(Kärleksört. Jag tror att ni kommer att förstå varför...)
Jag måste skriva lite mer om den man jag för några inlägg sedan beskrev som en "nästan-idol". (När jag skrev att jag nog inte HAR idoler, men kan beundra och respektera människor oerhört för vad de är och gör.)
Tomas Sjödin alltså.
För mig handlar det om att finna det som inspirerar och ger tankar, och han är en av dem som är bra på att få oss att "tänka vidare".
När husorganet Dagen kom idag (har e-prenumeration så det är bara fredagens tidning som kommer hem) visade det sig att där fanns ett reportage om en föreläsning han hållit. För vårdanställda/studerande om jag förstod rätt. Och , återigen med reservationen att jag förstått rätt, handlande om att våga ta livet som det är, våga hoppas, våga förändra - men också våga säga att "just nu ORKAR jag bara inte!". (Kolla http://www.dagen.se/ där kan ni hitta honom i arkiv också!)
När jag nämde honom förut skrev jag väl att han och hans fru har 3 pojkar, varav 2 dött i en ärftlig sjukdom? I artikeln skrivs att han berättar om när deras Karl-Petter dog. Han och hans fru (minns tyvärr inte namnet - HAN är offentlig inte hon. Snyggt tycker jag.) hade efter många om och men bestämt sig för, och kommit iväg på, en resa till Italien. Läkarna har försäkrat att just nu är sonen så pass bra, allt fungerar - Åk ni!.
Så står de och ser en vacker utsikt över dalar och hav. Telefonen ringer. Ambulanspersonalen har gjort vad de kunnat, men Karl-Petter är död.
Vad gör man med det?
Det står i artikeln, och jag har hört Tomas säga det liknande tidigare: det blir ett väldigt "brottande" med tankar men för deras del blev slutsatsen "Att vila är att ta ansvar!". Han och hans fru behövde verkligen denna semester! Ingen, och allra minst Gud, skulle kräva att de orkade hela tiden!
Jag skrev i min andra blogg, http://fyrfotingar.blogspot.com/ den 30 januari om något Tomas sagt och som jag verkligen försöker hålla i mitt hjärta.
Jag tror att det var i "Tankar för dagen" i P1 för några år sedan. Tomas berättade om hur han, i ganska stor brådska, satt sig med en snabablunch på nå't ställe. Den enda plats som fanns ledig var bredvid en lite äldre man.
Denne man började berätta något. Söka kontakt. Vara lite "jobbig" för den som har bråttom. Och Ts reaktion var den som vi alla har i den situationen:vi svarar knappt. Vi låtsas som vi inte hör. Vi är plötsligt väldigt intresserade av de vi läser.
Men mannen var envis och T gick in i samtalet.
Själva samtalet gav väl inte så mycket kanske. Men eftertanken... Gissningen var att denna man kan ha varit en ganska ensam människa - kanske gav det här att Tomas alls samtalade med honom mer än vad någon av oss kan förstå? Och det gav en försening på kanske 10 minuter! Det är väl våra medmänniskor värda? Väldigt få av oss är så viktiga att vi inte kan ta oss den tiden! (Ingen tror jag!)
En annan sak jag minns mycket väl är en berättelse om hur Tomas och en annan "nära-idol" talade om stress och prestationsångest. T berättade att han klagat inför vännen biskop Martin (Lönnebo, emeritus från Linköping) om hur han inte fick det allra minsta gjort. Och biskop Martin svarade: "
Men du! Det är viktigt att låta själen hasa på i filttofflorna ibland!"
Att vara människa tror jag är just så'nt: att ta sig lite tid med andra. Och att låta själen bara hasa på ibland. Jag tror att de två råden innehåller mycket av det som gör ett bra liv, ett bra sätt att vara människa.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar