Nej, ViSK, nej, nej och NEJ!

 

När jag gick in på Kyrkans Tidnings hemsida i veckan var det första jag såg en annons från ViSK, Vänstern i Svenska Kyrkan, som ropar "Nu drar vi kyrkan åt vänster!". Min omedelbara reaktion blev som i rubriken här.

Jag blir så genuint ledsen av allt sådant här, oavsett om det som här är från vänster eller som i en artikel om att Alternativ för Sverige vill ställa upp i kyrkovalet för att dra kyrkan höger (högerhögerhöger...) ut.

Vad är det som är så otroligt svårt med att låta kyrkan vara kyrka och inte försöka "dra" den i någon enda sekulärpolitisk riktning?

Kyrkan ska inte dras åt vänster! Kyrkan ska heller inte dras åt höger! Kyrkan ska inte påverkas av sekulär liberal, konservativ, socialdemokratisk, miljöpartistisk eller annan riktining -

Kyrkan ska alltid och enbart dras åt Guds håll med Jesu "partiprogram" som det enda möjliga! Vad är det som är så svårt med att förstå och respektera det? 

Rätt ofta protesterar jag när människor i olika diskussioner och debatter hävdar i princip att alla i Svenska Kyrkan (SvK) är idioter som skiter i Gud, att kyrkan låtit sig vänstervridas (vanligare anklagelse än höger) eller att ingen i SvK längre tror på Jesus. Så är det inte! Det finns mängder av goda, gudsfruktande och Jesustroende människor i SvK. Men... Det faktum att de sekulärpolitiska partierna vägrar släppa greppet är ett stort problem! De påverkar inte sällan så att mycket skymmer Jesus och evangeliet, det går inte att komma ifrån. Mycket kommer att handla mer om hur många SvK döper, viger och begraver, hur många som deltar i gudstjänster olika grupper o.s.v. än vad dessa saker innehåller och varför vi envisas med att döpa, viga, begrava, hålla gudstjänst och skapa gemenskaper. Helt enkelt sägs mycket göras snarare för att ekonomi ska gå runt än för att Jesus ska förhärligas. Det känns ofta som om det vore viktigare med mycket folk och mycket pengar än hur evangeliet når ut. (Ja, man kan hävda ekonomi behövs för att föra ut evangeliet men det finns gränser för allt liksom...)

Detta gäller då såväl de öppet partipolitiska som de som mer dolt har en klar koppling till visst parti eller viss sekulärpolitisk inriktning. Från flera av dem, särskilt de öppet partibundna, hävdas att de behövs för de har ett välkänt "varumärke" så då vet väljare vad de röstar på. Inser de hur den förklaringen dumförklarar alla röstberättigade i SvK? Skulle alltså ett intresse för/medlemsskap i SvK innebära att man inte är förmögen att ta reda på vad nomineringsgrupper står för? (Varför kommer man med nya löften och förslag sekulärpolitiskt? Räknar men dem bara för folk som inte är medlemmar i SvK då de medlemmarna ju är för dumma för att förstå?)

De sekulärpolitiska partierna måste lämna kyrkan och låta den dras mot Gud (Fader, Son och Ande) och ingenting annat!

Allt gott!
Eva

PS
Läs nu inte detta som att jag nödvändigtvis vill ha bort alla förtroendevalda som sitter för olika partigrupper, öppna elller mer dolda! Det finns många goda kristna som, tyvärr, kandiderat på partilistor (om inte annat för risken bli utesluten ur parti om man kandiderar för annan grupp...).  Problemet är partierna de har "i ryggen" i olika hög grad, det är de, partiorganisationerna/partikopplingarna, som ska bort. Till förtroendepost i kyrkan ska man kandidera för Guds skull och ingen annans.

Avgudar: Makt

Makt - ett ord som väcker väldigt olika reaktioner, på skalan från att nästan spottas ur munnen i avsky till att tända lystna blickar i ögonen.

Makt kan vara bra, det måste erkännas, men makt är kanske också en av de allra mest lockande avgudarna många gånger. "Makt korrumperar", "maktgalen" o andra uttryck verkar sällan avskräcka. Vad beror det på?

Jag tror att det som är extra lockande med just makt är att man där kan få styras helt av sig själv, något som ju alltid lockar människan. Har du makt har du ofta ett "hov" av människor runt omkring dig som mer eller mindre följer vart steg du tar, "ja-sägare" som aldrig säger emot utan berömmer o berömmer o berömmer. (Så länge allt går bra...)

Nu vågar jag inte säga om det rent faktiskt är värre idag eller om det bara syns mer i o med internet men en känsla är att jakten efter egen makt är värre idag än tidigare. Kanske beror det just på att vi via internet o alla dess plattformar idag har lättare att sprida våra egna åsikter o då också lättare ser att det faktiskt finns de (många gånger rätt många) som inte alls håller med oss? I den kultur av lättkränkthet som vi skapat tror jag att det då kan bli lättare att fångas av tanken/viljan att skaffa sig makt - "De ska minsann få se!".

De flesta av oss kan ju mest bara drömma om att få makt i sådant som politik (även om vi har makten som väljare, icke att förglömma), bli VD i stort bolag eller liknande. Då tar sig många makt där de kan finna den...

Räck upp handen den som aldrig känt någon enda förälder som inte kan släppa sitt vuxna barn! Föräldrar som ibland går så långt att de närmast invaderar utflyttade barns hem o vill bestämma/organisera även där. Föräldrar som inte släpper sin makt över barnet.

Räck upp handen den som på arbetsplats aldrig haft en kollega som vill ta hand om ALLT, från att alltid vara den som beslutar om t.ex. födelsedags-/avskedspresenter till att springa till chefen o föreslå än det ena än det andra. En kollega som söker makt på det sätt den kan.

Räck upp handen den som aldrig reagerat på något par i bekantskapskretsen eller grannskapet där den ena maken verkar styra den andra närmast totalt. En person som ofta har lite makt i annat o försöker ta den där det går.

Det där handlar ju också om makthunger o en vilja att alltid belysa sig själv, bara bry sig om sig själv, vilja bestämma allt efter eget huvud. I det lilla då kanske men fortfarande är det avguden makt som ligger bakom o lockar.

Tyvärr ser vi detta även i kristna kretsar. Det är inget nytt men visar sig också mer o mer. Att det är så har jag funderat på rätt mycket senaste åren o jag tycker att det utkristalliserar sig ett mönster. De som med tiden avslöjar sig som i första hand hungriga efter egen makt är också de som alltid o ständigt säger saker som "Jesus är bara kärlek!", "God is a 3 letter word for love!" o liknande.

Vi har sett i SvK (Svenska Kyrkan) både i större o mindre sammanhang hur härskartekniker används, hur en "von oben"-attityd gärna tas till o hur andra människor (meningsmotståndare) ofta närmast hånas, förlöjligas o gärna skäms ut inför andra genom att skämta på deras bekostnad.

Allt detta i en jakt på makt för egen del.

Jag har följt några debatter, på nationell nivå i SvK men också en del som hänt i de mindre sammanhangen, på församlingsnivå, lite närmare de senaste 4-5 åren. Och det är faktiskt så att en sak står ut väldigt tydligt - de som mest ägnar sig åt jakt på makt är också de som bara vill se o hänvisa till Jesus "gulliga" sida o undviker alla ställen (o de är många!) i evangelierna när Jesus talar om synd eller faktiskt rasar mot just maktmänniskor, mot de som söker makt över andra människor genom religionen. De personer jag tänker på läser inte mer i Bergspredikan (Matt 5-7) än den gyllene regeln. De verkar definitivt hoppa över Matteus evangeliums 23:e kapitel med Jesu verop o jämförelse mellan den tidens styrande o vitkalkade gravar o muggar som diskas bara på utsidan.

O så måste de ju göra, de som har tagit in maktönskan/-hunger som en av sina avgudar! Vad Jesus ofta talar om, i sin kärleksfullhet, är ju ofta vikten av att vara ödmjuk mot andra, att vara lyssnande, att vara en tjänare för andra o inte bara för sig själv. Mer än det - du ska tänka mer på andra än på dig själv! O då kan du ju ofta inte fortsätta jaga makt för maktens egen skull, för att du själv ska få känna dig bra. Bäst att blunda!

"Men makt måste ges åt vissa, samhället/kyrkan fungerar ju inte annars!" kanske någon protesterar nu. O så är det ju. Det handlar helt enkelt om varför du vill ha makt. Det finns rätt många människor jag inte har det minsta emot att ge makt, människor som från djupet av sitt hjärta vill andra väl. Människor som är ödmjuka inför sin egen begränsning, som är lyssnande, inkännande o empatiska. Det är samtidigt i princip alltid människor som läser hela Bergspredikan, som studerar Matteus 23 o andra liknande texter o funderar på hur de själva är o agerar i ljuset av vad Jesus säger även när han inte låter som rarast.

Tyvärr tror jag att många i kyrkan har hamnat i det dike som en debattör talade om i Aktuellt igår, då om politiker - det är inte längre engagemang o vilja till förbättring som driver människor utan karriär (som jag då jämställer/översätter till makt).

Avgudadyrkan av makt är kanske inte så svår att komma ur? Att vända sig mot/till Gud o lyssna på det där om att älska sin nästa som sig själv, att alltid vilja tjäna andra, att den störste ska bli den minste o.s.v. kan nog hjälpa långt.

Jag ber att fler ska göra så!

Allt gott!

Eva

Den största kärlekens dag

(Enda påskpyntet här förutom några dukar. Korset är sågat av några som bodde hons Carl-Erik o Overa Sahlberg o sedan målade jag. Törnekronan är helt enkelt vildrosgrenar som behövde klippas av. 5 röda rosor står på altare idag, symboliserande Jesu 5 sår på samma sätt som t.ex. Birgittineordens 5 röda märken på huvuddoken. Jag tycker det känns bra ha hemma också, i år dessutom en gåva från en kristen vän.)


Nu får kanske en del "vatten på sin kvarn" o tycker sig se bevis för att jag, som kristen, är helt tokig - långfredagen som den största kärlekens dag? Den dag när Jesus hånas, förnedras, plågas, torteras o till slut spikas upp på ett kors till ett av de värsta, mest plågsamma, dödssätt människan hittat på?

Men jag envisas - detta är dagen när den största möjliga kärlek visas!
Samtidigt är det dagen för allra mest skam, skuld o dåligt samvete...
Hur det går ihop? Det gör det, alldeles utmärkt t.o.m., o jag ska försöka få fram hur jag tror.

Då o då (rätt ofta faktiskt) har jag i debatter stött på människor, alldeles vanliga likaväl (o nog vanligare) högt utbildade präster som förnekar både att det skulle finnas något som synd som Gud kan bli rasande över o att Jesus dog som det sista offerlammet. Dessa menar att Gud är "bara kärlek" o ser inget fel alls i att människan lever precis som h'n vill (undantaget mord, krig, utsugning, pedofili, sexköp, stöld, miljöförstöring... det brukar komma många undantag ibland...). Helt ärligt förstår jag inte hur man då läser Bibeln.

Att Jesus dog en offerdöd för att skapa försoning mellan människor o Gud talas om i evangelier, i epistlar (breven som Petrus, Paulus o andra skrivit) o även i Gamla Testamentet, att då förneka den delen av Jesu död.... Jag vet faktiskt inte vad jag ska våga kalla det.

Naturligtvis är det lättare på många sätt att skylla på Judas, de ledande i templet, folket som följer strömmen o går från att ropa Hosianna till att hetsa "Korsfäst! Korsfäst!" eller romarna. Att Jesus dog bara för att de inte gillade honom. Skyller man på dem så kommer man ju dessutom ifrån vår egen skuld i att vi idag minns lite extra hur Jesus plågades, hånades, dödades. Men vad gör det med Jesus?

Om Jesus inte dog som ett försoningsoffer för våra synders skull, inte dog för att skapa ett nytt förbund mellan Gud o människor - vad ska vi ha honom till då? Då blir Jesus inget mer än någon sorts trollkarl som kunde bota o som sa en hel del bra, moraliskt goda, saker. Jesus tappar i princip hela sitt syfte.

Varför inte istället jubla i glädje över det Jesus gjorde?

Alldeles nyss, medan jag funderade lite över ett ordval här, fick jag den gamla sången vars refräng går ungefär "Du ska få en dag imorgon som ren o obrukt står, med nya ark o nya färger till" (norsk eller dansk i original, sjöngs av ett barn tror jag, gammal som sagt). Är det inte just det Gud säger? "Nu suddar jag ut allt det som varit! Jag suddar t.o.m. ut en massa i förväg, det ni människor kommer att göra om 276, 1589 eller 2000 år! Vi börjar om med blanka blad o nya kritor!" 

"Det enda jag begär är att ni erkänner att ni går fel ibland o ber om förlåtelse i Jesu namn, namnet på den som nu lider för att det ska kunna suddas."

Vi har del i Jesu plåga den där natten o dagen. Varje gång vi ljuger, tar något vi inte borde tagit, lurar någon eller bara är vardagligt "småelak" mot någon har vi del i piskrappen, hånet o spikslagen.

Men...!
Det kan ju få vem som helst som älskar Jesus att vilja följa Judas' väg o gå o hänga sig! Så kan du väl inte säga???

Jodå - för det kommer ju något helt underbart också.

Det Jesus gjorde på korset var ju att ta på sig alla människors alla synder genom alla tider! Det enda vi behöver göra är att be om förlåtelse i hans namn. Han liksom ställde sig i vägen mellan oss o Fadern så att våra synder inte syns utan bara hans offer kan ses av Fadern. Jesus har betalat priset som rättmätigen skulle betalats av oss - det enda vi behöver göra är att tacka honom genom att be om förlåtelse. Vår bön om förlåtelse blir ett tack o ett erkännande, ett erkännande av vår skuld men också av vår tacksamhet över att Jesus såg till att vi kan slippa det straff Gud egentligen har rätt att ge oss.

Det är väl det som kallas lag o evangelium? Synden/lagen finns o får inte sopas under mattan, men nåden finns där sannerligen också! Nåden kan väl ändå sägas beroende av synden/lagen, för vad ska vi med den till, varför behöver vi nåden om inte lagen finns?

Gud är kärlek - det har de rätt i de som säger det o vill ha det till bara det. Guds största kärlek är dock att Han var beredd att offra sig själv för att skapa en ny o ren relation med oss människor trots att vi gör så mycket som får Honom både arg, förtvivlad, ledsen o rasande.

Så idag tänker jag med sorg på allt som blir fel i mitt liv, men jag gläds också åt den oerhörda kärlek som visar sig i korset.

Allt gott!
Eva

Undervisning

Tisdagen i påskveckan - den är det väl ingenting särskilt med?

Så tror jag många av oss tänker. Vi vet att Palmsöndagen innebär Hosianna-rop under Jesus' o lärjungarnas intåg i Jerusalem, att måndagen handlar om rensningen av templet vet många, onsdagen konspirerar Judas med överstepräster, torsdag o fredag är faktiskt ett måste veta lite om, lördagen en mellandag o söndagen den stora jubelfesten. Men tisdagen...?

Jag tror att mina ögon för denna dag öppnades först när jag första gången läste boken jag nämnde igår, Anders Sjöbergs "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag 2006) för kanske 10 år sedan. I den kan man nämligen läsa att just tisdagen i påskveckan är den enskilda dag i evangelierna om Jesus som tar upp mest utrymme, 11 av 89 kapitel (sammanlagt alla 4 evangelierna) tar upp denna dag.

Då började jag läsa o insåg hur mycket där finns att verkligen "grotta ner sig i".

Som ofta håller jag mig i Matteus evangelium o där handlar kap.. 21 vers 12 till kap. 25 vers 46 om denna dag. O det är "häftig" läsning för en sådan som jag som är lite extra förtjust när det "hettar till" lite! Här är Jesus sannerligen både obekväm o besvärlig o jobbig för rätt många i sin omgivning.

Om det under måndagen handlade om att rena själva templet handlar det nu om templets tjänare (o folket i valda delar, fariséer t.ex.). Jesus kommer med ett flertal liknelser som jag gärna erkänner jag haft lite besvär förstå mig på men där dels Anders' bok dels tjocka Studiebibeln med alla sina fotnötter o förklaringar gett ledning. T.ex. talet veropet över skriftlärda o fariséer i Matt. 23:27

"Ve er, skriftlärda o fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben o all slags orenhet.".

Visst hade jag hört det förklaras med att det var judisk tradition att vitkalka gravar för att de som gick förbi skulle se dem bättre men åtminstone jag hade inte förstått/tänkt på hur judiska renhetslagar sa att den som rörde en grav blev oren. Det hade inte varit bra när man var på väg till templet för att offra.

Här anklagar alltså Jesus några av dem som kanske ofta såg sig som lite finare, mer lärda, närmare Gud o.s.v. för att polera sin yta men vara orena inuti! O inte nog med det - han anklagar dem för att smycka sina mantlar i högfärd, att ta de bästa platserna vid festmåltider o i synagogan, att lägga bördor på vanligt folk men inget göra för att hjälpa, att säga "ja" till Gud men inte egentligen lyssna o omvända sig. Han är sannerligen både obekväm o jobbig o näsvis den där enkle snickaren från den lilla byn - vem tror han att han är???

Jodå, det står om det också o den berättelsen gör det lätt att förstå makthavarnas förtvivlan, oro, rena rädsla o aggressivitet mot Jesus. Matt. 21:23-27 berättar:

"Jesus gick upp till templet o undervisade.

Då kom översteprästerna o folkets äldste fram till honom o frågade: 'Vad har du för fullmakt att göra detta, o vem har gett dig den fullmakten?'.

Jesus svarade dem: 'Också jag vill ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?'
De överlade med varandra o sade: 'Säger vi: Från himlen kommer han att svara: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, måste vi vara rädda för folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet.'

Därför svarade de: 'Vi vet inte.'

Jesus sade till dem: 'Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta.'"

Jag gillar sådant här!
Jag gillar att Jesus som är så underbar mot alla "små" människor han möter samtidigt kan vara ack så "tuff" mot de som har makten (o kanske missbrukar den, vilket väl är vad han menar i mycket av det som sägs denna dag). Några som har läst här förut kanske minns jag skrivit om hur jag kan vara nästan löjligt förtjust i de "dundrande profeterna" i GT o det förklarar väl åtminstone till dels min förtjusning även över detta. (Jag kan också ha oerhört svårt för "jamsande" o folk som aldrig kan "tala ur skägget". Jag har lätt tappa tålamod då.)

Det jag fastnar för allra mest i dagens texter just i år är dock det om vitkalkade gravar, om att putsa utsidan men med den fina ytan också gömma smutsen under/innanför. Så gör vi allt lite till mans o kvinns i o för sig - det är inte i alla lägen vi vill visa annat än en ren o snygg utsida. Och det är kanske inte alltid fel, människor emellan kan vi inte förväntas vända ut-o-in på oss alltid. Men kan vi applicera det här på kyrkan idag? 

Jag tänker på gårdagens text där Jesus påpekar att templet (idag vår kyrka) ska vara ett bönens hus för alla o fortsätter den tanken in i dagens tal om yttre o inre, vad vi säger att vi gör o vad vi egentligen gör.

För många år sedan hade jag viss kontakt med en församling som bl.a. hade soppluncher en dag i veckan. (O det är garanterat ingen som kan lista ut vilken församling så fundera inte ens!) Jag minns särskilt en präst där som gärna engagerade sig i typ insamlingar till u-länder, fattiga äldre, ensamma föräldrar o liknande, alltså engagemang lite på avstånd från de det gällde. Ärligt talat var det väldigt mycket tal om sådant från den (nu inte i livet) prästen. Förstå min besvikelse när jag fick veta att just den personen, just den prästen t.o.m. ville begränsa möjligheterna för "samhällets olycksbarn" att delta i kyrkans verksamheter då de ju inte alltid var helt "hela o rena" eller ens alldeles nyktra. Där var det verkligen tal om att ha både vitkalkat graven o diskat muggen bara på utsidan!

Vi behöver alla se till både in- o utsida, hos oss själva liksom hos kyrkan i stort. Det är så lätt att ta till sig mycket som står i Bibeln, både det Jesus säger o det som skrivits av Petrus, Paulus o de andra - men når det in i våra hjärtan eller är det bara "läpparnas bekännelse"?

Det är inte alltid lätt, det är vi många som erfarit. Det sägs att de längsta 30 cm som finns är de mellan hjärnan o hjärtat. Det är väldigt lätt att veta hur det bör vara men kanske inte alltid lika lätt att göra så. (Det är tur vi får be om förlåtelse var söndag!) Jag tror ingen av oss kommer ifrån att fela i detta men vi måste försöka låta bli ändå. O vi måste vara uppmärksamma både på när vi själva trampar snett o, kanske än mer, på när kyrkan i stort gör så o då dessutom ofta leder sina medlemmar fel. O vi måste försöka våga protestera åtminstone lite likt Jesus när vi upptäcker finmålade ytor som försöker dölja smutsen, för revorna brukar finnas där att se igenom.

Allt gott!

Eva

Bönens hus

Måndag i Stilla veckan o i evangelierna berättas, bland annat, om hur Jesus renar eller rensar templet. 

O då är han ju lite besvärlig o smått obekväm igen då....

Jesus kommer in på tempelplatsen, kör iväg alla som sålde o köpte där, välter omkull borden för de som växlar pengar o de som säljer duvor. Han citerar profeterna Jesaja o Jeremia när han säger "Det är skrivet: 'Mitt hus ska kallas ett bönens hus.' Men ni har gjort det till ett rövarnäste.". (Själv citerar jag där Matteus, kapitel 21 vers 12-13.)

Det här har väl mer än en gång på teaterscener o i konst avbildats som att Jesus är fruktansvärt arg, att han går fram som en virvelvind där han kör ut folk. Kanske var det så, det är lätt att tänka sig Jesu förtvivlan särskilt om man läser om hans sorg över Jerusalem lite längre fram i samma evangelium, Matt. 23:37-39.

Jag läser nu i påskveckan (åter) Anders Sjöbergs bok "I korsets tecken - Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag). Den boken kan jag varmt rekommendera då den ger både teologisk reflektion över påskens drama men också t.ex. kulturell bakgrund, gammaltestamentlig belysning o annat.

I årets läsning av den boken ser jag en sak som jag inte reagerat på förut, att det att Jesus använder profeternas ord kan handla om att templet inte bara var till för judarna. Den här försäljningen o växlandet av pengar har tillåtits på hedningarnas (icke-judars) förgård, den plats där alla nationers folk hade rätt att vistas. I Jesaja 56:7 säger Gud "Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.". Men nu tar alltså försäljning o annat upp en del av den platsen. Det är visserligen fullt förståeligt - Jerusalems befolkning ökar under stora högtider när pilgrimer kommer från hela Israel o andra delar av världen från c:a 25.000 till uppåt 300.000. Många behöver både växla pengar o köpa offerdjur, det köps saker som man behöver hemma resten av året, handlarna behöver få möjlighet tjäna pengar. Det är alltså inte konstigt att handel tillåtits även bortom de marknadsgator som fanns kring tempelplatsen (man tror det kan ha varit världens största handelsplats på Jesu tid).

Men ändå - inne på tempelplatsen? Inne på den plats som Gud själv proklamerat som ett bönens hus? Det är inte så svårt att förstå Jesu förtvivlan o sorg.

Det är inte heller så svårt att förflytta detta till vår egen tid! 

Man behöver inte hårdra Jesu ord alls för att tolka dem som att kyrkan ska vara bönens hus den också. Guds hus där Gud - Fader, Son o Ande - alltid är i fokus o det vi kan/ska koncentrera oss på där. Men hur ser det ut i våra kyrkor idag?

Jag var i höstas i en kyrka där jag såg åtminstone 3 olika anslagstavlor där bl.a. församlingens aktiviteter annonserades. På samtliga fanns stora affischer om yoga, qi gong o mindfullness. Jag ska inte jämföra mig med Jesus men kan säga att det var rätt lätt att förstå hans känslor från dagens evangelietexter...

Vad gör vi i våra kyrkor idag? Är de "bönens hus för alla folk"? Vad släpper vi in från andra religioner o hur släpper vi in alla folk? (O då tänker jag inte bara nationaliteter utan även t.ex. social s.k. status.) Har vi idag, på nationell nivå o på församlingsnivå, en kyrka som om Jesus kommer på besök inte riskerar att bringa honom sorg o förtvivlan? Jag är inte säker alls på det.

Kanske skulle vi behöva fundera betydligt mer på om även våra församlingar lika väl som vi själva skulle behöva låta dem/oss rensas av Jesus?

Jag tror så.

Allt gott!

Eva

Åter till sekulärpolitiken...

... och dess vara eller inte vara i Svenska Kyrkan (SvK).

De som läste här inför Kyrkovalet i höstas vet min åsikt i detta men jag tänker att frågan måste hållas levande även mellan valen. Vi kan inte låta den "somna in" strax efter valet för att sedan väckas igen något halvår innan eller vänta på att sekulär media ska skriva yrvaket o förvånat 1-2 månader före.

Hos mig kom en del nya tankar dels vid det första mötet med Kyrkofullmäktige här i min egen församling dels vid första träffen för en studiecirkel (om reformationen o Luther) i en grannförsamling. Lite olika tankar i o för sig men jag ska ta upp en här o nu; det om att de sekulära partierna skulle vara bra för "då vet väljarna vilka värderingar de röstar för" som jag ofta hört o läst som argument.

Det där är för mig oerhört underligt som argument betraktat när det kommer till val i SvK! 

Då tänker jag så här:

För mig är det fullkomligt självklart att i SvK (liksom förvisso i andra samfund) ska vi leva efter kristna värderingar o inget annat. Vad människor anser i olika samhällsfrågor som "politiska varelser" (o det är vi alla i högre eller lägre grad, åsikter har vi alla) må vara men i kyrkan har vi annat att faktiskt rätta oss efter, Bibeln om inte annat.

Vad som är kristna värderingar kan vi ha delvis olika åsikter om eftersom vi tolkar en del texter olika. Det är ändå en sak, en annan är att tolka Bibeln utifrån ett program för ett sekulärt parti. S, C o SD bekräftade inför valet att deras respektive partistyrelser är de som slutgiltigt fastställer sina nomineringsgruppers (det heter så i Kyrkovalet) program för kyrkan. Inget av dessa partiers styrelse består till 100 % av kristna. Inget av partierna beskriver sig heller som ett kristet parti. (Det gör ju inget Riksdagsparti alls, kristen grund som KD säger är en annan sak.) Detta innebär att människor som inte har minsta kontakt med SvK, människor med annan eller ingen tro, faktiskt är med o bestämmer vad som ska ske i samfundet. Känns det verkligen rimligt? 

Många brukar vilja försöka tysta debatten genom att, ofta högst förolämpat o/eller "stackars oss"-igt, fråga om sossar, moderater, vänsterpartister o liberaler då ska köras ut ur kyrkan? Eller åtminstone förbjudas vara med som förtroendevalda? Givetvis inte! 

I kyrkan ska vi mötas alla. rik o fattig, hemlös eller herrgårdsägare, socialdemokrat eller SD:are, kvinna eller man, barn eller åldring, hund- eller kattmänniska, hårdrockare eller jazzcat. Men...

I kyrkan av alla ställen ska vi väl ändå i första hand mötas som människor? Som människor utan andra etiketter än att vi är kristna o vill leva i Jesu efterföljd? Självklart kommer vi alltid att ha med oss en del av de åsikter som får oss att rösta på det ena eller andra partiet i sekulära val men till skillnad från i samhället i övrigt måste ju våra värderingar i kyrkan vila på kristen grund.

Nu inser jag att jag ibland förvånar en del som kanske inte är lika inne i det "kristna livet" som jag. Mången icke-troende vän har förvånats när jag säger att för mig är det tron o Guds ord som alltid kommer först. För mig är det självklart att tron, som är så viktig/det viktigaste för mig påverkar hur jag röstar sekulärt (o väl har gjort att jag idag, för första gången i mitt liv, inte vet hur jag ska rösta i höst...). Däremot är det helt omöjligt för mig att förstå hur man kan tycka det självklart att sekulärpolitiska partier ska bestämma, utifrån sin just sekulära samhällssyn, i SvK. 

Låt oss åtminstone i kyrkan slippa ifrån de politiska etiketter vi annars så gärna sätter på varandra! Låt oss vara "bara kristna" o mötas för att lovsjunga Gud, fatta beslut som förhoppningsvis leder till Guds rikes utbredande, till att människor lär känna o kommer till tro på Jesus. Låt oss ha just sådant för ögonen o inte dra in allt det käbbel som partipolitiken för med sig på andra håll. Då kan vi verkligen vara Jesu kyrka.

Allt gott!

Eva

Hallå, ni ryande profeter -

- var är ni?

Käre Gud, skulle Du kunna tänka Dig att ännu en gång (ja jag veeet... Kommer lite om det!) sända någon eller några som kan dundra på likt de som har sina historier nedtecknade i GT? Eller en som Johannes Döparen? En sådan som vågar tala högt om maktens hyckleri, vågar kalla folk för huggormsyngel o som vågar tala rakt om behovet av omvändelse - har Du någon "på lager" som skulle våga ta sig an uppgiften? Den är ju inte lätt o det är inget "quick-fix" precis, det vet Du, så vi behöver någon med både uthållighet o mod.

Jo, den typen av samtal har jag haft med Gud sedan valresultatet började anas.
Jag har gått här o muttrat o puttrat, bedrövats o närmast gråtit, varit både ledsen o väldigt, väldigt arg.

Min egen nomineringsgrupp har gått framåt i antal röster så där finns en stor glädje även om det ger mindre procentuellt men det beror ju på valdeltagandet. Och att valdeltagandet ökar är ju toppen! Det är ju fantastiskt att så många ändå bryr sig om kyrkan o går o röstar. Eller...

Jo, i grund o botten tycker jag givetvis att det är rent underbart om många bryr sig om kyrkan så pass att de ändå röstar, men.... Varför röstar de? Är det av omtanke om kyrkan verkligen?

Några saker har irriterat mer än andra i den valrörelse vi nu sett:

- Att valet i så stort hänseende kommit att handla om en maktkamp mellan S o SD.

Dessa två motpoler i svensk sekulärpolitik har ju faktiskt kidnappat kyrkovalet för den verbala boxningsmatch de ständigt för i Riksdagen o på andra sekulärpolitiska arenor. Oerhört lite har hörts om varför kyrkan ska akta sig för inflytande från den ena eller andra annat än samma ord som hörs i sekulär debatt. Jag har hört o (ffa) läst mycket debatt, mycket från båda de sidorna men i princip inget som kan sägas ha "kyrklig" grund när man ska försvara sig själv mot en andres argument. S upprepar sig om "allas lika värde" (vilket de då inte fullt ut menar, som jag utvecklade i tidigare inlägg) o det låter ju bra i kristna öron men varför är vi alla lika värdefulla? Varifrån har vi fått det värdet? Inte ett ord om det har jag hört. SD talar om traditioner o kyrkans roll i Sverige men verkar ofta glömma att kristendomen härstammar från mellanöstern o inte alls är en "svensk" religion. Och de talar inte heller om religionens upphovsman i onödan då.

- Allt tal om att inte "gradera troende".

Detta kan kanske vara lite på "nördnivå" för jag vågar inte säga hur mycket det figurerat i den "stora" debatten men på många sidor i s.k. sociala medier kommer det upp ack så ofta. T.ex. vi i Frimodig Kyrka anklagas för att närmast vilja ha en kontrollpunkt vid kyrkporten o bara släppa in dem som skulle bedömas "tillräckligt troende".

Ärligt talat blir det här bra roligt när jag får det emot mig i debatter. Jag var inte många, många år i S:ta Clara men de år det blev var jag där närmast dagligen. S:ta Clara har en klart traditionell/konservativ (ordvalen skiljer sig med åsikten om Clara...) teologi. Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon bli utmotad därifrån p.g.a. bristande tro! Däremot har jag både själv o sett andra bjuda den på fika som säger saker som "Jesus är ju inget för mig." (o förutsätt nu inte det är de vi kallar "samhällets olycksbarn" som säger så!), jag har sett muslimer få hjälp av diakon, jag har sett såväl framgångsrika som litar på egen förmåga som de som inte tror sig kunna något enda tas emot med öppna armar. Aldrig har jag hört någon bli sämre behandlad utifrån någon tänkt skala om hur troende personen är. Jag misstänker starkt att det ligger en hel del "efter sig själv känner man andra" i anklagelserna om att gradera kristna.

I detta kommer också det att flera har, rätt aggressivt, frågat mig o andra om vi borde kräva tro av förtroendevalda o i så fall hur troende de måste vara. Egentligen är den frågan väldigt dum tänker jag. För mig är det fullkomligt självklart att en förtroendevald i kyrkan ska vara troende. "Hur" troende? Den frågan förstår jag faktiskt inte. Jag förutsätter att man kan läsa med i trosbekännelsen utan att hoppas att Gud inte märker att man ljuger, men där är det nog. Vi ÄR inte olika mycket/mindre troende! Det går helt enkelt inte att införa någon sådan skala. Läser du med i trosbekännelsen, bekänner Jesus som Guds Son, världens Frälsare - då är du troende kristen. Gör du inte det ska du kanske fundera på en annan karriärmöjlighet i partiet än den kyrkliga.

- Allt tal om att få så många som möjligt att rösta

Jag tycker alltså också att det är mycket bra att många röstar, tro inget annat! Men jag skulle faktiskt då vilja se att folk röstar för att de verkligen bryr sig om kyrkan! Jag hörde alldeles för många som t.o.m. hade svårt att hitta till kyrkan o då blir jag bedrövad. Det var så uppenbart att många, många gick o röstade för att rösta MOT det ena eller andra o inte FÖR kyrkan o Guds arbete med vår hjälp. Det är oerhört sorgligt.

Åter till mullrande GT-profeter o Johannes Döparen.
Jag återkommer till detta men vill bara säga här att det är oerhört fascinerande att se hur historien, den bibliska tänker jag här då, upprepar sig. Genom hela GT löper en tråd där människan först sätter sig upp mot Gud för att så när nöden blir övermäktig o man inser sin litenhet böna o be om hjälp. Gud hjälper o folket är så otroligt tacksamt o lovar evig trohet. Vilket håller en generation eller två o så tar vi alltihop ett varv till. Jag jämför faktiskt mycket av det som nu händer i SvK med detta - nu har det röstats fram förtroendevalda som i väldigt många fall (inte alla givetvis, det finns bra förtroendevalda för kyrkan i alla grupper. Ja ALLA.) närmast tror sig kunna sätta sig över Gud. Det blir intressant att följa om inte annat.

Kyrie Eleison!
Herre förbarma dig!

Allt gott!
Eva

Jesus i kyrkan?

(Korset på bilden är sågat av människor som bodde inneboende hos Carl-Erik Sahlberg. Så såldes några i S:ta Clara, jag köpte o målade sedan. Nu hänger det mellan fönstren i mitt kök.)

Jag var på s.k. hearing i S:ta Clara kyrka inför kyrkovalet i söndags. 11 nomineringsgrupper fanns företrädda (de som idag sitter i Kyrkomötet från Sthlms stift om jag förstod rätt) - Frimodig Kyrka (FK), Politiskt obundna i Svenska Kyrkan (POSK), Öppen kyrka för alla (ÖKA), Miljöpartister i Svenska Kyrkan (MPSK), Folkpartister i Svenska Kyrkan (FiSK), Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK), Borgerligt Alternativ (BA), Kristdemokrater i Svenska Kyrkan (KR), Socialdemokraterna (S), Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD).

Nu hör jag väl till de mer intresserade av debatten inom kyrkan, även under andra tider än inför val, så jag kan inte påstå att något alldeles förvånade men en del står ändå ut. Jag gjorde korta anteckningar under den del av hearingen där grupperna fick presentera rakt av vad de vill med Svenska Kyrkan (SvK) o en enkel sammanfattning blir: Många fina ord om alla välkomna, diakoni, miljö, kultur, tradition, religionsdialog m.m. men väldigt, väldigt lite om Gud - Fader, Son o Ande!

De enda två som klart o tydligt nämnde Jesus var FK och POSK.

Från flera grupper talades om värdegrund, men utan ett ord om att den värdegrund kyrkan vilar på, och ska vila på, kommer från Gud och inte från ett partiprogram. (Vi har trots allt inget renodlat konfessionellt parti i svensk sekulärpolitik, möjligen KD som är bildat på kristen grund men väl inte kan sägas konfessionellt idag.) 

Flera talade också om miljöarbete. Det är viktigt, det håller jag med om. Det är viktigt för SvK t.ex. som en av landets större skogsägare (förutom allt dagligt med t.ex. sopsortering) men varför egentligen? Är det viktigt för att det är en "inne-fråga" i sekulärpolitiken eller är det viktigt för att vi är ålagda att värna den skapelse Gud har gett oss att leva i? Inte ett ord hördes om Guds Skapelse.

Det talades en del om kyrkan som "kulturbärare" och "viktig för traditioner" och då inte bara från SD. Men just SDs betoning av kyrkan som bärare av "svensk kultur" får det att krypa i hela mig. Visst har vi traditioner i SvK som säkert är sådant som växt fram just i Sverige, men att beskriva kyrkan som ett nationellt projekt på det sätt SD tenderar att göra är så otroligt fel. Om inte annat så för att kristen tro har givits oss från Israel, från ett folk i Mellanöstern. Kyrkan är världsvid. Vi alla kristna runt om i världen hör samman i samma kyrka. SvK är en liten del i den världsvida kyrkan o får aldrig "bråka" om att hålla fast vid specifikt svenska idéer om kristendomen.

S talar om att "alla ska vara välkomna" men samtidigt om att medlemmar o ffa präster ska utbildas till att tro som S vill att vi/de ska tro. Jag gick upp vid frågestunden o påpekade att det med "alla välkomna" sannerligen inte gäller oss med traditionell äktenskapssyn t.ex. Vanja Lundby-Wedin (sitter i kyrkostyrelsens presidium) försökte få det till att vi inte alls blir utmotade men "vartefter kommer ju präster ut från teologen som lärt sig hur det ska vara" (ungefärligt citat). 

Jo, jag vet det...

Men det är inte ett teologiskt beslut utan ett politiskt, i kyrkan o givetvis inom utbildningen. Vi som står för en annan bibeltolkning ska inte kunna lita på att finna en präst som respekterar (o med det menar jag bl.a. inte försöker ändra ens tro/tolkning, vilket jag varit med om x antal ggr) oss.
Så mycket för det inkluderingsarbetet. "Alla" gäller, som vanligt i S' tappning, "alla som håller med oss" och inget annat.

Centern hade ett faktiskt rätt oförskämt svar på varför de stannar i kyrkopolitiken som sekulärt parti. Att de gör det för att C traditionellt haft många kyrkoaktiva, även före partiernas direkta inträde, kan jag visst respektera. Men när Cs representant också säger att de stannar för att säkra demokratin i kyrkan? Vad tror de om oss som engagerar oss utan att ha ett parti i ryggen? Hur ser C på andra sammanslutningar där politiska partier inte är representerade? Min slutsats blir att C ser t.ex. idrottsföreningar, scouter o andra som djupt odemokratiska. (Visst tänker jag på att SvK har en särställning mot t.ex. idrottsförening genom att så många är med. Men, o det är ett viktigt men, idag finns inget tvång o man föds inte längre in i kyrkan. Därmed går den att jämställa med andra föreningar i detta.)

Jag ska "dra iväg" lagom men vill ändå nämna något också om de grupper som idag säger sig inte ha annan koppling till det parti som finns i deras namn än att de företräds i huvudsak av folk som röstar så. (O det respekterar jag o tror, läs inte in annat nu.) MPSK talade öppet om att de har viss koppling till partiet, snyggt gjort! 

Vad gäller dessa som är åtminstone lösare kopplade till ett sekulärt parti (jmf med S, C o SD där åtminstone de 2 första låter sina stora partistyrelser fastställa valplattform för kyrkoval, partistyrelser där även ateister o troende av annan religion kan ingå) framstod BA som bra vaga, KR talar om att SvK ska vara "smidig" i mötet med människor som vill "använda sig av kyrkans tjänster" (Använda kyrkan? Jaha...), FiSK framhöll religionsdialog samt tänker att kyrkan ska avlasta samhället. (Nej, kyrkan ska vara komplement, inte ta över samhällets uppgifter. Då vore vi tillbaka i 1800-tal.) MPSK talade mest bara politik o inget om tro. ViSK använde större delen av sin tid åt att försvara namnet på sin grupp.

Jag förstod av flera kommentarer jag hörde efteråt (jo, jag tjuvlyssnade lite...) att många av svaren ändå gett många något att fundera över. Jag är allt annat än säker på att de sekulärpolitiska företrädarna ska vara särskilt nöjda då.

Så rubriken speglar det jag funderade mycket på efter denna hearing (som bör gå att höra i sin helhet via Kyrkans Tidnings hemsida. De sände direkt o spelade in.) - var var Jesus i allt detta talande? Några nämnde att de visst kan kombinera sitt partis program med kristen tro men ärligt talat låter det alltid som att de tänker kristen tro ska anpassa sig till partiprogrammet och inte tvärtom. Passar inte mig som den som läst här förut säkert inser.

Jag vill uppmana alla som har rätt att rösta (alla medlemmar i SvK som är över 16 år) att göra så! Men jag vill då också uppmana alla som tänker rösta att verkligen tänka igenom vad ni vill att SvK ska vara o göra! Vill vi ha en kyrka som vilar med på dagspolitik eller vill vi ha en som vilar på Guds ord? (Olika tolkningar ryms ju där tänker jag då.) Vill vi ha en kyrka som styrs av folk som vill vara med o styra helt o fullt av omtanke om kyrkan o utan tankar på vad partiprogrammet säger?

Jag vet ju vilken kyrka jag önskar...

(Jag ska naturligtvis inte "mörka" att jag kandiderar för Frimodig Kyrka, något som jag definitivt inte ångrar att jag tackade ja till efter denna hearing.)

Allt gott!
Eva

"Trosgemenskap men inte åsiktsgemenskap"

Den frasen, att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap i Svenska Kyrkan!" (annars förkortat SvK) som så gärna upprepas från många nivåer inom organisationen, anställda lika väl som förtroendevalda, har jag utvecklat en svår allergi emot.

Den mer eller mindre utslungas ofta i vad som verkar vara försök att helt enkelt få slut på diskussion o debatt, det är en sak. En annan, o då viktigare kanske, sak är undran om det ens stämmer? Är det inte bara en "bra grej" man kommit på att man kan säga för att just tysta ner andra?

Jag lutar då starkt åt att det mest är så att man tycker man kommit på en väldigt bra formulering...

I o för sig är det så SvK borde vara - vi borde verkligen vara en tros- men ej åsiktsgemenskap. Men är vi det? Är det inte snarare så numer att man verkar arbeta för att det ska bli både ock?

Först måste man väl då inse att åsikter o tro egentligen inte kan jämföras.
Åsikt är i min tanke något du har o använder när du röstar i val till Riksdag, landsting o kommun, när du väljer bil/kläder/musik/färg på tapeter, när du väljer hundras eller vad du ska äta till middag. Åsikter är något som handlar helt om ditt eget val. Ibland i samarbete med andra men i grunden ändå ditt eget val. Åsikter är också något som du, helt efter eget huvud, kan ändra.
Tro kan du faktiskt aldrig styra helt själv, även om många gör ack så tappra försök. Där har du alltid en annan att ta hänsyn till o räkna med, nämligen Gud. Ändra/göra "justeringar" i din tro kan du göra vartefter du lär mer o får nya insikter, men den är ändå aldrig din att helt definiera, det finns sådant du är tvungen att förhålla dig till. (Ja, om du nu inte hör till de som helt igenom tänker att vi måste ändra för att det ska passa "dagens människor" då kanske...)

Så till användningen av frasen då, hur väl lever egentligen SvK upp till den?
Inte särskilt skulle jag hävda.

När man säger att vi inte ska vara en åsiktsgemenskap håller jag givetvis med. Det ska inte betyda ett enda något om vilket parti du röstar på t.ex. när du söker dig till kyrkan. SD eller Kpml(r)-typ är givetvis lika välkommen som S, C, MP eller annan av många sedda som mer "rumsrena". (Sedan kan jag ha svårt för att få ihop kristen tro med vissa partiers ideologi, men det är en helt annan sak. Välkomna är dessa människor ändå!)
Så långt är det bra, men vilket håll strävar egentligen ledningen i SvK?

Nyligen sa en av topparna inom Kyrkomötet, Wanja Lundby Wedin, i en intervju om hur KM agerat när det gäller ev. förbud mot prästvigning av kandidater som har en traditionell man-kvinna-syn på äktenskapet att hon hoppas det ska väljas ledamöter till ett nytt KM som har "rätt åsikt" så att ett sådant beslut kan gå igenom. Då kan man kanske invända att det är just KM hon vill ha som mer eller mindre åsiktsgemenskap o inget annat men.... KM är kyrkans riksdag. Det KM beslutar gäller hela vägen ner till minsta lilla församling, alla har att rätta sig efter det. Vilket gör att det påverkar även varje enskild medlem. O vad ger det då för konsekvenser för oss som har den traditionella äktenskapssynen, när vi t.ex. inte kan vara säkra på att finna en präst som fullt ut respekterar den tron i vår egen församling? (Så är det redan idag i o för sig.)

Där tycker jag att man faktiskt siktar mot en rent påtvingad åsiktsgemenskap.

Trosgemenskap då, det har vi väl?
Jag blir mer o mer osäker faktiskt. Kan vi egentligen säga det när vi har så stora skillnader i hur man ser på Guds tanke om skapelsen/skapelseordningen t.ex.? Eller när det finns så stora skillnader i hur vi ser på sanningshalten i sådant som jungfrufödsel, synd, Jesu offerdöd o faktiska uppståndelse. Jag har läst lite (erkänner att jag faktiskt inte orkade djupläsa utan valde delar lite) Jonas Gardells böcker om Gud respektive Jesus. Jonas är vad jag vet också medlem i Svk men jag kan då säga att jag känner väldigt lite trosgemenskap med honom. (Nu tas han som exempel här för det är ett namn många känner igen. Han är inte ensam om sina tankar.)

Varför är jag då kvar i SvK? Inte en enkel fråga men jag är döpt o konfirmerad där, jag har varit kyrkvärd o aktiv på andra sätt. Jag envisas med att tänka att det är min kyrka också, även om jag ofta förtvivlar. Jag går inte längre i gudstjänst i "vanliga" SvK dock utan håller mig till EFS. Jag har någon sorts, naiv kanske då många "strider" har gått genom SvK utan mycket resultat, att det ska komma till ett riktigt avgörande denna gång. Att SvKs ledning till slut faktiskt gått för långt bl.a. i att inte leva upp till den där frasen om åsikter o tro. Jag ska dock inte påstå att förhoppningarna är så väldigt höga.

Allt gott!
Eva

Gal. 1:10

I klartext alltså Galaterbrevets 1:a kapitel vers 10.

Den lyder så här:

Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare."

Den versen har snurrat i mitt huvud rätt länge nu, flera år faktiskt. I en av de biblar jag använder (lite olika om jag tar en med fotnoter eller ej t.ex., beror på typ av läsning) ligger en lapp vid den versen där jag skrivit: "LÄS Svenska Kyrka!!!".

Det här är faktiskt något som bedrövar mig otroligt, hur Svenska Kyrkan (SvK) vänder o vrider sig för att snarare i första hand vara människor till lags o inte se till Gud som den som faktiskt ska vara nöjd.

Det handlar om allt från hur man behandlar en del teologiska frågor till hur man verkar se på Bibeln o till hur man behandlar de som inte omedelbart vänder sig efter beslut som tas t.ex. på Kyrkomötet (KM).

Jag tror att ett litet svar dök upp i en intervju med Wanja Lundby-Wedin nyligen, i Kyrkans Tidning. Den handlade om hur det ska hanteras att det fortfarande finns de som vill bli präster men inte vill viga (till äktenskap) homosexuella par. Nu tänker jag att just frågan i sig egentligen inte spelar roll, det hade kunnat handla om närmast vad som, det intressanta är hennes tankar om tro.

Eller är det tro det talas om? Hon säger i intervjun att det här beslutet (om att motståndare till samkönade äktenskap inte ska få prästvigas) ju säkert kommer, om inte annat så när "...kyrkomötet valts om o det kommer in folk med andra åsikter..." (ungefärligt citat).

Åsikter?
Jag har alltid trott o tänkt att i kyrkan är det tro vi talar om o inte åsikter. (Det smått lustiga är att det på olika nivåer i SvK ofta upprepas "in absurdum" att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap.". Vad blir av det då?)

Nu ska jag inte påstå att jag blev särskilt förvånad men upprörd blir jag ändå, av att få det så rakt bekräftat att tro inte längre värderas av alla i SvK. Det har ju under många år varit så att KM verkat anse att man faktiskt kan rösta, använda demokratin, för att bestämma vad som ska vara kristen tro.

Bibeln? undrar jag då - har den inget att säga till om? Har Gud inget att säga till om? När det gäller HBTQ sägs det då att "Vi vet ju bättre nu!" vilket ju i grunden innebär att man säger sig veta bättre än Gud. Skulle jag aldrig våga kan jag erkänna...

Nu är verkligen inte just äktenskapsfrågan det enda i detta men den har ju (rätt olyckligt tycker jag) blivit något av en symbolfråga o en fråga som verkligen delar kyrkan o också har visat upp väldigt "fula" sidor hos en del. Det här gäller t.ex. de som för allt i världen vill tona ner allt tal om synd. De som t.o.m. går så långt som att säga att Jesus inte alls dog en offerdöd för inte behövde någon offras för allas våra synder inte. Eller de som hävdar att både jungfrufödsel o uppståndelse måste tolkas. Tolkas som att man använder de begreppen för att förstärka Jesu betydelse men egentligen så var det ju inte så det hände. För det vet vi ju numer, att jungfrufödsel kan inte ske o inte kan "man" uppstå från de döda heller.  (Gå på vatten, uppväcka döda, bota blinda o.s.v. är då givetvis lika uteslutet.)

Att "man" är en sak o Gud en annan? Att Gud kanske faktiskt är så speciell att Han kan? Nej men det kan man ju inte försöka hävda inför dagens upplysta människor heller!

Låter jag smått cynisk o rätt irriterad? Jo, det är just så det är. Jag blir rent bedrövad över hur lite Guds helighet får plats i SvK idag! Givetvis finns mängder av vanliga medlemmar/lekmän, präster, diakoner, musiker o andra som håller den heligheten just helig o högst men tyvärr är det inte alltid (oftast inte) de som får chansen att bestämma/vara tongivande.

Jag har säkert skrivit om det förut men kanske inte så öppet som här, att jag tänker att SvK är så otroligt mån om att behålla medlemmar att man faktiskt inte helt vågar stå för den kristna tron. Man vågar inte säga att "Bibeln säger...." o hävda Bibelns auktoritet. Man bortser inte bara från Bibeln utan också från vad kristna under 2000 år (snart) har hållt för sant - för vi idag är ju så mycket bättre o vet så mycket mer.

Min allra största fråga idag är nog egentligen vad man faktiskt menar med tro? Är det något vi ändrar efter dagsläget eller är Guds ord kanske faktiskt evigt?

Mitt eget svar vet jag väl då...
Jag fick ord på det i en vers ur Jesajas bok, kap 8 vers 13, när  jag läste igår:
"Håll Herren Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan o den ni  bävar för."

Det skulle jag verkligen vilja se genomsyra Svenska Kyrkan! Det är otroligt mycket viktigare än att behålla så många medlemmar som möjligt. Vi har en tro att bevara, som inte kan underställas demokratiska omröstningar. Vi har en Gud att hålla helig o en Bibel med Hans ord att hämta kunskap ur snarare än att sätta fingrar i luften. Vi ska leva I världen men inte AV den.

Allt gott!
Eva

Jag förstår.....

...närmast ingenting, känns det som ibland.

Alltså, jag förstår ingenting eller väldigt lite hur människor resonerar.

Just nu senaste tiden har det gällt begreppet "synd". Nu har jag ju i och för sig sedan ett antal år tillbaka förstått att rätt många inom Svenska Kyrkan (SvK) gärna ser att syndabekännelsen och förlåtelsen gärna "flyttas undan" så mycket det bara går i gudstjänsten. Helst skulle den bort helt och hållet. Nu på senare tid har jag hamnat i en del diskussioner där det här kommit upp och då fått höra en hel del argument och åsikter som förundrar mig mycket.

T.ex. det faktum att många, även väl så "kyrkvana" o till viss del även med viss teologisk utbildning, resonerar som att "Ja men efter Jesus finns ju ingen synd! Han har förlåtit allt!". Hur kommer man fram till det?

Jesus har tagit på sig våra synder - ja. Men det innebär efter allt jag förstått o lärt inte att synden som sådan därmed inte finns, att det finns en "per automatik-förlåtelse" om du ändå gör något fel.

Vad Jesus gjorde var väl ändå att ta straffet för våra synder, både de som begåtts före korsfästelsen o de som kommer att begås fram till vi är i den nya världen? Alltså att ta straffet - inte att ta bort synd som sådan.

Jag har hört flera som sagt ungefär: "Jag tror på Jesus men inte på Gud." som blir helt ställda när jag frågat "Men om du inte tror på Gud, vad ska du då med Jesus till?" Jesus som kom för att visa oss ett gott liv efter Guds vilja, som tog på sig att bli det försoningsoffer som behövdes mellan människa o Gud, i vars namn vi kan be om o få förlåtelse för de felsteg vi gör, hur gärna vi än skulle vilja undvika det.

Ibland sägs det "Men Jesus är ju bara kärlek!" som svar på hur man kan tycka att syndabekännelsen inte behövs. "Han dömer ju ingen!". Nej, det är möjligt att han inte dömde på det sätt som vi kanske hade förväntat, men det är han som ska döma en dag...

Jesus är kärlek, ja. Dock är den kärlek han visar inte utan krav! Jag är väldigt förtjust i berättelsen om kvinnan som riskerar att stenas av ett antal upprörda män. Hon som hamnar inför Jesus som säger ungefär: "Nej, jag dömer dig inte. Gå, o synda inte mer!"

Det jag läser in där är inte på något sätt ett "OK" till det hon anklagas för. Vad Jesus säger är ju att han inte dömer ut henne som person alls, däremot (och det tycker jag är väldigt viktigt) säger han "Gå du o fortsätt ditt liv, men ändra det så att du inte gör samma fel igen!". På intet sätt överskyler han hennes synd o säger att den inte spelar någon roll men han dömer inte ut henne som människa för att hon har syndat.

Jag ses kanske som en "dysterkvist" o alldeles för allvarlig när jag nu säger att jag faktiskt tycker att talet om synd är viktigt. För mig är det dock det. MEN då måste man också komma ihåg att, precis som Jesus i exemplet, skilja mellan en människa som person o den personens gärningar!

För mig är Jesus, hans offerdöd för att skapa en väg till försoning mellan Gud o människa, t.o.m. "lilla mig", något alldeles fantastiskt! Att vi kan bekänna att vi inte är perfekta, be om o få förlåtelse tack vare honom är oerhört.

Hur vore det om SvK (o andra samfund) istället predikade om o försökte lära ut vad det med synd o förlåtelse faktiskt är? Inte ett sätt att få människor att känna sig nedvärderade, dåliga o skamfyllda utan en helt underbar möjlighet till upprättelse o att "göra om, göra rätt".

Allt gott!
Eva

Nådens gåvor

Nåden som kommer från Gud. Gåvorna som utges av den helige Ande.

Det är något jag vet att många, kanske särskilt i Svenska Kyrkan (SvK) har svårt för, detta med "andliga gåvor". Det går bra så länge man nöjer sig med att tala om gåvor av glädje, frid och kärlek, men när man kommer till gåvor av kraft att hela och bota, tungotal, att profetera då blir många rent besvärade.

I 1:a Korintierbrevets kapitel 12 och 13 skriver Paulus särskilt om detta med Andens gåvor. De är många och väldigt olika! Ord av vishet, ord av kunskap, tro, att kunna bota sjuka, utföra kraftgärningar, att profetera, att skilja mellan andar, tala olika slags tungomål, att uttyda tungomål.

Paulus påpekar mycket noga att gåvorna må vara olika, liksom tjänsterna (apostel, lärjunge, lärare osv) är olika men att ingen ska lägga olika värde i detta eftersom alla gåvor och tjänster i grund och botten kommer från Gud och Han vet att de alla behövs för att mänskligheten ska kunna bli en helhet. Alltså varnar Paulus för avundsjuka och tanken att den ena gåvan eller tjänsten skulle vara "finare" än den andra. Något vi i vår tid verkligen skulle behöva fundera över... (Vad är det som säger att sopåkarens eller sjuksköterskans arbete inte är minst lika mycket värt som dens som tjänar betydligt mer?)

Hur får man då del av dessa gåvor? En förutsättning kan tänkas vara att du över huvudtaget tror på att de existerar... Men så enkelt tror jag inte att det är! Efter att ha sett en del av hur Anden kan "arbeta" förvånar det mig inte alls att läsa om någon som alltid tänkt och hört om tungotal som det fånigaste i denna värld, men som själv upptäcker sig ha fått just den gåvan en vacker dag...

Just tungotal är väl det som ofta blir en "stötesten" för många i detta med Andens gåvor. Och det är synd! I särskilt SvK har det talats om just det som "något som pingstkyrkorna sysslar med", ofta i en bra nedlåtande ton. (SvKs attityd mot pingströrelsen har ju ofta varit allt annat än "kristlig" kan jag tycka. Och tyvärr lever det kvar i mångt och mycket. Ganska skamligt faktiskt!) Istället har man i SvK gärna betonat gåvorna av kärlek, frid och glädje, som ju är bra mycket enklare att tala om och som väl alla kan ta till sig.

Dumt! För man missar väldigt mycket. Bl.a. gissar jag att man missar människor som skulle kunna göra väldigt mycket för Guds rike inom (och utom) kyrkan.

"Men hallå??? Är du en så'n där galning som står med armarna viftande i luften och talar i tungor och lägger händerna på folk så att de faller i golvet (och se'n reser sig och låtsas botade)? Slutar nog läsa här alltså... Det GÅR ju inte att bota folk med handpåläggning! Och profetera? Bara larv och blir bara fel!"

Nej, jag talar inte i tungor. Den gåvan har jag inte fått (och det har orsakat en del sorg en tid, och även att jag inte är lika mycket i S:ta Clara längre, pga en typ av "skism" om det med just tungotal bl.a.), däremot har jag varit med om annat rent personligen och också mött människor som bevisligen blivit helade. För att nämna någon t.ex. kvinnan som hade en svår tumör och som läkarna mer eller mindre gett upp om. Hon reser nu, 20 år senare, landet runt och berättar om sitt arbete med tjejerna "på gatan". Eller alla de som tagit sig ur missbruk, det är också ett helande

Det viktigaste med vilken gåva det än är är dock att ta den till vara på ett bra sätt! Om du talar i tungor mest för att andra ska höra att du kan - då blir det fel! Om du försöker hela folk "till höger och vänster" för att få fler anhängare - då blir det fel! Om du hör till dem som kan få "bilder" eller ord ska du noga begrunda om de ska delas (ens med den de kanske gäller) eller om du ska behålla det i ditt hjärta (det är ofta nog så klart faktiskt) - annars kan det bli fel.

"Ja ja! Spelar roll! Det här finns ju inte i alla fall! Helande är ju lika omöjligt som jungfrufödsel och uppståndelse från döden!"

Jo - jag vet att många tänker så! Och då tänker jag att det är synd att vi i "modern" tid har tappat förmågan, eller vad man ska kalla det, att inse att; Ok, VI kan inte! Men nu talar vi om vad GUD kan! Och där finns inte begränsningarna. (Jag har faktiskt några gånger frågat om den som säger liknande tror på "spöken" eller kristaller eller liknande. Svaret är förvånande ofta ja...)

Allra, allra viktigast är dock det Paulus skriver om i brevets 13 kapitel:kärleken! Du kan ha och använda hur många gåvor som helst (och detta gäller även det vi i vardagslag kallar "talang", för yrke, idrott, musik/teater, hem eller annat) men om du inte använder den/dem av kärlek så blir allt förvridet. Om gåvorna används för att förhärliga dig själv och inte Gud, för att mer hjälpa dig själv på något sätt än att hjälpa andra - då missbrukar du gåvan!

Så förmågan till kärlek (till Gud, till Jesus, till Anden men också till det vi ser omkring oss var dag) är väl egentligen den vi alla i första hand skulle be Anden att komma med!

Allt gott!
Eva
Ps
Om ni nu läser Korintierbreven (finns TVÅ, inte tre som Kulturnytt i P1 påstod i veckan...) så kanske ni precis som jag reagerar på en hel del besvärligt i Paulus text. Jag fick en stor hjälp när jag läste och hörde om staden Korint, där församlingen Paulus skriver till finns. Det var en stad som var lite likt det bl.a. England använde Australien till mycket senare - man forslade dit brottslingar, prostituerade och andra som man såg som "löst folk"! Därför har Paulus skrivit på ett lite speciellt sätt tror jag (och har jag fått det förklarat). I vissa delar kan det låta som om han är bra trött på denna församling som ibland verkar ha väldigt, väldigt svårt att höra på vad han säger och istället hitta på alla möjliga tokigheter på egen hand... Thomas Cahill skriver i boken "Historien om Jesus" (sid 128) att "Galaterna (till vilka Galaterbrevet riktas, min anm) kan få saker och ting om bakfoten ibland, men korintierna tycks aldrig kunna uppfatta någonting rätt. - - - "Er självbelåtenhet", skriver Paulus med åtskillig ironi, "är inte särskilt välgrundad.""

(Just Cahills bok har hjälpt en Paulus-tveksam som mig mycket!:) Han är väl värd, och dessutom rolig,  att läsa!)

Kallelsen till Guds rike/Vårt dop

Två rubriker? Nej, bara en ny och en något äldre. Jag tycker dock att de hänger så ihop och ligger så nära varandra att båda fick vara med, tror att ni kommer att förstå vad jag menar.

Jag tycker att detta med dopet på många sätt är djupt fascinerande! Men kanske inte i den teologiska mening ni nu tror... Det jag tänker på mest är hur många ser på dopet som ren tradition. (Ev frikyrkliga läsare med troendedop i sin kyrka ber jag om ursäkt! Denna diskussion blir om barndop.)

Numer är det ju, efter många och långa och stundom ganska hetsiga diskussioner, dopet som är medlemsgrundande i Svenska Kyrkan (innan räckte det med att den ena förälderna var medlem så blev barnet det också).

När detta började gälla för c:a 10 år sedan fanns det präster som "tog chansen" att än mer tala med föräldrarna om vad dopet egentligen innebär. Men se det var inte populärt!

En kyrkoherde i södra Sverige, Bertil Franck, gick så långt att han inte ville döpa de barn vars föräldrar deklarerade att de ville att barnet skulle döpas endast för att det "är tradition". Han framhärdade t.ex. i att det ju i dopritualen står "NN, jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn." Inte "Jag döper dig till ..." när föräldrarna sade att "barnet måste ju ha ett namn!".(Alla har ju namn! Skatteverket sköter den saken... Även när kyrkan skötte folkbokföringen så anmäldes namn, hade inget samband med dopet, prästen frågar/frågade "Vad heter barnet?" inte "Vad ska abarnet heta?")

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå dessa föräldrar, som tycker att kyrkan ska döpa mest för att de vill ha en fest för barnet, att kyrkan har en vacker lokal, att det är tradition i familjen. Jag tycker faktiskt att det är ganska respektlöst. I vilket annat sammanhang skulle man gå in och begära att få utnyttja lokal, personal osv men göra helt enligt egna regler? (Detta förekommer ju även vid vigslar och begravningar t.ex. För att inte tala om skolavslutningar...)

Naturligtvis vill jag att människor ska komma till kyrkan! För att döpa sina barn, begrava sina döda och allt däremellan. Men jag skulle önska att folk då hade lite mer respekt för det kyrkan står för...

Det är fullkomligt självklart att vem som helst, i vilken "fas" av sökande man än är ska kunna komma till kyrkan! Kyrkan är till för att hjälpa människor vidare, var man än befinner sig i funderingar kring tron. När det gäller t.ex. dop och begravning (där har jag själv i arbetet hört en hel del...) handlar det dock ofta om att kyrkan bara självklart ska ställa upp vad du själv än egentligen tycker om den...

Nu tror jag i och för sig att det hos de allra, allra flesta av dessa människor ändå finns en längtan och en nyfikenhet, men att man kanske inte kan/vågar/vill uttrycka det. Och där kommer kyrkans ansvar in väldigt tydligt!

För vad gör egentligen kyrkan i detta? Väldigt många, både präster och andra, verkar mest bara vara glada åt att det ändå döps nya barn och inte bry sig särskilt mycket om resten... Den präst, kyrkoherde (em numer) Bertil Franck, som blev lite frontfigur för de präster som ville tala lite mer om just tron och vad dopet faktiskt innebär med föräldrarna - de blev bra illa sedda av många! Bertil Franck t.ex. blev kallad till biskopen för att förklara sig...

Jag tycker faktiskt att kyrkan (detta gäller långt ifrån alla! Men tyvärr ofta alltför många i beslutandeställning.) är ganska feg! I dopritualen talas om att barnet döps in i församlingen, in i den kristna gemenskapen och att föräldrar och faddrar ska "...vara förebilder och förebedjare för honom/henne/dem och tillsammans leda på trons väg genom livet." som det läses i slutet av dopgudstjänsten. Varför kan man inte stå för att det är så man tycker och önskar?

Missförstå mig inte nu! Naturligtvis ska kyrkan ta emot dem som vill vigas, döpa barn, begrava sina döda mm i kyrkan! MEN - i detta måste ju kyrkan också stå för tron. Kyrkan bygger på Guds ord i Bibeln, på tron på Jesu liv och gärningar o.s.v., och att då t.ex. ställa upp med lokal för skolavslutningar men acceptera att prästen inte ens få läsa välsignelsen... Tala om självförnekelse! Eller när en församling faktiskt diskuterade att låta en borgerlig begravning hållas i kyrkan (andra bra lokaler fanns i närheten, som ofta användes i dettta syfte). Där gick kyrkoherden in och sade nej.

För att försöka mig på en sammanfattning menar jag alltså inte på något sätt att människor ska nekas kyrkans tjänster, men jag förstår mig absolut inte på varför man vill ha dem även om man själv närmast förlöjligar dem som faktiskt tror på och lever för Gud och Jesus. (Jodå, det har jag stött på bra många gånger.) Varför vill man döpa sitt barn men helst inte ens ställa upp på ett samtal med prästen innan? "Det räcker väl med att han/hon vet vad barnet ska heta?" Som sagt så inser jag att det kan bero mycket på rädsla, egen osäkerhet kring tron och så, men ändå?
Jag vill väldigt gärna att människor kommer till våra kyrkor och hör och ser och "smakar" vad som där sägs och predikas, men jag önskar att man då gör det utan alltför många fördomar och med samma respekt som man skulle visa i så många andra sammanhang där man känner sig osäker och "nybörjaraktig".

På kyrkan själv vilar ett väldigt stort (det största faktiskt) ansvaret i detta! Kyrkan måste ju våga stå för sin tro! Visst tolkar vi olika och det finns olika riktningar även inom SvK men det är egentligen inget problem i just detta. Kyrkan är för oss alla grundad på Bibeln, på Fadern, Sonen och den helige Ande! Jag tror att kyrkan skulle vinna väldigt mycket i respekt och förtroende om vi vågade säga det lite mer! En kyrka som gör (redan gjort...) sig känd för att ställa upp på väldigt mycket och bara vara så väldigt, väldigt glad att människor alls vill komma... Nej, där tror jag förtroendet ryker all världens väg!
(Jmf en politiker som "vänder kappan efter vinden", hur många röster ger det?)

Kanske inte så mycket till reflektion över dagens texter... Men ändå... Dopet är viktigt! Jag hoppas givetvis att varenda unge ska döpas in i den världsomspännande församling vi alla döpta tillhör. Men jag hoppas då också att föräldrar ska få veta vad dopet faktiskt innebär, och att barnet ska få hjälp att förstå det när det är stort nog. Att vara döpt innebär ju så otroligt mycket mer än att vara medlem i den lokala församlingen/SvK och därmed kunna gifta sig och begravas där. Dopet innebär en gemenskap med Jesus och, mer påtagligt för många kanske, en gemenskap med alla andra döpta kristna världen över!

Allt gott!
Eva

Tisdag

Tillsammans med måndag och onsdag en lite "undanskymd" dag i påskveckan. Så vad händer? HÄNDER det överhuvudtaget något?

Jo det gör det helt klart, för i evangelierna är det denna dag som får allra mest uppmärksamhet. 11 av evangeliernas 89 kapitel handlar om just tisdagen i påskveckan.

Jesus är i templet. Han talar till folket, han debatterar med präster och skriftlärda, Han "sätter ner foten" i en hel del frågor.

Mycket av det som sägs kanske kan sammafattas i frågan om templet är till för människorna eller människorna för templet. Som jag förstår det tyckte Jesus att det fanns de som tjänade i templet snarare för egen vinnings och berömmelses skull än för Guds skull och folkets. (Ett problem som väl funnits här i landet också i olika tider...)

I dagens svenska kyrka kan jag tycka att det snarast blivit väl mycket av att låta kyrkan vara för människor. Man har dragit det så långt, det att alla ska känna sig bekväma i kyrkan att man då och då gör avkall på alldeles för mycket av den tro man ändå ska stå för.

Låt mig ge ett exempel som jag tycker visar detta:

För ett antal år sedan gjordes en broschyr för att presentera kandidaterna till kyrkovalet i en Stockholmsförsamling. Bl.a. ställdes frågan om ett favoritställe i Bibeln, och flera svarade "Bergspredikan!". (Matteus evangelium kapitel 5-7) Jag frågade en av dem om han hade läst hela Bergspredikan nyligen? Jag var nämligen väldans nyfiken på om han förstått hela och stod fast vid att det var favoritstället i hela Bibeln.

Det dessa människor tänkte på var givetvis "Den gyllene regeln" i Matteus 7:12. "Du ska göra mot människor vad du vill att de ska göra mot dig." Och det är ett underbart avsnitt, men det är mycket långt ifrån allt som sägs i den predikan!

I Bergspredikan finns mycket som är långt ifrån enkelt! Det är där Jesus säger att vi ska älska våra fiender t.ex. Hur många av oss orkar leva upp till det?

Nu är det inte så att jag vill göra Jesus till någon dyster "kravmaskin" som hindrar oss från att leva livet! (Undrar hur många fester Han är på enligt evangelierna...) Men jag tycker ändå mycket illa om de försök som ständigt görs att göra Honom bara "gullig"!

Missförstå mig inte nu - Jesus är det mest kärleksfulla man kan tänka sig! MEN - Han har en hel del krav på oss! Krav att leva som Gud har tänkt sig, för att Han vet att det är det bästa. Att säga att Jesus ju älskar alla människor och därmed mena att det inte spelar någon roll hur vi lever blir helt enkelt inte rätt. Jag tycker och tror t.ex. inte att du kan "buffla" dig fram i livet och "köra över" andra människor till höger och vänster och samtidigt hävda att du är kristen. (Om inte annat vill du nog inte att andra behandlar dig så...)

Jesus ÄR kärlek! Men en kärlek som också kräver sitt. Och jag förstår egentligen inte varför det idag är så kontroversiellt i många delar av t.ex. Svenska Kyrkan att säga det! Är det egentligen så mycket konstigare att anpassa sig till Jesu ord än att anpassa sig till, bara som ett exempel, ett partiprogram?

Om många verkligen tycker att Bergspredikan är favoritdelen i Bibeln blir jag jätteglad! För då skulle de förmodligen kunna förklara en hel del för mig.... Jag har hört predikningar och lektioner i Bibelskolan om både dessa kapitel och andra där Jesus är allt annat än gullig, och det är faktiskt det jag älskar mest med Honom! Han älskar oss så att han vill ställa till rätta det som blivit fel, hjälpa oss att se Guds vilja och mening med våra liv. Och precis som en förälder kanske inte alltid uppfattas som "snäll" av barnet som får bannor när något gått snett kan man ändå vara säker på att Jesus lika väl som föräldern älskar barnet av allt sitt hjärta.

Jag önskar att Jesus i alla lägen kunde få vara mer "hel". Att man inte, som ofta sker idag, bekänner sig till den "gullige" eller den revolutionäre "stränge" Jesus.

Naturligtvis ska kyrkan vara till för alla människor! Men när det som idag ofta verkar innebära att kyrkan ändrar sin lära efter "tidens tand" så att man inte alltid känner igen den... Nej - då vill jag inte riktigt hänga med längre! (Jo, jag är med i Svenska Kyrkan, men i EFS som är dess väckelsegren och av många ses som alltför "fundamentalistisk"... "Fundament" betyder egentligen "grund" och används väl ofta väldigt fel numer.)
Utan någon som helst annan jämförelse kan man ju fråga sig om människor skulle gå in i t.ex. en politisk förening och kräva att de skulle ändra sitt program åt totalt motsatt håll? Eller skulle du gå med i en förening för fågelskådande och kräva att ni började leta efter kräldjur istället? Underliga jämförelser? Kanske, men åt det hållet tycker jag att det ibland blir i kyrkan.

Därför gläds jag åt uppropen för papperslösa flyktingar och för sjuka. Inte för att jag kanske alltid håller med, men för att kyrkan där går i de spår Jesus också trampade upp - de där makten ifrågasätts och utmanas.

Hade Han varit bara den gullige hade vi inte brytt oss det minsta om denna vecka! För då hade Han inte retat upp och skrämt de styrande i templet så till den milda grad att de kände sig tvungna att döda Honom...

Så låt Jesus vara "hel"! Låt Honom vara både gullig och förskräckligt besvärlig!

Allt gott!
Eva