Förlåta igen och igen och...

... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

Helande på beställning?

Jag läste en insändarartikel i Dagen nyligen (ni hittar den här. ) som i mycket beskriver sådant jag funderat på länge. Hur vi egentligen ser på helande och kanske främst hur vi ser på helande som "svar" på förbön. (Jag är förebedjare i min församling så det är väl sådant jag faktiskt "bör" tänka på, även om det gäller oss alla också.)

När det gäller helande tänker jag att det finns två rätt djupa diken som svensk kristenhet verkar hålla sig i - det ena (som väl kanske är allra vanligast inom Svenska Kyrkan) som säger ungefär "Helande var något Jesus ägnade sig åt och möjligen hans närmaste, de som träffat honom. Det var då, inte nu." och det andra (mer förekommande inom frikyrkorna om jag ser till vänner därifrån) som säger "Helande sker även nu! Det är bara att be så helar Jesu namn och kraft!".

Jag tycker att båda är lika obibliska. Eller i alla fall blir när man ser hur argumenten används.

Att säga att helanden inte sker idag är att "dissa" Guds makt. Helanden efter bön sker, även sådant som att döva hör och blinda ser. Helanden sker i form av att människor blir upprättade från psykiska problem, missbruk och liknande.

Men det händer ju också att inget alls sker. Att det kan bes hur många böner som helst för den sjuke, funktionshindrade, självmordstänkande, missbrukande men Gud verkar inte vilja ingripa och den drabbade blir kvar i det som tynger eller t.o.m. dör.

Där har denne debattör ett mycket viktigt påpekande - har vi glömt att vi ber "...ske DIN vilja..."?

Då kommer vi till det där som kanske är det allra, allra svåraste med att vara kristen - att böja oss inför/under Guds vilja och att inse vi inte alltid förstår. Vi är så inne i, så uppfostrade i, att vi ju vet vad som är bäst. Naturligtvis kan det ju bara inte vara för det bästa att en mamma dör ifrån sina barn! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa att ett barn dör i cancer! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa som krig fortgår, flodvågor väller in över byar (trots böner!) och annat händer!

Eller?

Jag tror, är väl övertygad om, att vi har all rätt att gräla med Gud när saker sker. Vi kan bråka med Honom och säga att "Jag bad ju! Vi var många som bad! Du har lovat Du ska svara men så kom döden ändå!!!". Det är faktiskt helt ok att vara fullkomligt rasande på Gud när det inte blir som vi vill och tänkt oss. Finns ett otal exempel i Bibeln på profeter och andra som gnällt väldigt men ändå inte misst vänskapen med Gud. (Vad vore det för vänskap om man inte kan vara oense ibland?)

Men...
Förutom det svåra i det med att böja sig för Guds vilja så glömmer vi nog ofta en annan sak. Vi kan helt enkelt inte alltid förstå, särskilt inte direkt i situationen, vad Gud vill med det som sker, hur Gud svarar. Naturligtvis kan vi inte det tänker jag. Vem skulle kunna stå vid ett älskat barns dödsbädd och tänka att Gud nog menar något bra med det? Självklart kan vi inte det, vi är bara människor.

Jag har själv grälat rejält med/på Gud många, många gånger! Det finns mycket i mitt liv som jag alls inte kan se någon mening i. Eller...

Jag ska ta ett exempel som egentligen kanske är på gränsen för vad jag skriver om här, men ändå väljer att ta upp nu. Jag är rätt "knepig" när det gäller relationer. Jag vet själv rätt väl varför och orsaken ligger både hos mig själv och i tidiga upplevelser. Det här har jag pratat mycket, väldigt mycket med Gud om för jag kan verkligen inte se mycket gott i det. Idag tror jag att jag kanske i alla fall anar ett svar och det handlar då också om relation - relationen till Gud. Om alla de relationer som jag haft men som brutits på olika sätt bara "gått på räls" så hade jag inte haft vare sig samma tid eller möjlighet (och kanske inte samma vilja?) att vända mig mot Gud som jag nu har.

Den tanken löser i och för sig inga problem och jag grälar ändå på Gud ibland. Samtidigt frågar jag Honom ofta om vad Han då tänkt med att mitt liv är som det är t.ex. när det gäller just relationer. Har Han tänkt sig använda mig till något särskilt och i så fall vad? Svar tack! Helst igår eller ännu tidigare! (Jag är inte den tålmodigaste av Guds skapade nej...)

I de här tankarna kring helande dyker också upp sådana som hör lite ihop med förra inlägget. Vad gör de olika synsätten/praktikerna kring helande med hur vi ser på varandra och hur vi kan stötta?

I det första diket jag nämnde, att inte tro på att helande sker i vår tid, finns ju en tröstlöshet som jag tycker är rätt hemsk. Jag tror att det finns ett helande bara i tron på helande. Att tro på att Gud vill hela och hjälpa oavsett situation kan ge mycket.

I det andra diket finns risken att tanken blir att om man inte blir helad eller den man ber för inte tillfrisknar så är man inte "troende nog" och då är vi inne på väldigt farliga vägar.

Jag tror på helande. Jag tror dock inte på att helande alltid skulle ske precis efter min vilja (hur irriterande det än kan vara.... Skulle inte jag få bestämma?). Jag tror att Gud har enbart goda tankar för oss alla, för alla av Honom skapade människor om än inte för allt dessa människor kan finna på. Jag tror inte på att Gud skulle lovat alla troende ett liv "på en räkmacka" eller som "en dans på rosor". Den tillvaron där alla tårar torkas, bekymmer försvinner och ingen sjukdom mer finns är inte utlovad förrän i evigheten.

Jag tror inte att vi alltid, i detta livet, förstår vad Guds goda är.
Det "stör" mig som är vetgirig. Det retar mig som gärna bestämmer själv. Det ställer till det för mig som är envis och gärna tror jag vet och kan. Det är en "kamp" att försöka acceptera att Gud vet bättre och att jag bara har att böja mig.

Så jag fortsätter att be, som förebedjare under gudstjänster och annars. Och så gläds jag åt när Gud och jag verkar överens och funderar vidare över hur Han tänker när vi inte är det.

Allt gott!
Eva

Jak.2:1-8, del 2

Nu kommer ni väl ihåg vad de verserna i Jakobs brev handlar om, men ändå... Jag kör en repris:

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Som kanske många vet fanns det i Svenska Kyrkan länge möjlighet för "fina" familjer att köpa sig plats i bänkarna i kyrkan, vad jag förstått alltid bänkarna längst fram och ju "finare" och ju mer pengar/annat värde man donerade ju längre fram. Folk med mindre pengar fick ta de platser som blev över och de fattigaste kanske inte ens fick plats. (Undrar hur man löste det när det rådde kyrkplikt egentligen?)

Rätt ofta undrar jag hur långt ifrån det där vi egentligen kommit...

Nu, liksom då, verkar tyvärr ekonomisk ställning, civilstånd, social status i övrigt och så kunna spela rätt stor roll för hur man har möjlighet komma in i/verka i en församling. I alla fall utanför den skattefinansierade Svenska Kyrkan. (Skillnaden tänker jag då är att SvK inte är lika beroende av gåvomedel inget annat. Viss gradering efter social status finns givetvis även där, ibland kan den nog även vara värst där.)

Jag skriver här nu givetvis till dels utifrån egna erfarenheter men tills dels också från sådant som jag hört av andra då och då under nu sisådär 15 år. Varken egna eller andras erfarenheter är särskilt "uppbyggliga" alla gånger och definitivt inte kompatibla med det Jakob skriver.

I väldigt många församlingar/samfund, eller om det ska uttryckas "bland väldigt många kristna" verkar finnas en mening att som kristen är man inte fattig, ensam, lågutbildad o.s.v.. I alla fall inte om man blir medlem av en församling - "de andra" de som vi samlar in pengar för att hjälpa, de som inte klarat alla livets krav, de finns ju inte bland oss! Eller...?

Det verkar ofta som om man tänker sig att en kristen närmast per automatik gått från grundskola via gymnasium till högskola till gott arbete, från barndom till tonårstid till giftermål och familj. T.ex. Alltså att man är som alla andra som man själv känner.

Jag tror att det ofta är just där skon klämmer, många inom kristenheten verkar faktiskt ha så liten kunskap om hur liv kan se ut att man inte förstår. Man säger "alla välkomna" men verkar ofta tänka då att alla ska vara som en själv.

Helst vill jag nog inte tänka på alla berättelser om hur någon inte vågar gå med i hemgrupp för att de inte bor så att de kan ha gruppen hemma, inte har råd att bjuda alltid, inte vågar berätta för mycket om den egna situationen. Eller alla de som sagt sig bli akut och mycket sjuka när det ska åkas på församlingsresa, konferenser eller liknande. Det är många, många sådana berättelser som passerat mina öron.

"Ja men det är ju bara att säga till så hjälper vi!" säger någon. Jo, det är snällt men... Skulle man kunna fundera lite kring hur det kanske känns att ofta behöve be om hjälp? Skulle man kanske kunna fundera kring om man kan göra mer sådant som inte kostar, eller åtminstone kostar väldigt lite? Nu senast var det nyårskonferens det handlade om. Kostnad för konferens, övernattning, mat mm. Förslaget att istället ordna något på hemmaplan så alla kunde vara med möttes av bara ???. (Samt ord om att prioritera sin ekonomi vilket kan uppfattas som rent elakt av den som har liten inkomst.)

Hur löser man detta?
Jag vet faktiskt inte.
Jag tror dock, eller är snarare helt säker på, att detta behöver diskuteras väldigt mycket mer. Som det ser ut idag i en hel del av kristenheten i Sverige (det finns naturligtvis goda undantag!) så görs det faktiskt skillnad ungefär på det sätt som Jakob varnar för. Det gör så ont för så många att det borde oroa alla djupt och faktiskt bli "prio ett" i alla församlingar att motarbeta sådant.

Allt gott!
Eva

Jakobs brev 2:1-8, del 1

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Så står det i de verser som jag ger i rubriken. Jakob, som är brevets författare, anses vara Jesu halvbror (son till Maria och Josef alltså) som var ledare för församlingen i Jerusalem.

Jag tänker rätt ofta på dessa verser, tyvärr tycker jag att det finns anledning till det. Nu dök de upp igen vid läsning av några tidningsartiklar nyligen.

Det första var en rapport från ett kristet "event" rätt nyss. Där berättas att en av talarna pratat om att man ska vara nöjd med det man har och inte klaga över det man inte har, samt att man alltid bör tala väl om sina ledare.

Nu var jag inte där och hörde så det kan mycket väl vara så att dessa ord förklarades och utvecklades mycket mer, men jag tar de citerade uttalandena som exempel. Vi kan alltså helt glömma vem som sa det och vad just den personen kan ha menat.

Jag har dock hört och läst liknande ett antal gånger och det sätter igång tankarna och minnena här.

Ord om att vara nöjd med det man har och inte klaga över det man inte har uttalas alltid av de som faktiskt har! De som inte har, och skulle ha anledning klaga, är i de allra flesta fall tacksamma för det de har och inte särskilt "gnälliga" även om en del skulle ha all rätt till det, världsligt sett. Uttalanden som det kommer från de som har familj, utbildning, bra och välbetalt arbete, fin bostad, god social status, många vänner o.s.v. Den som inte har det så är oftare tacksamma för det de ändå har eller, i en del fall, för nedtryckta för att säga särskilt mycket och definitivt för skamsna för att i egentlig mening klaga. (I många församlingar är det helt otänkbart prata om att man inte har det ena eller andra.)

Intrycket när de som faktiskt har säger sådant här blir för mig och för många andra inget annat än en "order uppifrån" att vi ska vara tysta. Som om det faktiskt kan behövas sådana som inte har för att de som har ska känna sig bra/lite bättre.

Samma sak med att inte tala illa om ledare.
Självklart tycker inte heller jag att man ska tala illa om ledare, eller om någon annan heller, men... När det sägs av en ledare så blir det väldigt konstigt - som om vederbörande helt enkelt vägrar lyssna ens på berättig kritik. Det är lätt att tysta många genom att säga saker som att det skulle vara "okristet" att inte enbart tala väl om sina ledare.

Den andra saken som fick mig att tänka på dessa verser var en rubrik som närmast förde tankarna till en artikel om en ny säsong i "Idol" eller Melodifestivalen: den löd ungefär "Lista över kristna ledare du bör känna till". Artikeln handlade om nya församlingar i Sverige som startats av olika invandrargrupper. För mig vore det självklart att rubriken skulle lydit:"Nya församlingar du bör känna till" och att präster/pastorer/ledare så presenterats under församlingen namn.

Tyvärr är jag inte särskilt förvånad över att det blir så här.
Jag har själv erfarehet från församlingar där god social status ger klart företräde och har hört om/av fler som känt sig ovälkomna p.g.a. sådant.

I ljuset av Jakobs ord men också i ljuset av vilka Jesus själv valde som sina följeslagare, vilka Gud ofta utvalt även i Gamla Testamentet så borde kristneheten verkligen inte se ut så här! Vi ska självklart ta vara på dem som har fått gåvor att undervisa, leda och så men vi ska inte upphöja dem till någon slags idoler, sätta dem på piedestaler eller alltid ge dem de bästa platserna. Alla vi kristna har olika gåvor och jag är rädd att väldigt många sådana blir outnyttjade när några (ändå rätt) få blir så hyllade att det liksom inte finns tid för andra. Det är faktiskt sorgligt.

Det, och annat av samma typ, måste vi arbeta med tänker jag.

Jag återkommer med en del 2 (minst) om detta med vad det, faktiskt, ställer till att göra skillnad på folk och folk.

Allt gott!
Eva

Tankar utifrån en bok

Den boken, Helena Edlunds "Konsten att överleva Svenska kyrkan", fick jag nyligen o har hunnit läsa. Ärligt tala kastade jag mig väl lite över den då jag hört/läst en hel del om den.

För er som inte vet vem hon är eller som nu funderar "Ja vad var det med henne nu igen?" ska jag ändå (motvilligt för det spelar ingen roll för resten av inlägget egentligen) tala om att hon dels var en av prästerna bakom FB-gruppen "Mitt kors", dels har anklagats för samröre med SD. "Mitt kors" var jag själv med i (gruppen går att hitta på FB men inte att göra nya inlägg i) o tyckte mycket om, vad gäller eventuella SD-sympatier kan jag inte bedöma det. (För egen del är SD ett av de partier jag absolut inte kan tänka mig rösta på.)

Nu är det dock då annat i boken som får mig att skriva detta, nämligen huruvida SvK (Svenska Kyrkan) verkligen lever "i kristen anda o sann omvändelse".

Helena berättar om hur hon utmanövrerats från flera tjänster, hur anställningsavtal fått ändrade datum för att vikariat inte ska övergå i fast tjänst, hur chefer plötsligt slutat svara i telefon o mycket annat. Det är lätt att avfärda med att hon skulle vara bitter, hämndgirig, allmänt besvärlig o liknande (jag förutsätter givetvis hon har bevis för det hon skriver). Det är möjligt att även jag skulle avfärda henne så om det inte var för tidigare erfarenheter.

Första gången jag lite gav mig in i något liknande o åtminstone försökte stötta den präst som då var utsatt var för kring 20 år sedan. Senaste gången jag talade mycket med en präst som blev fråntagen en tjänst som faktiskt var beslutad gå till just den prästen är c:a ett år sedan. O det har varit några där mellan. Präster som jag alltså personligen haft kontakt med o har klara bevis för hur de behandlats illa, mer än illa i SvK. (Nej, några namn gives icke!) Just nu ser jag ännu en präst behandlas oerhört illa av sitt sammanhang.

När det gäller de jag haft kontakt med finns en väldigt klar "röd tråd" mellan de fallen - samtliga har varit s.k. bibeltrogna, samtliga har råkat ut för att ansvariga arbetsgivare (kyrkoråd lika väl som kyrkoherdar) inte följt vare sig gällande svenska lag eller Kyrkoordning utan "mixtrat" o i flera fall ändrat i efterskott i protokoll o liknande. I samtliga fall har det också varit så att drabbade inte orkat bråka hela vägen eftersom sådant här ofta tär oerhört på hälsan, både psykiskt o fysiskt.

I samtliga fall är det också så att de som utsatt dessa präster är sådana som talar väldigt mycket o gärna om att ge Jesu kärlek vidare, älska sin nästa, att inte göra skillnad på människor o liknande.

O varje gång visar det sig att de som talar så är de som allra minst lever i omvändelse o Jesu efterföljd...
(Finns naturligtvis de som faktiskt lever upp till de orden också! Nu talar jag om inblandade i dessa fall.)

För mig spelar det ingen roll vad Helena har för politiska åsikter. Det spelar heller ingen roll att jag mycket väl vet att en av de präster jag stöttat lite tidigare har en kvinnosyn som jag inte alls ställer upp på. Jag bryr mig inte om att en har en närmast föraktfull syn på missbrukare. Givetvis skulle jag gärna se att de tyckte o tänkte som jag (vem vill inte det?) men det är inte huvudsaken i detta.

Det som får mig så upprörd, så bedrövad o ledsen är att ett kristet sammanhang beter sig på sådana sätt. Som kristen är det helt enkelt inte ok!

Det är många, många gånger jag velat kommentera med att bara skriva "Matt.23 - läs!" eller liknande. (Där finns Jesu ord om vitkalkade gravar t.ex.) De här fallen snurrar i min hjärna o jag kan helt enkelt inte förstå hur sådant här kan tillåtas pågå igen o igen o igen i SvK o andra kristna sammanhang.

Faktum är att just att detta är så vanligt i SvK får mig att fundera på om jag alls längre vill vara medlem. Det blir svårare o svårare för samvetet att vara det när kyrkan så ofta o så tydligt går emot vad den ska stå för - att älska Gud o älska sin nästa som sig själv. Gör man det, OM man gjorde det, så kan sådant här inte fortsätta ske. Vi är ju inte perfekta men när det sker gång på gång utan att det tas itu med på riktigt, då går vi rakt emot vårt uppdrag att leva i Jesu efterföljd o kärlek. Vi kan inte acceptera att människor görs illa längre. Oavsett om vi håller med dem i annat så måste våra "nästor" behandlas juste o rättvist. Det sker långt ifrån alltid i kristna sammanhang idag. (SvK anses faktiskt vara en av de farligaste arbetsplatserna vad gälle sjukskrivninsgrisk, ffa p.g.a. psykisk ohälsa.)

Så, som avslutning: Igår kväll, efter en dag med rätt många funderingar kring detta inlägg o dess bakgrund, slog jag upp Bibeln o där Psaltaren. Slog upp på måfå o hamnade på Psaltarens 12e psalm. Ni får slå upp/googla själva...

Allt gott!
Eva

Bönens hus

Måndag i Stilla veckan o i evangelierna berättas, bland annat, om hur Jesus renar eller rensar templet. 

O då är han ju lite besvärlig o smått obekväm igen då....

Jesus kommer in på tempelplatsen, kör iväg alla som sålde o köpte där, välter omkull borden för de som växlar pengar o de som säljer duvor. Han citerar profeterna Jesaja o Jeremia när han säger "Det är skrivet: 'Mitt hus ska kallas ett bönens hus.' Men ni har gjort det till ett rövarnäste.". (Själv citerar jag där Matteus, kapitel 21 vers 12-13.)

Det här har väl mer än en gång på teaterscener o i konst avbildats som att Jesus är fruktansvärt arg, att han går fram som en virvelvind där han kör ut folk. Kanske var det så, det är lätt att tänka sig Jesu förtvivlan särskilt om man läser om hans sorg över Jerusalem lite längre fram i samma evangelium, Matt. 23:37-39.

Jag läser nu i påskveckan (åter) Anders Sjöbergs bok "I korsets tecken - Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag). Den boken kan jag varmt rekommendera då den ger både teologisk reflektion över påskens drama men också t.ex. kulturell bakgrund, gammaltestamentlig belysning o annat.

I årets läsning av den boken ser jag en sak som jag inte reagerat på förut, att det att Jesus använder profeternas ord kan handla om att templet inte bara var till för judarna. Den här försäljningen o växlandet av pengar har tillåtits på hedningarnas (icke-judars) förgård, den plats där alla nationers folk hade rätt att vistas. I Jesaja 56:7 säger Gud "Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.". Men nu tar alltså försäljning o annat upp en del av den platsen. Det är visserligen fullt förståeligt - Jerusalems befolkning ökar under stora högtider när pilgrimer kommer från hela Israel o andra delar av världen från c:a 25.000 till uppåt 300.000. Många behöver både växla pengar o köpa offerdjur, det köps saker som man behöver hemma resten av året, handlarna behöver få möjlighet tjäna pengar. Det är alltså inte konstigt att handel tillåtits även bortom de marknadsgator som fanns kring tempelplatsen (man tror det kan ha varit världens största handelsplats på Jesu tid).

Men ändå - inne på tempelplatsen? Inne på den plats som Gud själv proklamerat som ett bönens hus? Det är inte så svårt att förstå Jesu förtvivlan o sorg.

Det är inte heller så svårt att förflytta detta till vår egen tid! 

Man behöver inte hårdra Jesu ord alls för att tolka dem som att kyrkan ska vara bönens hus den också. Guds hus där Gud - Fader, Son o Ande - alltid är i fokus o det vi kan/ska koncentrera oss på där. Men hur ser det ut i våra kyrkor idag?

Jag var i höstas i en kyrka där jag såg åtminstone 3 olika anslagstavlor där bl.a. församlingens aktiviteter annonserades. På samtliga fanns stora affischer om yoga, qi gong o mindfullness. Jag ska inte jämföra mig med Jesus men kan säga att det var rätt lätt att förstå hans känslor från dagens evangelietexter...

Vad gör vi i våra kyrkor idag? Är de "bönens hus för alla folk"? Vad släpper vi in från andra religioner o hur släpper vi in alla folk? (O då tänker jag inte bara nationaliteter utan även t.ex. social s.k. status.) Har vi idag, på nationell nivå o på församlingsnivå, en kyrka som om Jesus kommer på besök inte riskerar att bringa honom sorg o förtvivlan? Jag är inte säker alls på det.

Kanske skulle vi behöva fundera betydligt mer på om även våra församlingar lika väl som vi själva skulle behöva låta dem/oss rensas av Jesus?

Jag tror så.

Allt gott!

Eva

Jubel o mutter - Palmsöndag!

(Inte palmblad tyvärr. Tanken är att samtidigt som många strör palmblad finns andra i folkmassan som hellre skulle stena Jesus.)

Ja det är väl verkligen både jubel o mutter i folkskaran som ser Jesus rida in i Jerusalem den där Palmsöndagen?

Jubel från människor som i Jesus ser något de kanske inte riktigt förstår men anar kommer från Gud. Jubel också från människor som tror o vill att Jesus kommer för att med våld o makt störta romarna o köra ut ockupanterna från Israels land.

Mutter, kanske inte så vänliga ord, oro o nervositet från mången skriftlärd, överstepräst o farisé - vad tänker han ställa till, den där besvärlige Jesus?

Jag har hört en mycket bra predikan idag, i Betlehemskyrkan i Sthlm där jag firar gudstjänst. Den kan ni höra här . Jag ska ta mig friheten använda den lite.

Präst Christoffer talade om 3 grupper som rätt tydligt kan urskiljas i folkmassan som hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem: 

Lärjungarna

Vännerna som är lyckliga, positiva, villiga till mycket men kanske inte alltid (rätt ofta...) riktigt förstår vad de är med om.

Folket

De som hyllar, ropar Hosianna o strör palmblad o kläder på Jesu väg. En del har kanske hört Jesus predika, andra har bara hört om. Kanske finns där folk som sett tecken utföras, kanske t.o.m. har en släkting eller vän som Jesus helat.

Många hör säkert till dem som hört att Jesus talar om Guds rike, ett nytt rike som bryter in, o tänker Jesus ska bli Israels kung o köra ut romarna ungefär på samma sätt som tidigare kungar besegrat fiender. Andra anar att det är något annat Jesus från Nasaret menar.

Folket är också i mycket de som mest bara "följer strömmen" o några dagar senare kommer att ropa helt andra saker.

Fariséer, skriftlärda o präster

"Tvärsäkra teologer" kallade Christoffer dem. De är så säkra på sin sak att de alls inte är öppna för att se Jesus för den han är. (Motsägelse i sig faktiskt; OM de nu var så belästa teologiskt så borde de ha förstått Jesus som den som utlovas i Gamla Testamentet på samma sätt som så många andra gjorde. För egen del tror jag ju att många av dem, helt mänskligt, mest var rädda förlora sin makt.)

Frågan till oss i församlingen var ju självklar - vilken grupp hamnar vi själva i o vad gör det med oss?

Visst vill vi vara lärjungar som följer Jesus i vått o torrt? Vi vill vara villiga, lydiga, lyckliga o positiva även om vi inte alltid förstår allt. Vi vill följa Jesus o inte låta oss dras med i den ström folkmassan/"världen" är, den ström som så ofta ändrar riktning plötsligt o abrupt. Vi vill naturligtvis absolut inte låta oss förledas av de som likt fariséer o andra mest tyckte att Jesus var rätt obekväm o jobbig.

Folk från Templet kommer till Jesus o ber honom se till att folkmassan tystnar (förmodligen rädda väcka romarnas intresse o tankar om uppror). Det är då Jesus svarar att om folket tystnar kommer stenarna att ropa. Christoffer undrade om vi hör dagens "stenar" - de som sjukskrivs p.g.a. t.ex. utbrändhet för att de arbetat för hårt i den pengagalna värld vi lever i, flyktingarna som flyr krig, våldtäkter, tortyr o annat som vi i lugnare delar av världen borde reagerat på mycket tidigare, skapelsen/miljön som gång efter annan visar oss att vårt förvaltarskap kunde skötts betydligt bättre.

O hur behandlar vi det lite obekväma? En så enkel sak som hur vi reagerar om någon kommer i gudstjänst men kanske inte haft möjlighet tvätta sig på x antal dagar, eller någon som inte kan låta bli kommentera under predikan - vad gör vi då? Gör vi som fariséerna o ber vederbörande avlägsna sig eller åtminstone tystna eller kan vi leva med även det lite obekväma?

Ibland tycker jag (nästan, de hade ju ändå möjlighet möta Jesus!) synd om fariséerna. Har någon människa i historien varit obekväm så är det väl Jesus? Och han är ju rätt obekväm än idag...

Hur lätt är det inte att vi visar fram/talar om Jesu "gulliga" sida o glömmer/förtränger det klart obekväma, det som kanske kräver lite mer av oss? Hur lätt är det inte att vi håller oss i vår egen grupp där vi vet att strömmen inte för oss iväg på alltför obekväma äventyr?

Jag ramlar dit själv, helt klart. Jag skyller på den blyghet/osäkerhet jag kan känna i en del sammanhang (vilket jag vet förvånar en del som känner mig "IVL" men det kan jag förklara om någon vill) o att jag inte alltid har möjlighet hjälpa, fysiskt eller på annat sätt, även om jag försöker. Jag ber ändå att Gud ska öppna mina öron för de "stenar" som ropar o visa mig om jag kan göra något. Hoppet är också att jag ska gå även om det är obekvämt. 

Jesus är ofta otroligt obekväm! Han ställer till både det ena o andra i vårt bekväma liv där vi i o för sig gärna vill följa honom men samtidigt välja fritt i vad vi ska följa. Veckan som nu inletts, den s.k. Stilla Veckan, är fylld av dagar (utom möjligen lördagen då) där Jesus' förmåga att vara "besvärlig" verkligen visar sig. Jag hoppas kunna skriva något varje dag o då kanske just utifrån det obekväma, det där Jesus utmanar oss en hel del.

Vi får se hur det går!

Allt gott!
Eva

Gud eller jag?

Nu är jag tillbaka i det där ordet som jag blev så glad åt att få för sisådär ett år sedan - eiseges. Någon kanske minns min glädje när jag fick klart för mig att det finns en term för det där som kan störa mig så mycket, att så många (i många, många fler sammanhang än teologiska då) läser in i texter bara det de vill se. (Brist på källkritik t.ex.)

För att förklara lika enkelt som käre prästen förklarade för mig om detta med skillnaden mellan exeges o eiseges så handlar det första om att läsa för att försöka förstå vad Gud menar o det andra om att försöka få Gud att mena det du vill Han ska mena.

Det handlar ju en hel del om ifall vi ska lyda eller ej. Om det är Gud eller jag som gäller när det kommer till kritan. Nu i fastan är det kanske än mer aktuellt, när evangelietexterna närmar sig den punkt där Jesus var lydig "intill döden på ett kors" som det uttrycks. 

För min del aktualiseras det dock också av morgondagens evangelium - det är Jungfru Maria bebådelsedag o är det någon som, förutom Jesus själv, symboliserar det med lydnad inför Gud så är det väl hon?

Jag tänker ibland på att just jungfru Maria o hennes historia borde vara enklare för oss här i västerlandet att förstå idag än för säg 50 år sedan. Då fanns kanske mer av "rak acceptans" men idag, när vi vill ha "bevis o fakta" för precis allt borde hennes stora lydnad kunna respekteras i ljuset av vad vi idag vet om s.k. hedersmord/-misshandlar t.ex.

Tänk er själva - Maria är en ung kvinna/flicka just mot kvinna (jag har läst att man tror henne varit under 16 i alla fall, mycket möjligt 14) som lever i en kultur där sex utanför äktenskapet är ett väldigt stort NEJ!. Hon får besök av ängeln Gabriel som talar om för henne att hon ska bära barnet Jesus, på Guds uppdrag. Där är Maria faktiskt lite "tuff" när hon ifrågasätter! "Men jag har ju aldrig varit med någon man!". Tuff o rätt modig som protesterar men säkert också bara förskräckt o undrande. (Vem skulle inte bli det om Gud kommer med något sådant?) 

Jag undrar hur många o vilka tankar som hann rusa genom hennes hjärna samtidigt som hon sa' "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." (Lukas evangelium, kapitel 1 vers 38).

Nu ska jag väl vara försiktig med att lägga tankar i Marias huvud givetvis men fundera är ju tillåtet. Tänkte hon på vad mamma o pappa skulle säga? Vad hennes trolovade Josef skulle tänka? För att inte tala om vad alla grannar i byn skulle tycka o tro om henne!

Men hon säger ja.

Någonstans inser hon att det är ett så viktigt uppdrag hon får, att det är en så viktig del i Guds plan för världen. O kanske förstår hon också att Gud inte skulle gett henne uppgiften om Han inte också vetat att det skulle gå bra - hon litar helt enkelt på att Gud vet vad Han gör. Hon lyder i förtröstan på att Gud vill henne väl.

Skulle Gud ha accepterat ett nej?
Nu tror jag då inte att Gud skulle valt Maria om han vetat (vilket Han ju skulle ha gjort...) att hon skulle protesterat vilt o vägrat men jag tänker på en annan av Bibelns fascinerande personer. En vars historia visserligen anspelar en del på Jesu tid i graven men ändå kan förvåna mig lite i det att den berättas i övrigt. Berättelsen om Jona. (Jonas bok i Gamla Testamentet.)

Jona vill inte alls lyda!
Gud ber honom att fara till staden Nineve för att predika mot den för där pågår en massa som förargar Gud. Gud vill att Nineveborna ska få höra vad Han tycker o förhoppningsvis omvända sig. (Gud vill alltid att vi ska få chansen!) 

Jona är inte det minsta sugen på uppdraget utan rymmer iväg i tro att Gud kanske inte ska hitta honom. (Grattis till den idén...) Det är under den rymningen han hamnar i valfiskens buk. (Jona är en kort bok. Jag gissar det går bra att googla o få fram texten.)
Gud räddar honom o ser till att Jona ändå kommer till Nineve. Där predikar Jona o staden tar till sig hans ord! De omvänder sig o Gud förintar inte staden o folket som Han hotat med. (Gud håller löften o Han hade lovat låta bli om de omvände sig.)

Då blir Jona rent ut sagt sur!
Han blir tvärarg på Gud som tvingat honom till Nineve för att domspredika o sedan inte slår staden med all kraft i alla fall. Jona sätter sig en bit utanför staden o väntar för att se om Gud ändå inte tänker... Han tjurar o muttrar ungefär: "Jag visste väl att Du är nådig o inte skulle förinta staden! Det var därför jag inte ville gå hit, det spelar ju ändå ingen roll!" (Vilket det givetvis gjorde.)

Hur får jag då ihop jungfru Maria o Jona?

Jag tänker som så att de båda, på var sitt sätt, visar på hur Gud aldrig väljer någon/ger någon ett uppdrag som personen inte klarar av. Gud utsätter oss inte för fara, i Marias fall hedersproblematiken (en ung kvinna som blev gravid utan att vara gift kunde stenas), o ger oss heller inte meningslösa uppgifter, även om Jona väl tyckte så. Gud föredrar kanske att vi genast svarar "Ja! Jag gör det!" men han har också tålamod (o ibland tycker jag att det går att ana ett småleende) med den som säger "Näe! Det vill jag inte alls!!!".

Hur får jag då in dessa två med exeges o eiseges?
Jag tänker som så att Maria är exegeten i detta. Hon är förundrad, förvånad o kanske lite förskräckt över vad Gud ber henne om men hennes reaktion verkar i stort vara att försöka förstå hur/vad Gud menar. Jona gör precis tvärtom - han protesterar, han försöker rymma undan Guds uppdrag, han surar o tjurar som värsta trotsiga 3-åringen. Jona är i mycket sinnebilden av dagens "Me, myself and I" i sitt förhållande till vad Gud säger o vill.

Det är inte lätt att lyda Gud! Jag är absolut inget praktexemplar när det gäller det. Det är långt, långt ifrån alltid lätt att "svälja" vad Bibeln säger om Guds vilja o ovilja. Men vi måste försöka. Vi måste försöka ha mer av ett exegetiskt "Maria-förhållande" än ett eisegesiskt (egocentrerat) "Jona-förhållande" till Gud.

Maria, o många andra som Bibeln berättar om, är ett verkligt föredöme. Jona ger också väldigt mycket, om Guds tålamod med motsträviga människor o om Hans nåd o hur rättvist Han hejdar sin vrede (att Nineve inte förstörs). Jag hoppas ju att vi alla ska ha mer av Marias beteende att alltid försöka förstå vad Gud menar än av Jonas tjuriga "jag-vet-allt-bäst"-attityd. Men jag är väldigt glad att läsa om Guds tålamod med o kärlek till även Jona.

Jag är mycket glad åt att bådas historia har plats i Bibeln.

(Faktiskt är det ju så att Bibeln närmast vimlar av personer som, likt Jona, vid första anblick inte alls ser ut som goda förebilder. Härligt med den ärligheten!)

Allt gott!

Eva