tisdag 19 oktober 2010

Ibland tvivlar man...

...på delar av mänskligheten!

Igår råkade jag för en gångs skull se "Fråga doktorn" på SvT. De talade om brottsoffer och deras problem.
Bl.a. så intervjuades en ung grabb som blivit svårt misshandlad.

Och det som fastnar i mitt huvud är egentligen inte det faktum att han blev slagen - utan hans berättelse om hur de som fanns i närheten reagerade. Eller faktiskt INTE reagerade...

Jag såg inte riktigt, riktigt från början, men om jag förstod det hela rätt blev han angriper av ett gäng högerextrema mitt på dagen (i Göteborg?). Det fanns gott om människor som rörde sig i närheten och till sist var det väl någon som i alla fall ringde polisen. Men ingen gjorde något.

Tycker jag då att de skulle ha gett sig in i detta och riskerat skador själva? Nej. Men som Carin Götblad (länspolismästare här i Stockholm) sa': "När det finns så många människor i närheten så måste det vara möjligt att gå ihop ett antal och gå emot och protestera! Pågående misshandel har stoppats på det sättet mer än en gång."

Jag blev vittne till en bra brutal och helt oprovocerad misshandel på t-banan för ungefär 1.5 år sedan. 2 unga killar kom in i vagnen. Jag hade sett den ena på perrongen och kommenterat till den jag talade i telefon med att: där är en kille som fått i sig för mycket av ett eller annat. Han såg helt enkelt "hög" ut.

(Senare fick jag veta att han och hans kompis då nyss misshandlat en kille där, som dock lyckades springa undan.)

I vagnen satte sig den ena mitt emot en man. Och plötsligt böjer han sig fram och ger den mannen en örfil och så är det igång...

Nu gav jag mig inte in i detta... Jag är 159 cm "lång" och väger dryga 60 kg. Och jag är varken modig eller dum nog att ge mig i kamp med 2 adrenalinstinna (o förmodligen påverkade av t.ex. Rohypnol) killar i knappa 20-års åldern. Men tack och lov gjorde några andra vad de kunde. Och jag hörde att en person fick kontakt med föraren samt att flera andra ringde polisen, vilket jag hade gjort annars. Med glädje minns jag att vi var flera som ändå försökte även att ta hand om den misshandlade.

Idag talades på radio (mitt älskade P1!) om hur unga personer idag oftare och oftare får mycket stora skulder för att de döms att betala skadestånd. Som exempel togs de unga män som nu ska upp i rättegång om en brand i en skola i Göteborgstrakten. Kravet på skadestånd är på många miljoner och man talade om hur hela deras liv förstörs av att aldrig kunna betala.

Och det kan inte vara rätt! Kommer du ut i vuxenlivet med sådana skulder så gissar jag att det är lätt att ge upp helt och strunta fullkomligt i hur ditt liv blir. MEN jag tror faktiskt att det ändå är viktigt med skadestånd! Killarna i misshandlen där jag senare vittnade blev dömda till betydligt mindre belopp - men jag tror ändå att det är en viktig markering. Att :du måste faktiskt ta ansvar för vad du gör! (Killarna i Göteborg har visst sagt att de "bara" skulle bränna en bil och inte förstod att den kunde rulla iväg och antända något annat...)

Så kommer vi till dagens "mardröm": Man talar på nyheterna om slutplädering i rättegången om våldtäkt, människorov och sexuellt utnyttjande av barn. Ni vet - den rättegång som blivit mycket omtalad också för att tingsrättens personal hotats.

10 "män" står åtalade för att under ett dygns tid fraktat en 14-årig flicka runt mellan en lägenhet och en klubb. TRETTIO män ska ha "använt" denna flicka under detta dygn!!! En flicka som av 2 psykologer omtalas som en som inte ens den som möter henne för första gången kan tvivla på är handikappad. (Enligt psykologerna är hon på ung en 10-årings nivå.)

"Männen" som åtalats är enligt Ekot mellan 16 och 67 år. 

Och då är vi tillbaka vid skadestånd. Jag tycker att de ska dömas att betala mycket höga sådana till flickan! Och den som häktats för hot mot tingsrätten personal och polis ska, om han fälls dömas på samma nivå. Men jag tycker också att de yngsta ska ha möjlighet att få en viss sänkning just pga ålder. Om de får leva på existensminimum i ett antal år är inte fel. Men de måste få möjlighet att få rätsida på sitt liv också. Inte redan från start ha skulder som gör att de hindras från att hyra bostad mm. För annars gör vi nog oss i "resten" av samhället en väldig otjänst, när de känner sig utanför utan någon som helst möjlighet att komma in. Då tror jag att vi riskerar att skapa än farligare brottslingar - de har ju inget att förlora.

(De äldre "männen" däremot - de tycker jag faktiskt gott kan stå för vad de gjort.)

Naturligtvis skulle det vara svårt att sätta en åldersgräns, men det handlar om politiskt beslut.

Och ja - naturligtvis har jag skrivit "män" helt medvetet! De som kan behandla en ung flicka, eller vilken kvinna/pojke/man som helst så är inte värda att kallas män rakt av! Och inte heller de som hotar "lagens väktare" eller vittnen! Kan du inte stå för vad du gör så låt bli! (Har hört av min vän som suttit inne länge, men nu är fri från både det livet och missbruket, att många av hans vänner bland kriminella också tycker att det är fegt och "ovärdigt".)

Det enda goda i detta är minnet av grabben från TV igår - han berättade att han kommit vidare, vågade gå på den plats där det hände och faktiskt såg fram emot sitt fortsatta liv! Jag önskar honom, tjejen i det andra målet, andra offer och er alla

Allt gott!
Eva

1 kommentar:

Team Nelson / Ordringen. sa...

Har tänkt på hur ofta vi talar på hundsidorna om att det är ägarna som bär skulden till om hundarna förvandlas till mördarmaskiner och inte vilken ras de tillhör.
De här s.k. männen som förvandlas till monster måste ju också nånstans ha fått en fullständigt vriden bild av verkligheten.
Jag har under hela mitt liv kämpat för att vi inte ska glömma förklaringarna till varför det går snett men jag måste ärligt medge att jag alltmer blir övertygad om att man måste ta ansvar för sitt eget och andras liv.
Jag känner snart bara avsky för de män som kan utnyttja småtjejer/killar.