Jag har skrivit på min andra blogg i helgen om ett par som miste sin lilla dotter i förra veckan. Hon dog i livmodern precis innan hon skulle födas.
Och en av de första tankarna som kommer i mitt huvud är: HUR ska de klara detta?
Men jag vet ju att många tyvärr har drabbats på liknande sätt under alla år, några har även kommenterat att de själva råkat ut för liknande.
Just detta med barn som dör känns ju ofta extra "orättvist". Men spelar det någon roll NÄR?
Nu gällde detta ett litet barn som föräldrarna inte ens får en chans att lära känna. Jag vet de som tänker att det skulle vara värre med ett barn man levt med och mer "sett vem det är". Men var går gränsen då? 2 år? 7? Eller 25?
Min mormor och morfar miste sin son när han var knappt 50, i en cancer som sakta bröt ner honom under några år. Skulle det vara "värre" eftersom det fanns fler minnen kring honom? Jag tror inte det. Sorg kan aldrig någonsin jämföras!
Nu i samband med detta har jag som sagt fått veta om fler som drabbats liknande. Och en som mist sin vuxne son nyligen. Här på gården dog en hundvän nyss, och lämnade 2 "nästan-vuxna" barn. Jag tänker också på dem jag haft som kunder under arbetet på begravningsbyrå som mist barn (bara vuxna i mina ärenden).
Och jag tänker på den fantastiska styrka, den underbara livskraft som trots allt finns och funnits i de människor som lämnats!
Den ensamstående mamman vars adopterade barn tog sitt liv - jag minns när jag mötte henne något år efter och hon konstaterade att hon faktiskt kunde glädjas åt våren igen.
Min mormor och morfar, som kunde glädjas åt barnbarnet sonen gett dem - "Han finns ju lite kvar!"
Den kvinna jag arbetade ihop med en tid som miste sitt barn efter 7 månaders graviditet som senare fick ett syskon efter en helt normal graviditet - som talade om sina 2 barn och faktiskt kunde le vid minnet av det första barnet.
Vad människan är fantastisk! Vad stark livsgnistan ändå är! Tänk att hoppet verkligen är det sista som överger människan!
(Och detta går naturligtvis att överföra på så många situationer, men nu var det detta som var aktuellt.)
All världens kramar skulle jag vilja sända till dem som sörjer! Och jag ber att ni alla ska få se hur världen ljusnar lite, lite för var dag som går. Vissa minnen gör ont alltid, men jag tror mig veta att människans styrka gör att man till slut kan se det vackra också.
Allt gott!
Eva
("Veckan som gick" fick självklart utebli - annat var viktigare nu.)
