Får "jag" plats alls?

(Tanken är att bären mycket sällan är till nytta ett och ett, ett ensamt bär är inte så mycket att bry sig om. Är det Guds tanke också - att bara i flertalet finns nyttan, rikedomen, användningen?)


Nu har det varit uppehåll här igen och jag muttrar över mig själv. Och visst - jag skulle gärna ha bloggen mer ständigt igång, få mig själv till att skriva regelbundet och så, men jag fungerar inte på det viset. Den här bloggen är väl inte riktigt tänkt att fungera så heller. Visst vill jag rätt ofta "nå ut" som det heter men allra mest är den för egna funderingar, att få ner en del i skrift.

Sedan jag skrev senast har jag drabbats av vad som för mig är ren katastrof, mentalt/psykiskt sett. En förlust som för mig är så stor och faktiskt livsförändrande att jag inte tror jag kommer tillbaka. (Och det är fakta faktiskt.) Det kom dessutom som "påspädning" till en annan mycket tärande sak som pågått nu 1.5-2 år.

Mitt liv är allt annat än lätt just nu och det väcker naturligtvis många tankar, tankar om människors göranden, och våra levnadsvillkor och, besvärligaste funderingarna, om Gud.

Vem är Gud egentligen? Vilken är Guds natur, egentligen? Har jag, Eva, alls något värde för Gud?

Det sista där, om mitt värde, där är mitt svar numer ett klart nej.

Det här väcker många funderingar kring detta med "jag" naturligtvis. Är "jag" i meningen den enskilda personen, alls viktig? Nu visste jag inte att jag skulle hamna i dessa funderingar när jag köpte en bok som jag nu läser, läser i korta stycken för den sträckläsning jag brukar ägna mig åt klarar jag inte nu. Boken heter "Utan västerländska glasögon. Nya perspektiv på Bibeln" och är skriven av E. Randolph Richards och Brandon J. O'Brien (Argument förlag 2013) och jag hittade den via Bibelbutiken. Jag köpte den utifrån mitt intresse för "back to basics" när det gäller evangelierna. (Min tanke är att vi i mycket kommit alldeles för långt ifrån t.ex. bemötandet av varandra jmf med de första kristna.)

Jag kan verkligen rekommendera boken! Nu är pastorerna som skrivit båda amerikaner och har då ett lite annat utgångsläge än vi i Sverige men vi står ju inte så långt ifrån varandra i mycket ändå. Den ene av dem har varit missionär bl.a. på Sulawesi och gör många och intressanta jämförelser med den kulturen. Den andre är kyrkohistoriker. Om inte annat så väcker boken tankar om vad vi alla faktiskt kan behöva som förförståelse, hur vi skulle förstå så mycket mer av Bibelns berättelser om vi kunde lite mer om kulturen som rådde där och då historierna utspelade sig.

Boken kommer då in också på detta med "jag" - hur ffa vi i västerlandet är så jag-fixerade, så uppväxta med/uppfostrade till att i första hand tänka i jag-termer. Bl.a. berättar de att Jeremia kapitel 29 vers 11 "Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren, välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp." ofta ges till studenter i USA som ett löfte - Nu går du ut i livet på egna ben men oroa dig inte för Gud kommer se till allt går bra!

Men handlar den texten om enskild person? Nej, inte i oginal för där talas till Israel som folk när de står inför fångenskap och slaveri (bortförandet från Jerusalem). Att skriva den så, som ett löfte till enskild person... Jag tänker det kan ge oerhört mycket ångest om inte allt går bra i livet!

Och det är väl där någonstans jag står idag, även om den versen aldrig getts till mig på samma sätt. (Men jag kan ju säga att Rom. 8:28, som lyder ungefär citerad ur minnet: För den som älskar Gud går allt väl. kan ge ack så jobbiga funderingar...)

I Jeremia talar Gud till Israel/judarna som folk. De ska föras bort, många kommer att dö eller lida på andra sätt men Israel, folkstammen, kommer att överleva och komma tillbaka till Jerusalem. Det går egentligen inte att göra om detta till att gälla enskild person.

Är det då alltid så med Gud blir min fundering. Bryr Han sig någonsin om oss som enskilda personer eller är vi bra bara "i flock" eller som bären på klasen?

Idag är det där mina tankar landar.

Mina tankar kan gå så långt som att det där med att leta efter det enstaka fåret har mer att göra med att vilja kunna räkna in 100 får istället för 99, att det snarare är en fråga om rikedom än omtanke om det enskilda fåret.

Det går så långt som att när jag tänker på hur jag faktiskt känt Gud använt mig (särskilt vid en händelse så sent som för ett år sedan) då var jag "nyttig budbärare" för det och se'n spelar jag ingen roll.

Kanske är det så det ska vara? Vi ska lyda Gud, det är jag helt med på, men innebär det då också att vi ska acceptera att Han tillåter våra liv att gå i kras när vi visat oss villiga att lyda? Jag gissar så.

Nu kan jag nästan höra alla "Men Gud ÄLSKAR dig visst!", "Du får din belöning i himmelen!", "Allt ordnar sig alltid!" och det, för mig, värsta - "Vi lever i en fallen värld! Det är människors göranden bara, inte Guds! Han vill inte detta!".

Nu vet ni för lite om mitt liv då men jag kan säga att det är då väldigt mycket som Gud inte sägs vilja med som Han ändå tillåter... Visst är det människors göranden i mycket, även kristna människors, men jag lever idag med tankar om att Gud gläntat på dörren när jag bultat men ständigt, igen och igen och igen, slår igen den i ansiktet på mig.

Tron har jag givetvis kvar, frågan är väl snarare om jag helt missförstått Gud och Hans natur.

Är detta hädiska tankar? Skrämmer jag kanske någon som läst ända hit? Möjligt, men då får det vara så. För mig är det djupt andliga funderingar, mycket, närmast oerhört, viktiga funderingar. Jag har inga svar. Jag vet inte var jag ska hitta ens delsvar för Gud är tyst.

Oavsett vad ni anser om mina tankar - jag tror att de bottnar i något vi skulle behöva tala mer om, vår jag-centrering även i många kristna sammanhang, för jag undrar om det inte är därifrån funderingarna kommer; ur att vi, kanske i huvudsak i västerländska samhällen, ser/sett för mycket till känslor och jaget och för lite till Gud och gudsbilden som den presenteras i Bibeln.

Får "jag" plats alls eller behöver jag arbeta mer med mig själv för att komma bort från mig och mitt helt? Aldrig bry mig om mig själv för jag är så oviktig i "det stora hela"? Jag är inte säker på att jag klarar det. Var står jag då i förhållande till Gud?

Allt gott!
Eva

Mer eller mindre välsignade?

(Ni förstår kopplingen jag tänker mellan rubrik och bild - större av stor välsignelse, eller är välsignelsen av olika sort, som äpplena?)


Min första rubrik var "Kristna A- och B-lag?" och det säger väl också en hel del om det jag funderar kring - delar en del kristna in oss efter hur man tycker sig kunna se på "utanverket" att Gud har välsignat oss? Kan man överhuvudtaget avgöra sådant genom att se en människas yttre eller dennes ägodelar/sociala framgång?

Det här är något jag funderar på rätt ofta och nu fick jag en extra knuff att skriva om det efter att ha läst flera texter senaste veckorna som på olika sätt får mig att tänka än mer. Texter där författarna/skribenterna ofta verkar se det som självklart att om du bara är kristen "nog" så får du framgång i ekonomi, arbete, familjeliv o.s.v. Framgångsteologi alltså.

En text talar om att de saker Gud ger som välsignelse om man lever ett liv som behagar Honom - ägd bostad, bil, sommarstuga, båt, resor - ju kan ta för mycket tid sköta så man inte hinner med det man borde göra i församlingen riktigt och jag kan förstå tanken. Jag förstår tanken att man inte ska tillåta framgångarna ta tid från Gud men samtidigt är det mer än lätt läsa in annat i de här orden, nämligen att den som lever ett liv som behagar Gud ska förvänta sig en mängd materiella belöningar för det.

Är det bibliskt?
Jag skulle svara nej. Inte för att det skulle vara obibliskt att äga saker, det är det inte, men att säga att Gud välsignar med saker om du lever ett liv enligt Hans vilja. För vad säger det till alla de som inte har alla de där sakerna? Är de inte tillräckligt kristna, lyder inte Gud tillräckligt? Det är oerhört farligt att säga sådant.

Nu är det här ju inget nytt. Det är inte ens något som bara gäller ekonomi och s.k. socioekonomisk framgång. Framgångsteologin dyker upp då och då i lite olika skepnader. Tyvärr tror jag också att den finns mer dold eller undanskymd i en hel del sammanhang där vi inte ser den lika tydligt som när en författare eller talare rakt ut säger att Gud välsignar med villa och resor.

En typ av framgångsteologi finns i det att den som är singel fast man är över giftasvuxen/barnafödande ålder inte ses som lika värdefull i församling eller Guds rike, inte ses ha följt Guds befallning. En typ av framgångsteologi finns också i att den fattige inte ses lika värdefull i församlingsgemenskapen som den rikare. Den sjuke som man kanske kan tycka synd om men ändå ha en tanke om typ "Varför blir h'n inte helad? Vad har hänt eftersom Gud inte svarar på bön?".

Jag vet att det är betydligt fler än jag som då och då får en känsla av att ses som B-laget av kristna eftersom vi inte har familj, god ekonomi, kanske inte är helt friska o.s.v. Vi avfärdas lätt med att vara allt från lättkränkta till att helt enkelt ha fel, alltid av de som har allt det där som man "bör" ha som god kristen.... Jag har mött det i såväl Svenska Kyrkan "i stort" som i EFS och i frikyrkosammanhang.

Det är djupt obibliskt!

Jag har inte hittat något i Bibeln som säger att materiell framgång eller dess motsats skulle vara ett sätt att mäta någons tro. (Att Gud förser oss med det vi behöver är en annan sak.) Ibland snarare tvärtom faktiskt.

När jag är på "så'nt" humör undrar jag istället om de som predikar framgångsteologi snarast söker ett sätt att försvara sina levnadsvanor. Döljer sig ett smått dåligt samvete över att ha så mycket och kanske inte dela med sig som man tänker man egentligen borde bakom detta? Det hoppas jag inte, inte alls! Men tanken dyker upp.

Det verkar även inom kristenheten bland en del finnas ett klart behov av att känna sig lite bättre. Det är så sorgligt. Och djupt obibliskt.

Ingen av oss människor kan säga att den ena eller andra är mer eller mindre kristen. "För om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud uppväckt honom från de döda ska du bli frälst. ---Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Romarbrevets 10 kapitel, 9-13) 
("Rikedom" där handlar lika mycket om andlig rikedom som materiell, om inte mer.)

Vi måste på alla sätt motarbeta de tendenser som finns till att skapa kristna A- och B-lag! I kristenheten i stort men också i våra egna sammanhang. Se dig omkring i din egen församling - hur ser det egentligen ut där? Du som "har allt" - försök att verkligen sätta dig in i hur den som har mindre känner i er gemensamma församling. Fungerar gemenskapen verkligen för alla? Du som har mindre - hur ser du på den som har mer? Som mer välsignad? Mer älskad av Gud? Sträck på dig och vet att det inte är så! Låt dig inte luras in i sådana tankar för de kommer sannerligen inte från Gud.

Välsignelse kommer i många olika skepnader, enligt Guds vilja. Ibland kanske i form av lyckad ekonomi, familjeliv och liknande men lika gärna i ett gott liv med mindre pengar och ensamboende. Guds välsignelse/kärlek till den enskilde kan aldrig någonsin läsas ut av materiell (världslig) rikedom. Glöm aldrig det!

Jag ber om Guds rika välsignelse, hur den än uppenbarar sig, över alla.

Eva

Hemlöshet i annan form...

... än det vi kanske vanligast menar med ordet- det snurrar en hel del i mina tankar just nu.

Jag läser just nu Tomas Sjödins bok "Den som hittar sin plats tar ingen annans" som väl i grunden kan sägas handla om en resa i aposteln Tomas (han som, rätt felaktigt tänker jag, ofta kallas tvivlaren)fotspår, fysiska o givetvis andliga. 

Nu har jag rätt många sidor kvar att läsa men jag fastnade så för något i mitten att det måste skrivas om här. Något som verkligen "talar till mig" (vilket den som läst förra inlägget kanske förstår allra bäst då).

Tomas citerar/sammanfattar där lite av det han antecknat vid ett föredrag av Göran Rosenberg. G.Rs föredrag handlade om jag förstår rätt om hem o hemlöshet i flyktingströmmarnas tid o han i sin tur citerar österrikiske författaren Jean Améry, överlevande från Auschwitz. Det handlar då om det tyska ordet "heimat" som ju användes flitigt i den tyska krigspropagandan men som ju egentligen står för så mycket mer än det svenska "hembygd" ofta gör. Det står för inte bara den fysiska platsen utan också en psykisk/andlig. 

Jag får citera några rader direkt ur boken:

"Jag uppfattar Rosenbergs sammanfattning av hemlösheten hos Améry ungefär så här: Att vara hemlös är att sakna fast mark under fötterna. Det är att sakna en plats där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket, och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är och vad man gör."

Särskilt sista meningen har jag läst x antal gånger för den är så oerhört viktig. Den sammanfattar det jag ser som det absolut viktigaste för en människas liv.

Det sammanfattar också väldigt väl vad jag vill se i en kristen församling, men tyvärr ser det långt ifrån alltid ut så. Tyvärr faller ju även kristna in i den bedömning o "statusstege" som samhället i stort använder för att kategorisera människor. Inte alls alla givetvis men fullt tillräckligt många ser den med utbildning, stabil ekonomi, familj o.s.v. som lite "bättre"/intressantare/mer värd att lyssna på t.ex. Andra kan ofta få nog så mycket goda ord när de ställer upp o ordnar praktiska saker men sällan eller aldrig lyssnas till om de kommer med egna funderingar i diskussioner.

Hårda ord? Kanske det men just för att jag så gärna vill se annat särskilt i kristna kretsar (andra sammanhang är dock alls inte glömda...) så känner jag att det behöver skrivas här o kanske diskuteras både här o där. O tro för allt i världen inte att jag undantar mig själv från misstankar om att bete mig fel i sådant här! Ingen av oss är felfri.

Den där sista meningen, o kanske särskilt andra halvan, är så stark! Läs igen: "Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är o vad man gör." 

Jag har i några s.k. vänrelationer känt att jag egentligen bara betytt något när jag kunnat "göra nytta" för den andra personen eller det andra sammanhanget. Mina tankar, vad jag vill, hur jag mår o.s.v. har varit egalt bara jag kunnat ställa upp o göra det eller det eller det. Jag har känt mig som någon "nyttopryl" som man plockar ur skåpet vid behov o efter utfört arbete ställer in igen tills nytt behov uppstår. Jag kan ju avslöja att de "vänner" jag uppfattat/märkt handla så inte längre finns i min telefonlista...

Nu ska då ingen, särskilt då den som inte är så hemma i kristna kretsar, tro att det är så folk behandlar varandra i församlingar allmänt. Alls inte! Men det finns där o bland en del i rätt hög grad o därför måste det faktiskt diskuteras. Nu tänker jag att det här är viktigt var som men än mer "vakenhet" för sådant kräver jag faktiskt i kristenheten. Vi har alla olika gåvor, olika utbildning o sociala förutsättningar men jag vågar säga att alla, oavsett sådant, är lika viktiga. Visst - en viss utbildning ger dig många gånger större kunskaper men säger inte automatiskt att du vet o förstår allt, det kan vara ack så givande att höra även den outbildades tankar. (Måste berätta att en av de mest bibelbelästa som kom med de skarpaste frågorna o tankarna jag känt var helt outbildad o dessutom f.d. missbrukare. Den personen var verkligen en väckarklocka för många. Tyvärr inte i livet längre.)

Jag tror att det i alla församlingar talas om att man vill vara en välkomnande plats för alla (i alla fall i alla församlingar jag känner lite) men jag tror att det där måste diskuteras djupare. Jag tvivlar inte en sekund på att man verkligen menar vad man säger - men vad betyder det egentligen? Hur agerar vi egentligen i realiteten? Lever vi verkligen de där orden om att vara välkomnande för alla på samma sätt.

Är vi ett sammanhang där alla betyder något oavsett vem man är o vad man gör?
Tyvärr är mitt svar inte ett obetingat "ja" i alla lägen.

Allt gott!
Eva

Kyrkan full av folk eller kyrkan full av Gud?

Jag ska direkt tala om att jag inser det lite provokativa i rubriken för varför skulle det behöva vara någon motsättning i detta? Men faktiskt är det så det dels ser ut ibland, dels verkar som om väldigt många tänker. Jag hoppas kunna förklara mina tankegångar nedan...

Att jag skriver om detta just nu beror delvis på att Dagen igår publicerade en artikel om pingstförsamlingen United (Malmö) o den förvandling de genomgått. Artikeln är en intervju med deras pastor Magnus Persson o har rubriken "Så vände han United från party till Luther". Mycket läsvard!

Jag läste redan för något år sedan om Uniteds förändring o Magnus' o hans medarbetares funderingar i tidningen Teologi o ledarskap o började fundera redan då för detta är något som "ligger på mitt hjärta".

För att ta det kort så är det (som jag då förstått efter diverse artiklar jag läst, minns det är ni snälla) som hänt i United rejält omvandlande. Den församlingen startades väl av ett kompisgäng som ville se Jesus mer känd i Malmö. Man ville locka många o det blev "hejdundrande" gudstjänster med mycket lovsång o väl då lite som Dagens rubrik säger "party". Ledningen var givetvis otroligt glad över att så många kom o allt rullade på.

Så berättar Magnus i intervjun något som jag gissar måste ha varit rätt omskakande: Han satt i en gudstjänst o såg en video med vittnesbörd från församlingsmedlemmar men något började skava rejält när han hör att alla tackar United. "United förvandlade mig....", "Jag har United att tacka för allt...." o liknande. Vänta nu..... Jesus då? förstår jag Magnus tankar som.

Hans o andras i ledningen svar blev att gå in i bön o fundera på vad de skulle göra. Det har resulterat i mer liturgi bl.a. (Ni måste läsa artikeln faktiskt!) Det i sin tur har resulterat i färre besökare men som jag förstår ett rikare Gudsliv för de som är kvar.

Så - varför skriver jag då om en församling jag aldrig besökt o varför i all världen är Uniteds exempel så intressant?

Varför jag skriver om det är väldigt enkelt att besvara - jag tror att Uniteds "resa" är väldigt viktig för andra att lära sig av. Jaha, o varför är den det då? Jo, för att de vågat ta det där steget som kanske blir lite "tillbaka" men ändå för närmare det viktiga i våra liv, Gud.

Jag har rätt länge irriterat mig på o funderat mycket kring det med att det är så oerhört viktigt för t.ex. Svenska Kyrkan (SvK) att behålla så många medlemmar som möjligt. Man vänder o vrider sig, tar in yoga o mindfullness o låter tangopar dansa framför altaret under predikan. Man faktiskt vrider Guds ord så att de inte ska "skrämma bort" någon. Man tillrättalägger för hur omvärlden ser ut o man går med på de mest tokiga (teologisk sett) saker som folk vill vid bröllop, dop o begravningar. Allt för att behålla medlemmar.

Men är det verkligen det viktigaste?

Givetvis, alldeles väldigt självklart, vill jag att så många som möjligt ska vara med i kyrkan! Jag skulle vilja se fullsatta gudstjänster överallt varenda söndag! Men....

Vad är viktigast - en kyrka full av besökare eller en kyrka full av Gud? (Om då inte drömscenariot med båda alltid kan förverkligas.)

Min egen "resa" ger väl svar på hur jag tänker kanske:
Jag är döpt, har gått i söndagsskola o blivit konfirmerad, varit djupt engagerad som t.ex. kyrkvärd i "vanliga" SvK. Jag kommer från en släkt där mammas sida varit djupt engagerad i kyrkan (till mesta del rent praktiskt/politiskt) så kyrkan har alltid funnits med även om jag inte varit flitigaste besökaren. Jag har nog faktiskt alltid trott på Gud trots mitt milt sagt självständiga sinnelag, men långt ifrån hela livet levt som jag borde i den tron.

När jag hoppat av som kyrkvärd i min boendeförsamling, av flera skäl men mycket för att något "skavde", kände jag mig helt församlingslös under några år. Så fick jag en knuff av helig Ande (det får vi ta en annan gång...) o hamnade i S:ta Claras Lärjungaskola o blev lite senare medlem där. (S:ta Clara tillhör EFS inom SvK.)

Smått chockartat faktiskt!
Mycket lovsång. Händer i luften. Höga Amen o Halleluja. "Men hjälp! Är detta SvK eller Livets Ord???" (Jo, jag var rätt full av fördomar mot L.O....) Full kyrka nästan varje söndag o även de s.k. lärjungamässorna på tisdagar så välbesökta att mången SvK-församling skulle jubla o tacka Gud om de hade den uppslutningen en "vardagssöndag".

Helig Ande fortsatte sitt knuffande o rätt snart kände jag att det här i Clara faktiskt gav mycket av det jag längtat efter - klar förkunnelse enligt Bibelns ord men ockå mycket karismatik, lovsång, händer i luften, tro på förbön/helande o.s.v. Jag blev kvar o rätt engagerad i en del.

Efter några år började jag fundera vid en kvällsmässa.... Jag vet med mig att jag gärna dras med i "häftig musik" t.ex. Jag hade de flesta av mina vänner i församlingen. Vad var min egentliga grund för att vara där? Var det Gud eller det andra? Den utbrändhet jag bär med mig från ett tidigare arbete gjorde sig också påmind o jag gick väldigt nära den där väggen igen. Kände mig lite ute på en ökenvandring vad gällde tron. Dags att backa ett steg eller 5!

Så gick några år igen, år av funderande, bön o mycket läsande av Bibel o teologi. Sedan hamnade jag i Betlehemskyrkan där jag nu är. (Också EFS.)

Jag älskar fortfarande Clara o dess församling, Gudsnärhet, diakoni o annat men för mig behövdes något annat. Jag tror att det var mer tid för reflektion t.ex. Absolut inget ont om S:ta Clara i de orden! Det är bara så att församlingar har lite olika inriktning o Claras "tyngdpunkt" ligger mycket i det diakonala arbete som de ska ha all "cred" för.


I Betlehemskyrkan har vi också mycket lovsång. Ingen (vad jag vet) reagerar alltför mycket på händer i luften, höga Amen, Halleluja eller Jesus-suckar. Men....

BK tar sig då kanske lite mer tid för teologi/undervisning på ett annat sätt än Clara o det passar mig som kan tänka en hel del (kanske för mycket ibland). För mig är gruppen där vi samtalar om Bibeltexter o det faktum att prästerna har mer tid för enskilda samtal viktigt. För mig är det en typ av fördjupning som är rent livsviktig.

Jämförelsen med United då? Vart tog den vägen? Ett ögonblick....

I "vanliga" (ej EFS) SvK har man ju nu under väldigt många år på många sätt försökt anpassa teologin/förkunnelsen efter vad "folk vill ha" i många delar. Helt ärligt tycker jag att man alltför ofta o villigt hellre satt fingret i luften för att känna vart vindarna blåser i "världen" snarare än att satt fingrarna ihop i bön för att utröna vad Gud vill. Jag har hört ett antal präster som närmast muttrat äver S.ta Clara (för att inte tala om över Livets Ord t.ex....) o dess mer bibeltrogna förkunnelse. Jag fick t.o.m. höra av präster i min "boendeförsamling" att jag väl inte var riktigt riktig om jag gick till Clara för där var de ju så "gammeldags"....

Då funderar jag.....
Hur kommer det sig att S:ta Clara, Betlehemskyrkan o som jag förstår det t.ex. United ändå drar bra många människor? Även många unga kommer in som nya medlemmar. Är de fundamentalistiska stollar hela gänget?

Naturligtvis inte!
Jag känner mig bra säker på att det dessa församlingar gör är just det "framgångsrecept" många söker: en kombination av stark liturgi (alltså ordning o reda i gudstjänst för den som är osäker på ordet), karismatik (släpp in helig Ande kan man väl förklara det) o klar förkunnelse enligt Bibels ord.

Det kan säkert innebära att man tappar en del medlemmar. Med en klar förkunnelse kan det säkert finnas en hel del som tycker det blir "jobbigt". (Där kommer det in med att predika nåd o.s.v. men det tar vi inte här....) Evangeliet ÄR rätt jobbigt i mångt o mycket. Jag vill givetvis att alla ska komma till tro! Jag vill inte att vare sig SvK eller andra kristna samfund ska tappa en enda medlem, tvärtom få fler men.....

Trots allt måste vi ha det i tanken som Magnus säger i artikeln: "Medan vi ville vinna världen var det världen som vann oss.".





TACK till dig som orkat läsa ända hit! Jag lär återkomma till detta....

Allt gott!
Eva