Svensk hederskultur - visst finns den.

(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)


Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...

Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?

Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.

Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.

Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...

Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?

Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.

Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".

Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.

Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.

Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?

Bara en tanke.

Allt gott!
Eva

Gömma sig bakom Jesus?

(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Ninaninaninanna...

Den här boken, "Den farliga maktmänniskan" av Edin Lövås, fick jag tips om av en god vän nyligen. Ett mycket bra och gott tips för den är mycket läsvärd och informativ, rentav själavårdande delvis, trots att den nu är rätt gammal då andrautgåvan kom redan 1999. (Första 1989. Båda på Libris förlag.) En del känner kanske igen författarens namn men för andra är (var?) han pastor som ägnade mycket tid åt själavård, retreater och förkunnelse.

Nu är jag sedan länge intresserad av psykologi. Har inte läst så oerhört mycket kanske men intresserat mig för det jag fått syn på ofta. Jag hade också turen att på KomVux ha en mycket duktig lärare som själv var psykolog och som hade arbetat i skilda delar av psykiatrisk vård/omsorg, från vanlig mottagning över ungdomsmottagning till fängelse/rättspsykiatri. Av den läraren fick vi som ville en hel del fördjupningsmaterial, tips om sådant om vi ville.

Och det här med just maktmänniskor har åtminstone periodvis intresserat mig extra, de stöts ju på då och då genom livet och det finns kanske få jag har svårare att förstå.

En förklaring här: i ett förord skrivet av förlaget förklaras att Edin Lövås omväxlande använder orden "maktmänniska" och "psykopat" men att man i den svenska upplagan genomgående valt "maktmänniska" då Sverige och författarens hemland Norge tydlilgen hade lite olika förståelse av "psykopat" åtminstone då boken skrevs. För egen del ser jag nog "maktmänniska" som ett bra ord för att inte leda fel; "psykopat" tror jag alltför lätt avfärdas av många då människor klassade av psykiatrin som "äkta" psykopater ändå är relativt få. Det finns "grader i helvetet" så att säga.

En stor fördel med denna bok i min tanke är det faktum att den är skriven av en kristen man som ser detta med kristna ögon. Jag tror nämligen det är mycket viktigt att ta upp det här även i kristen kontext, om inte annat så för att jag tror (är bra säker på) att många kristna tänker att församlingar och kristna gemenskaper närmast är "vaccinerade" mot maktmänniskors beteenden. Vi är ju så snälla och omtänksamma, älskar varandra och lever i Jesu kärlek!

Så är det. Och det är just det som gör församlingar och kristna gemenskaper så sårbara för dessa människor...

Det här handlar om människor som inte drar sig för att framställa sig som de godaste av kristna samtidigt som de sprider "onda ord", kanske inte lögner men oerhört uppförstorade saker, om andra. Det är människor som gärna citerar Bibeln, talar sig varma om Jesu kärlek och budskapet om kärleken mellan kristna syskon samtidigt som de ägnar mycket av sin tid åt att konspirera och tänka ut hur de själva ska komma till makten, oavsett vilka "lik" de behöver kliva över. Det är människor som, trots (eller kanske på grund av?) sin egen brist på ödmjukhet och förmåga till verklig förlåtelse/försoning kräver sådant av sin omgivning. Det är människor som, fullt medvetet, härskar genom att söndra men då redan utsett de som ska beskyllas för splittring.

Det är människor som inte är ute efter något annat än personlig makt, kosta vad det kosta vill - de räknar inte ens in det vi andra skulle se som risk för "kostnad" i form av risk för sämre renommé för det kan de inte ens tänka sig den risken finns. Förmågan till självinsikt och därmed följande ödmjukhet är faktiskt noll. (Och det är alltså fastslaget vetenskapligt att den förmågan faktiskt är noll.)

Det vore konstigt om dessa personer inte då och då hamnade i kristna sammanhang faktiskt. Jag ser det nog som lika givet som att en pedofil söker sig till sammanhang där det finns barn. Det för att kristna just är snälla. Kristna fostras till kärlek, fostras till att tro väl om sin nästa, fostras till att alltid se de goda i varje människa. Och den fostran är god! Men den lämnar också kristna väldigt skyddslösa om en maktmänniska kommer in i sammanhanget och börjar härja. Kan det bero på att vi inte längre talar om ondska ens i kristna sammanhang som det gjordes förr, utan att ta tillbaka "svavelpredikningar"? Kanske. Edin Lövås vill inte kalla maktmänniskor onda men resonerar kring en möjlighet de ändå är beskyddade av det onda - med den splittring och förvirring, det förstörande av enskildas självkänsla och frimodighet och annat som dessa människor orsakar så blir det ändå ofta så att de faktiskt går det ondas ärenden.

Jag tror att det är mycket viktiga insikter som kommer ur denna bok. (Tyvärr slut på förlaget men jag skrev faktiskt ett mail med ett förslag om en tredje upplaga...) Edin Lövås skriver att det mellan de båda utgivningarna, alltså 1989 till 1999, har kommit en del nya insikter inom kristneheten som givit mer skydd men jag undrar hur han skulle tänka nu? Jag tänker att dagens samhälle/kultur där bekräftelse, att "jobba på sig själv och sin egen berömdhet" och liknande blivit så viktigt gör att en sådan här bok, åter, kan göra mycken nytta.

För hur många förstår (och vill förstå, jag skulle gärna slippa) att dessa maktmänniskor kanske inte går att "omvända" eller bota? Lövås berättar om ett fall där en psykolog behandlat en man i 15 år och tycker sig se en "eventuell" förbättring! Som sagt så tänker jag att det kan finnas olika grader av detta som faktiskt måste kallas fel hos människan. Det finns säkert de som kan fås att inse de gjort/gör fel, fås att förstå vad verklig medmänsklig kärlek och empati är men det är alls inte säkert med alla. Vad detta än beror på, medfött eller som förf. också talar om förvärvat av erfarenheter (dock då förmodligen med en grund i personligheten, en som förstärks genom åren) så måste det ändock ses till presumtiva offer i första hand.

De här människorna förstör andra! Oavsett det är i församling, arbetsliv eller i familj (många hustrumisshandlare är maktmänniskor, liksom kvinnor som plågar man och barn) så måste man våga se att deras framfart aldrig slutar väl för andra. Faktiskt aldrig. I deras spår finns alltid människor som mår dåligt, många gånger mycket, mycket dåligt och för deras skull måste kristna ibland kliva ur det som kan ses som lite naivt kanske. Vi måste våga se att alla människor inte vill alla väl, inte ens inom våra kristna gemenskaper alla gånger.

Nu ska jag dra iväg detta inlägg lagom men jag återkommer om detta för det är särskilt en sak med denna bok som gör mig så tacksam - Edin Lövås är mycket noga med att visa på det bibliska i att mota de här personerna. Han kommer med tänkvärda bibelcitat, både av Jesus själv men också Paulus, Judas och Petrus t.ex., som visar på att redan då var man väl medveten om det här problemet, att kristna kan vara lätta offer och att kristna då faktiskt har rätt försvara sig mot maktmänniskornas attacker.

Men det tar vi i senare inlägg!

Jag lånade boken på bibliotek och jag hoppas verkligen du som är intresserad av dessa frågor kan få tag på den den vägen eller annan. Själv kommer jag kolla mer noga om den kanske är möjig köpa någonstans, för den vill jag mer än gärna ha i hyllan.

Allt gott!
Eva

Ökenvandring.

(Tanke: Ja....Öken är det ju inte då men kan ändå symbolisera mitt tillstånd just nu. En stig som visserligen finns där men som det inte går att se vart den leder. Inte helt enkel att gå med rötter, stenar och annat och p.g.a. det inte heller särskilt lockande alla gånger.)


Jag har nog skrivit om det med s.k. ökenvandringar förut men det är väldigt aktuellt just nu. För många skulle mitt mående nog närmast "avskrivas" som depression. Punkt. Men då är det ju det att för mig (liksom för många andra kristna, just kristna, i min situation) tilkommer den andliga dimensionen, utöver den "vanliga psykiska" tänker jag då.

För mig här och nu handlar det om att det jag och många andra uppfattar som ren orenhet, rent okristligt, har dragits in och tillåtits härja i det sammanhang jag sett/delvis fortfarande ser (om än med tvekan) som mitt.

Att skvaller, rykten, mobbning, positioneringar och kotterier förekommer här och där är ju som det är. Vi lever i en fallen värld och vi människor beter oss som vi gör efter syndafallet, men... När det sker i en kristen kontext är det faktiskt värre. Som jag skrev i ett inlägg rätt nyligen så ska, verkligen SKA, vi kristna leva på annat sätt, bättre om man så vill, än den sekulära "världen". Vi SKA vara ett ljus för andra, likaväl som vi ska vara ett salt och därmed kunna påtala när andra behandlar varandra illa. Hur kan vi det när samma/liknande saker tillåts ske i våra egna sammanhang? Jag förstår den icke-troende som kallar kristna hycklare och annat av lika betydelse.

När sådant här då också sker i det sammanhang man (jag) vill kunna kalla hemma....
Jag är ensamstående. Har inte nära vän att tala med och inte heller familj/släkt. För mig är församlingen/det kristna sammanhanget familj. (Den egna? Ni kristna förstår det Jesus säger om svärd som ska gå genom familjer. Den där versen som Migrationsverket älskar att feltolka...) Nu har jag en själavårdare (väl insatt i detta) men det finns ju faktiskt gränser för vad man kan "kräva" av en sådan så jag sitter mycket ensam med funderingar, tankar och tårar.

Jag har varit med om dessa (själsliga) ökenvandringar förut. Idag vet jag att Gud finns där någonstans bland sanddynorna. Jag vet också att jag måste se till att sänka blicken och inte skälla Gud för allt. Det är lätt att, som jag gjort även denna gång, gräla med Gud om varför Han inte gripit in och stoppat dem som faktiskt förstört så mycket för så många, gjort så många så oerhört ledsna, vilsna och lämnat dem med en känsla av hemlöshet vad gäller församling. (Jag vet ju att vi är fler som är djupt berörda, lika förtvivlade, ledsna och faktiskt med ångest.) Det är människors val som ställt till detta. Några har gjort det av vad som ser ut som makthunger, andra har "hängt på" och lyssnat på rykten, skvaller och liknande för det har kanske varit det enklaste för att slippa bråk, slippa att själv råka illa ut på det sätt de fått se andra drabbas av. Att kristna människor gör valet att bete sig som skett nu.... Det kommer jag aldrig att förstå! (Vilket jag då på ett sätt kanske är glad för.)

Ökenvandringar är inte vad jag skulle kalla "trevliga". Min oro denna gång är om jag alls kommer ur den i det här livet. Det är inte lätt för alla att byta församling hur som, av teologiska skäl, och förutom det är min situation lite speciell (men där skulle det bli för privat och närgånget så det hamnar inte här). Jag har helt enkelt inte vare sig lust eller ork att börja om. Jag vägrar också att bli bortkörd på det sätt som vissa tydligen önskar. Böja mig under en kultur av mobbning, rykten och skvaller är givetvis lika omöjligt. På ett sätt blir det intressant se vad som sker men till stor del är skadan skedd och frågan är i vilken mån "folk" är beredda till omvändelse, för det är det som krävs. Inte de rop om "Allt är väl! Allt är väl!" och "Nu ska vi bara se framåt!" som hörs just nu. Tack och lov finns goda och kloka människor också som gör vad de kan. Men jag är ärligt talat rejält orolig för att verkligen stå hemlös vad gäller kristen församling/familj.

Just nu är öknen ändlös från min horisont. Jag har, förutom 2 söndagar framöver, ingenting att se fram emot. Det låter säkert "överdeppigt" men det är faktiskt sant. (Där är vi på det för privata igen.) Jag hoppas kunna göra åt någon timme då och då här men det ska finnas inspiration och något att skriva om också.

Se nu till att protestera - högt och ljudligt och envist - om ni ser mobbning, hör rykten och skvaller och dyl. i eget sammanhang! Jag (och fler givetvis) gjorde det men mötte tyvärr för envist (för att vara snäll...) motstånd. Jag hoppas och ber så att inte andra ska få uppleva detsamma som jag och så många andra gör nu.

Allt gott!
Eva

5:e budet - "Du skall inte döda!"

(Tanke: Att "dra ihop mörka moln" i någons liv kan döda på sitt sätt.)


... men "döda" själsligt - lite får väl folk tåla ändå?

Jag hörde nyligen en diskussion om hur Jesus inte alls avfärdar Gamla Testamentets bud så som en del ibland verkar vilja hävda. Då talades bl.a. om att många säkert och glatt säger att "Jag har då i alla fall inte varit otrogen och jag har definitivt inte dödat någon!" och så känner man sig "säker". I alla fall tills man läser Jesu ord om att bara man ser på en annan människa än sin lagvigda med åtrå så har man begått otrohet i sitt hjärta, och det är illa nog. En bra påminnelse till oss alla om hur allvarligt Gud ser på saker, oavsett vi har någon att vara ju otrogen mot eller ej.

Det där med "Jag har i alla fall aldrig dödat någon!" har jag funderat på då och då under många år. Jag tror, känner mig faktiskt rätt säker på, att de allra flesta av oss visst har gjort det. Inte fysiskt givetvis men psykiskt. Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig varit med i en mobb på något enda sätt, om inte annat så som tysta betraktare när någon råkat illa ut?

Nu ska jag erkänna en rätt ful sida/åsikt hos mig själv - jag är emot dösstraff delvis med ledning av detta. Dels tycker jag då att vi inte ska döda (om inte annat så för risken att vi faktiskt avrättar fel person, det har ju hänt och går inte att reparera), dels för att jag tänker att ett riktigt livstidsstraff är värre för den skyldige.

I det med dödsstraff gör jag en i vissas mening kanske lite underlig jämförelse med den som blivit mördad. Båda mister möjligheten leva klart sitt liv till den tid Gud bestämt annars men det är inte det jag tänker på. Att förlora någon som blir mördad ger ju familj, vänner och andra omkring livslånga sår, en typ av straff, att en nära anhörig, vän, liknande avrättas ser jag också till stor del som ett straff för de nära i tanke att den som dött inte längre lider och får ta konsekvenserna av sitt handlande.

Naturligtvis blir jag också väldigt berörd när jag läser eller hör om t.ex. en kvinna som blivit mördad efter en våldtäkt, men... Jag kan faktiskt också tänka att hon slapp leva med konsekvenserna, hur gärna jag än velat att hon skulle fått leva.

Vi pratar mycket om mobbning mot barn och vuxna, vi talar om offer för sexbrott, för rån, för traffiking för olika ändamål, offer för misshandel i nära relationer, för pedofili och en väldig massa andra offer men jag undrar om vi någonsin, ens i kristna kretsar, talar om detta som brott mot det 5:e budet?

Det är givetvis fullkomligt vidrigt att beröva någon livet rent fysiskt, att inte tillåta en mäniska att leva klart sitt liv, men jag tycker det är lika vidrigt, ibland värre, att mörda någon psykiskt. En del lyckas "komma igen" men långt ifrån alla och de flesta med oerhört många jobbiga stunder på vägen. Sår i själen är väldigt mycket svårare att läka än rent fysiska sår.

Jag tror att detta är något vi alla, och kanske framför allt vi i kristna sammanhang, måste tala om med ett mycket större och djupare allvar än vi gör idag. Särskilt i kristna sammanhang är min erfarenhet det blir "fint tal" om att älska varandra och vara allmänt snälla men sällan särskilt djupa samtal om det. Jag tror att vi måste någa tala om att man kan mörda en medmänniska på så många fler sätt än genom dödligt, fysiskt, våld. Om inte annat så i den "kultur" som ofta råder på sociala medier.

Vad klickar du egentligen "gilla" på? Jag gör fel där men vågar säga jag i alla fall försöker tänka mig för. Se'n drar mitt häftiga humör, min korta stubin och för tillfället mitt eget mående iväg mig ibland, men jag försöker ändå tänka ett steg till.

Jag hoppas naturligtvis fler vill se en lite bredare bild kring "Du skall inte döda!".

Allt gott!
Eva

De kärleksfullt kärlekslösa

(Tanke: Växten heter kärleksört, just här är de isiga/frostiga.)


Jag vågar säga att vi alla har stött på de här människorna, vare sig vi lever som kristna eller inte. Idag är de ju så väldigt vanliga, så vanliga att det väl snarast är de som är normen t.o.m.

De där som så ofta och ihärdigt talar om att vara kärleksfull mot alla, snäll mot alla, god mot alla.

Men är de det?
Jag svarar nej, ett klart nej.

Det här är människor som gärna och ofta talar om allas lika värde, allas rätt att göra, tänka, tycka och tro efter eget tycke och smak. Det är människor som faktiskt rätt ofta berömmer sig av sin fantastiska kärlek till allt och alla, sin givmildhet, sin öppenhet för alla och allt.

Men...

Det finns ett stort "MEN..." där.
Ett "men" som handlar om att de med "alla" egentligen menar "alla som gör, tänker, tycker och tror som jag". För att säga det med en beteckning som jag egentligen djupt ogillar så handlar det ofta om att man måste vara rätt "PK" för att omfattas av de här människornas kärleksfullhet.

Att det här förekommer i så stor omfattning i det som i kristna sammanhang talas om som "världen", i sekulära sammanhang är kanske en sak. (Kanske....) Tyvärr är det ju då så att det förekommer i stor, alldeles väldigt mycket för stor, omfattning även i kristna sammanhang.

Jag vet inte hur många gånger jag hört mäniskor tala sig rejält varma om att "gå i Jesu fotspår", "ta rygg på Jesus", "leva efter Jesu exempel" och liknande och det sedan visat sig att just de personerna är beredda att göra oerhört mycket allt annat än kärleksfullt mot andra, även (och kanske framför allt) mot kristna syskon. De talar gärna om hur "Gud är kärlek!" men verkar då tänka sig dels att Gud därmed aldrig skulle säga nej till något enda (vilket kan vara mycket kärlekslöst) dels att den kärleken gäller endast de som gör, tänker, tycker och tror som de själva. (Jag får en känsla av det där en del inom new age kan tala om och andra raljera över, att någon sett "ljuuuuuuuuuset" eller ej.)

På ett sätt smyger sig en viss beundran in hos mig. De är fantastiskt bra på att bara höra och läsa det de vill höra och läsa dessa människor! Jag undrar om inte hela min ekonomi vore löst och perfekt om jag fått säg en tjuga för var gång jag hört någon citera Johannes evangelium kap. 8 vers 11 där Jesus säger till kvinnan som riskerat att stenas för äktenskapsbrott "Inte heller jag dömer dig. Gå..." Där stannar de kärleksfullt kärlekslösa för slutet på den meningen lyder "...och synda inte mer". Tas det med så försvinner ju möjligheten att hävda att Jesus "bara är kärlek och aldrig krävande". Då faller hela deras resonemang, hela deras kärleksfullhet.

Tyvärr har vi då också en rätt stor skara som är ärligt kärleksfulla men då på sådant sätt att de inte kan, vill,vågar säga ifrån till dessa som inte bara förvränger Guds ord utan dessutom tillåter sig rent kärlekslösa, för att inte säga orena och rent elaka, behandlingar av de som inte gör, tänker, tycker och tror precis i deras smak.

Är det några som idag ska kallas hycklare precis som Jesus kallade en del så så är det dessa kärleksfullt kärlekslösa.

Kan man då känna igen dem och kanske skydda sig och andra? Jag muttrar en hel del nu över att jag inte insåg en del tidigare, det hade kanske kunnat skydda både mig själv och andra från de djupa sår vi har idag, en del sedan länge andra med färska sår. Idag är jag helt säker på att en insikt i alla fall stämmer: De som talar mest, högst och villigast om att följa Jesu kärleksväg, att "Gud är bara kärlek" och liknande det är de minst kärleksfulla när det kommer till den berömda kritan. Tyvärr, men så är det. (Undantag då givetvis präster, pastorer och andra som predikar/undervisar om kristen tro!)

Dessa kärleksfullt kärlekslösa är i min mening det farligaste vi har. I sin egoism, för det är det, drar de sig inte för att behandla andra med en orenhet som går helt på tvärs med Guds ord i Bibeln. De kan trampa ner folk lite "till höger och vänster" för egen vinning, popularitet, "berömmelse". OM någon skulle våga säga emot eller faktiskt kritisera vad de gör då kommer det gärna små tal om hur vi måste förlåta varandra och leva enligt Kristi bud om kärlek till alla. DÅ duger det men att de själva inte visat den kärleken ochförlåtelsen...?

Jag dundrar en del ja. Helt med flit för detta är så förskräckligt, förfärligt, orent och väldigt, väldigt kärlekslöst.

Lösning?
Jag vet inte men låt oss be för att dessa kärleksfullt kärlekslösa ska få känna den äkta kärleken i Jesu efterföljd. Det är de värda, på precis samma sätt som vi alla.

Allt gott!
Eva

Ord!

Ord har alltid roat mig. Inte så att jag är direkt nörd när det gäller t.ex. grammatik men jag är väldigt road av ord, ords betydelse och numer mycket intresserad av hur olika vi kan tolka ord. (Något som ju märks än mer nu när så många fler kan kommunicera i alla nätets kanaler och missförstånden ibland haglar och stormar.)

Senaste månaden är det särskilt två ord-/begreppspar som sysselsatt min hjärna när den haft tid för sådana funderingar, ord som dessutom ofta förekommer och är viktiga i en kristen kontext. (Mina funderingar kring orden hör ihop med skeenden i kristen kontext ja.)

Att lita på i jämförelse med tillit.
Att säga ursäkta i jämförelse med att säga förlåt.

Förstår ni hur jag menar?

Om jag konstaterar att jag litar på en viss person innebär det för mig att jag t.ex. litar på att den andre inte "snackar runt" om jag berättar något som jag inte skulle berätta för riktigt vem som. Jag litar på den personens omdöme som jag då tänker säger "Detta ska stanna hos mig.".

Om jag istället säger jag har tillit till någon så innebär det för mig att jag dessutom litar på att den personen inte "dömer ut" mig, oavsett vad jag kan ha att berätta om felsteg jag tagit t.ex. Tillit är för mig något mycket dyrbart och jag har nog inte känt det för mer än kanske 4 personer i mitt liv. Det finns betydligt fler jag litar/litat på.

(Jo, förutom fysiska personer har jag naturligtvis tillit till Gud. Tror jag... Vi är rätt osams för tillfället. Eller jag är i alla fall osams med Gud. Tilliten är kvar men just nu litar jag inte på Gud.)

Det andra ordparet, ursäkta respektive förlåt, har på sätt och vis kanske än mer relevans i kristna sammanhang. Jag har det senaste året (och även i tidigare perioder) hört människor komma med ofta ordrika och "fina" ursäkter men väldigt sällan be om förlåtelse.

Nu vet jag ju inte vad eventuella läsare tänker men för mig blir "ursäkta" ofta lika med det ibland rätt slarvigt och hastigt uttalade "Ursäkta då!" som ofta kan sägas i lite småsur ton. "Förlåt" är för mig ett betydligt "tyngre" ord. Säger jag förlåt så menar jag att jag inser jag gjort fel och är ledsen om jag sårat dig. "Ursäkta" använder jag nog mest i situationer typ om man behöver komma förbi någon i en matbutik eller så.

Det finns säkert många andra exempel på hur orden faktiskt blir viktiga, hur det faktiskt finns nyansskillnader som kan behöva tänkas på. Jag funderar på om det kan vara så att många vant sig vid att lite slarva med språket i och med internet? Man reagerar och skriver så snabbt, man har vant sig vid så många förkortningar som används för att det ska gå ännu fortare att få ur sig sin åsikt o.s.v. Jag tror då att det dels utarmar språket, om vi inte använder ord rätt med tanke på nyansskillnader, dels att vi riskerar alltför många missförstånd, sårande eller ej.

Jo, lite nördig är jag kanske...
(När det gäller "ursäkta" - "förlåt" handlar det för mig mycket om hänsyn mot varandra. Det får jag återkomma till tror jag....)

Allt gott!
Eva

Renhet, i församling och annars.

(Tanken är att många tankar, känslor och annat kan behöva malas för att bli renare i hjärta, själ och sinne.)


Då och då kan det läsas om anställda i församling någonstans i landet som råkat väldigt illa ut. Blivit utsatta för ren mobbning antingen från arbetsledare, kollegor eller av styrande i församling.

Jag har ett antal gånger blivit lite inblandad, mest som stöttning för den utsatte. Hittills inblandad på avstånd och ofta gällande någon som jag, i starten, inte känt eller ens vetat existerade. Mitt engagemang har var gång bottnat i min stora avsky för allt vad mobbning heter. (Där finns egna erfarenheter bakom ja.) Det har börjat med att jag skrivit några rader personligen till den utsatte eller ibland numer med att jag kommenterat något i sociala medier.

Kanske har de tillfällena varit bra, en sorts förberedelse för denna tid när en sådan här situation har kommit väldigt nära. Alltför nära om man ser till vad jag önskat och även trott skulle kunna ske.

Varje gång jag stött på sådant här har jag funderat mer kring detta med "kristen renhet" och då ffa i församling givetvis. Varje gång kommer jag också fram till samma svar - mobbning borde vara helt omöjligt i varje kristet sammanhang.

Det är orättfärdigt. Det är sannerligen inte att vare sig "gå i Jesu fotspår" eller att "ta rygg på Jesus". (Två i många kristna kretsar ack så vanliga talesätt att svänga sig med.)
Det är rent ut sagt orent.

Nu ska jag säga att jag kan ha lättare förstå (om än inte överse med) sådant här när det sker i en församling i "vanliga" Svenska Kyrkan där de styrande är valda i hög grad via sina politiska partier, alltså politiskt tillsatta, och som alla ärliga vet inte alltid bekännande kristna. Men när det sker inom EFS (i och för sig är EFS del av SvK men med egen organisation, eget styrsätt.) eller annan församling organiserad liknande, med förtroendevalda utsedda av eget årsmöte, rakt ur den gudstjänsfirande församlingen? Då blir det faktiskt än värre. Jag har nu då ett sådant "fall" nära och ett i nära minne sedan en tid.

Men "Vi är bara människor! Vi gör alla fel!" säger då många. Så är det, men... Jag tänker att samtidigt som jag håller med, respekterar, kan ta hänsyn till o.s.v. just det att det är så så är min tanke att vi har församlingen mycket för att hjälpa varandra att inte göra så stora fel ändå. Att vi enskilda gör fel - så är det sedan syndafallet, men just därför har vi församling/gemenskap för att hjälpa varandra att vandra så rätt och rent vi kan. Att då en församlings ledning på ett antal personer inte "styr rätt"...

Jag gör själv fel givetvis. Jag är dessutom oerhört envis och kanske inte alltid den bästa på att lyssna på kritik. Jag kan bli alltför arg, sur och tvär åtminstone tills jag får tänka igenom ordentligt på egen hand. "Grejen" är att jag då, även om jag inte alltid skulle bli så glad, förväntar mig att något kristet syskon eller, än hellre kanske, präst där talar om för mig att jag går fel.

Det talas ofta om att vi ska vara "Jesus-snälla", att vi ska förlåta (och helst också glömma, vilket alls inte är samma sak faktiskt och blir helt fel), bara se framåt och liknande. Jag tror det skapar betydligt djupare sår i en redan sårig situation. Och det är faktiskt inte heller bibliskt rätt. Jesus var visst snäll och talade mycket om förlåtelse men han sa också ifrån, rejält, när det behövdes. Likaså har flera av Nya Testamentets författare nämnt om hur församlingen ska leva och att man faktiskt kan behöva tillrättavisa varandra. Så är ju inte heller tillrättavisa lika med döma... Döma ska vi absolut inte. I kränkthetens tidevarv sätter ju dock alltför många = mellan de två sakerna. Helt fel i bibliskt mening.

Jag tänker att en av församlingens uppgifter är att visa på renhet och hur sådan kan gestalta sig. Jag menar alltså att väldigt få av oss klarar att leva så på egen hand och att församlingen där måste vara till hjälp.

Men då måste församlingens ledning (förtroendevalda) också visa på den renheten. Då kan inte, FÅR inte, mobbning förekomma utan måste motarbetas och aldrig någonsin bortförklaras oavsett om vi har olika åsikter, gör olika tolkningar av Guds ord eller annat.

Hur ska vi kunna vara saltet i världen om vi inte gör något åt denna orenhet som faktiskt verkar sprida ut sig mer och mer? Hur ska vi kunna vara ljuset som visar på ett annat, bättre, levnadssätt när vi tydligen tar till oss mer och mer av världens moral där mobbning p.g.a. t.ex. skilda åsikter närmast ses som ok i jakt på makt, karriär, berömmelse och "likes"?

Vi är ju i fastan och kanske kunde den ge hjälp åt tankar kring detta? Mina tankar kretsar där. Mina tankar kretsar faktiskt kring vart jag ska vända mig när det sammanhang jag trodde aldrig skulle förfalla till något sådant som mobbning visat sig göra just det. Mina tankar kretsar kring hur vi strävar efter mer renhet tillsammans istället för att släppa in dess motsats. För orenheten finns tyvärr helt klart här och där i svensk kristenhet.

Låt oss tilsammans be för renhet men låt oss också agera när vi ser dess motsats. För om inte vi som enskilda agerar vem ska då göra det, det ligger på allas vårt ansvar som medlemmar i församlingar, SvK likaväl som EFS, pingst, EFK eller andra.

Allt gott!
Eva

Mer eller mindre välsignade?

(Ni förstår kopplingen jag tänker mellan rubrik och bild - större av stor välsignelse, eller är välsignelsen av olika sort, som äpplena?)


Min första rubrik var "Kristna A- och B-lag?" och det säger väl också en hel del om det jag funderar kring - delar en del kristna in oss efter hur man tycker sig kunna se på "utanverket" att Gud har välsignat oss? Kan man överhuvudtaget avgöra sådant genom att se en människas yttre eller dennes ägodelar/sociala framgång?

Det här är något jag funderar på rätt ofta och nu fick jag en extra knuff att skriva om det efter att ha läst flera texter senaste veckorna som på olika sätt får mig att tänka än mer. Texter där författarna/skribenterna ofta verkar se det som självklart att om du bara är kristen "nog" så får du framgång i ekonomi, arbete, familjeliv o.s.v. Framgångsteologi alltså.

En text talar om att de saker Gud ger som välsignelse om man lever ett liv som behagar Honom - ägd bostad, bil, sommarstuga, båt, resor - ju kan ta för mycket tid sköta så man inte hinner med det man borde göra i församlingen riktigt och jag kan förstå tanken. Jag förstår tanken att man inte ska tillåta framgångarna ta tid från Gud men samtidigt är det mer än lätt läsa in annat i de här orden, nämligen att den som lever ett liv som behagar Gud ska förvänta sig en mängd materiella belöningar för det.

Är det bibliskt?
Jag skulle svara nej. Inte för att det skulle vara obibliskt att äga saker, det är det inte, men att säga att Gud välsignar med saker om du lever ett liv enligt Hans vilja. För vad säger det till alla de som inte har alla de där sakerna? Är de inte tillräckligt kristna, lyder inte Gud tillräckligt? Det är oerhört farligt att säga sådant.

Nu är det här ju inget nytt. Det är inte ens något som bara gäller ekonomi och s.k. socioekonomisk framgång. Framgångsteologin dyker upp då och då i lite olika skepnader. Tyvärr tror jag också att den finns mer dold eller undanskymd i en hel del sammanhang där vi inte ser den lika tydligt som när en författare eller talare rakt ut säger att Gud välsignar med villa och resor.

En typ av framgångsteologi finns i det att den som är singel fast man är över giftasvuxen/barnafödande ålder inte ses som lika värdefull i församling eller Guds rike, inte ses ha följt Guds befallning. En typ av framgångsteologi finns också i att den fattige inte ses lika värdefull i församlingsgemenskapen som den rikare. Den sjuke som man kanske kan tycka synd om men ändå ha en tanke om typ "Varför blir h'n inte helad? Vad har hänt eftersom Gud inte svarar på bön?".

Jag vet att det är betydligt fler än jag som då och då får en känsla av att ses som B-laget av kristna eftersom vi inte har familj, god ekonomi, kanske inte är helt friska o.s.v. Vi avfärdas lätt med att vara allt från lättkränkta till att helt enkelt ha fel, alltid av de som har allt det där som man "bör" ha som god kristen.... Jag har mött det i såväl Svenska Kyrkan "i stort" som i EFS och i frikyrkosammanhang.

Det är djupt obibliskt!

Jag har inte hittat något i Bibeln som säger att materiell framgång eller dess motsats skulle vara ett sätt att mäta någons tro. (Att Gud förser oss med det vi behöver är en annan sak.) Ibland snarare tvärtom faktiskt.

När jag är på "så'nt" humör undrar jag istället om de som predikar framgångsteologi snarast söker ett sätt att försvara sina levnadsvanor. Döljer sig ett smått dåligt samvete över att ha så mycket och kanske inte dela med sig som man tänker man egentligen borde bakom detta? Det hoppas jag inte, inte alls! Men tanken dyker upp.

Det verkar även inom kristenheten bland en del finnas ett klart behov av att känna sig lite bättre. Det är så sorgligt. Och djupt obibliskt.

Ingen av oss människor kan säga att den ena eller andra är mer eller mindre kristen. "För om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud uppväckt honom från de döda ska du bli frälst. ---Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Romarbrevets 10 kapitel, 9-13) 
("Rikedom" där handlar lika mycket om andlig rikedom som materiell, om inte mer.)

Vi måste på alla sätt motarbeta de tendenser som finns till att skapa kristna A- och B-lag! I kristenheten i stort men också i våra egna sammanhang. Se dig omkring i din egen församling - hur ser det egentligen ut där? Du som "har allt" - försök att verkligen sätta dig in i hur den som har mindre känner i er gemensamma församling. Fungerar gemenskapen verkligen för alla? Du som har mindre - hur ser du på den som har mer? Som mer välsignad? Mer älskad av Gud? Sträck på dig och vet att det inte är så! Låt dig inte luras in i sådana tankar för de kommer sannerligen inte från Gud.

Välsignelse kommer i många olika skepnader, enligt Guds vilja. Ibland kanske i form av lyckad ekonomi, familjeliv och liknande men lika gärna i ett gott liv med mindre pengar och ensamboende. Guds välsignelse/kärlek till den enskilde kan aldrig någonsin läsas ut av materiell (världslig) rikedom. Glöm aldrig det!

Jag ber om Guds rika välsignelse, hur den än uppenbarar sig, över alla.

Eva

Värsta största synden?

(Nu står det inte "äpple" utan "frukt" i text om kunskapens träd, det träd vars frukt Adam och Eva inte kunde låta bli och vars ätande innebar syndens inträde i världen och människor liv. Men ni förstår symboliken och varför bilden var lite given.)


Då och då i, ofta väldigt hetsiga, debatter om synd så anklagas de/vi som liksom jag ser äktenskapet som skapat för man och kvinna, en av var, och inget annat för att göra homosexualitet till den absolut värsta synden. Försök att protestera brukar vara lönlösa och jag har funderat mycket kring detta. Särskilt det varför det överhuvudtaget skulle vara/kännas nödvändigt att på något sätt gradera synder och vad det egentligen säger om oss alla.

Svaret kan kanske i alla fall till dels tyckas givet - kan vi säga att just DEN (och jag tänker då på en hel del annat än homosexualitet nu) synden är allra värst, helst en synd vi själva aldrig tror oss komma att frestas begå, så kan vi själva känna oss så mycket bättre.

Jag tror att det är synd att tänka så....

Nu vill jag verkligen inte gradera synder för jag tror vi är ute på en mycket farlig väg på väldigt tunn is i så fall men jag har insett jag ser en synd som mer "grundsynd", kanske lite stående över annat och faktiskt styrande väldigt mycket annat som bli synd.

Girighet.

Är det inte så att girighet faktiskt ligger bakom i princip allt annat som vi kan kalla synd? De som ofta ses som väldigt grova, typ mord, rån, liknande, givetvis men även t.ex. otrohet, snatteri och t.ex. det även i världens ögon förkastliga med skatteplanering?

Visst är det det egoistiska "Jag vill ha!" som ger otrohet, köp av sexuella tjänster och därmed utnyttjande av andra men också att man kan rösta på visst parti met för att de lovar sänka skatter. (VARNING! Tro inte att du kan räkna ut hur jag röstar p.g.a. den meningen!)

Själv har jag ett område där min egen girighet syns alltför väl - handarbete. Jag HAR garn (en del väldigt gammalt, upprepat från gamla tröjor och annat, men ändå. Ni ser hur jag kan försvara mig...) och andra handarbeten så att jag nog har att göra bra många år men ändå.... Jag får syn på en beskrivning av en såååå härlig tröja i ett såååå härligt garn.... Det finns tillfällen när jag faktiskt tackar Gud jag definitivt inte har ekonomi stor nog att ens försöka övertala mig själv köpa det där som jag såååå gärna vill ha trots att jag alls inte behöver det.

Nu tänker jag ju då att girighetens riktigt stora fara, oavsett om den gäller garn, sex, pengar eller annat, är att den är så genomgripande. För det första drabbar den oss alla, för det andra bottnar den mycket i det där med vad människan vill kontra vad Gud vill. Och då blir det ibland oerhört jobbigt, det är jag gärna i första ledet att erkänna.

Det är lättare att se synden i missbrukaren, i pedofilen, i den otrogne. Framför allt är det oerhört mycket bekvämare för "random kristen" att se sådana synder. Men var hamnar vi då?

I stora delar av (den svenska håller jag mig till) kristenheten har man väl i mycket tyckt sig lösa problemet genom att i princip avkaffa synden. (Ibland undrar jag om det blivit så att den enda synd som möjligen räknas skulle vara att inte göra allt som du vill och känner för...) Man pratar mycket i termer som "Jesus dömde inte! Han sa till kvinnan som riskerade stening 'Jag dömer dig inte. Gå!' men tar för bekvämlighetens skull bort fortsättningen som lyder 'Och synda inte mer!'".

Min övertygelse är att detta faktiskt är farligt!

Vart tar nåden vägen t.ex.? Vad ska vi med nåden och Guds förlåtelse till om vi alltid gör allting rätt? Det är dock det ena diket, det finns ett till - att gräva ner sig för mycket i synd och glömma nåd och förlåtelse även där.

Kyrkan måste våga tala om synd! Vi måste också våga betona att vi ALLA är syndare. Där tror jag att begreppet girighet faktiskt kan vara till hjälp, även om det kan låta konstigt. Girigheten har sitt grepp om oss alla, i olika mått och på olika sätt. Inte som värsta största synden kanske, men som just "grundsynd" som ger annat syndande.

Kan det vara något att fundera kring?

Allt gott!
Eva

Jak.2:1-8, del 2

Nu kommer ni väl ihåg vad de verserna i Jakobs brev handlar om, men ändå... Jag kör en repris:

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Som kanske många vet fanns det i Svenska Kyrkan länge möjlighet för "fina" familjer att köpa sig plats i bänkarna i kyrkan, vad jag förstått alltid bänkarna längst fram och ju "finare" och ju mer pengar/annat värde man donerade ju längre fram. Folk med mindre pengar fick ta de platser som blev över och de fattigaste kanske inte ens fick plats. (Undrar hur man löste det när det rådde kyrkplikt egentligen?)

Rätt ofta undrar jag hur långt ifrån det där vi egentligen kommit...

Nu, liksom då, verkar tyvärr ekonomisk ställning, civilstånd, social status i övrigt och så kunna spela rätt stor roll för hur man har möjlighet komma in i/verka i en församling. I alla fall utanför den skattefinansierade Svenska Kyrkan. (Skillnaden tänker jag då är att SvK inte är lika beroende av gåvomedel inget annat. Viss gradering efter social status finns givetvis även där, ibland kan den nog även vara värst där.)

Jag skriver här nu givetvis till dels utifrån egna erfarenheter men tills dels också från sådant som jag hört av andra då och då under nu sisådär 15 år. Varken egna eller andras erfarenheter är särskilt "uppbyggliga" alla gånger och definitivt inte kompatibla med det Jakob skriver.

I väldigt många församlingar/samfund, eller om det ska uttryckas "bland väldigt många kristna" verkar finnas en mening att som kristen är man inte fattig, ensam, lågutbildad o.s.v.. I alla fall inte om man blir medlem av en församling - "de andra" de som vi samlar in pengar för att hjälpa, de som inte klarat alla livets krav, de finns ju inte bland oss! Eller...?

Det verkar ofta som om man tänker sig att en kristen närmast per automatik gått från grundskola via gymnasium till högskola till gott arbete, från barndom till tonårstid till giftermål och familj. T.ex. Alltså att man är som alla andra som man själv känner.

Jag tror att det ofta är just där skon klämmer, många inom kristenheten verkar faktiskt ha så liten kunskap om hur liv kan se ut att man inte förstår. Man säger "alla välkomna" men verkar ofta tänka då att alla ska vara som en själv.

Helst vill jag nog inte tänka på alla berättelser om hur någon inte vågar gå med i hemgrupp för att de inte bor så att de kan ha gruppen hemma, inte har råd att bjuda alltid, inte vågar berätta för mycket om den egna situationen. Eller alla de som sagt sig bli akut och mycket sjuka när det ska åkas på församlingsresa, konferenser eller liknande. Det är många, många sådana berättelser som passerat mina öron.

"Ja men det är ju bara att säga till så hjälper vi!" säger någon. Jo, det är snällt men... Skulle man kunna fundera lite kring hur det kanske känns att ofta behöve be om hjälp? Skulle man kanske kunna fundera kring om man kan göra mer sådant som inte kostar, eller åtminstone kostar väldigt lite? Nu senast var det nyårskonferens det handlade om. Kostnad för konferens, övernattning, mat mm. Förslaget att istället ordna något på hemmaplan så alla kunde vara med möttes av bara ???. (Samt ord om att prioritera sin ekonomi vilket kan uppfattas som rent elakt av den som har liten inkomst.)

Hur löser man detta?
Jag vet faktiskt inte.
Jag tror dock, eller är snarare helt säker på, att detta behöver diskuteras väldigt mycket mer. Som det ser ut idag i en hel del av kristenheten i Sverige (det finns naturligtvis goda undantag!) så görs det faktiskt skillnad ungefär på det sätt som Jakob varnar för. Det gör så ont för så många att det borde oroa alla djupt och faktiskt bli "prio ett" i alla församlingar att motarbeta sådant.

Allt gott!
Eva

Vad håller vi på med?

Ja det var det som for genom min hjärna när jag läste på SvT Nyheters hemsida igår. Läste där de rapporterade vidare från Sveriges Begravninsbyråer hur mycket färre personer som numer kommer på begravningar o samlingen efteråt.

Även om det nu har hunnit gå ett antal år sedan jag sjukpensionerades så drar rubriker om just begravningar/begravningsverksamhet till sig mitt intresse. (Jag trivdes kanske lite väl bra med det arbetet, vilket gav sjukdomsutbrott till slut.) O den här artikeln väckte minnen o samma sorgsenhet som då när vi först började tala om problemet kollegor emellan.

Problemet att många människor idag ser på begravning som vilket annat möte som helst, något som man kan ha tid till eller ej.

Jag minns väldigt väl första gången jag blev, faktiskt, riktigt irriterad på en familj/släkt. En gammal person hade dött o till mig på besöket för att ordna för begravningen kom den nyblivna änkan/änkemannen tillsammans med några barn o vuxna/halvvuxna barnbarn. Ett rätt stort sällskap o jag kan ju avslöja att man som kundmottagare kan ta ett extradjupt andetag bara för det - det kan vara många åsikter om kista, blommor o annat som ska fås ihop.

Den här familjen lät den närmast efterlevande ta besluten om just kista, blommor, musik o annat o besöket flöt på väldigt bra o smärtfritt för denne. Tills vi kom till datum....

Hade vi 7 almanackor på bordet förutom min?
"Nej, den dagen ska jag träffa NN för lunch så det går inte!"
"Jag har tandläkartid den dagen."
"Vi har tänkt (har tänkt!) åka på semester den veckan! Så då går det inte!"
"Vi måste nog till banken den dagen, om vi ska hinna få lånet så vi kan beställa nya köket i helgen."
Ungefär så lät det.

Jag blev mer o mer illa berörd, om inte annat för att jag såg hur det här samtalet, alla förbehåll o ursäkter, påverkade den som just blivit ensam. Det är dock en tunn lina man går på som kundrådgivare när det gäller hur mycket man kan o bör säga.

Just det här besöket hände det dock något som värmde hjärtat. Ett av barnen till de avlidna gav mig en blick, tittade på sin mer o mer ledsna förälder, nickade kort o röt i - "Vad HÅLLER ni på med??? Vi ska begrava mamma/pappa o ni sitter o tjafsar om luncher, tandläkare o resor? Boka om det!!!"
Jag ska inte påstå de andra gjorde några glada miner men datum bestämdes efter hur änkan/änkemannen ville.

Jag minns inga detaljer om vare sig familj eller själva begravningen men det här mötet där vi bokade för begravningen sitter kvar i hjärnan o dyker upp då o då när jag hör något om hur människor prioriterar sin tid. Nästan alltid numer verkar vi prioritera efter vad vi tror att vi måste med tanke på vad "alla andra" gör. O i hur stor grad det riskerar att innebära att vi dels inte bryr oss om varandra på djupet (de i familjen som helt enkelt inte såg den närmastes sorg över bråket om dag), dels hamnar i en ytlighet som jag tycker förskräcker.

Självklart inser jag att sådant här till stor del kan bero på att vi är så rädda för döden att vi helst inte vill gå på en begravning o inse dess realitet. Det mesta annat tänker vi oss ju ha fixat så att livet ska vara så där skimrande o perfekt som vi tror att det ska vara för att vi ska vara lyckliga (vi tror oss i alla fall ha möjligheter bestämma allt själva...). O så kommer döden o gör sig påmind! Inte vill vi att döden ska finnas? Det "får" ju egentligen inte finnas något som kan göra oss ledsna, fattar inte livet det?

Jag tror att det här är oerhört farligt, rent av livsfarligt. Det är sådana här attityder som, i sin förlängning, bidrar till att så många unga mår så dåligt idag. Det här att vi (många av oss) tänker att inget, absolut inget, får "ställa till det" o t.ex. göra oss ledsna eller ens lite sårade. Då gapas det om kränkthet även om det liksom bara är livet som händer. Mycket jag läser o hör får mig att undra vart realismen tagit vägen? Vad tror vi att livet ska vara egentligen? Det är mycket, mycket sällan en människa kan gå genom livet utan sorger o besvärligheter. (Den som gör det skulle jag tycka rätt synd om för de lär sällan mycket.)

Det är bra att sådana här nyheter presenteras, som den om hur färre är med på begravningar. Det är bra för jag tror att vi är i stort behov av att diskutera mer hur vi lever, vad vi förväntar oss av livet.

Alla i familjen var med på begravningen o jag kan närmast garanter att ingen av dem idag ångrar att de sköt på lunchen, bokade om tandläkare o bank samt åkte på semester en vecka senare är först tänkt.

Allt gott!
Eva

Jag förstår faktiskt inte!

Nej, när det gäller en sak förstår jag faktiskt ingenting känns det som. Jag blir ledsen, riktigt ledsen, bedrövad o annat men förstår gör jag inte. Nu hamnar det här lite för att någon kanske skulle kunna reda ut en del åt mig. Jag ska försöka förklara.

Så här:
När man samlas i en förening/församling, kring ett intresse/tro - kan man inte då tänka sig att just det intresset/den tron faktiskt förenar "över alla gränser"? Eller är det bara så att det "borde" men måste accepteras att det inte är så?

Hur kan det komma sig att det bildas så mycket kotterier o grupperingar av folk som är väldigt lika varandra t.ex. o som i sin gemenskap har så oerhört svårt att släppa in någon som inte passar in i "mallen"? Vad är det som gör att det liksom inte verkar räcka med det gemensamma intresset/tron för att ens säga "Hej!" eller prata en stund över fika, även om man inte har andra åsikter, livsföring eller annat gemensamt? En gemensam grund har man ju i alla fall, o vem vet - det kanske finns fler om man tar sig lite tid o öppenhet.

Jo, det här skrivs utifrån egna erfarenheter givetvis. O jo, som mobbad genom skolan o så så tänker jag givetvis mycket på att det nog beror på mig. Att det är jag som är "totalfel" på något sätt. Men... Jag är ju sådan att jag gärna går igenom så'nt här rätt noga. Pratar med någon/några som jag vet är ärliga o.s.v. O de jag talat med om detta är då överens med mig om att det inte behöver vara jag/vem det vara månde som är problemet utan mer strukturen.

För egen del kan jag ärligt säga att om det kommit nya till sammanhang där jag varit djupare engagerad så blir jag nyfiken - vem är den personen? Varför har h'n sökt sig just hit? Vad kan personen vilja bidra med? I "vem" kan kanske sägas ingå om personen har familj, vad den arbetar med, vilken utbildning den har o annat men det är ju helt sekundärt när det gäller engagemang o deltagande.

Min erfarenhet är att det resoneras så alldeles för sällan o i för få sammanhang. Naturligtvis är det extra sorgligt när det kommer till kristna sådana. Paulus skriver "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man o kvinna." (Gal 3:28, Sfb) o det ställer givetvis högre krav i kristna kretsar än i andra även om jag tänker det ska gälla oavsett.

Jag har tröttnat helt på att själv bli/vara ledsen över att inte riktigt känna mig accepterad för att jag är "fel". Jag har tröttnat o är än mer ledsen över att höra när det drabbar andra.

Det är kanske bäst jag påpekar att jag inte vänder mig mot att man har grupper för de som t.ex. är i särskilt skede i livet, typ för de som blivit änkor/änklingar, nyblivna föräldrar, ensamstående föräldrar eller liknande. Det här handlar om när man ses i de större sammanhangen, där alla är med. (O om att släppa in nya även i mindre grupper i o för sig.) Det handlar inte heller om att alla nödvändigtvis måste umgås privat med alla, alla trivs inte ihop så. Det handlar om att ingen ska behöva känna sig utanför o närmast ovälkommen, inte bli hälsad på, sitta ensam med sin kaffekopp eller termos. Inte i sammanhang där vi möts tack vare ett gemensamt intresse/en gemensam tro.

Jag skulle så önska att du som läser detta funderar lite över hur det är i det/de sammanhang du är med i! Hur är det när det kommer nya? Hur gör du om någon säger "Hej!" som du inte riktigt känner? Hälsar du tillbaka eller ser du kanske bara tomt framför dig o letar rätt på dina vänner?

Ska föreningen/församlingen/klubben eller vad det nu är kunna kallas gemenskap (vilket ju ofta görs mer än gärna, av de som är inne i det hela ordentligt, som har vänner där) så tror jag att sådant här måste funderas på o närmast "besiktigas" då o då. O då inte i första hand bland de som är mest engagerade o har vänner i sammanhanget, inte bland de som alltid ser fram emot träffar. För det kan ju vara så att de är stor del av strukturen/problemet.

När det gäller alla sammanhang tror jag att detta i förlängningen handlar om ifall man ska överleva eller ej, som förening/annat. När det gäller kristna sammanhang så handlar det faktiskt om ifall vi ska göra som Jesus eller som världen - ta människor för vad de är eller bedöma dem utifrån deras status innan vi eventuellt släpper in dem i gemenskapen.

Jag inser att jag tar en risk som skriver detta men det måste faktiskt talas om så det får vara värt det.

Allt gott!

Eva

Tusen miljoner tistlar!

Ja, nu är jag alltså tillbaka! Blir väldigt intressant att se om det finns några läsare kvar... Tack för ert tålamod i så fall!

Vem ska då ha tistlarna? (Utan de vackra lila blommorna.)

Så här är det; jag läste för någon vecka sedan en sådan där extra sorglig dödsannons i DN. En endast 23 år gammal kvinna hade dött hastigt. Av gammal "yrkesskada" läser jag i princip alltid "undertexten" där man skriver om var och när begravning äger rum och så. Och där var denna lite ovanlig, för där tackades polis, anbulans, brandkår och andra som hjälpt till.

Sedan tänkte jag väl inte mer på detta, det var ju ingen som jag kände och så. Men så nu för några dagar får jag syn på en insändare i samma tidning. Den var undertecknad "Emmas föräldrar" och jag inser att det gäller just detta dödsfall. Det den avhandlar förskräcker - MYCKET!

Det är alltså hennes föräldrar som berättar. Det som hänt var att de fått ett förtvivlat telefonsamtal från dotterns pojkvän - Emma hade fallit ihop på en parkeringsplats utanför en mataffär i ett akut hjärtstopp. Och medan ambulanspersonal och andra försöker rädda hennes liv, pojkvännen står panikslagen bredvid så TAR NÅGON UPP EN MOBIL OCH BÖRJAR FILMA!!!!!!

HUR är man "funtad" då?

Jag undrar som föräldrarna vad denna person tänkte sig att ha filmen till? Lägga upp på Youtube? Sprida bland vänner och bekanta?

Vad är det som har gjort oss så fruktansvärt känslokalla att sådant sker? Hur kan det komma sig att en för de inblandade helt okänd privatperson kan anse sig ha rätt att så "lägga sig i" ett så oerhört privat och skyddslöst skeende i denna unga kvinnas liv?

Tyvärr tror jag att denna avtrubbning beror just på det faktum att så många alltid har mobil med kamera eller lös kamera med sig. Många har helt slutat tänka på sådant som personlig integritet, hänsyn, medmänsklighet. (Jo, integritet tänker förstås många på... Om det gäller att de själva ska få göra precis vad de vill på nätet...)

I det här minns jag också vad jag läste för något år sedan. En stor intervju, också i DN, med ett par som chockats av vad de sett kring en svår trafikolycka. Minns jag rätt hade de själva hamnat i kö förbi och det var ju inget ovanligt. MEN - vartefter så insåg de att kön inte primärt uppstått för att det var svårt att komma förbi olycksbilen och räddningspersonalen utan för att folk saktade farten för att hinna filma!

Sådant här skrämmer mig, rejält! Att många har så otroligt svårt att tänka lite längre. Att tänka "Vad skulle jag vilja att folk ikring gjorde om det var jag själv eller mina närmaste som råkat illa ut?" Etik är ju inte särskilt "modernt" just nu, men jag tror att det på en hel del områden skulle behöva diskuteras betydligt mer.

(Dock, med detta inte sagt att jag ogillar filmande i alla lägen! Självklart kan det vara bra vid pågående brott t.ex. Men lite urskillning behövs nog...)

Just denna historia slutade tack och lov med ett bevis för att det finns människor som tänker lite längre:en för familjen lika okänd person slog till mobilen/kameran så den föll i backen och splittrades. Heder åt den människan!

Allt gott!
Eva
(Bild saknas? Har inte fått in kameran i "nya" datorn och inte heller kunnat föra över bilder från gamla burken eftersom den vägrar starta...Nära 4 mån utan el kanske har gjort den lite putt.)