Mer eller mindre välsignade?

(Ni förstår kopplingen jag tänker mellan rubrik och bild - större av stor välsignelse, eller är välsignelsen av olika sort, som äpplena?)


Min första rubrik var "Kristna A- och B-lag?" och det säger väl också en hel del om det jag funderar kring - delar en del kristna in oss efter hur man tycker sig kunna se på "utanverket" att Gud har välsignat oss? Kan man överhuvudtaget avgöra sådant genom att se en människas yttre eller dennes ägodelar/sociala framgång?

Det här är något jag funderar på rätt ofta och nu fick jag en extra knuff att skriva om det efter att ha läst flera texter senaste veckorna som på olika sätt får mig att tänka än mer. Texter där författarna/skribenterna ofta verkar se det som självklart att om du bara är kristen "nog" så får du framgång i ekonomi, arbete, familjeliv o.s.v. Framgångsteologi alltså.

En text talar om att de saker Gud ger som välsignelse om man lever ett liv som behagar Honom - ägd bostad, bil, sommarstuga, båt, resor - ju kan ta för mycket tid sköta så man inte hinner med det man borde göra i församlingen riktigt och jag kan förstå tanken. Jag förstår tanken att man inte ska tillåta framgångarna ta tid från Gud men samtidigt är det mer än lätt läsa in annat i de här orden, nämligen att den som lever ett liv som behagar Gud ska förvänta sig en mängd materiella belöningar för det.

Är det bibliskt?
Jag skulle svara nej. Inte för att det skulle vara obibliskt att äga saker, det är det inte, men att säga att Gud välsignar med saker om du lever ett liv enligt Hans vilja. För vad säger det till alla de som inte har alla de där sakerna? Är de inte tillräckligt kristna, lyder inte Gud tillräckligt? Det är oerhört farligt att säga sådant.

Nu är det här ju inget nytt. Det är inte ens något som bara gäller ekonomi och s.k. socioekonomisk framgång. Framgångsteologin dyker upp då och då i lite olika skepnader. Tyvärr tror jag också att den finns mer dold eller undanskymd i en hel del sammanhang där vi inte ser den lika tydligt som när en författare eller talare rakt ut säger att Gud välsignar med villa och resor.

En typ av framgångsteologi finns i det att den som är singel fast man är över giftasvuxen/barnafödande ålder inte ses som lika värdefull i församling eller Guds rike, inte ses ha följt Guds befallning. En typ av framgångsteologi finns också i att den fattige inte ses lika värdefull i församlingsgemenskapen som den rikare. Den sjuke som man kanske kan tycka synd om men ändå ha en tanke om typ "Varför blir h'n inte helad? Vad har hänt eftersom Gud inte svarar på bön?".

Jag vet att det är betydligt fler än jag som då och då får en känsla av att ses som B-laget av kristna eftersom vi inte har familj, god ekonomi, kanske inte är helt friska o.s.v. Vi avfärdas lätt med att vara allt från lättkränkta till att helt enkelt ha fel, alltid av de som har allt det där som man "bör" ha som god kristen.... Jag har mött det i såväl Svenska Kyrkan "i stort" som i EFS och i frikyrkosammanhang.

Det är djupt obibliskt!

Jag har inte hittat något i Bibeln som säger att materiell framgång eller dess motsats skulle vara ett sätt att mäta någons tro. (Att Gud förser oss med det vi behöver är en annan sak.) Ibland snarare tvärtom faktiskt.

När jag är på "så'nt" humör undrar jag istället om de som predikar framgångsteologi snarast söker ett sätt att försvara sina levnadsvanor. Döljer sig ett smått dåligt samvete över att ha så mycket och kanske inte dela med sig som man tänker man egentligen borde bakom detta? Det hoppas jag inte, inte alls! Men tanken dyker upp.

Det verkar även inom kristenheten bland en del finnas ett klart behov av att känna sig lite bättre. Det är så sorgligt. Och djupt obibliskt.

Ingen av oss människor kan säga att den ena eller andra är mer eller mindre kristen. "För om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud uppväckt honom från de döda ska du bli frälst. ---Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Romarbrevets 10 kapitel, 9-13) 
("Rikedom" där handlar lika mycket om andlig rikedom som materiell, om inte mer.)

Vi måste på alla sätt motarbeta de tendenser som finns till att skapa kristna A- och B-lag! I kristenheten i stort men också i våra egna sammanhang. Se dig omkring i din egen församling - hur ser det egentligen ut där? Du som "har allt" - försök att verkligen sätta dig in i hur den som har mindre känner i er gemensamma församling. Fungerar gemenskapen verkligen för alla? Du som har mindre - hur ser du på den som har mer? Som mer välsignad? Mer älskad av Gud? Sträck på dig och vet att det inte är så! Låt dig inte luras in i sådana tankar för de kommer sannerligen inte från Gud.

Välsignelse kommer i många olika skepnader, enligt Guds vilja. Ibland kanske i form av lyckad ekonomi, familjeliv och liknande men lika gärna i ett gott liv med mindre pengar och ensamboende. Guds välsignelse/kärlek till den enskilde kan aldrig någonsin läsas ut av materiell (världslig) rikedom. Glöm aldrig det!

Jag ber om Guds rika välsignelse, hur den än uppenbarar sig, över alla.

Eva

Förbund, förtvivlan o fängslande

(Inte Getsemane men lite åt samma håll kanske.)

Torsdagen i påskveckan ser ut att ha börjat rätt stillsamt för Jesus o lärjungarna. (Kanske med undantag för Judas som man kan gissa kände viss nervositet.) Lärjungarna ordnar för den traditionella påskalammsmåltiden, rätt mycket i godan ro verkar det. Förmodligen pysslar de på med mat o annat under småprat o så, som man gör när goda vänner ordnar tillsammans. Eller hade de aningar om vad som skulle komma att ske? Jag tänker att det nog kan ha varit rätt olika med tanke på hur det ibland i texterna visas hur de kan ha svårare eller lättare förstå vad Jesus talar om.

Så instiftar Jesus nattvarden. Tar först brödet, tackar Gud o säger "Detta är min kropp." o så tar han bägaren o säger de fantastiska orden: "Drick av den alla. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Jag citerar Matt. 26:26b-28.)

Nu litar jag på att ni läser lite själva också för det händer mycket denna dag men jag har efter en del funderingar bestämt mig för att fokusera på Jesu bön/bönekamp i Getsemane. Där ber ju Jesus faktiskt i förtvivlan o ångest över vad han vet väntar. Han ber t.o.m. att få slippa om det går. Men han ber också att det ska ske enligt Guds/Faderns vilja o inte hans egen.

Jag bestämde mig att fokusera på just detta efter att ha läst en kommentar i sociala medier tidigare idag. En person som i ett sammanhang där psykisk ohälsa nämndes skrev ungefär: "Men den som är frälst o känner Jesus råkar inte ut för sådant! Då är man inte frälst!". 

Jag blir rädd av sådana kommentarer! 

Nu kan jag visserligen tänka att det är lite synd om den här personen som inte förstår bättre men jag undrar samtidigt om h'n har minsta insikt om vad ett sådant uttalande kan bidra till? Hur det faktiskt kan öka det dåliga psykiska måendet mycket.

Jag tänker att vi har 2 "diken" att passa oss för i detta, dels det som säger som kommentaren ovan o riskerar att lägga mycket tunga extrabördor på dens axlar som inte mår helt bra (eller uruselt) dels det dike som säger att "Det är så bra med kyrkan som tar hand om de som mår dåligt!" o närmast verkar se det som kyrkans enda uppgift. (O säger så gör ju i huvudsak de som inte ser sig som troende, som bara ser kyrkan utifrån.) 

Det jag reagerade mest på med kommentaren var dock att den är obiblisk i min mening. Jesus visar själv på torsdagen innan han fängslas att han mycket väl kan förstå den djupaste ångest, för han har själv upplevt den. Han har bett förtvivlat o svettats blod i ångest över att allt ser svart, jobbigt o oöverkomligt ut - skulle han då inte se med kärlek på den/oss som ärr "bara" människor? (Till skillnad från Jesus själv som är fullt ut människa, fullt ut Gud då.)

Jodå, jag kan höra invändningarna! Att Jesu kärlek räddar oss. Att om vi bara håller fast vid Jesus så blir allt bra. Att vi i förtröstan på Jesus alltid kan vänta oss helande. O jag håller med! Men... Inget i Bibeln säger att livet kommer att vara en dans på rosor o bara enkelt! Snarare tvärtom, Jesus själv talar om förföljelse för hans skull, Paulus o andra talar om förföljelse, spott, spe o värre för Jesu skull. Visst kan vi överleva/genomleva väldigt mycket med Jesu hjälp, med hjälp av tron på Gud, men det finns inget som säger att vi alltid ska må 100% bra.

Skulle någon ha vågat sig på att gå fram till Jesus när han ber djupaste ångest o säga: "Men tror du inte eftersom du ber så där?"? 

Vad jag tror att vi verkligen ska ta till oss i berättelsen om Jesu bön i Getsemane (o det är rätt fantastiskt Jesus visas upp så sårbar!) är att han vet så innerligt väl vad ångest innebär. Han vill inte att vi ska hamna i det men han är med om det sker o han vet att även den djupast troende kan drabbas. 

Det skulle jag vilja att den som tänker att "Om du är frälst blir du inte sjuk för det tyder på bristande tro!" skulle ta med sig ur dagens texter.

Allt gott!

Eva

"Jag håller mig till Jesus, Gud känns....

....så jobbig ofta! Jesus är snäll o dömer inte. Han kräver inte en massa så som Gud verkar göra."

-Jaha.... Men vad ska du ha Jesus till då, om du inte tror på Gud? (Jo, jag vet också det blir heltokigt. Återkommer till det!) Hur tänker du kring Jesu korsdöd? Kring Jesus som försonare, frälsare m.m.?

-Jag tänker bara att Jesus är bra! Jag är ju kristen så det tycker jag ju!

Och vad är nu detta? Har jag fått "spunk" alldeles?
Nej då, det där är ett försök att sammanfatta hur rätt många samtal jag haft genom åren kan låta på ett ungefär. Och mer o mer så verkar det bli, tyvärr långt in innanför kyrkans väggar.

Det här tycker jag faktiskt är ett stort problem för det är sannerligen inte kristendom. Särskilt problematiskt blir det att många, även präster, inom SvK (Svenska Kyrkan) faktiskt inte protesterar märkbart över att människor bekänner denna tro.

För det första är det ju faktiskt inte möjligt att särskilja Jesus från Gud på det sättet. Jesus är en av de 3 delarna i treenigheten Gud (får återkomma till treeningheten....). Han är själv Gud, fullt ut Gud o fullt ut människa.

För det andra....
Visst kan man tänka Jesus "bara" som en juste person som sa' en massa bra saker om att vara snälla mot varandra o.s.v. men då förminskar man honom väldigt. Jesu uppdrag här mitt ibland oss kan väl sägas vara åtminstone tvådelat: att visa oss på hur Gud har tänkt att vi ska leva med varandra o Honom samt att vara det försoningsoffer som vi så väl behöver.

Den försoningen behövs för att vi människor vänt oss ifrån Gud så plockar du bort Gud ur tron så är Jesus faktiskt "ute ur bilden" också, i alla fall om vi pratar kristen tro o du inte bara rent allmänt samlar på dig kloka ord från kloka personer. Vilket naturligtvis är helt ok, men det gör dig inte kristen.

Jag satte mig för lite sedan o läste evangelierna, alla fyra rakt igenom utan minsta sneglande på hänvisningar eller fotnoter. Det har jag gjort förut men det började bli länge sedan o det är faktiskt bra att göra även så o inte bara läsa de delar man ändå får till sig via kyrkoårets texter eller att man söker särskilda avsnitt.

Gör du liknande så tror jag att du precis som jag kommer att förvånas över hur mycket "stränghet" det faktiskt finns i Jesu ord! Visst är han snäll. Visst är det många gånger han hjälper, tröstar, helar, kommer med goda ord. Men det är också väldigt ofta en stramhet i hans predikningar o andra samtal. (Vill du inte läsa som jag nu gjorde så kan du välja Bergsspredikan, Matteus evangelium kapitel 5-7 för att se en del av det jag menar.)

Jag blir rätt upprörd när människor talar om att "Jesus är så snäll, han dömer aldrig! Han älskar alla!" o därmed ofta menar att om man bara tror på Jesus Även om det med Guds Son i reell betydelse brukar verka falla bort där) så spelar det mindre roll hur man lever o är. Inte blir jag mindre upprörd när jag vet att det ofta är kyrkan själv som, mer eller mindre, sprider eller i vilket fall inte protesterar särskilt högljutt mot detta som faktiskt är en villolära.

Självklart ÄR Jesus snäll o rar o en "bussig grabb" men han är också så mycket mer. Han ÄR försonaren o det försoningsoffer som vi människor behöver, oavsett vad t.ex. Jonas Gardell hävdar. (J.G. hävdar att synd inte finns, att Gud inte tänker så, o att det därmed aldrig behövts ett försoningsoffer som Jesus.) Han ÄR Guds son o en del av den treenighet vi kallar Gud (Fader, Son o Ande). Vi kan helt enkelt inte bortse från sådant o ändå kalla oss kristna.

Det finns många ställen i evangelierna där Jesus också talar om just dömande. Visst, han säger på flera att han inte dömer men påpekar då ofta också att han inte dömer som människor/världen dömer. Ofta talar han också om att de som tillhör honom o följer honom också följer hans exempel o följer Faderns ord/bud. Det är faktiskt inte så att Jesus på något sätt kommer o suddar ut alla bud från tidigare o bara säger "Älska varandra så blir allting bra!". Faktiskt snarare tvärt om...

Jesus är bra tuff med att vi ska följa Faderns ord så gott vi kan. (Han själv är ju den enda människa som levt helt utan synd.) Det han kom för att försona är ju allt det som förstördes i.o.m. syndafallet i Eden i tidernas begynnelse.

Jag blir rent ledsen när Jesus inte får vara allt det han är! När man förminskar honom till någon sorts allmän mysgrabb som det kan vara trevligt att umgås med (för många särskilt när man är lite nere, för då talar han ju om vilken fantastisk människa man ändå är....). Särskilt ledsen blir jag när detta är en tro som faktiskt sprids i många av våra kyrkor där man verkar rent livrädd för att predika/tala om att Jesus faktiskt också ställer krav.

Åter - Jesus ÄR en "hyvens kille"! Han älskar oss alla mer än vi någonsin kan förstå (i denna världen). Han vill oss alla väl på alla sätt, vilket han sannerligen bevisade genom döden på korset. Men.... Att han älskar oss som personer innebär inte att han älskar allt vi gör.... Det innebär inte att han säger "Lev du som du vill, är du glad är jag glad!"... Det innebär inte att han inte ställer krav på oss att omvända oss o verkligen försöka "betala tillbaka" det han gjorde för oss.

Jag vill inte alls ha (tillbaka) den sorts "domedagspredikningar" som väl var vanligare förr, tro för all del inte det! Vad jag vill är däremot att hela Jesus o hela hans gärning ska få större plats. Det som faktiskt är ett stort allvar i Jesu gärning måste också predikas.

Jag är väl medveten om att många protesterar för att de tänker att det skulle skrämma bort många. Mitt svar blir då "Men förklara då! Evangeliet om Jesus ÄR ett underbart glädjebudskap! Predika nåd o förlåtelse! Förklara!". Se'n finns det där som faktiskt är rätt skrämmande.... Det står ingenstans i Bibeln att vi lovas att "Alla kommer med!" till evigheten. Men det är nog ett annat inlägg, det att Gud faktiskt sätter upp en del förutsättningar för oss.

Låter det hårt? Kanske. Jag hör ju då till dem som vill att vi kristna faktiskt läser vår Bibel o tar till oss vad som står där utan att vända o vrida allt till vår fördel. Tolkar Guds ord efter vad Han kan tänkas vilja o inte efter vad vi själva vill eller tycker är bekvämast. Och kristen tro är faktiskt ofta allt annat än just bekväm...

Allt gott!
Eva

Påskens vittnen

Nu, första söndagen efter påsken, är rubriken "Påskens vittnen". Den evangelietext som läses imorgon är den som handlar om aposteln Tomas möte med den uppståndne Kristus, Joh. 20:24-31.

Är han inte bra trösterik för tvivlare och skeptiker i alla tider, denne Tomas som ofta får tillnamnet tvivlaren?

Han har missat de två första tillfällena när Jesus visat sig för de andra apostlarna, varför vet vi inte. Han muttrar något om att det skulle ju vara lättare att tro om han fick sticka fingrarna i spikhålen och sin hand i hålet efter spjutet som stacks i Jesu sida.

Så kommer då Jesus och erbjuder honom detta... Tomas svarar:"Min Herre och min Gud!" och Jesus säger "Därför att du sett mig tror du. Saliga de som tror, fastän de inte ser." (Joh.20:28-29)

Numer sägs ofta att människor, åtminstone i västvärlden, inte tror på någonting (utom sig själva, verkar det ibland...). Att religionen skulle vara på väg att dö därför att det är "omodernt" och anses mer eller mindre idiotiskt att tro på sådant som inte kan bevisas med vetenskapliga metoder.

Det där roar mig ofta mycket! Hur många gånger har det inte visat sig att det som anses otroligt bra och närmast undergörande ena året nästa år visar sig farligt för att vetenskapen kommer med nya rön? (Nej då, inget ont om vetenskap i allmänhet! Mycket är bra, men ibland verkar det dras lite förhastade slutsatser i ivern efter nya upptäckter.) Och då har redan många, många människor "hoppat på" detta nya och litat helt på vad som sagts...

Jag är en sådan där människa som har väldigt svårt att förstå och "få in i skallen" det som inte rent konkret kan visas eller förklaras! Mina stackars kemilärare har slitit sitt hår när jag frågat "Varför det?" när de sagt att ämnet si och ämnet så slår sig ihop och blir ämnet det. "Det bara är så!" är inte en förklaring jag "köper" och lär mig av, jag vill ha en händelsekedja typ i historia eller liknande att hänga upp minnet på.

Men hur kan jag då tro?

Hur kan jag acceptera detta som inte riktigt går att bevisa? I alla fall inte bevisa i den mening vetenskapen, vare sig den är naturvetenskaplig eller t.ex historisk, menar.

Jag tror inte på en massa annat. Är djupt skeptisk mot "new age" för att ta ett exempel. Det är Gud jag tror på!

Men har jag då sett, som Tomas fick göra, är det därför? Nej, nog har jag erfarenheter som man kan fundera över vad det handlat om men inte har jag fått den sorts bevis som han fick.

När jag försökt tänka tillbaka på om jag upplevt någon slags "frälsning" i och med att jag ibland träffat många människor ur den tradition som betonar sådan kan jag aldrig hitta något sådant i mitt liv. Jag tror att min tro verkligen kommer sig av "födsel och ohejdad vana", även om jag inte alltid levt i den.

Är jag då en "bättre" kristen än Tomas? Jag som tror utan att ha fått chansen att sticka mina fingrar i spikhålen i Jesu händer? Nej, trots det Jesus säger om oss som inte sett tror jag inte det. Vi är kanske olika, men det är vi på så många andra sätt också.

Jag har den stora förmånen att alltid ha känt mig säker på Guds existens, innerst inne. För andra "krävs" att Gud övertygar dem genom något slags möte, som då ofta kallas "frälsningsögonblick". Kanske är det ett möte i en fängelsecell, kanske är det ett möte vid en nattvard i en konfirmationsgudstjänst, kanske är det ett möte i en ensam natt hemma i det egna sovrummet.

Det vi alla har gemensamt, från Tomas till alla oss som genom tiderna känt att Gud finns och att evangeliernas berättelser om Jesus är ett viktigt "meddelande" från Honom till oss, är att vi är påskens vittnen!

Vi är alla kallade att försöka leva så gott vi kan. Att försöka att ständigt ha i åtanke det som det t.o.m. finns armband som kan påminna om "What would Jesus do?" (Jag har ett på min nyckelknippa.)

Påsken är inte bara en helg en gång om året - påsken får vi leva var dag!

Allt gott!
Eva