Jag läste en insändarartikel i Dagen nyligen (ni hittar den här. ) som i mycket beskriver sådant jag funderat på länge. Hur vi egentligen ser på helande och kanske främst hur vi ser på helande som "svar" på förbön. (Jag är förebedjare i min församling så det är väl sådant jag faktiskt "bör" tänka på, även om det gäller oss alla också.)
När det gäller helande tänker jag att det finns två rätt djupa diken som svensk kristenhet verkar hålla sig i - det ena (som väl kanske är allra vanligast inom Svenska Kyrkan) som säger ungefär "Helande var något Jesus ägnade sig åt och möjligen hans närmaste, de som träffat honom. Det var då, inte nu." och det andra (mer förekommande inom frikyrkorna om jag ser till vänner därifrån) som säger "Helande sker även nu! Det är bara att be så helar Jesu namn och kraft!".
Jag tycker att båda är lika obibliska. Eller i alla fall blir när man ser hur argumenten används.
Att säga att helanden inte sker idag är att "dissa" Guds makt. Helanden efter bön sker, även sådant som att döva hör och blinda ser. Helanden sker i form av att människor blir upprättade från psykiska problem, missbruk och liknande.
Men det händer ju också att inget alls sker. Att det kan bes hur många böner som helst för den sjuke, funktionshindrade, självmordstänkande, missbrukande men Gud verkar inte vilja ingripa och den drabbade blir kvar i det som tynger eller t.o.m. dör.
Där har denne debattör ett mycket viktigt påpekande - har vi glömt att vi ber "...ske DIN vilja..."?
Då kommer vi till det där som kanske är det allra, allra svåraste med att vara kristen - att böja oss inför/under Guds vilja och att inse vi inte alltid förstår. Vi är så inne i, så uppfostrade i, att vi ju vet vad som är bäst. Naturligtvis kan det ju bara inte vara för det bästa att en mamma dör ifrån sina barn! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa att ett barn dör i cancer! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa som krig fortgår, flodvågor väller in över byar (trots böner!) och annat händer!
Eller?
Jag tror, är väl övertygad om, att vi har all rätt att gräla med Gud när saker sker. Vi kan bråka med Honom och säga att "Jag bad ju! Vi var många som bad! Du har lovat Du ska svara men så kom döden ändå!!!". Det är faktiskt helt ok att vara fullkomligt rasande på Gud när det inte blir som vi vill och tänkt oss. Finns ett otal exempel i Bibeln på profeter och andra som gnällt väldigt men ändå inte misst vänskapen med Gud. (Vad vore det för vänskap om man inte kan vara oense ibland?)
Men...
Förutom det svåra i det med att böja sig för Guds vilja så glömmer vi nog ofta en annan sak. Vi kan helt enkelt inte alltid förstå, särskilt inte direkt i situationen, vad Gud vill med det som sker, hur Gud svarar. Naturligtvis kan vi inte det tänker jag. Vem skulle kunna stå vid ett älskat barns dödsbädd och tänka att Gud nog menar något bra med det? Självklart kan vi inte det, vi är bara människor.
Jag har själv grälat rejält med/på Gud många, många gånger! Det finns mycket i mitt liv som jag alls inte kan se någon mening i. Eller...
Jag ska ta ett exempel som egentligen kanske är på gränsen för vad jag skriver om här, men ändå väljer att ta upp nu. Jag är rätt "knepig" när det gäller relationer. Jag vet själv rätt väl varför och orsaken ligger både hos mig själv och i tidiga upplevelser. Det här har jag pratat mycket, väldigt mycket med Gud om för jag kan verkligen inte se mycket gott i det. Idag tror jag att jag kanske i alla fall anar ett svar och det handlar då också om relation - relationen till Gud. Om alla de relationer som jag haft men som brutits på olika sätt bara "gått på räls" så hade jag inte haft vare sig samma tid eller möjlighet (och kanske inte samma vilja?) att vända mig mot Gud som jag nu har.
Den tanken löser i och för sig inga problem och jag grälar ändå på Gud ibland. Samtidigt frågar jag Honom ofta om vad Han då tänkt med att mitt liv är som det är t.ex. när det gäller just relationer. Har Han tänkt sig använda mig till något särskilt och i så fall vad? Svar tack! Helst igår eller ännu tidigare! (Jag är inte den tålmodigaste av Guds skapade nej...)
I de här tankarna kring helande dyker också upp sådana som hör lite ihop med förra inlägget. Vad gör de olika synsätten/praktikerna kring helande med hur vi ser på varandra och hur vi kan stötta?
I det första diket jag nämnde, att inte tro på att helande sker i vår tid, finns ju en tröstlöshet som jag tycker är rätt hemsk. Jag tror att det finns ett helande bara i tron på helande. Att tro på att Gud vill hela och hjälpa oavsett situation kan ge mycket.
I det andra diket finns risken att tanken blir att om man inte blir helad eller den man ber för inte tillfrisknar så är man inte "troende nog" och då är vi inne på väldigt farliga vägar.
Jag tror på helande. Jag tror dock inte på att helande alltid skulle ske precis efter min vilja (hur irriterande det än kan vara.... Skulle inte jag få bestämma?). Jag tror att Gud har enbart goda tankar för oss alla, för alla av Honom skapade människor om än inte för allt dessa människor kan finna på. Jag tror inte på att Gud skulle lovat alla troende ett liv "på en räkmacka" eller som "en dans på rosor". Den tillvaron där alla tårar torkas, bekymmer försvinner och ingen sjukdom mer finns är inte utlovad förrän i evigheten.
Jag tror inte att vi alltid, i detta livet, förstår vad Guds goda är.
Det "stör" mig som är vetgirig. Det retar mig som gärna bestämmer själv. Det ställer till det för mig som är envis och gärna tror jag vet och kan. Det är en "kamp" att försöka acceptera att Gud vet bättre och att jag bara har att böja mig.
Så jag fortsätter att be, som förebedjare under gudstjänster och annars. Och så gläds jag åt när Gud och jag verkar överens och funderar vidare över hur Han tänker när vi inte är det.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar