Påsk - Långfredag

Långfredag idag. En av de två största dagarna, tillsammans med påskdagen. En av de största dagarna i mänsklighetens historia.

Naturligtvis är jag lika medveten som alla andra om att påsken för många förlorat sin egentliga innebörd - att minnas Jesu död och uppståndelse och det rent oerhörda som Gud gjorde i det skeendet. Men jag tänker ändå att vad man än tror eller inte, firar/minns eller inte så måste man nog erkänna att påskens händelser har påverkat hela historien sedan dess. Inte ens den mest övertygade ateist kan förneka att den kristna berättelsen har haft mycket stort inflytande över skeenden i världen, i historien lika väl som nu.

Den där mannen, han Jesus, som är den allra största "hjälten" i mitt liv, det han gjorde den där första långfredagen är så oerhört, så svårt att förstå att vem som helst egentligen skulle kunna bli ateist bara för att man inte kan "ta in" vad det egentligen var som hände!

Nu är det väl naturligtvis så att tron på Jesus och på vad döden på korset och uppståndelsen några dagar senare betydde förutsätter att man har en grundläggande tro på Gud. Och den tron har ju många gått ifrån... Inte minst i våra dagar när "Jag, Mig och Mitt!" är ledord för så många.

När jag tänker på påskens händelser så är det inte bara med förundran, kärlek och glädje - jag kan även tänka att jag tycker så synd om Gud!

Kan man göra det?? Kan man verkligen tycka synd om Gud ? Ligger det inte nästan någon sorts hädelse i det?

Jag tycker faktiskt inte det.

Följ med mig i tankegången lite! Här har vi Gud, som skapat allt, som vill allt väl, som gjort så mycket för att hjälpa människan till ett gott liv... Är det någon som lyssnat och gjort som Han föreslagit?

Jo, givetvis har det funnits en hel del som gjort det. Ni som liksom jag såg första delen av "The Bible" igår (del 2 ikväll och sedan varje kväll till annandagen, SvT1 ikväll 21.30 om jag minns rätt) såg Noa och Mose. Men i mångt och mycket har människan envisats med att "veta bäst" och gått sina egna vägar. Vägar som ofta inneburit att man gjort det enklaste och helt enkelt bara följt det som är det ledande för många även idag "Men JAG VILL...!"

Och det där "jag vill" började ju faktiskt redan med Adam och Eva...

När det gäller dem undrar jag om Gud var helt missbelåten? Jag undrar om det inte kan ha lekt ett litet småleende i mungipan när han såg dessa 2 göra som de ville, "testa gränserna" som det så tjusigt heter. Även om Han förmodligen blev ledsen och besviken över deras agerande så tror jag också att Han kan ha varit lite stolt över deras nyfikenhet.

Det är ju en av Guds största storheter det där, att Han gett oss den fria viljan! Vi skulle ha kunnat bli viljelösa dockor, helt styrda av trådarna i Guds hand. Men det var inte det Han ville. Han ville och vill fortfarande att vi av egen vilja ska önska kontakt med Honom. För Hans högsta önskan är kontakt med oss!

Så Gud försökte genom århundradena, årtusenden t.o.m. Via olika människor försökte Han återknyta kontakten och ofta gick det väldigt bra - i några år... Så började människan åter känna sig så fantastisk att hon trodde att det nog skulle fixa sig alldeles utan Gud...

Jag har ju en liten förkärlek för att ibland "skoja till" en del även om Gud... Bl.a. skrev jag ett "reportage" om Jesu dagar i graven som en del förmodligen skulle hoppa högt om de läste. (Minns inte om det varit med här, om inte kanske det borde.) När det gäller detta med Guds bekymmer med att få kontakt med människan kan jag tänka att Gud till slut närmast slet sitt hår (för att ge det en för oss mer förståelig språkdräkt, jag föreställer mig inte Gud som en skäggig farbror på ett moln...) och utbrast något i stil med "Vad i hela fridens namn ska jag göra???

Och så sände han Jesus....

"NU då??? Nu måste de väl förstå att jag vill dem väl? Att jag längtar efter kontakt? Att jag vill visa dem hur de bör leva för att livet där på jorden ska bli gott för alla?"

Vad gör människan?

För det första tar vi död på Jesus där och då. (Men det fanns ju en Guds tanke med det, det ger många funderingar som jag inte tänker ens försöka mig på här och nu...) Sedan förvränger vi en hel del av vad han har sagt och gjort så att vi skadar varandra och tar skydd bakom Bibelns ord medan vi gör så... (Jag har stor förståelse för de som säger att det har svårt för kristendomen för att kyrkan gör så mycket fel! Det är ju bara att se till senaste årens avslöjanden om sexuellt utnyttjande av barn, inom katolska kyrkan likväl som andra samfund. Går man längre tillbaka har vi korståg och häxprocesser... Men för mig är kyrkan och tron faktiskt inte samma sak!)

Stackars Gud!

Han sänder Jesus. Jesus gör vad han är sänd för och tar med sig alla våra synder/tillkortakommanden/fel upp på korset. Han renar alla människor för att vi ska kunna "starta om" vår relation till Gud.

Det tycker jag faktiskt är en av de största sakerna att minnas med påsken - att den är en så stor påminnelse om hur gärna Gud vill ha kontakt med oss människor!

Så gärna vill Han det, att Han sänder sig ende son och plågar honom så oerhört den där fredagen, både fysiskt och (förmodligen det värsta) psykiskt.

För mig är det en tanke som gärna får dominera den här dagen, och vidare i påsken.

Allt gott!
Eva