Gud eller jag?

Nu är jag tillbaka i det där ordet som jag blev så glad åt att få för sisådär ett år sedan - eiseges. Någon kanske minns min glädje när jag fick klart för mig att det finns en term för det där som kan störa mig så mycket, att så många (i många, många fler sammanhang än teologiska då) läser in i texter bara det de vill se. (Brist på källkritik t.ex.)

För att förklara lika enkelt som käre prästen förklarade för mig om detta med skillnaden mellan exeges o eiseges så handlar det första om att läsa för att försöka förstå vad Gud menar o det andra om att försöka få Gud att mena det du vill Han ska mena.

Det handlar ju en hel del om ifall vi ska lyda eller ej. Om det är Gud eller jag som gäller när det kommer till kritan. Nu i fastan är det kanske än mer aktuellt, när evangelietexterna närmar sig den punkt där Jesus var lydig "intill döden på ett kors" som det uttrycks. 

För min del aktualiseras det dock också av morgondagens evangelium - det är Jungfru Maria bebådelsedag o är det någon som, förutom Jesus själv, symboliserar det med lydnad inför Gud så är det väl hon?

Jag tänker ibland på att just jungfru Maria o hennes historia borde vara enklare för oss här i västerlandet att förstå idag än för säg 50 år sedan. Då fanns kanske mer av "rak acceptans" men idag, när vi vill ha "bevis o fakta" för precis allt borde hennes stora lydnad kunna respekteras i ljuset av vad vi idag vet om s.k. hedersmord/-misshandlar t.ex.

Tänk er själva - Maria är en ung kvinna/flicka just mot kvinna (jag har läst att man tror henne varit under 16 i alla fall, mycket möjligt 14) som lever i en kultur där sex utanför äktenskapet är ett väldigt stort NEJ!. Hon får besök av ängeln Gabriel som talar om för henne att hon ska bära barnet Jesus, på Guds uppdrag. Där är Maria faktiskt lite "tuff" när hon ifrågasätter! "Men jag har ju aldrig varit med någon man!". Tuff o rätt modig som protesterar men säkert också bara förskräckt o undrande. (Vem skulle inte bli det om Gud kommer med något sådant?) 

Jag undrar hur många o vilka tankar som hann rusa genom hennes hjärna samtidigt som hon sa' "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." (Lukas evangelium, kapitel 1 vers 38).

Nu ska jag väl vara försiktig med att lägga tankar i Marias huvud givetvis men fundera är ju tillåtet. Tänkte hon på vad mamma o pappa skulle säga? Vad hennes trolovade Josef skulle tänka? För att inte tala om vad alla grannar i byn skulle tycka o tro om henne!

Men hon säger ja.

Någonstans inser hon att det är ett så viktigt uppdrag hon får, att det är en så viktig del i Guds plan för världen. O kanske förstår hon också att Gud inte skulle gett henne uppgiften om Han inte också vetat att det skulle gå bra - hon litar helt enkelt på att Gud vet vad Han gör. Hon lyder i förtröstan på att Gud vill henne väl.

Skulle Gud ha accepterat ett nej?
Nu tror jag då inte att Gud skulle valt Maria om han vetat (vilket Han ju skulle ha gjort...) att hon skulle protesterat vilt o vägrat men jag tänker på en annan av Bibelns fascinerande personer. En vars historia visserligen anspelar en del på Jesu tid i graven men ändå kan förvåna mig lite i det att den berättas i övrigt. Berättelsen om Jona. (Jonas bok i Gamla Testamentet.)

Jona vill inte alls lyda!
Gud ber honom att fara till staden Nineve för att predika mot den för där pågår en massa som förargar Gud. Gud vill att Nineveborna ska få höra vad Han tycker o förhoppningsvis omvända sig. (Gud vill alltid att vi ska få chansen!) 

Jona är inte det minsta sugen på uppdraget utan rymmer iväg i tro att Gud kanske inte ska hitta honom. (Grattis till den idén...) Det är under den rymningen han hamnar i valfiskens buk. (Jona är en kort bok. Jag gissar det går bra att googla o få fram texten.)
Gud räddar honom o ser till att Jona ändå kommer till Nineve. Där predikar Jona o staden tar till sig hans ord! De omvänder sig o Gud förintar inte staden o folket som Han hotat med. (Gud håller löften o Han hade lovat låta bli om de omvände sig.)

Då blir Jona rent ut sagt sur!
Han blir tvärarg på Gud som tvingat honom till Nineve för att domspredika o sedan inte slår staden med all kraft i alla fall. Jona sätter sig en bit utanför staden o väntar för att se om Gud ändå inte tänker... Han tjurar o muttrar ungefär: "Jag visste väl att Du är nådig o inte skulle förinta staden! Det var därför jag inte ville gå hit, det spelar ju ändå ingen roll!" (Vilket det givetvis gjorde.)

Hur får jag då ihop jungfru Maria o Jona?

Jag tänker som så att de båda, på var sitt sätt, visar på hur Gud aldrig väljer någon/ger någon ett uppdrag som personen inte klarar av. Gud utsätter oss inte för fara, i Marias fall hedersproblematiken (en ung kvinna som blev gravid utan att vara gift kunde stenas), o ger oss heller inte meningslösa uppgifter, även om Jona väl tyckte så. Gud föredrar kanske att vi genast svarar "Ja! Jag gör det!" men han har också tålamod (o ibland tycker jag att det går att ana ett småleende) med den som säger "Näe! Det vill jag inte alls!!!".

Hur får jag då in dessa två med exeges o eiseges?
Jag tänker som så att Maria är exegeten i detta. Hon är förundrad, förvånad o kanske lite förskräckt över vad Gud ber henne om men hennes reaktion verkar i stort vara att försöka förstå hur/vad Gud menar. Jona gör precis tvärtom - han protesterar, han försöker rymma undan Guds uppdrag, han surar o tjurar som värsta trotsiga 3-åringen. Jona är i mycket sinnebilden av dagens "Me, myself and I" i sitt förhållande till vad Gud säger o vill.

Det är inte lätt att lyda Gud! Jag är absolut inget praktexemplar när det gäller det. Det är långt, långt ifrån alltid lätt att "svälja" vad Bibeln säger om Guds vilja o ovilja. Men vi måste försöka. Vi måste försöka ha mer av ett exegetiskt "Maria-förhållande" än ett eisegesiskt (egocentrerat) "Jona-förhållande" till Gud.

Maria, o många andra som Bibeln berättar om, är ett verkligt föredöme. Jona ger också väldigt mycket, om Guds tålamod med motsträviga människor o om Hans nåd o hur rättvist Han hejdar sin vrede (att Nineve inte förstörs). Jag hoppas ju att vi alla ska ha mer av Marias beteende att alltid försöka förstå vad Gud menar än av Jonas tjuriga "jag-vet-allt-bäst"-attityd. Men jag är väldigt glad att läsa om Guds tålamod med o kärlek till även Jona.

Jag är mycket glad åt att bådas historia har plats i Bibeln.

(Faktiskt är det ju så att Bibeln närmast vimlar av personer som, likt Jona, vid första anblick inte alls ser ut som goda förebilder. Härligt med den ärligheten!)

Allt gott!

Eva

Herrens moder

Denna den fjärde advent är det Herrens moder Maria som uppmärksammas lite extra.

Vilken märkvärdig och fantastisk kvinna! Eller flicka egentligen, för enligt traditionen var hon inte mer än kanske 14-15 år när hon födde Jesus.

Jag har hört en del som verkar ha som allra svårast för just Maria, i hela kristendomen. Det är naturligtvis det här med jungfrufödsel... Var det inte så att hon hade varit ute på fel plats och blivit våldtagen av en romersk soldat? Och så inte vågade berätta. Eller var hon förälskad i någon annan än Josef som hon var trolovad med, och så gick det lite "för långt". Och så vågade hon inte berätta. Eller hade hon och Josef... Jag vet inte hur det tänktes där och då, men hade de varit just trolovade i Sverige de senaste århundradena så hade det inte varit en total katastrof. Men kanske vågade hon där och då inte berätta.

För jungfrufödsel ... Det GÅR  ju inte! Varenda 5-åring vet ju hur barn blir till, och inte är det genom vare sig storkar eller helig Ande inte!

Men nu var det ju inte vilket barn som helst som Maria fick i uppdrag att föda och fostra - det var Gud som skulle komma till världen som hel människa och hel Gud.

Maria är verkligen en "tuff brud"! Som hon kan ha våndats över vad Josef skulle säga när han får veta att hon är gravid utan hans medverkan! Ska han komma att överge henne? Och vad händer då? Hur kommer omgivningen att behandla henne? Ensamstående mammor stod ju inte precis så högt i kurs...

(Förresten är Josef bra underbar han också! Han får besked en natt att Maria inte svikit honom utan att hon ska föda Jesus. Han stannar och tar hand om henne och barnet på allra bästa sätt.)

Något av det mest underbara med Maria är väl i alla fall hennes lydnad mot Gud? Hur många är vi inte som ber "...men inte efter min vilja, Herre, utan efter Din." och känner hjärtat lite i halsgropen och nerver i magen. "Tänk om Gud nu ber mig om något som jag inte alls känner att jag orkar/vill/är beredd för?"

Jag gissar att Maria hade sina funderingar också, men hon väljer att bara lyda.

Jag tror att hon visste något som vi alla kan vara säkra på - Gud ber oss aldrig om något som vi inte klarar och egentligen inte vill! Om du ber "...men efter Din vilja... men samtidigt tänker "Bara inte det eller det!" så respekterar Gud det. Han vill inte att du ska misslyckas, så det du kan få dig förelagt är sådant du klarar, vare sig du i förstone tror det eller ej.

Vi kan inte veta, men jag undrar om Maria innerst inne trodde att hon skulle klara detta uppdrag? Att uppfostra Gud??? Jag undrar hur många gånger under Jesu uppväxt Maria tittade på sin son och undrade om hon verkligen var rätt person för detta? Hon som redan när Jesus bars fram i templet straxt efter sin födelse fick veta att han skulle bli "stor" men också att det "genom ditt hjärta skall gå ett svärd". (Läs början av Lukas evangelium!)

Men hon löd! Hon gjorde så gott hon kunde. Hon är en fantastisk förebild för oss alla! Och hon har många efterföljare: alla de som lytt Gud på olika sätt, och  alla de mödrar som trotsat omgivningens "tyckande" och fött sina barn, alla de mödrar som blivit flyktingar för sina barns skull liksom hon blev, alla mödrar som stått vid sina barns dödsbädd vare sig den är "lugn" eller våldsam.

Hon var en underbar kvinna som verkligen förtjänar att bli uppmärksammad!

Allt gott!
Eva