Kristna "gömslen"

 

Eller "gömslen"...
Ibland skulle jag nog vilja kalla det floskler, inte för att det egentligen är det men för att de används så, de där orden som sägs utan att man kanske alltid menar så mycket.

Ibland menar man nog i och för sig vad man säger men säger det ändå av någon sorts slentrian för att det är så man "ska" säga.

Man menar och tror på vad man säger men man har ändå inte varken tanke eller känsla/mening bakom egentligen.

Vad är det jag yrar om?
Jo, alla de där "fina och snälla och välmenande" orden som ofta hörs men som jag undrar om man som kristen (jag är nog inte oskyldig själv även om jag kanske tänker lite annorlunda p.g.a. egna erfarenheter) ofta säger av ren vana:

"Men Jesus är alltid med dig! Du är aldrig ensam!" 
"Jag ska be för dig!"

"Ja livet här och nu kan vara väldigt jobbigt men ingen av oss förstår Guds mening med det ena eller andra fullt ut. Du får det bättre i livet efter detta ska du se!" 
"Tänk på vad Jesus gick igenom för din skull! Han led mycket han!"

"Vi är alla bara människor! Ingen är perfekt och alla gör fel så du ska inte vara ledsen den eller den gjort fel mot dig. Tänk på att vi lever i en värld full av synd!"

Med flera....

Den första är ett slag i ansiktet på den som lider av ensamhet. Svarar den personen att han eller hon då skulle önska bara lite mer påtaglig "Jesuskontakt" fås inte sällan svaret att det ju inte är känslan, om närvaro känns eller ej, som spelar roll för det är sant ändå. Så går den ensamme lika ensam bort för den som sagt detta tycker sig ha gjort sitt och går till sina vänner/sin familj.

Den andra, om att man ska be. Det är gott. De flesta tror jag också gör det. Samtidigt är det ungefär lika tomt som att fråga hur någon mår men inte vilja höra svaret egentligen. Ofta kommer detta att man tänker be för någon närmast som ett "Nu har jag gjort mitt!" och så känner man att man kan gå.

Talet om att det kan vara jobbigt med livet här och nu men att "belöning" kommer i livet efter detta... För mig och många med mig är det ord som hörs som "Du ska vara nöjd som det är oavsett hur illa du mår. Gud har bestämt att du ska ha det så och kommer (nog) att återgälda dig senare.". Ofta (skulle nog säga oftast faktiskt) kommer de orden från människor som har det bra här och nu.
Det blir en rejäl örfil rakt i ansiktet. Det är lätt att bli så ledsen att man tänker "Hoppas du får det sämre se'n då..." även om det väl sägs alla ska få det bra. Guds rättvisa? Jag är inte säker på att jag håller med alltid.

De där orden kan sänka vem som helst, få en att tänka än mer att man måste vara fel, för lite troende, för "oduktig" för Gud o.s.v. så att man inte duger här och nu.

"Tänk på vad Jesus led!"....

Ofta med fortsättningen "Han vet hur det är och går med dig i mörkret ju!".
Det där är en ren bortförklaring och undanflykt. Jesus led värre så ingen människa ska klaga. Praktiskt sätt att slippa bry sig egentligen och på riktigt.

"Vi är alla bara människor..."
Så är det. Vi kristna har dock ett särskilt ansvar att försöka låta bli att vara det där "bara". Vi har ett ansvar att utbreda Guds rike. Guds rike kan aldrig betyda att man slänger ur sig floskler eller gömmer sig bakom "fina" kristna uttryck och så tänker man gjort det man "bör" som kristen för den som mår dåligt. Vi ÄR alla bara människor och vi lever med syndafallets konsekvenser men att försöka skylla ifrån sig själv (eller andra) på det.... Nej, jag tycker inte det blir rätt alls.

Jag har en favorit som jag sparat till sist. Ofta använd i själavårdssammanhang har jag märkt.
"Du ska bara lyssna in vad Gud vill säga dig! Öppna ditt hjärta för Gud! Bara bulta så öppnas dörren och be så får du!"".
Om man inget hör då? Om man inte vet hur man kan öppna hjärtat mer? Om man bultar händerna blodiga (metaforiskt talat) och ber aldrig så mycket men inget synes få? Det slutar i princip alltid med att man känner sig så otroligt dålig och underlägsen som kristen för att man inte hör, förstår och lyckas få upp dörren så som den som säger sådant tydligen fått hur lätt som helst.

Man ska vara varlig med sitt tal. Många av de här uttrycken används som sagt slentrianmässigt och i prinicp lika "tomt" som när någon i en hälsningsfras säger "Allt bra?" och hoppas personen mitt emot för allt i världen inte ska säga "Nej, inte alls bra". 

Nästa gång jag hör något sådant här tror jag att jag skriker högt!

(I och för sig med reservation liiiite för vem som säger det, alla använder inte dessa uttryck som floskler ändå, men alldeles, alldeles för många.)

Allt gott!
Eva

"Men de flesta...!"

 

Ja ni vet, de där "flesta" som antas vara, tycka, tro och handla som "vanligt folk", vara som "folk är mest". Det där som i och för sig ofta är sant (måna av oss människor är rätt lika varandra i grunden) men som numer dels har blivit en fålla som du måste passa in i dels ställer till det väldigt illa för många. Ställer till det för många som då också får mycket svårare få hjälp om det behövs eller bara bli accepterade som de är om det är det som är aktuellt. 

De där udda som många idag verkar tänka bara ska "rätta in sig i ledet" och har oerhört svårt att ha minsta förståelse för. Jag tänkte skriva lite om dem. Eller om oss egentligen för jag hör sannerligen till den där gruppen som ofta inte passar in och har så gjort väldigt länge.

Det här med "men de flesta..." kan synas t.ex. i debatter om socialpolitik. Jag såg nyligen någon diskussion där flera skrev att en viss grupp (ej invandrare...) mest bara behövde "ta sig i kragen och ta eget ansvar". Någon replikerade att alla kanske inte kan göra det på samma sätt, beroende av personlighet/personliga förutsättningar, vad man bär med sig o.s.v. Svaret kom direkt "Men det finns massor av folk som har det jobbigt men de flesta klarar sig utan den här hjälpen!" (har för mig personen skrev i princip "det där daddandet och mjäkandet" t.o.m.)

Egentligen är det här rätt fascinerande. Vi lever i ett samhälle där individen, individualism och individens fulla ansvar över sitt eget liv ofta framhålls som det "allena saliggörande". Samtidigt har vi ett samhälle där gruppen och tillhörigheten premieras från samma politiksa håll. Jag förstår att det kan gå snett när det ofta sänds så motsägande signaler.

Att vi räknas som ett kollektiv är i och för sig inte konstigt. Man kan inte stifta lagar eller skapa regler efter varenda människas speciella situation, mycket måste vara mer generellt. Men då måste det också finnas utrymme för en del undantag av den enkla anledningen att alla trots allt inte är som "de flesta", på olika sätt och inom olika områden.

Jag får ta mig själv som exempel: Jag har flera gånger under livet behövt hjälp ekonomiskt av socialen. (Jag vet det anses "skämmigt" att tala om men jag önskar också att det kunde sägas utan minsta skam. Dock tvekade jag innan jag skrev här, men det är ändå bara fakta.) Det har inte varit enkelt, ffa för att jag inte kan stoppas i något fack där "de flesta" soc.bidragstagare kan stuvas in. Jag är inte missbrukare, inte ensamstående mamma, har inte utsatts för incest, mina föräldrar varken söp eller betedde sig illa på andra sätt. "VAR ska vi stoppa dig?" ungefär. (En soc.sekreterare med lång yrkesvana höll och skrattade med mig om detta.)

Arbetsförmedlingen samma sak. "Men du som ändå inte verkar helt dum i huvudet - varför har du inte skaffat dig utbildning?". Hade jag väldigt gärna gjort men när jag efter mobbning i grundskolan jobbat några år och sedan ville läsa in via KomVux fick jag ta fullt studielån för eftersom jag inte hade barn (ensam då) gick det inte att få mer än minimum i bidrag. Jag insåg att jag aldrig skulle få arbete med tillräcklig lön för att betala lånenefter bara gymnasieutbildning och hoppade av.  "Jaha... Och så har du problem med kroppen... Jag vet inte alls var jag ska stoppa in dig ju!". (Jag hoppade av Arbetsförmedlingen också...)

Försäkringskassan.... Det är verkligen något extra det! När jag senast hade närmare kontakt med dem var det verkligen så att man måste kunna stoppas i fack för att få någon som helst respekt och hjälp. Kan fortfarande le när jag tänker på handläggares min när läkare talade om att jag har psoriasisartrit och inte vanlig reumatism...)

Nu är det här mina personliga erfarenheter väldigt kort men vi är många. Vi är många som inte passar in i det här med "de flesta" och därför har/kan få väldigt svårt att navigera oss fram i livet, särskilt om vi behöver samhällets hjälp. Det är inte ett dugg konstigt att många ger upp! Jag envisades väldigt länge men har nu faktiskt mer och mer accepterat och lite själv ställt mig utanför. Det ställer till en hel del, ekonomiskt, hälsomässigt och på andra sätt men jag har gett upp.

Jag är idag rädd för att det bara blir mer och mer av det här med "de flesta". Det gör att vi inte ser den/de där lite udda som kanske samtidigt är de som behöver oss allra mest. ("Oss" i benämningen samhället.) Oförsonligheten mot oss som inte är som "de flesta" blir större och större tycker jag mig märka. Det innebär att vi får fler som mår väldigt mycket sämre. I ett värsta-scenario fler missbrukare, fler hemlösa, fler barn som far illa för att föräldrar mår dåligt o.s.v. Jag tror att det behövs en större medvetenhet och ffa en större omtanke även om alla oss som inte alltid är som "de flesta".

Så kan jag ju, som kristen, inte heller låta bli att tänka på orden om "dessa mina minsta" och att de alls inte bara handlar om barn...

Allt gott!
Eva

Corona-gott...

(Nyhittade favoriter här. Småsmå typ nonstop. Precis lika "nonstoppiga" vad gäller ätande.)

... och kanske något mindre gott också, vi får se.

Visst finns det ändå en hel del gott som den i övrigt föskräckliga pandemin dragit med sig?

Nu är jag inte sådan att jag deppar ihop över jobbiga nyheter (det gör jag så bra över annat...) och vägrar se och höra mer. Snarare tvärtom, jag vill gärna se, läsa, höra mycket för att kunna bilda mig egna uppfattningar. Jag vill gärna veta, inte för trygghet kanske för den kan väl ibland svaja, men kanske lite så. Dessutom vet jag efter flera upplevelser att jag är relativt bra på katastrofer. Ska givetvis inte säga för mycket men jag har en tendens bli "kall och tänkande" snarare än panikslagen.

Men ändå - givetvis vill även jag gärna se det som är gott i allt elände! Och det finns faktiskt en hel del. En hel del och kanske framför allt mycket som jag hoppas att vi kommer ta med oss ur detta, för mycket tänkvärt händer.

Jag listar några saker, utan någon egentlig ordning, som jag reagerat lite mer på:

- Omtankar 
Visst ser och hör man människor som verkar strunta i alla andra och kräva att få trava på som de vill men mitt intryck är att de är i minoritet rätt klart.
Jag tycker vi ska se mer på de som ställer upp för andra:
De som är i telefonkontakt med isolerade äldre.
De olika konstnärer, musiker, dansar och andra, som åker till äldreboenden och fixar liten föreställning utanför fönstren.
Barnen som jag såg om igår, som skriver brev till de äldre på närmaste äldreboende. Barnens stolthet (de jag såg från 7 till 10 år) och de äldres glädje i att få breven. Den äldre mannen som med grumlig röst pratar om hur han tänker på sin egen barndom när han läser brevet han fått får även mina ögon att tåras.
Alla grannar och andra som handlar åt dem som inte bör gå ut själva. De som på många ställen åker mil för att göra det.
Restauranger och fik, pizzerior och sushibarer, korvkiosker och godisbutiker som överraskar sjukvårds- och annan personal som sliter med mat och annat.
Alla som håller avstånd, stannar hemma om de är sjuka och tvättar sönder sina händer.
Den givmildhet som visas på så många håll. Här hos mig mest representerad av den engelske gentlemannen som väl de flesta sett och hört nu. Kapten Tom som nu blivit hedersöverste, som hoppades samla ihop 1000 pund inför sin 100-årsdag genom att gå 100 gånger fram och tillbaka på sin bakgård. Innan han hann fylla 100 (i torsdags tror jag) fick insamlingen ihop över 30 miljoner pund om jag läst rätt.
Med mera.

- Naturen
Det är fascinerande att se hur djurliv uppenbarligen förändrats när människan håller sin aktivitet på en lägra nivå!
Jag är väl rätt miljötänkande men inte i paritet med en del förmodligen. När jag nu ser från Bombay där rosa flamingor samlas i tusental där de inte brukar våga vara annars p.g.a. ljud och mänsklig rörelse...
När en man från Libanon (lite osäker på land där) förtjust berättar att han hör och ser fåglar nära staden, I staden, som annars aldrig är där.
Bara det att människor upptäcker att de faktiskt inne i staden alls hör fåglar.
Kängurun som skuttar på folktomma gator i Australien.
Det faktum att människor faktiskt SER sin stad och kan andas lättare.
Sköldpaddsungarna som mer frimodigt kan kravla mot havet över strand som annars är full av människor.

- Eftertanke
Eller kanske vad jag hoppas kan bli det i alla fall.
Jag tyckte lite synd om föräldrar till två barn som intervjuades i TV för någon vecka sedan. En liten tjej, 10-12 kanske, som sa' att på ett sätt tyckte hon detta var bra ändå. Hennes föräldrar som annars reste så mycket i sina arbeten var mer hemma och det var ju SÅ mysigt. Den lille killen som också tyckte det var rätt bra på sätt och vis för livet blev mycket mindre stressigt när man inte fick göra det och det och det hela veckorna. (Det var inte skolan han talade om utan fritiden.)
Det faktum att vi nu närmast tvingats tänka mer på vårdpersonal, på sjukhus, äldreboenden och inom hemtjänst tänker jag främst. Kan det komma rejäla eftertankar om hur vi annars har värderat deras arbete? Mycket som kunnat göras mycket bättre har visat sig i detta, inte minst just hur vi ser på deras så viktiga arbete. Och det arbetet är alltid viktigt, inte bara i pandemitider.
Samma sak gäller säkert många yrkesgrupper. Själv har jag länge förundrats över hur det närmast kan ses ner på städare och sophanterare. Två yrken som är oerhört viktiga för att ett samhälle ska fungera och vi, t.ex., ska kunna hindra sjukdomar att bryta ut.

Jag hoppas att vi kan ta med oss många lärdomar ur detta. Att det inte blir så att våra längtan tillbaka till "normala" liv förtränger det. Lite "mindre gott" är det kanske att vara kristen när sådana önskningar dyker upp dock... Bibeln är full av goda föresatser, löften från människan till Gud, föresatser och löften som glömts bra fort varenda gång. Alltså.... Det kan säkert sägas finnas flera "röda trådar" i Bibeln men en mycket tydlig är just det. Människan ropar till Gud i sitt elände (fast de ropen är rätt tysta nu tycker jag, i alla fall i kyrkan... det är ett annat inlägg dock), lovar bot och bättring. Gud hör och i Sin kärlek hjälper Han. Människan tackar och glömmer och börjar om. Och ropar och ber om Guds ingripande igen...
Jag hoppas att det inte blir så denna gång men vi får väl se.

Allt gott!
Eva

Helande på beställning?

Jag läste en insändarartikel i Dagen nyligen (ni hittar den här. ) som i mycket beskriver sådant jag funderat på länge. Hur vi egentligen ser på helande och kanske främst hur vi ser på helande som "svar" på förbön. (Jag är förebedjare i min församling så det är väl sådant jag faktiskt "bör" tänka på, även om det gäller oss alla också.)

När det gäller helande tänker jag att det finns två rätt djupa diken som svensk kristenhet verkar hålla sig i - det ena (som väl kanske är allra vanligast inom Svenska Kyrkan) som säger ungefär "Helande var något Jesus ägnade sig åt och möjligen hans närmaste, de som träffat honom. Det var då, inte nu." och det andra (mer förekommande inom frikyrkorna om jag ser till vänner därifrån) som säger "Helande sker även nu! Det är bara att be så helar Jesu namn och kraft!".

Jag tycker att båda är lika obibliska. Eller i alla fall blir när man ser hur argumenten används.

Att säga att helanden inte sker idag är att "dissa" Guds makt. Helanden efter bön sker, även sådant som att döva hör och blinda ser. Helanden sker i form av att människor blir upprättade från psykiska problem, missbruk och liknande.

Men det händer ju också att inget alls sker. Att det kan bes hur många böner som helst för den sjuke, funktionshindrade, självmordstänkande, missbrukande men Gud verkar inte vilja ingripa och den drabbade blir kvar i det som tynger eller t.o.m. dör.

Där har denne debattör ett mycket viktigt påpekande - har vi glömt att vi ber "...ske DIN vilja..."?

Då kommer vi till det där som kanske är det allra, allra svåraste med att vara kristen - att böja oss inför/under Guds vilja och att inse vi inte alltid förstår. Vi är så inne i, så uppfostrade i, att vi ju vet vad som är bäst. Naturligtvis kan det ju bara inte vara för det bästa att en mamma dör ifrån sina barn! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa att ett barn dör i cancer! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa som krig fortgår, flodvågor väller in över byar (trots böner!) och annat händer!

Eller?

Jag tror, är väl övertygad om, att vi har all rätt att gräla med Gud när saker sker. Vi kan bråka med Honom och säga att "Jag bad ju! Vi var många som bad! Du har lovat Du ska svara men så kom döden ändå!!!". Det är faktiskt helt ok att vara fullkomligt rasande på Gud när det inte blir som vi vill och tänkt oss. Finns ett otal exempel i Bibeln på profeter och andra som gnällt väldigt men ändå inte misst vänskapen med Gud. (Vad vore det för vänskap om man inte kan vara oense ibland?)

Men...
Förutom det svåra i det med att böja sig för Guds vilja så glömmer vi nog ofta en annan sak. Vi kan helt enkelt inte alltid förstå, särskilt inte direkt i situationen, vad Gud vill med det som sker, hur Gud svarar. Naturligtvis kan vi inte det tänker jag. Vem skulle kunna stå vid ett älskat barns dödsbädd och tänka att Gud nog menar något bra med det? Självklart kan vi inte det, vi är bara människor.

Jag har själv grälat rejält med/på Gud många, många gånger! Det finns mycket i mitt liv som jag alls inte kan se någon mening i. Eller...

Jag ska ta ett exempel som egentligen kanske är på gränsen för vad jag skriver om här, men ändå väljer att ta upp nu. Jag är rätt "knepig" när det gäller relationer. Jag vet själv rätt väl varför och orsaken ligger både hos mig själv och i tidiga upplevelser. Det här har jag pratat mycket, väldigt mycket med Gud om för jag kan verkligen inte se mycket gott i det. Idag tror jag att jag kanske i alla fall anar ett svar och det handlar då också om relation - relationen till Gud. Om alla de relationer som jag haft men som brutits på olika sätt bara "gått på räls" så hade jag inte haft vare sig samma tid eller möjlighet (och kanske inte samma vilja?) att vända mig mot Gud som jag nu har.

Den tanken löser i och för sig inga problem och jag grälar ändå på Gud ibland. Samtidigt frågar jag Honom ofta om vad Han då tänkt med att mitt liv är som det är t.ex. när det gäller just relationer. Har Han tänkt sig använda mig till något särskilt och i så fall vad? Svar tack! Helst igår eller ännu tidigare! (Jag är inte den tålmodigaste av Guds skapade nej...)

I de här tankarna kring helande dyker också upp sådana som hör lite ihop med förra inlägget. Vad gör de olika synsätten/praktikerna kring helande med hur vi ser på varandra och hur vi kan stötta?

I det första diket jag nämnde, att inte tro på att helande sker i vår tid, finns ju en tröstlöshet som jag tycker är rätt hemsk. Jag tror att det finns ett helande bara i tron på helande. Att tro på att Gud vill hela och hjälpa oavsett situation kan ge mycket.

I det andra diket finns risken att tanken blir att om man inte blir helad eller den man ber för inte tillfrisknar så är man inte "troende nog" och då är vi inne på väldigt farliga vägar.

Jag tror på helande. Jag tror dock inte på att helande alltid skulle ske precis efter min vilja (hur irriterande det än kan vara.... Skulle inte jag få bestämma?). Jag tror att Gud har enbart goda tankar för oss alla, för alla av Honom skapade människor om än inte för allt dessa människor kan finna på. Jag tror inte på att Gud skulle lovat alla troende ett liv "på en räkmacka" eller som "en dans på rosor". Den tillvaron där alla tårar torkas, bekymmer försvinner och ingen sjukdom mer finns är inte utlovad förrän i evigheten.

Jag tror inte att vi alltid, i detta livet, förstår vad Guds goda är.
Det "stör" mig som är vetgirig. Det retar mig som gärna bestämmer själv. Det ställer till det för mig som är envis och gärna tror jag vet och kan. Det är en "kamp" att försöka acceptera att Gud vet bättre och att jag bara har att böja mig.

Så jag fortsätter att be, som förebedjare under gudstjänster och annars. Och så gläds jag åt när Gud och jag verkar överens och funderar vidare över hur Han tänker när vi inte är det.

Allt gott!
Eva

Synas - bli sedd.

Det här inlägget har verkligen snurrat i mitt huvud ett tag. Än mer så efter att jag sett serien "Mitt perfekta liv" på SvT.  ( Här hittar ni den.)

Serien visar 4 s.k. vloggare, alltså de som filmar valda delar av sitt liv och lägger ut i olika kanaler på sociala medier, t.ex. YouTube. Jag har verkligen "noll koll" på sådant och hade ingen aning om vilka dessa 4 är men har förstått de är stora i sin genre. De får mycket uppmärksamhet, inbjudningar till evenemang som många skulle vilja gå på, kontakter som en del väl närmast skulle "döda" för o.s.v. De lever helt enkelt liv som gör mången ung person grön av avund.

Eller?

Programserien visar hur de 4, tillsammans, träffar en psykoterapeut (om jag nu förstått hans yrkestitel rätt) och försöker bena ut hur de egentligen mår. Och det är inte alltid så bra, vare sig idag med berömmelsen eller tidigare, det som kanske till stor del lett fram till vloggandet.

Nu ska jag säga att jag inte minns alldeles exakt hur det uttrycktes men när de fick i uppgift att skriva ner vad de tänker att kärlek är skrev en av dem ungefär: "Att bli sedd och höras utan att anstränga sig för att göra sig sedd och hörd. Att synas utan att göra mig sedd.". Närmast exakt det jag funderat över rätt länge faktiskt.

Det talas så mycket idag om psykisk ohälsa (vilket är mycket, mycket bra för det måste normaliseras och kunna pratas om på samma sätt som om förkylning eller huvudvärk) och jag undrar om vi inte har väldigt mycket av svaret här, i att det har blivit för mycket av "synas men inte bli sedd".

Vi har ju i mycket skapat ett samhälle där yta betyder allt. Så länge någon klär sig "rätt", kanske sminkar sig, visar upp ett leende så tänker vi allt är ok. Ofta gör vi det kanske för att vi inte tycker oss hinna fundera längre, om inte annat så för att vi är för upptagna med att putsa på vår egen yta.

Jag minns första varvet jag hade riktigt ont och besvärligt med leder och annat i kroppen - jag har nog egentligen aldrig funderat SÅ mycket på hur jag tog mig ut i andras ögon när jag lämnade hemmet. Det hände mer än en gång att jag fick höra att jag såg så pigg ut. Till slut tröttnade jag väl på min egen teater och började tala om att när jag var som mest välsminkad t.ex. då mådde jag som sämst. Jag hade satt på mig en mask, ibland för att inte riskera att behöva förklara något, ibland för att jag tänkte (visste av en del erfarenhet) att de flesta ändå inte skulle lyssna.

Numer undrar jag ofta hur dessa utseendemässigt "perfekta" människor jag ser egentligen mår.

Den här utvecklingen, med fler och fler som mår psykiskt väldigt illa på grund av att de inte tycker sig kunna leva upp till det de tänker andra/samhället/världen kräver skrämmer mig mycket. Så mycket i tillvaron, i vardagslivet men faktiskt också i det politiska samtalet, handlar i dag om yta, om att gömma och dölja hur man egentligen mår. Vi kan många gånger få långa och häftiga debatter om vad jag kan tycka är småsaker när människor anser sig kränkta av men de verkliga problemen vågar vi fortfarande inte riktigt tala om.

Det måste vi faktiskt göra och därför är jag oerhört glad över ett program som "Mitt perfekta liv" där de 4 som deltar vågar vara så öppna och riskera så mycket. (Flera av dem berättade de fått betydligt färre visningar i sina kanaler för att de väl blivit "tråkiga" i mångas ögon när de blivit ärliga med t.ex. depression.)

Nu har jag som kristen naturligtvis suttit och tänkt att jag skulle vilja berätta för de här 4 som känner sig osedda och oälskade att Gud alltid ser dem och rent ut sagt tokälskar dem, oavsett om de är kända, deprimerade, perfekt sminkade eller ej. Givetvis är jag övertygad om att det är så men ibland är jag också rädd att vi kan använda det som en ursäkt, en ursäkt för att inget göra själva. "Be om Guds beskydd! Be Gud att alltid vara med dig, Han har lovat så! Be Gud ta bort din depression, Han gör det!" är lätt att ta till när man själv antingen inte vet vad man ska göra eller när man helt enkelt inte riktigt har lust engagera sig.

Jag menar då inte att man alltid måste engagera sig heller, det är inte alltid det går. (Men jag tror det går betydligt oftare än vad man kanske tänker. Det "kostar" inte alltid mycket alls, vare sig i tid eller "besvär".) Vad vi däremot alla kan göra är att inte bara "flyta med strömmen" i den samhällsanda som säger yta är det som gäller, bara den är välputsad så är allt ok.

Min tanke är att det nog är helt nödvändigt, både för oss som enskilda människor och som samhälle, att se till att vi alla blir sedda och inte bara syns.

Allt gott!
Eva

Det där med kärlek

För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva

Du ska älska...

... din nästa såsom dig själv.

Eller för att ta ett mer fullt citat ur Matteus evangelium (kapitel 22, verserna 36-40 där Jesus citerar Gamla Testamentet, bl.a. 5 Mosebok kap 6 vers 5):

"Mästare, vilket är det största budet i lagen?" (frågar en laglärd som vill sätta Jesus på prov)

Han (Jesus) svarade:"Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta o av hela din själ o av hela ditt förstånd. Detta är det största o främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen o profeterna."

Nu tänker jag på den där andra delen, om att älska sin nästa, för det här inlägget men hela är naturligtvis viktigt att ha klart för sig.

Det där med att älska sin nästa - hur svårt är inte det? Väldigt svårt givetvis. Vi ser ju bevis i överflöd varenda dag på hur lite det budet (eller för den delen det om att göra mot andra som du vill att andra gör mot dig...) vi som vistas på s.k. sociala medier.

Men egentligen tänker jag att det är rätt enkelt det där att faktiskt älska sin nästa. Detta låter kanske självgott o som om jag vill måla ut mig själv som den perfekta men så är alls inte fallet. Jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Jag har tidigare här skrivit om att jag brukar skoja om att Gud måtte haft slut på stubintråd när jag skapades, o så är det verkligen - jag kan "explodera" väldigt snabbt. (Jodå, jag jobbar på det...) Jag har tidigare i livet på känt o kunnat säga saker om andra som definitivt inte innehållit mycket kärlek till nästan. ("Hatar" slutade jag använda för mycket länge sedan dock, när jag insåg det faktiskt är den som hatar som skadas mest. Den hatade vet ju långt ifrån alltid ens om det.)

Två saker hade jag helt klart inte förstått: Dels att detta faktiskt inte handlar om ett val, dels att det inte alls innebär att vi förpliktigas att älska allt en människa gör.

Det handlar inte om ett val för att det faktiskt är något som Gud förelägger oss: Du ska älska din nästa som dig själv.

Det handlar om att älska det (den nästan) som Gud skapat. Gud älskar den personen o du är förpliktigad att älska på samma sätt. Om du nu inser (vilket inte alltid är lätt...) att Gud älskar dig så är det din skyldighet att inse att Gud också älskar din nästa o förväntar sig att du älskar det Han skapat.

Men! Den där människan som är sååååå dum, dryg o odräglig - inte kan jag vara förpliktigad att älska den?

Jo, det är du!

Grabben som stal min nya o dyra cykel?

Ja.

Gänget som mobbade mig så att jag inte vågade gå till skolan?

Jo.

De fega, drogade, idioterna som slog ner o rånade min pappa?

Japp!

Jag hade oerhört svårt för det här! Men som med flera andra sådana här "mellanmänskliga" saker så lärde jag av Carl-Erik Sahlberg, då präst i S:ta Clara kyrka här i Stockholm. Jag minns inte detaljer om det besök församlingen hade annat än att det var typ en syföreningsgrupp från någonstans i landet men jag minns frågan o svaret.

Carl-Erik hade som vanligt vid sådana besök berättat om Klaras verksamhet, hur han o andra arbetat upp den o så. Någon av de f.d. missbrukarna hade berättat sin historia o det var dags för fika o frågestund. Då ställdes frågan som kom från många grupper - "Men HUR kan du älska narkomanerna som ställer till så mycket elände för så många?"

"Det är bara att skilja på personen o vad personen gör! Ingen är knarkare av födseln, det finns ju en person skapad o älskad av Gud där, sedan har den personen blivit beroende av knark. Men inget säger heller att det behöver vara så hela livet. Jag hatar knarket men aldrig knarkaren."
Ungefär så löd svaret.

Det där betydde väldigt mycket för mig - att inse det där med att verkligen dela på person o vad personen gör. Att det faktiskt är tillåtet att tycka oerhört illa om t.ex. hur en människa beter sig mot andra men ändå kunna älska personen i fråga som en medmänniska skapad till Guds avbild precis som jag.

Arg på folk blir jag fortfarande! Jag är en riktig "Ove" som i filmen "En man som heter Ove". En så'n där som retar sig ffa på när folk inte kan visa mer hänsyn till varandra i allt från att slänga skräp var som till att roffa åt sig av gemensamma medel via skattefix t.ex. Men jag tänker också mer på att varenda människa naturligtvis skulle kunna ändra sig, tänka om o bete sig på ett sätt som fungerar bättre ihop med andra. Vare sig det gäller att sluta missbruka eller annat så tror jag på att de flesta kan förändra sina liv. O det gäller naturligtvis även mig själv o det jag går fel i.

Det kan kännas smått övermäktigt det där att Gud faktiskt förpliktigar oss till att älska alla "nästor", vilket ju innebär alla människor, men det är ändå inte helt omöjligt.

Kanske kan det jag berättar här hjälpa någon mer att se att det faktiskt går. Men det kan behövas att man tänker "H'n är också skapad o älskad av Gud! H'n är också skapad o älskad av Gud! H'n är också..." rätt intensivt ibland....

Allt gott!

Eva

Vad håller vi på med?

Ja det var det som for genom min hjärna när jag läste på SvT Nyheters hemsida igår. Läste där de rapporterade vidare från Sveriges Begravninsbyråer hur mycket färre personer som numer kommer på begravningar o samlingen efteråt.

Även om det nu har hunnit gå ett antal år sedan jag sjukpensionerades så drar rubriker om just begravningar/begravningsverksamhet till sig mitt intresse. (Jag trivdes kanske lite väl bra med det arbetet, vilket gav sjukdomsutbrott till slut.) O den här artikeln väckte minnen o samma sorgsenhet som då när vi först började tala om problemet kollegor emellan.

Problemet att många människor idag ser på begravning som vilket annat möte som helst, något som man kan ha tid till eller ej.

Jag minns väldigt väl första gången jag blev, faktiskt, riktigt irriterad på en familj/släkt. En gammal person hade dött o till mig på besöket för att ordna för begravningen kom den nyblivna änkan/änkemannen tillsammans med några barn o vuxna/halvvuxna barnbarn. Ett rätt stort sällskap o jag kan ju avslöja att man som kundmottagare kan ta ett extradjupt andetag bara för det - det kan vara många åsikter om kista, blommor o annat som ska fås ihop.

Den här familjen lät den närmast efterlevande ta besluten om just kista, blommor, musik o annat o besöket flöt på väldigt bra o smärtfritt för denne. Tills vi kom till datum....

Hade vi 7 almanackor på bordet förutom min?
"Nej, den dagen ska jag träffa NN för lunch så det går inte!"
"Jag har tandläkartid den dagen."
"Vi har tänkt (har tänkt!) åka på semester den veckan! Så då går det inte!"
"Vi måste nog till banken den dagen, om vi ska hinna få lånet så vi kan beställa nya köket i helgen."
Ungefär så lät det.

Jag blev mer o mer illa berörd, om inte annat för att jag såg hur det här samtalet, alla förbehåll o ursäkter, påverkade den som just blivit ensam. Det är dock en tunn lina man går på som kundrådgivare när det gäller hur mycket man kan o bör säga.

Just det här besöket hände det dock något som värmde hjärtat. Ett av barnen till de avlidna gav mig en blick, tittade på sin mer o mer ledsna förälder, nickade kort o röt i - "Vad HÅLLER ni på med??? Vi ska begrava mamma/pappa o ni sitter o tjafsar om luncher, tandläkare o resor? Boka om det!!!"
Jag ska inte påstå de andra gjorde några glada miner men datum bestämdes efter hur änkan/änkemannen ville.

Jag minns inga detaljer om vare sig familj eller själva begravningen men det här mötet där vi bokade för begravningen sitter kvar i hjärnan o dyker upp då o då när jag hör något om hur människor prioriterar sin tid. Nästan alltid numer verkar vi prioritera efter vad vi tror att vi måste med tanke på vad "alla andra" gör. O i hur stor grad det riskerar att innebära att vi dels inte bryr oss om varandra på djupet (de i familjen som helt enkelt inte såg den närmastes sorg över bråket om dag), dels hamnar i en ytlighet som jag tycker förskräcker.

Självklart inser jag att sådant här till stor del kan bero på att vi är så rädda för döden att vi helst inte vill gå på en begravning o inse dess realitet. Det mesta annat tänker vi oss ju ha fixat så att livet ska vara så där skimrande o perfekt som vi tror att det ska vara för att vi ska vara lyckliga (vi tror oss i alla fall ha möjligheter bestämma allt själva...). O så kommer döden o gör sig påmind! Inte vill vi att döden ska finnas? Det "får" ju egentligen inte finnas något som kan göra oss ledsna, fattar inte livet det?

Jag tror att det här är oerhört farligt, rent av livsfarligt. Det är sådana här attityder som, i sin förlängning, bidrar till att så många unga mår så dåligt idag. Det här att vi (många av oss) tänker att inget, absolut inget, får "ställa till det" o t.ex. göra oss ledsna eller ens lite sårade. Då gapas det om kränkthet även om det liksom bara är livet som händer. Mycket jag läser o hör får mig att undra vart realismen tagit vägen? Vad tror vi att livet ska vara egentligen? Det är mycket, mycket sällan en människa kan gå genom livet utan sorger o besvärligheter. (Den som gör det skulle jag tycka rätt synd om för de lär sällan mycket.)

Det är bra att sådana här nyheter presenteras, som den om hur färre är med på begravningar. Det är bra för jag tror att vi är i stort behov av att diskutera mer hur vi lever, vad vi förväntar oss av livet.

Alla i familjen var med på begravningen o jag kan närmast garanter att ingen av dem idag ångrar att de sköt på lunchen, bokade om tandläkare o bank samt åkte på semester en vecka senare är först tänkt.

Allt gott!
Eva

Jag förstår faktiskt inte!

Nej, när det gäller en sak förstår jag faktiskt ingenting känns det som. Jag blir ledsen, riktigt ledsen, bedrövad o annat men förstår gör jag inte. Nu hamnar det här lite för att någon kanske skulle kunna reda ut en del åt mig. Jag ska försöka förklara.

Så här:
När man samlas i en förening/församling, kring ett intresse/tro - kan man inte då tänka sig att just det intresset/den tron faktiskt förenar "över alla gränser"? Eller är det bara så att det "borde" men måste accepteras att det inte är så?

Hur kan det komma sig att det bildas så mycket kotterier o grupperingar av folk som är väldigt lika varandra t.ex. o som i sin gemenskap har så oerhört svårt att släppa in någon som inte passar in i "mallen"? Vad är det som gör att det liksom inte verkar räcka med det gemensamma intresset/tron för att ens säga "Hej!" eller prata en stund över fika, även om man inte har andra åsikter, livsföring eller annat gemensamt? En gemensam grund har man ju i alla fall, o vem vet - det kanske finns fler om man tar sig lite tid o öppenhet.

Jo, det här skrivs utifrån egna erfarenheter givetvis. O jo, som mobbad genom skolan o så så tänker jag givetvis mycket på att det nog beror på mig. Att det är jag som är "totalfel" på något sätt. Men... Jag är ju sådan att jag gärna går igenom så'nt här rätt noga. Pratar med någon/några som jag vet är ärliga o.s.v. O de jag talat med om detta är då överens med mig om att det inte behöver vara jag/vem det vara månde som är problemet utan mer strukturen.

För egen del kan jag ärligt säga att om det kommit nya till sammanhang där jag varit djupare engagerad så blir jag nyfiken - vem är den personen? Varför har h'n sökt sig just hit? Vad kan personen vilja bidra med? I "vem" kan kanske sägas ingå om personen har familj, vad den arbetar med, vilken utbildning den har o annat men det är ju helt sekundärt när det gäller engagemang o deltagande.

Min erfarenhet är att det resoneras så alldeles för sällan o i för få sammanhang. Naturligtvis är det extra sorgligt när det kommer till kristna sådana. Paulus skriver "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man o kvinna." (Gal 3:28, Sfb) o det ställer givetvis högre krav i kristna kretsar än i andra även om jag tänker det ska gälla oavsett.

Jag har tröttnat helt på att själv bli/vara ledsen över att inte riktigt känna mig accepterad för att jag är "fel". Jag har tröttnat o är än mer ledsen över att höra när det drabbar andra.

Det är kanske bäst jag påpekar att jag inte vänder mig mot att man har grupper för de som t.ex. är i särskilt skede i livet, typ för de som blivit änkor/änklingar, nyblivna föräldrar, ensamstående föräldrar eller liknande. Det här handlar om när man ses i de större sammanhangen, där alla är med. (O om att släppa in nya även i mindre grupper i o för sig.) Det handlar inte heller om att alla nödvändigtvis måste umgås privat med alla, alla trivs inte ihop så. Det handlar om att ingen ska behöva känna sig utanför o närmast ovälkommen, inte bli hälsad på, sitta ensam med sin kaffekopp eller termos. Inte i sammanhang där vi möts tack vare ett gemensamt intresse/en gemensam tro.

Jag skulle så önska att du som läser detta funderar lite över hur det är i det/de sammanhang du är med i! Hur är det när det kommer nya? Hur gör du om någon säger "Hej!" som du inte riktigt känner? Hälsar du tillbaka eller ser du kanske bara tomt framför dig o letar rätt på dina vänner?

Ska föreningen/församlingen/klubben eller vad det nu är kunna kallas gemenskap (vilket ju ofta görs mer än gärna, av de som är inne i det hela ordentligt, som har vänner där) så tror jag att sådant här måste funderas på o närmast "besiktigas" då o då. O då inte i första hand bland de som är mest engagerade o har vänner i sammanhanget, inte bland de som alltid ser fram emot träffar. För det kan ju vara så att de är stor del av strukturen/problemet.

När det gäller alla sammanhang tror jag att detta i förlängningen handlar om ifall man ska överleva eller ej, som förening/annat. När det gäller kristna sammanhang så handlar det faktiskt om ifall vi ska göra som Jesus eller som världen - ta människor för vad de är eller bedöma dem utifrån deras status innan vi eventuellt släpper in dem i gemenskapen.

Jag inser att jag tar en risk som skriver detta men det måste faktiskt talas om så det får vara värt det.

Allt gott!

Eva

Ensamhet

(Först en varning som jag ber er att ta på största allvar: Läs inte in någon specifik person i det jag skriver här! Inte mig själv o inte heller annan som någon kanske skulle kunna tro sig kapabel identifiera. En del erfarenheter är mina egna men de är uppblandade med andras o inga svar kommer att ges på vad som är vad.
Läs inte heller in specifikt sammanhang. Mina egna intressen finns i kyrka såväl som hund/katt, handarbete o litteratur. Andras finns i andra sammanhang.
Läs däremot gärna in ett problem som kan gälla många personer likaväl som många olika sammanhang.)


Hur känner du för ordet ensamhet?
(I den negativa bemärkelsen då, inte som det som Linus Jonkman så klokt kallar självsamhet. Det är milsvida skillnader.)

Lite obekvämt kanske? Särskilt om du också tänker det i varianter som den ensamme. Det brukar vara ett epitet som de flesta är rätt rädda för att få som stämpel på sig själva. Det väcker tankar om "konstighet" o utanförskap, eller hur?

Jag blev nyligen uppmärksammad på något så enkelt som en samtalslista på en telefon, en lista som sparats under ett år o nu kollades av vid nyår. En hel del sorgsenhet var inblandad när det bestämdes att samtalsloggen skulle sparas ett helt år för det fanns nog en misstanke/farhåga om hur den skulle se ut. Och jodå - nästan värre än befarat. Under ett års tid kunde 3 (TRE) samtal identifieras som ringda av någon som "bara" ville höra hur mottagaren mådde eller prata bort en stund.

Tre sådana samtal på ett helt år....

Visst hade det ringts in en del annat också. Vissa personer i o för sig rätt sällan o bara när de ville ha något, i form av handfast hjälp t.ex., av den uppringda men de samtalen är liksom inte samma sak.

I samma veva nu nyligen kom en annan sak på tal. Det där med att vara oerhört ensam även om man har ack så många ikring.

Tänk dig att du är den där som alltid ställer upp i en förening eller församling eller liknande. Du är den som kommer på varenda sammankomst, ställer upp o fixar fika, kör din bil o hämtar folk o handlar o så. Du gör det här för att du själv vill, inget annat, o visst får du tack o andra pratar med dig där o då men.... Den gång du inte står bakom kaffedisken eller fixar det ena o andra är det ingen som pratar med dig mer än säger ett kort "Hej!". O kommer du inte alls så är det ingen som frågar efter dig mer än i tanke på vem som ska fixa det som du inte är där o gör.

Jag minns berättelsen från en bekant för rätt många år sedan. H*n var djupt engagerad i en förening där en hobby fört människor tillsammans. H*n var en av dem som fixade o ordnade o visst fick tack för det. Fanns inte minsta spår av bitterhet hos den människan. Så var h*n borta flera månader. Ingen hörde av sig, inte ens för att "klaga" på att h*n inte hörde av sig.

Lagom till årsmöte är h*n i form för att återvända o gör det med glädje. Men gick därifrån med något helt annat...

På detta årsmöte ställer sig en annan medlem upp o talar om hur fantastiskt fint det är med den sammanhållning man har i föreningen. Hur man bryr sig om varandra o ingen, vare sig man engagerar sig väldigt mycket eller knappt alls behöver känna sig utanför, behöver man stöd så finns det alltid att få, alltid någon som kollar om någon är borta o.s.v. i ett rätt självgott tal. (Jag fick det refererat av fler.) Då "spricker" det för min bekant som annars sällan höjer sin röst i negativt tal. H*n ställer sig upp o frågar om någon möjligen saknat h*n de senaste månaderna? Spridda harklingar hörs o någon mumlar om att "jo, nog har det kanske undrats lite....". En av de där "nu ska alla vara glada"-typerna (som man faktiskt kan bli rätt irriterad på ibland) ställer sig upp o säger "Men berätta nu då! Håll oss inte på halster! Vad har du gjort för kul?"

"Jag har behandlats för cancer...."

Ni kan föreställa er tystnaden.

Ni får orka med ett exempel som faktiskt är från kyrkans värld också. Har man som jag varit både kyrkvärd o den som kokat en väldig massa kaffe kan man ha haft förmånen höra rätt många historier om ensamhet även i det sammanhanget. O den förmånen har jag haft...

Tänk dig att du kommer till gudstjänst i princip varenda vecka. Du möts av hälsningar o så men du sitter större delen av gudstjänsten o funderar på om du ska våga dig på kyrkkaffet efteråt eller ej. Ska du hoppas på att "hamna med" i samtal eller frukta att mest sitta tyst o gå därifrån med en klump i magen? Du har varit med i många år o känner de flesta men kanske är lite svårplacerad för du passar liksom inte in i någon av de grupper som, faktiskt, ofrånkomligen bildas i detta sammanhang lika väl som andra. En del söndagar tar du chansen, andra finns inte orken där.

Eget ansvar?
Självklart finns det. Är du ensam o vill ändra på det har du givetvis ett eget ansvar att göra något. Men.... T.ex. det här med olika grupperingar är något som jag ofta hört ses som ett hinder. Du tränger dig inte gärna på i en grupp där alla känner varandra sedan barnsben/ungdomstid om du är ny i sta'n. Du tränger dig inte gärna på barnfamiljerna även om du är i samma ålder men inte har barn (samma gäller äldregrupp med barn o barnbarn).

I vilken mån du är förmögen att helt själv ta ansvar för att bryta ensamheten beror ju också i många fall på varför den finns där. Den som varit mobbad kan t.ex. ha vant sig så pass att alltid lämnas utanför att det ses som det normala. Det samma gäller ofta den lite blyga. Många gånger kan man orka att mer eller mindre strunta i det, ta plats lite ändå o så tänka att "Ja ja - du är ändå van! Det är så här ditt liv ser ut, det är bara att acceptera." men andra dagar drar man sig istället undan för att undvika att bli ledsen. Igen. Och då ses man givetvis som än "underligare" o andra får dessutom lätt att säga "Vi ska inte tränga oss på!". (Vilket är en väldigt praktisk bortförklaring för att slippa göra något kan jag tänka.)

Lösning? Finns det sådan? Om jag nu "gnäller" över detta måste jag väl lämna förslag på lösning också?

Det handlar väl egentligen om det gamla vanliga, att faktiskt se varandra. Det handlar kanske lite också om mod, från båda håll. Mod från den ensamme men faktiskt i minst lika hög grad mod från den som faktiskt ser o funderar på att göra något. Det handlar också om att prioritera. Många skyller mer än gärna på fulla kalendrar, men om kalenderna är så full att du inte har tid för 15 min telefonsamtal (som inte sker medans du handlar....) eller ett mail eller PM på Facebook - då skulle jag säga att det är du som har problem.

Vad är det värsta som kan hända? Den ensamme vet, väldigt väl, att kontaktförsök kan betyda att det blir ännu jobbigare. Den som försöker dra in den ensamme kan möjligen känna sig aningens "misstänkt" vad gäller varför - bryr du dig verkligen? (Jag glömmer aldrig den som berättade att den tanken alltid dök upp, för det blev oftast bara en gång personen blev tilltalad, se'n tyckte väl den kontaktande att h*n "gjort sin plikt") Men det överlever du, i alla fall om du faktiskt bryr dig.

Vad vill jag med detta? Varför skriver jag alls det som kanske kan ses som väl privat (men kom ihåg den inledande varningen!)?

Det finns en väldigt enkel anledning - jag är helt enkelt oerhört trött på att stöta på människor som är så ledsna över en ensamhet de faktiskt inte borde behöva leva i! Och jag vill väldigt gärna påpeka att det finns ensamhet även i det man ser som gemenskap för det tror jag är något vi måste tänka mycket, mycket mer på. Det är inte bara den som sitter för sig själv hemma hela tiden som känner sig ensam. Det kan lika gärna vara den som sitter mitt ibland er andra.

Fundera gärna lite på det.

Allt gott!
Eva

Behöver vi behövande?

Jag såg mer eller mindre av en slump igår progammet "Biståndsfällan" från UR (kan ses här en tid) o det har sedan upptagit tankarna en hel del.

Det är oerhört intressant att höra de "i andra änden av givandet" tala om bistånd o hur de ser på det!

I programmet intervjuades t.ex. 2 män på Haiti som drev en firma som tillverkar solceller o av dem drivna gatlyktor. Det hade de gjort en tid när den stora jordbävningen inträffade. Anställt en hel del män som riskerade hamna i gängkriminalitet t.ex. Ett verkligt gott exempel på entrepenörskap.

Men så inträffade då jordbävningen.
Som vi vä är många som minns så störtade en hel del biståndsorganisationer iväg till Haiti. Givetvis mycket bra! När en katastrof inträffar behövs verkligen omvärldens hjälp. Men....

En av dessa biståndsorganisationer kom just med solceller, som de skänkte bort. Solceller i tusental. De här männen berättade att från att ha sålt uppåt 50 per månad gick deras försäljning ner till att bli bara 5 på flera månader.

Tänk om den organisation som skeppade in en massa material istället hade tagit sig tid att kolla om det kanske redan fanns företag där som kunde detta o istället köpt från dem? Kanske hjälpt till med material men låtit det lokala företaget tillverka o sälja? Det hade varit större hjälp, åtminstone i det långa loppet.

En annan berättelse var den om ett skoföretag. De hade upptäckt att en viss sorts rätt enkel sko var väldigt populär i Argentina. Tillverkades av lokala företag givetvis. Detta företag tar med sig idéen/skotypen hem o börjar tillverka i en massa färger o mönster för att tilltala alla. Som "motgåva" lovar de att skänka ett par skor till ett barn i ett fattigt land för varje par skor de säljer.

Givmilt. Bra att barn får skor. Faktiskt väldigt gott gjort. Men....

Vad händer med de som ursprungligen tillverkade dessa skor? Man tar faktiskt ifrån dem den inkomstkälla de hade o utarmar därmed på sikt landets ekonomi. Varför inte istället lova att för varje par man säljer av de man tillverkar själv köpa ett par av de lokala tillverkarna o så skänka dem? T.ex.

Många kloka röster i programmet talade om just det jag minns en diskussion om i ett politiskt sammanhang (borgerligt, tro det eller ej!) för många år sedan. Då pratade vi om hur mycket bättre det vore att åka ner till Afrika med ett gäng symaskiner o några duktiga sömmerskor o lära kvinnor där att sy för att med tiden kunna sälja. Istället för att åka dit med mat, medicin, kläder o annat de behöver som man bara ger bort för att sedan få åka dit igen för att inget egentligen förändras.

Missförstå inte nu - givetvis ska vi hjälpa med mat, medicin, vatten, kläder o annat när det verkligen behövs! Men när människor är mätta o har kläder på kroppen så måste man ju också tänka vidare o inte bara vänta in nästa katastrof. Vad kan vi göra för att kanske t.o.m. förhindra att nästa katastrof ens inträffar?

Naturligtvis krävs ibland politiskt/demokratisk påverkan utifrån men nu handlade detta i huvudsak om den där rent materiella hjälpen. En haitisk man konstaterade krasst att "Hur ska man få folk att göra något själva när de bara får o får o får av alla de otaliga biståndsorganisationer som kommer?".

Rubriken jag satt här är precis vad jag tänker. Är det så att vi i den rikare delen av världen faktiskt behöver de behövande för att må bra själva? Är det så, i alla fall ibland, att vi behöver givandet för vår egen skull o inte i grunden tänker på de vi ska hjälpa? Vad är egentligen till mest hjälp?

Självklart, alldeles väldigt självklart, ska vi störta iväg med sjukvård o annat som behövs i en kris! Men sedan?

Det finns ju länder i världen som nu är så "insyltade" i bistånd att om alla organisationer drog sig ur så faller hela samhällen. Jag minns att jag läste något om sådant i samband med just jordbävningen på Haiti, att andra länder plötsligt inte fick all hjälp de var vana vid för den gick då dit.

En afrikan påpekade sin irritation över att många länder i Afrika kallas fattiga. "Många av oss är inte alls fattiga! Vi har i många länder otroliga naturresurser i forma av mineraler, olja, turistnäring o annat. Vi behöver utveckla sådant, få drivkraft att ta tag i det vi faktiskt kan bli självständiga med/av o inte bara få!" sa' han ungefär.

Jag tänker i det att vi i I-länder har ett visst behov av behövande stoppar mycket av detta. Vad ska vi göra för att känna oss goda om vi inte kan skicka pengar för vaccinationer till barn i Afrika t.ex.?

Men det är väl faktiskt inte godhet? Eller? Det sant goda vore väl att hjälpa dessa människor till att stå på egna ben? Inte som nu närmast hålla dem beroende av, faktiskt, rent egoistiska skäl.

En tanke värd att tänka tycker jag.
Se programmet om du kan o är intresserad av dessa frågor! Det är väl värt den tiden.

Allt gott!
Eva

Snäll eller "snäll"?

Så blev det uppehåll här igen... Anledningen är väl mest att det varit en del omvälvningar här, med djur som blivit gamla o annat. Det ska finnas lust o inspiration att skriva o den finns kanske inte alltid i allt.

Dock pågår ju tänkandet ändå för fullt o kanske än mer egentligen, när hjärnan behöver sysselsätta sig med annat än oro, o just detta med dagens samhälles förståelse av "snällhet" är något som inte sällan upptar kapaciteten där i översta delen av mig.

Jag har tidigare skrivit om hur många verkar tolka att vara kärleksfull o då i meningen att många som svar på nästan allt säger "Men Gud/Jesus är kärlek! Bara kärlek!". Jag håller ju med om det men brukar vilja veta vad man då lägger in i ordet kärlek. Det samma gäller vad man tänker när man kallar någon snäll.

Jag ska berätta en episod från en tid tillbaka.
En vän till mig har en liten men ändock viktig hjälp att ta till i sitt vardagsliv, för att få det att fungera. Vid ett tilfälle när den hjälpen verkligen behövdes fanns den inte där o det visade sig vara p.g.a. att en annan person lagt sig i o "styrt om" så att hjälpen trodde sig inte behövas.

Det här kom fram o när jag av en ren slump mötte den som lagt sig i kom det upp. Jag var möjligen rätt frän i tonen när jag sa att jag nog tänkte det hade varit mest rätt att inte lägga sig i det man inte vet något om.

Svaret jag fick var ungefär: "Jag trodde ni kristna skulle vara snälla!".

Jodå, det tycker jag också, men.....
Det som sades där var ju egentligen "Eftersom du inte är snäll mot MIG så är du per definition inte snäll!". Ingen tanke på att jag nog faktiskt kunde beskrivas som snäll mot den som besviken o rätt irriterad fått ändra sina planer p.g.a. denna persons "iläggande".

Nu ser jag givetvis det djupt mänskliga i detta, tro inte annat. "Om du inte är snäll mot mig så är du rakt igenom dum!" är en väldigt mänsklig reaktion. Mitt problem är att det där dyker upp så ofta numer. Att snällhet o kärlek förutsätts tillåta precis allt, närmast oavsett hur du bär dig åt, vem du sårar o.s.v. Det enda det handlar om är vad du själv vill o anser rätt.

Där kommer ett stort problem in när vi kommer till kristen tro!
Gud ÄR kärlek! Jesus ÄR oerhört snäll! Men vad lägger vi i orden? Tolkar vi de stora orden så att de bara ska vara medhållande?

Jag återkommer ofta i tankarna till en krönika jag läste i Dagen för nu rätt länge sedan. (Har nämnt den här förut.) Om en mamma som får en 3-årings hela ilskelager över sig när barnet stoppas från att på trehjuling köra rakt ut genom grinden o ut på gatan. Naturligtvis är mamma "dummast" o inte det minsta snäll! Eller....

Jag ser varje förälders sätt att stoppa sådant som det nära på största beviset på just snällhet o kärlek! Visst är kramar, uppmuntran, mat o allt sådant också det, men att skydda den man älskar är ju liksom en grund.

På samma sätt är det ju med Gud. Han älskar oss o vill skydda oss o därför uppfattas inte allt i Bibeln som "snällt" i den mening dagens människor verkar lägga i ordet.

Så för att "sy ihop"....
Jag undrar om inte Svenska Kyrkan har sin del i att så många numer säger som just den här personen som lagt sig i, att jag inte var snäll, när man ofta verkar undvika det som är svårt med Gud? Visst finns en del med i kyrkoårets texter men när jag tänker tillbaka lite är det inte förrän jag hamnade i S:ta Clara o nu i Betlehemskyrkan, båda inom EFS (Evangeliska Fosterlands stiftelsen, väckelserörelse inom SvK) som jag hört präster predika om det mer ordentligt.

Gud ÄR snäll o kärleksfull, det är därför Han inte vill att vi ska bete oss på sätt som Han vet är dåligt för oss.

Jag tycker faktiskt att jag var rätt snäll som påpekade att min vän fått det extra besvärligt för att en annan rent ut sagt "lagt näsan i blöt". Både mot vännen o mot den jag talade med faktiskt. Det är inte alltid snällt att låta någon bara fortsätta i samma spår o för det bli mindre väl sedd.

Jag skulle gärna se att vi funderade på vad vi lägger i ord som snäll o kärlek.

Allt gott!
Eva

Jul igen...

Ja, så var det jul igen...

Och jag blir sentimental och känner mig för en gångs skull verkligen ensam...

Jul så som det "ska" vara, som många tänker sig har jag ju nu inte haft på 10 år. Det blir lite jobbigt faktiskt, med de här "måste-helgerna".

Men så tänker jag.....

Jag är verkligen glad för alla som nu i helgdagarna får en extra chans att umgås med familj och vänner. Det är en nåd att vi har en tid när vi mer eller mindre "tvingas" att tänks lite extra på varandra. Men det är också en "onåd"....

Jag läste på facebook om ett initiativ att ge hemlösa lite julkänsla... Visst... Toppen! Men... Var är ni resten av året?

Visst är helger typ jul säkert jobbigare än andra tider, man påminns kanske om barndomens jular och så. Men de där dagarna finns året om! Omtanken behövs året om!

Jag minns en av "samhällets olycksbarn" som var särskilt ledsen (och alldeles särskilt påverkad...) en av luncherna i S:ta Clara. Jag gick ut och rökte (ja, tyvärr...) och han kom med. Då kom historian. Han fyllde 40 just den dagen och ingen hade uppmärksammat det. Hans föräldrar och syskon kunde inte - han hade ju ingen adress. Hans nuvarande "kompisar" visste inte. Han berättade att det värsta inte var att ingen uppvaktade, men att han "slarvat bort" sitt liv så att ingen kunde/ville/visste.

Jag vill verkligen inte vara en glädjedödare! Kanske borde jag inte skriva alls... Jag vill gärna fira jul, i mitt fall då fira Jesu födelse, men i år verkar det inte riktigt fungera...

Jag önskar alla en riktigt, riktigt god jul! Av hela mitt hjärta. Och egentligen önskar jag nog att ingen läser detta före julafton...:)

Vad jag egentligen vill säga är väl att: BRY ER OM! Även andra tider på året. Att vara välkommen i familj även om livet är lite jobbigt även andra dagar. Kanske är det just det som räddar från missbruk och ett "bortslarvat" liv? (Fast inga liv är ju så egentligen!)

Ta hand om varandra! Se den där "tilltufsade" människan vid centrum som just en medmänniska. Nu i jul när livet är extra jobbigt för många, men också andra dagar. Ditt sätt att bemöta, din respekt för att livet kan bli besvärligt för en del av oss, kan betyda så oerhört mycket!

Helt enkelt - gör som Jesus! Var nyfiken på varje ny människa du möter! Enkelt? Nej, det sa' jag inte! Lever alltid som jag lär? Näpp - det sa' jag inte heller! Men jag försöker....

Allt gott!
Eva

Att vara människa

(Kärleksört. Jag tror att ni kommer att förstå varför...)

Jag måste skriva lite mer om den man jag för några inlägg sedan beskrev som en "nästan-idol". (När jag skrev att jag nog inte HAR idoler, men kan beundra och respektera människor oerhört för vad de är och gör.)

Tomas Sjödin alltså.

För mig handlar det om att finna det som inspirerar och ger tankar, och han är en av dem som är bra på att få oss att "tänka vidare".

När husorganet Dagen kom idag (har e-prenumeration så det är bara fredagens tidning som kommer hem) visade det sig att där fanns ett reportage om en föreläsning han hållit. För vårdanställda/studerande om jag förstod rätt. Och , återigen med reservationen att jag förstått rätt, handlande om att våga ta livet som det är, våga hoppas, våga förändra - men också våga säga att "just nu ORKAR jag bara inte!". (Kolla http://www.dagen.se/  där kan ni hitta honom i arkiv också!)

När jag nämde honom förut skrev jag väl att han och hans fru har 3 pojkar, varav 2 dött i en ärftlig sjukdom? I artikeln skrivs att han berättar om när deras Karl-Petter dog. Han och hans fru (minns tyvärr inte namnet - HAN är offentlig inte hon. Snyggt tycker jag.) hade efter många om och men bestämt sig för, och kommit iväg på, en resa till Italien. Läkarna har försäkrat att just nu är sonen så pass bra, allt fungerar - Åk ni!.

Så står de och ser en vacker utsikt över dalar och hav. Telefonen ringer. Ambulanspersonalen har gjort vad de kunnat, men Karl-Petter är död.

Vad gör man med det?

Det står i artikeln, och jag har hört Tomas säga det liknande tidigare: det blir ett väldigt "brottande" med tankar  men för deras del blev slutsatsen "Att vila är att ta ansvar!". Han och hans fru behövde verkligen denna semester! Ingen, och allra minst Gud, skulle kräva att de orkade hela tiden!

Jag skrev i min andra blogg, http://fyrfotingar.blogspot.com/ den 30 januari om något Tomas sagt och som jag verkligen försöker hålla i mitt hjärta.

Jag tror att det var i "Tankar för dagen" i P1 för några år sedan. Tomas berättade om hur han, i ganska stor brådska, satt sig med en snabablunch på nå't ställe. Den enda plats som fanns ledig var bredvid en lite äldre man.

Denne man började berätta något. Söka kontakt. Vara lite "jobbig" för den som har bråttom. Och Ts reaktion var den som vi alla har i den situationen:vi svarar knappt. Vi låtsas som vi inte hör. Vi är plötsligt väldigt intresserade av de vi läser.

Men mannen var envis och T gick in i samtalet.

Själva samtalet gav väl inte så mycket kanske. Men eftertanken... Gissningen var att denna man kan ha varit en ganska ensam människa - kanske gav det här att Tomas alls samtalade med honom mer än vad någon av oss kan förstå? Och det gav en försening på kanske 10 minuter! Det är väl våra medmänniskor värda? Väldigt få av oss är så viktiga att vi inte kan ta oss den tiden! (Ingen tror jag!)

En annan sak jag minns mycket väl är en berättelse om hur Tomas och en annan "nära-idol" talade om stress och prestationsångest. T berättade att han klagat inför vännen biskop Martin (Lönnebo, emeritus från Linköping) om hur han inte fick det allra minsta gjort. Och biskop Martin svarade: "
Men du! Det är viktigt att låta själen hasa på i filttofflorna ibland!"

Att vara människa tror jag är just så'nt: att ta sig lite tid med andra. Och att låta själen bara hasa på ibland. Jag tror att de två råden innehåller mycket av det som gör ett bra liv, ett bra sätt att vara människa.

Allt gott!
Eva