Som hund och katt

(De där stod "sedan alltid" i mormors köksfönster ihop med några andra. Numer bor de hos mig.)

Det här inlägget är kanske lite mer inom kategorin "dagboksanteckningar" än många andra men så använder jag ju bloggen också. Den som läser vidare är "varnad"!

Jag har nämnt här att jag mår oerhört dåligt av att numer vara utan hund, för första gången i hela livet faktiskt. (Familjens första var 8 månader äldre än jag.) Jag har varit öppen med det också i andra sammanhang och bl.a. på facebook fått kommentarer typ "Ja men du har ju katten!". (För att inte tala om alla "Du har ju Jesus!" men det är ett annat inlägg i huvudsak...)

Nu ska jag direkt säga att jag givetvis är oerhört glad jag har siamesen! Inte tal om annat. Men...

Mina funderingar kretsar sedan 7 månader mycket kring varför saknaden efter Assar, hunden, är så förlamande enorm. Vad är det som gör att katten inte är allt jag behöver så att säga. (Ja ja ja, men nu talar vi om hund och katt och inte teologi!)

Jag lever ensam. Inte bara i meningen jag inte har egen familj utan i mycket även i andra bemärkelser. Jag är övervägande introvert men har i många sammanhang försökt öva mig på att vara mer sällskapsmänniska. (Direkt gruppmänniska blir jag aldrig.) Tyvärr lärde jag mig nog väldigt tidigt i livet, innan den ålder när man inser mycket är ett spel, att det inte spelade så stor roll vad jag gjorde, det blev inte bra nog ändå. Ser mig inte som ett offer dock! Det är så livet kan vara bara.

Hundar däremot.... De tar dig för den du är, accepterar dig som du är, blir din vän hur du än är.

Jag skaffade min första egna när jag var 16. Idag tror jag att det var mycket för att äntligen få någon som garanterat stod på min sida. Och SOM han gjorde det! Var dag under det tyvärr korta liv han fick. Men det kom efterträdare. 8 stycken av samma ras.

Nu kan någon säkert tänka att om jag inte haft hundarna hade jag sökt mig mer mot människor och gjort det lättare för mig. "Lättare..." tänker jag då och suckar lite. Jag såg ett TV-program i veckan om hundar och deras olika användningsområden, lite om historiken hund-människa. Där var en ung kvinna diagnosticerad med aspebergs med. Hon hade fått en s.k. servicehund, mycket för att komma ut mer, för att veta att hon alltid hade en vän med sig, någon som stöttade henne och garanterat stod på hennes sida o.s.v. Jag känner igen mig mycket i hennes berättelse, även om hennes framtid ter sig ljusare än vad min blev. Hon hade svårt att gå ut innan hunden kom, jag sitter idag inne för jag har ingen anledning gå ut. (Finns fler anledningar där men det är en.)

Var kommer då katten in?
Helt enkelt (eller "enkelt") i skillnaden mellan hund och katt. Jag har min 3e katt nu och har aldrig ångrat jag skaffade första. (Alla 3 siameser.) Katter är underbara om än ibland rätt knäppiknasiga djur, precis som hundar. Katt är naturligtvis ett mycket gott sällskap. Men... När jag tänker på mitt eget och varför livet utan hund känns så tomt även fast jag har katten kvar kommer jag fram till en sak - katten blir inte, för mig, vän på samma sätt.

För mig har promenaderna, även när jag muttrat om väder, huvudvärk eller brist på lust, med hund varit så oerhört viktiga och då inte minst i den vänskap/sammanhållning de skapar. Hunden och jag har upplevt saker tillsammans. Sett saker, mött andra, råkat ut för saker. I mycket det många gör med andra människor men som jag har "använt" hund till, p.g.a. vad jag upplevt och därmed lärt (av människor) eller kanske för att jag delar diagnos med kvinnan jag såg. (Ej utrett och det är inte lätt få göra vid min ålder.)

Varför skriver jag detta? Vem tror jag har intresse av det så pass att jag t.o.m. publicerar det?
Svaret är väl att jag dels gärna vill beskriva något om varför jag mår som jag gör, dels att jag gärna ville skriva något om hur viktigt det kan vara med hund för många, många av oss. Alla vi som inte riktigt lyckas passa in och bli accepterade som vi är, vi som av olika skäl kan ha svårt lita på människor - en hund accepterar, går att lita på.

För mig har det varit rent livsviktigt att kunna ta med mig hunden och gå ut och gå när jag blir alltför frustrerad, mått alltför dåligt, givetvis också när vi bara gått ut för att trivas ihop. Tyvärr kan jag inte göra detsamma med katten hur glad jag än är att jag har honom. (Med människa? Det är faktiskt inte ett alternativ alls, där kommer alltid kraven in, de man slipper med hund där man bara kan vara.)

Jag önskar så att fler skulle vilja förstå hur, faktiskt, livräddande det kan vara med hund och kanske är förståelsen större numer. Själv funderar jag vidare på hur jag ska överleva utan för för mig är det verkligen som jag skrev i en kommentar på ett socialt media - "No dog, no life".

Allt gott!
Eva

Får "jag" plats alls?

(Tanken är att bären mycket sällan är till nytta ett och ett, ett ensamt bär är inte så mycket att bry sig om. Är det Guds tanke också - att bara i flertalet finns nyttan, rikedomen, användningen?)


Nu har det varit uppehåll här igen och jag muttrar över mig själv. Och visst - jag skulle gärna ha bloggen mer ständigt igång, få mig själv till att skriva regelbundet och så, men jag fungerar inte på det viset. Den här bloggen är väl inte riktigt tänkt att fungera så heller. Visst vill jag rätt ofta "nå ut" som det heter men allra mest är den för egna funderingar, att få ner en del i skrift.

Sedan jag skrev senast har jag drabbats av vad som för mig är ren katastrof, mentalt/psykiskt sett. En förlust som för mig är så stor och faktiskt livsförändrande att jag inte tror jag kommer tillbaka. (Och det är fakta faktiskt.) Det kom dessutom som "påspädning" till en annan mycket tärande sak som pågått nu 1.5-2 år.

Mitt liv är allt annat än lätt just nu och det väcker naturligtvis många tankar, tankar om människors göranden, och våra levnadsvillkor och, besvärligaste funderingarna, om Gud.

Vem är Gud egentligen? Vilken är Guds natur, egentligen? Har jag, Eva, alls något värde för Gud?

Det sista där, om mitt värde, där är mitt svar numer ett klart nej.

Det här väcker många funderingar kring detta med "jag" naturligtvis. Är "jag" i meningen den enskilda personen, alls viktig? Nu visste jag inte att jag skulle hamna i dessa funderingar när jag köpte en bok som jag nu läser, läser i korta stycken för den sträckläsning jag brukar ägna mig åt klarar jag inte nu. Boken heter "Utan västerländska glasögon. Nya perspektiv på Bibeln" och är skriven av E. Randolph Richards och Brandon J. O'Brien (Argument förlag 2013) och jag hittade den via Bibelbutiken. Jag köpte den utifrån mitt intresse för "back to basics" när det gäller evangelierna. (Min tanke är att vi i mycket kommit alldeles för långt ifrån t.ex. bemötandet av varandra jmf med de första kristna.)

Jag kan verkligen rekommendera boken! Nu är pastorerna som skrivit båda amerikaner och har då ett lite annat utgångsläge än vi i Sverige men vi står ju inte så långt ifrån varandra i mycket ändå. Den ene av dem har varit missionär bl.a. på Sulawesi och gör många och intressanta jämförelser med den kulturen. Den andre är kyrkohistoriker. Om inte annat så väcker boken tankar om vad vi alla faktiskt kan behöva som förförståelse, hur vi skulle förstå så mycket mer av Bibelns berättelser om vi kunde lite mer om kulturen som rådde där och då historierna utspelade sig.

Boken kommer då in också på detta med "jag" - hur ffa vi i västerlandet är så jag-fixerade, så uppväxta med/uppfostrade till att i första hand tänka i jag-termer. Bl.a. berättar de att Jeremia kapitel 29 vers 11 "Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren, välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp." ofta ges till studenter i USA som ett löfte - Nu går du ut i livet på egna ben men oroa dig inte för Gud kommer se till allt går bra!

Men handlar den texten om enskild person? Nej, inte i oginal för där talas till Israel som folk när de står inför fångenskap och slaveri (bortförandet från Jerusalem). Att skriva den så, som ett löfte till enskild person... Jag tänker det kan ge oerhört mycket ångest om inte allt går bra i livet!

Och det är väl där någonstans jag står idag, även om den versen aldrig getts till mig på samma sätt. (Men jag kan ju säga att Rom. 8:28, som lyder ungefär citerad ur minnet: För den som älskar Gud går allt väl. kan ge ack så jobbiga funderingar...)

I Jeremia talar Gud till Israel/judarna som folk. De ska föras bort, många kommer att dö eller lida på andra sätt men Israel, folkstammen, kommer att överleva och komma tillbaka till Jerusalem. Det går egentligen inte att göra om detta till att gälla enskild person.

Är det då alltid så med Gud blir min fundering. Bryr Han sig någonsin om oss som enskilda personer eller är vi bra bara "i flock" eller som bären på klasen?

Idag är det där mina tankar landar.

Mina tankar kan gå så långt som att det där med att leta efter det enstaka fåret har mer att göra med att vilja kunna räkna in 100 får istället för 99, att det snarare är en fråga om rikedom än omtanke om det enskilda fåret.

Det går så långt som att när jag tänker på hur jag faktiskt känt Gud använt mig (särskilt vid en händelse så sent som för ett år sedan) då var jag "nyttig budbärare" för det och se'n spelar jag ingen roll.

Kanske är det så det ska vara? Vi ska lyda Gud, det är jag helt med på, men innebär det då också att vi ska acceptera att Han tillåter våra liv att gå i kras när vi visat oss villiga att lyda? Jag gissar så.

Nu kan jag nästan höra alla "Men Gud ÄLSKAR dig visst!", "Du får din belöning i himmelen!", "Allt ordnar sig alltid!" och det, för mig, värsta - "Vi lever i en fallen värld! Det är människors göranden bara, inte Guds! Han vill inte detta!".

Nu vet ni för lite om mitt liv då men jag kan säga att det är då väldigt mycket som Gud inte sägs vilja med som Han ändå tillåter... Visst är det människors göranden i mycket, även kristna människors, men jag lever idag med tankar om att Gud gläntat på dörren när jag bultat men ständigt, igen och igen och igen, slår igen den i ansiktet på mig.

Tron har jag givetvis kvar, frågan är väl snarare om jag helt missförstått Gud och Hans natur.

Är detta hädiska tankar? Skrämmer jag kanske någon som läst ända hit? Möjligt, men då får det vara så. För mig är det djupt andliga funderingar, mycket, närmast oerhört, viktiga funderingar. Jag har inga svar. Jag vet inte var jag ska hitta ens delsvar för Gud är tyst.

Oavsett vad ni anser om mina tankar - jag tror att de bottnar i något vi skulle behöva tala mer om, vår jag-centrering även i många kristna sammanhang, för jag undrar om det inte är därifrån funderingarna kommer; ur att vi, kanske i huvudsak i västerländska samhällen, ser/sett för mycket till känslor och jaget och för lite till Gud och gudsbilden som den presenteras i Bibeln.

Får "jag" plats alls eller behöver jag arbeta mer med mig själv för att komma bort från mig och mitt helt? Aldrig bry mig om mig själv för jag är så oviktig i "det stora hela"? Jag är inte säker på att jag klarar det. Var står jag då i förhållande till Gud?

Allt gott!
Eva

Gömma sig bakom Jesus?

(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Vad håller vi på med?

Ja det var det som for genom min hjärna när jag läste på SvT Nyheters hemsida igår. Läste där de rapporterade vidare från Sveriges Begravninsbyråer hur mycket färre personer som numer kommer på begravningar o samlingen efteråt.

Även om det nu har hunnit gå ett antal år sedan jag sjukpensionerades så drar rubriker om just begravningar/begravningsverksamhet till sig mitt intresse. (Jag trivdes kanske lite väl bra med det arbetet, vilket gav sjukdomsutbrott till slut.) O den här artikeln väckte minnen o samma sorgsenhet som då när vi först började tala om problemet kollegor emellan.

Problemet att många människor idag ser på begravning som vilket annat möte som helst, något som man kan ha tid till eller ej.

Jag minns väldigt väl första gången jag blev, faktiskt, riktigt irriterad på en familj/släkt. En gammal person hade dött o till mig på besöket för att ordna för begravningen kom den nyblivna änkan/änkemannen tillsammans med några barn o vuxna/halvvuxna barnbarn. Ett rätt stort sällskap o jag kan ju avslöja att man som kundmottagare kan ta ett extradjupt andetag bara för det - det kan vara många åsikter om kista, blommor o annat som ska fås ihop.

Den här familjen lät den närmast efterlevande ta besluten om just kista, blommor, musik o annat o besöket flöt på väldigt bra o smärtfritt för denne. Tills vi kom till datum....

Hade vi 7 almanackor på bordet förutom min?
"Nej, den dagen ska jag träffa NN för lunch så det går inte!"
"Jag har tandläkartid den dagen."
"Vi har tänkt (har tänkt!) åka på semester den veckan! Så då går det inte!"
"Vi måste nog till banken den dagen, om vi ska hinna få lånet så vi kan beställa nya köket i helgen."
Ungefär så lät det.

Jag blev mer o mer illa berörd, om inte annat för att jag såg hur det här samtalet, alla förbehåll o ursäkter, påverkade den som just blivit ensam. Det är dock en tunn lina man går på som kundrådgivare när det gäller hur mycket man kan o bör säga.

Just det här besöket hände det dock något som värmde hjärtat. Ett av barnen till de avlidna gav mig en blick, tittade på sin mer o mer ledsna förälder, nickade kort o röt i - "Vad HÅLLER ni på med??? Vi ska begrava mamma/pappa o ni sitter o tjafsar om luncher, tandläkare o resor? Boka om det!!!"
Jag ska inte påstå de andra gjorde några glada miner men datum bestämdes efter hur änkan/änkemannen ville.

Jag minns inga detaljer om vare sig familj eller själva begravningen men det här mötet där vi bokade för begravningen sitter kvar i hjärnan o dyker upp då o då när jag hör något om hur människor prioriterar sin tid. Nästan alltid numer verkar vi prioritera efter vad vi tror att vi måste med tanke på vad "alla andra" gör. O i hur stor grad det riskerar att innebära att vi dels inte bryr oss om varandra på djupet (de i familjen som helt enkelt inte såg den närmastes sorg över bråket om dag), dels hamnar i en ytlighet som jag tycker förskräcker.

Självklart inser jag att sådant här till stor del kan bero på att vi är så rädda för döden att vi helst inte vill gå på en begravning o inse dess realitet. Det mesta annat tänker vi oss ju ha fixat så att livet ska vara så där skimrande o perfekt som vi tror att det ska vara för att vi ska vara lyckliga (vi tror oss i alla fall ha möjligheter bestämma allt själva...). O så kommer döden o gör sig påmind! Inte vill vi att döden ska finnas? Det "får" ju egentligen inte finnas något som kan göra oss ledsna, fattar inte livet det?

Jag tror att det här är oerhört farligt, rent av livsfarligt. Det är sådana här attityder som, i sin förlängning, bidrar till att så många unga mår så dåligt idag. Det här att vi (många av oss) tänker att inget, absolut inget, får "ställa till det" o t.ex. göra oss ledsna eller ens lite sårade. Då gapas det om kränkthet även om det liksom bara är livet som händer. Mycket jag läser o hör får mig att undra vart realismen tagit vägen? Vad tror vi att livet ska vara egentligen? Det är mycket, mycket sällan en människa kan gå genom livet utan sorger o besvärligheter. (Den som gör det skulle jag tycka rätt synd om för de lär sällan mycket.)

Det är bra att sådana här nyheter presenteras, som den om hur färre är med på begravningar. Det är bra för jag tror att vi är i stort behov av att diskutera mer hur vi lever, vad vi förväntar oss av livet.

Alla i familjen var med på begravningen o jag kan närmast garanter att ingen av dem idag ångrar att de sköt på lunchen, bokade om tandläkare o bank samt åkte på semester en vecka senare är först tänkt.

Allt gott!
Eva

Att människor överlever!

Tänk vad människan är underbart stark!

Jag har skrivit på min andra blogg i helgen om ett par som miste sin lilla dotter i förra veckan. Hon dog i livmodern precis innan hon skulle födas.

Och en av de första tankarna som kommer i mitt huvud är: HUR ska de klara detta?

Men jag vet ju att många tyvärr har drabbats på liknande sätt under alla år, några har även kommenterat att de själva råkat ut för liknande.

Just detta med barn som dör känns ju ofta extra "orättvist". Men spelar det någon roll NÄR?

Nu gällde detta ett litet barn som föräldrarna inte ens får en chans att lära känna. Jag vet de som tänker att det skulle vara värre med ett barn man levt med och mer "sett vem det är". Men var går gränsen då? 2 år? 7? Eller 25?

Min mormor och morfar miste sin son när han var knappt 50, i en cancer som sakta bröt ner honom under några år. Skulle det vara "värre" eftersom det fanns fler minnen kring honom? Jag tror inte det. Sorg kan aldrig någonsin jämföras!

Nu i samband med detta har jag som sagt fått veta om fler som drabbats liknande. Och en som mist sin vuxne son nyligen. Här på gården dog en hundvän nyss, och lämnade 2 "nästan-vuxna" barn. Jag tänker också på dem jag haft som kunder under arbetet på begravningsbyrå som mist barn (bara vuxna i mina ärenden).

Och jag tänker på den fantastiska styrka, den underbara livskraft som trots allt finns och funnits i de människor som lämnats!

Den ensamstående mamman vars adopterade barn tog sitt liv - jag minns när jag mötte henne något år efter och hon konstaterade att hon faktiskt kunde glädjas åt våren igen.

Min mormor och morfar, som kunde glädjas åt barnbarnet sonen gett dem - "Han finns ju lite kvar!"

Den kvinna jag arbetade ihop med en tid som miste sitt barn efter 7 månaders graviditet som senare fick ett syskon efter en helt normal graviditet - som talade om sina 2 barn och faktiskt kunde le vid minnet av det första barnet.

Vad människan är fantastisk! Vad stark livsgnistan ändå är! Tänk att hoppet verkligen är det sista som överger människan!

(Och detta går naturligtvis att överföra på så många situationer, men nu var det detta som var aktuellt.)

All världens kramar skulle jag vilja sända till dem som sörjer! Och jag ber att ni alla ska få se hur världen ljusnar lite, lite för var dag som går. Vissa minnen gör ont alltid, men jag tror mig veta att människans styrka gör att man till slut kan se det vackra också.

Allt gott!
Eva

("Veckan som gick" fick självklart utebli - annat var viktigare nu.)

Att vara människa

(Kärleksört. Jag tror att ni kommer att förstå varför...)

Jag måste skriva lite mer om den man jag för några inlägg sedan beskrev som en "nästan-idol". (När jag skrev att jag nog inte HAR idoler, men kan beundra och respektera människor oerhört för vad de är och gör.)

Tomas Sjödin alltså.

För mig handlar det om att finna det som inspirerar och ger tankar, och han är en av dem som är bra på att få oss att "tänka vidare".

När husorganet Dagen kom idag (har e-prenumeration så det är bara fredagens tidning som kommer hem) visade det sig att där fanns ett reportage om en föreläsning han hållit. För vårdanställda/studerande om jag förstod rätt. Och , återigen med reservationen att jag förstått rätt, handlande om att våga ta livet som det är, våga hoppas, våga förändra - men också våga säga att "just nu ORKAR jag bara inte!". (Kolla http://www.dagen.se/  där kan ni hitta honom i arkiv också!)

När jag nämde honom förut skrev jag väl att han och hans fru har 3 pojkar, varav 2 dött i en ärftlig sjukdom? I artikeln skrivs att han berättar om när deras Karl-Petter dog. Han och hans fru (minns tyvärr inte namnet - HAN är offentlig inte hon. Snyggt tycker jag.) hade efter många om och men bestämt sig för, och kommit iväg på, en resa till Italien. Läkarna har försäkrat att just nu är sonen så pass bra, allt fungerar - Åk ni!.

Så står de och ser en vacker utsikt över dalar och hav. Telefonen ringer. Ambulanspersonalen har gjort vad de kunnat, men Karl-Petter är död.

Vad gör man med det?

Det står i artikeln, och jag har hört Tomas säga det liknande tidigare: det blir ett väldigt "brottande" med tankar  men för deras del blev slutsatsen "Att vila är att ta ansvar!". Han och hans fru behövde verkligen denna semester! Ingen, och allra minst Gud, skulle kräva att de orkade hela tiden!

Jag skrev i min andra blogg, http://fyrfotingar.blogspot.com/ den 30 januari om något Tomas sagt och som jag verkligen försöker hålla i mitt hjärta.

Jag tror att det var i "Tankar för dagen" i P1 för några år sedan. Tomas berättade om hur han, i ganska stor brådska, satt sig med en snabablunch på nå't ställe. Den enda plats som fanns ledig var bredvid en lite äldre man.

Denne man började berätta något. Söka kontakt. Vara lite "jobbig" för den som har bråttom. Och Ts reaktion var den som vi alla har i den situationen:vi svarar knappt. Vi låtsas som vi inte hör. Vi är plötsligt väldigt intresserade av de vi läser.

Men mannen var envis och T gick in i samtalet.

Själva samtalet gav väl inte så mycket kanske. Men eftertanken... Gissningen var att denna man kan ha varit en ganska ensam människa - kanske gav det här att Tomas alls samtalade med honom mer än vad någon av oss kan förstå? Och det gav en försening på kanske 10 minuter! Det är väl våra medmänniskor värda? Väldigt få av oss är så viktiga att vi inte kan ta oss den tiden! (Ingen tror jag!)

En annan sak jag minns mycket väl är en berättelse om hur Tomas och en annan "nära-idol" talade om stress och prestationsångest. T berättade att han klagat inför vännen biskop Martin (Lönnebo, emeritus från Linköping) om hur han inte fick det allra minsta gjort. Och biskop Martin svarade: "
Men du! Det är viktigt att låta själen hasa på i filttofflorna ibland!"

Att vara människa tror jag är just så'nt: att ta sig lite tid med andra. Och att låta själen bara hasa på ibland. Jag tror att de två råden innehåller mycket av det som gör ett bra liv, ett bra sätt att vara människa.

Allt gott!
Eva