "frikyrkan" sysslar med? Tungotal, lyfta händer, en massa lovsång, helandeböner och så'nt där? Låt dem fira pingst och Andens tillkomst och det där!

Men Anden dök inte upp ur tomma intet den där första pingstdagen! I 1:a Moseboks första kapitel, vers 2,  står i andra delen "Och Guds Ande svävade över vattnet."! (Man ska också uppmärksamma att det i vers 26 står "Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. ")

Anden har varit med hela vägen, genom hela historien! Han har öst sina gåvor och sin vägledning över människor i alla tider. Och han gör det fortfarande. Visst kan han ge tungotal till dem han vet att det skulle passa, men jag tror att han också ger en "variant" av det - förmågan att hitta rätt ord på ett alldeles vanligt "normalt" språk. När du behöver vittna om din egen tro för att hjälpa någon annan att se  - då är Anden där och hjälper dig. När du står inför någon som sörjer - då hjälper han dig att finna de rätta orden (eller vara tyst om det passar bäst!). När en präst eller pastor predikar så att församlingen verkligen förstår och växer i tro - då är Anden där och hjälper till både att finna orden och att öppna öron, hjärna och hjärtan hos de som lyssnar.

Det är synd när så många fastnar i det "konstiga" med tungotal och därmed missar så mycket annat med den Helige Ande! Det är synd när han hamnar lite i skymundan, denne den mest underbare Hjälpare och "sambandscentral" (se tidigare inlägg!) vi har mellan Gud och oss!

Låt oss istället säga som komminister Carl-Erik Sahlberg i S:ta Clara brukar göra: "Vi är alla julvänner och påskvänner och pingstvänner! Det har ingenting med våra kyrkors olika namn att göra."

Allt gott!
Eva

Annandag

Annandag påsk och helgen är nästan över.

Händer det något denna dag? Jodå - Jesus visar sig för en hel del människor. Bl.a. för de två män som är på väg från Jerusalem till Emmaus. Jesus slår följe med dem, även om de först inte känner igen honom. Han förklarar bibeltexter och han äter med dem. Fortfarande denna omsorg om människor! Han var mån om att hjälpa till med förståelsen, Jesus, och mycket av tiden fram till himmelsfärden handlar i kyrkans texter om just detta - att visa på Jesu liv i belysning av Gamla Testamentet.

Kan man sammanfatta påskveckan på något sätt? Annat än att "den berättar om Jesu sista dagar och hans död"?

I år har jag särskilt fastnat i tankar kring alla känslor som "vimlar omkring" dessa dagar från Palmsöndagen fram till Annandag påsk. Det är verkligen en nästan total karta över det mänskliga känslolivet!

Med start i Palmsöndagens glädje - äntligen är Jesus i Jerusalem! Äntligen får han rida in och hyllas som en kung! Jag undrar om det kanske inte fanns en hel del stolthet där också? Visst kan man tänka att lärjungarna var stolta, både över Jesus och över att själva få vara med om detta?

Hos Jesus kanske man hade kunnat märka en viss frustration, rentav stress, över hur han nu skulle hinna med allt han ville innan veckan var slut.

Under veckans första dagar svämmar det ju över! Kärlek och omtanke från Jesus som predikar i templet och möter människor i olika situationer. Rädsla och oro och ilska hos präster och andra som inte vet hur de ska hantera denne besvärlige man som inte vill göra som de säger.

Så har vi frustration igen, nu hos Judas som har hoppats på att allt ska förändras och Jesus lyckas slänga ut ockupationsmakten fortare än kvickt. Det händer ju inget!!!

Torsdagen... Där finns ju verkligen känslor av alla typer! Glädje över att fira påsk i goda vänners sällskap. Glädje som förbyts i förvirring, misstro, rädsla, ilska, maktlöshet, förtvivlan och skam.

Förvirring när Jesus talar om vad som ska ske. Misstro när han säger att en av de 12 ska förråda honom. Rädsla när trupperna kommer. Ilska mot dessa och mot Judas. Maktlöshet - vad kan de göra? Förtvivlan när de ser sin vän och Mästare föras bort. Skam hos den som förnekar trots sina ivriga ord om att aldrig, aldrig - ALDRIG! - göra så.

Fredagen ger sorg, sorg och förtvivlan, det vet vi. Fredagen ger mer skam, hos Judas. Fredagen ger nog också en känsla av övergivenhet.

Den övergivenheten tror jag fortsätter och dominerar lördagen. Och tomhet. Jag har väl aldrig känt sådan tomhet, men gjorde en jämförelse med hur man ibland förbereder något viktigt, stort eller litet:, och när det är över, kalaset eller vad det nu är är överståndet, då brukar åtminstone jag tycka att en känsla av tomhet infinner sig.

Jag tror att lördagen kan ha surrat av både misstro, förvirring och förtvivlan också. Tänk om man fått vara "en fluga på väggen" där lärjungarna samlades denna lördag! Att få veta hur de diskuterade och funderade!

Så vaknar de till söndagen. En del av dem kanske rent av vaknar av just kvinnornas ord om att Jesus inte är i graven. Någon kanske väcks av Petrus och Johannes som kommer tillbaka från graven och säger: "Han har uppstått!"

Då är vi tillbaka i den glädje som dominerade förra söndagen.

Men jag vågar mig på en gissning att både söndagen och måndagen innehöll en del misstro också, eller jag kanske borde kalla det skepsis.

De vet vad Jesus sagt om att han ska uppstå. De misstror inte honom givetvis. De misstror nog inte heller dem som talar om den tomma graven, eller dem som möter Jesus på vägen till Emmaus. Men inte vore det väl konstigt om de är lite skeptiska? Man kan ju egentligen inte uppstå!

Jag menar inte att dessa människors tro skulle ha varit så svag att de inte kunde tro, inte alls. Den gåvan hade de sannerligen fått. Men jag tycker samtidigt att det är djupt mänskligt att som Tomas säga att om han inte får se, inte får sticka sitt finger i spikhålen och sin hand i hålet i Jesu sida - nä, då kan han inte tro!

Det ser jag också som djupt befriande för oss idag! Väldigt få av oss kan få sticka våra fingrar i de såren, så att vi kan ha svårt att tro ibland är inte så konstigt. (Sedan säger Jesus i och för sig till Tomas att: "Saliga är de som tror, fastän de inte ser." Joh.20:29)

Så är då påskhelgen snart till ända. Men vi får ändå leva vidare i påsken och dess budskap! Det som hände i Jerusalem för snart 2000 år sedan förändrade världen! Allt som följt i dess spår har inte varit gott, men vi kan vara säkra på att grunden är god.

Tack till er som läst!
Jag hade kunnat skriva detta bara för mig själv, men det har varit roligt så här. Det gör nog att tanken får skärpa sig lite... (Fast det var svårt första dagarna, med snuva/allergi i huvudet.) Och eftersom jag tycker så mycket om att fundera på dessa saker så kanske det blir någon sorts "funderingar inför helgen" eller så i fortsättningen.

Nu vill jag sluta med att citera från Göran Skyttes och Bo Branders "Ett år med Jesus". Bo avslutar som jag förstår det alla sina predikningar så och jag har varit med om många gånger att slutprocessioner i kyrkan slutar så. (Och tro nu inte att jag inbillar mig något om mig själv eller sätter mig på några "höga hästar"! Jag tycker bara att dessa ord är vackra och viktiga, och sanna!)

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara,
från evighet till evighet.
Amen.

Allt gott!
Eva

PS Jag har skrivit det förut men tar det en gång till; de böcker som legat här bredvid och bläddrats en del i under veckan är: Bibeln givetvis, i mitt fall mest Svensk studiebibel (Svensk Folkbibels översättning) men också den ovan nämda "Ett år med Jesus" (del 2) av Göran Skytte och Bo Brander. Så "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" av Anders Sjöberg och "Korsets mysterium" av Agne Nordlander.
(I Bibeln har jag mest vänt mig till Matteus evangelium, som är lite favorit, utom när någon av ovanstående böcker hänvisat annorlunda.)