Hur ska de klara evigheten har de tänkt?

Rubriken är en fundering som kretsat i min hjärna rätt länge och det handlar om de som, mer eller mindre medvetet, faktiskt delar in kristenhet och egen församling i lite "finare" och andra.

Jag har skrivit om det här förut om hur dåliga vi är på att faktiskt se alla som Guds skapelser, alla som lika värda vår uppmärksamhet och omsorg, alla som lika viktiga tala med och se till inte blir "ensamma i gemenskap" på det sätt som alltför ofta sker i alltför många församlingar. (jag känner en, säger EN, församling där det är lite mindre vanligt åtminstone. Då tänker jag något större församlingar, i alla fall över säg 20-30 medlemmar.)

Mina funderingar just nu handlar mest om hur alla dessa som faktiskt värdesätter andra efter hur länge de varit med i viss församling/visst samfund (vara 3-4 generationen verkar ofta nödvändigt), vilken s.k. socioekonomisk status som innehas, vilket civilstånd o.s.v. tänker sig evigheten?

("Himlen" är ju en sak, det vi lovats är evigt liv på en ny jord, under nya himlar.)

I den predikan jag hörde igår (över veckans evangelietext Matt.21:28-31) talades om detta att Jesus säger "Tullindrivare och horor ska komma före er till himlen!" och då undrar jag igen - hur tänker ni som inte umgås med alla i församling, inte ens gör fikasällskap om ni ser det är "fel" person som sitter ensam - tänker ni att i himlen/evigheten ska alla skillnader vara utraderade så ni slipper fundera på saken? Tänker ni att då är alla lika så då spelar det ingen roll?

Men hur ska ni svara om Gud, innan ni släpps in, frågar hur ni har behandlat "tullindrivare och horor", missbrukare och mördare eller bara den som inte har samma sociala status och ekonomiska sits.....?

Nyligen lyssnade jag på Sebastians Stakset från Europakonferensen i år (Livets Ord) . En helt fantastisk predikan, inte minst om det med hur olika vi kan vara, personligen men också vad gäller livserfarenheter, status o.s.v. men hur vi måste minnas att även den som inte är som jag/vi kan vara minst lika använd av Gud, känna Gud minst (MINST!) lika väl.

Det jag särksilt tänker på nu är det Sebastian berättar om sitt möte med en äldre djupt alkoholiserad man vid T-banan i Stockholm. Sebastian ger mannen en slant och tänker han ska be för honom. Helt "rent", i tanke den äldre nog inte känner Gud där han är fast i missbruket, men han säger själv att visst ligger också fördom bakom.

Då säger den äldre mannen: "Men nå - det är väl jag som ska be för dig?" och så blir det.

(Sebastian berättar om flera sådana "örfilar från helig Ande". Med stor humor och ödmjukhet. Lyssna på hela predikan, den är mycket väl värd tiden!)

Vi är alla fyllda av fördomar, jag också givetvis, men vi måste särskilt i församling/kristna sammanhang medvetet arbeta mot dem! Vi måste vilja arbeta mot dem och inte bara, som flera jag hört senaste tiden när jag själv drabbats av och brottats med just detta om hur social olikhet ger olika status i församling fått höra, säga att "Jo, men det är ju rätt naturligt man umgås med de som är en själv mest lika i annat." och se'n egentligen inte bry sig så mycket mer, inte på allvar bry sig om att den attityden stänger en del ute. Det är liksom bra som det är, JAG/VI har ju umgänge - nog så! (Så känns det i alla fall för mig och andra när vi får de svaren.)

Vad ska ni säga till Gud på Domens dag, ni som agerar så här? Hur har ni tänkt er evigheten? Tänker ni på något sätt att där hamnar "per automatik" alla vid samma bord för Gud har suddat ut alla skillnader? Är alla lika så har ni ju inte problemet liksom.

Vi kommer alla att ha en hel del att svara på den där dagen när vi står inför Gud. Jag tror att många av oss åtminstone då och då funderar kring, kanske studsar lite och tänker "OUPS! Vad ska Gud säga om det?". (Predikan igår innehöll också mycket god undervisning om kristet samvete, det som förr kallades syndanöd. Roseniuskyrkan lägger ut sina preikningar här. )

Men jag undrar.... Jag undrar om inte just det här att inte ens se sina kristna syskon som lika värda, lika värda fika med efter gudstjänst o.s.v., kommer att bli lite extra svårförklarligt...

"Jag säger er - tullindrivare och horor ska komma före er..."

Allt goo!
Eva

Ökenvandring.

(Tanke: Ja....Öken är det ju inte då men kan ändå symbolisera mitt tillstånd just nu. En stig som visserligen finns där men som det inte går att se vart den leder. Inte helt enkel att gå med rötter, stenar och annat och p.g.a. det inte heller särskilt lockande alla gånger.)


Jag har nog skrivit om det med s.k. ökenvandringar förut men det är väldigt aktuellt just nu. För många skulle mitt mående nog närmast "avskrivas" som depression. Punkt. Men då är det ju det att för mig (liksom för många andra kristna, just kristna, i min situation) tilkommer den andliga dimensionen, utöver den "vanliga psykiska" tänker jag då.

För mig här och nu handlar det om att det jag och många andra uppfattar som ren orenhet, rent okristligt, har dragits in och tillåtits härja i det sammanhang jag sett/delvis fortfarande ser (om än med tvekan) som mitt.

Att skvaller, rykten, mobbning, positioneringar och kotterier förekommer här och där är ju som det är. Vi lever i en fallen värld och vi människor beter oss som vi gör efter syndafallet, men... När det sker i en kristen kontext är det faktiskt värre. Som jag skrev i ett inlägg rätt nyligen så ska, verkligen SKA, vi kristna leva på annat sätt, bättre om man så vill, än den sekulära "världen". Vi SKA vara ett ljus för andra, likaväl som vi ska vara ett salt och därmed kunna påtala när andra behandlar varandra illa. Hur kan vi det när samma/liknande saker tillåts ske i våra egna sammanhang? Jag förstår den icke-troende som kallar kristna hycklare och annat av lika betydelse.

När sådant här då också sker i det sammanhang man (jag) vill kunna kalla hemma....
Jag är ensamstående. Har inte nära vän att tala med och inte heller familj/släkt. För mig är församlingen/det kristna sammanhanget familj. (Den egna? Ni kristna förstår det Jesus säger om svärd som ska gå genom familjer. Den där versen som Migrationsverket älskar att feltolka...) Nu har jag en själavårdare (väl insatt i detta) men det finns ju faktiskt gränser för vad man kan "kräva" av en sådan så jag sitter mycket ensam med funderingar, tankar och tårar.

Jag har varit med om dessa (själsliga) ökenvandringar förut. Idag vet jag att Gud finns där någonstans bland sanddynorna. Jag vet också att jag måste se till att sänka blicken och inte skälla Gud för allt. Det är lätt att, som jag gjort även denna gång, gräla med Gud om varför Han inte gripit in och stoppat dem som faktiskt förstört så mycket för så många, gjort så många så oerhört ledsna, vilsna och lämnat dem med en känsla av hemlöshet vad gäller församling. (Jag vet ju att vi är fler som är djupt berörda, lika förtvivlade, ledsna och faktiskt med ångest.) Det är människors val som ställt till detta. Några har gjort det av vad som ser ut som makthunger, andra har "hängt på" och lyssnat på rykten, skvaller och liknande för det har kanske varit det enklaste för att slippa bråk, slippa att själv råka illa ut på det sätt de fått se andra drabbas av. Att kristna människor gör valet att bete sig som skett nu.... Det kommer jag aldrig att förstå! (Vilket jag då på ett sätt kanske är glad för.)

Ökenvandringar är inte vad jag skulle kalla "trevliga". Min oro denna gång är om jag alls kommer ur den i det här livet. Det är inte lätt för alla att byta församling hur som, av teologiska skäl, och förutom det är min situation lite speciell (men där skulle det bli för privat och närgånget så det hamnar inte här). Jag har helt enkelt inte vare sig lust eller ork att börja om. Jag vägrar också att bli bortkörd på det sätt som vissa tydligen önskar. Böja mig under en kultur av mobbning, rykten och skvaller är givetvis lika omöjligt. På ett sätt blir det intressant se vad som sker men till stor del är skadan skedd och frågan är i vilken mån "folk" är beredda till omvändelse, för det är det som krävs. Inte de rop om "Allt är väl! Allt är väl!" och "Nu ska vi bara se framåt!" som hörs just nu. Tack och lov finns goda och kloka människor också som gör vad de kan. Men jag är ärligt talat rejält orolig för att verkligen stå hemlös vad gäller kristen församling/familj.

Just nu är öknen ändlös från min horisont. Jag har, förutom 2 söndagar framöver, ingenting att se fram emot. Det låter säkert "överdeppigt" men det är faktiskt sant. (Där är vi på det för privata igen.) Jag hoppas kunna göra åt någon timme då och då här men det ska finnas inspiration och något att skriva om också.

Se nu till att protestera - högt och ljudligt och envist - om ni ser mobbning, hör rykten och skvaller och dyl. i eget sammanhang! Jag (och fler givetvis) gjorde det men mötte tyvärr för envist (för att vara snäll...) motstånd. Jag hoppas och ber så att inte andra ska få uppleva detsamma som jag och så många andra gör nu.

Allt gott!
Eva

Vem är din Jesus idag?

På SvTs Kunskapskanalen går ett program som heter "Pilgrimsvandringen i Spanien" och om jag förstått rätt så är det ett gäng britter som vandrar. Pilgrimsvandrar på den bra kända vägen till Santiago di Campostela. Blandade vad gäller tro, sökande, ateism och också blandade i yrken med t.ex. en kvinnlig präst och en f.d. marinkårssoldat.

I senaste avsnittet (som länken nog leder till) kom de förbi ett ställe där en australiensisk kvinnlig psykolog bosatt sig och öppnat sitt hus som en sorts fik, en rastplats att få lite mat/smörgåsar och dricka med sig för vandringen. Till valfri och anonymt lämnad kostnad. Hon hade förälskat sig i caminon (vandringsvägen) och pilgrimmer och bestämt sig för att stanna där och göra detta - hjälpa vandrarna lite på sin väg, fysiskt och (lite min gissning) andligt/mentalt för hon verkade helt öppen för att samtal sker.

När britterna som programmet handlar om lämnat sa' den kvinnliga prästen "Hon är min Jesus idag! Hon visade på Gud!" och fortsatte lite om glädjen i att ge och så, ni får kika själva.

Jag fastnade direkt för det hon sa och tänker att hon får in väldigt mycket i det, även om det var helt spontant och kanske inte hennes mening där och då. (Men det bör ju sitta "grundmurat" i en präst då.)

Självklart för oss kristna är väl (borde vara...) att Jesus visar på Gud. Genom Sonen känner vi Fadern påpekar ju Jesus själv.

Det jag kan känna är viktigast i det hon säger är då det med att se Jesus, se Gud, i varandra. Kvinnan som ägnar sitt liv åt att dela ut vätska och föda och erbjuda en stol för att avlasta trötta pilgrimsfötter en stund har gett upp en del av sitt liv för att göra så. Hon har lämnat sitt sammanhang och bosatt sig vid en pilgrimsled för att kanske kunna underlätta lite för medmänniskor. Hon visar på Jesus med sitt generösa leverne. Sann agape - medmänsklig kärlek.

(Agape är det grekiska ordet för just medmänsklig kärlek och det vanligaste ordet i grundtexten där det i en svensk Bibel står just kärlek. T.ex. är det agape det står i den gärna citerade, alltför ofta felciterade, versen "Störst bland dem är kärleken". Inte "störst AV dem...". Handlar alltså inte om romantisk kärlek utan just medmänsklig, till alla människor. Ursäkta pekpinnen....)

Men vem är min eller din Jesus idag?

Det behöver ju alls inte handla om att någon flyttat hrunt halva jordklotet som denna australiensiska kvinna som hamnat i Spanien utan kan vara väldigt enkla och "små" saker. Det handlar inte om att ge bort pengar nödvändigtvis utan, åtminstone för mig, handlar det om de ofta rätt små gesterna. Som att ta sig tiden prata med någon fast du egentligen har lite brått. Att vända och ta tag i dörren när du i ögonvrån ser den du tidigare inte upptäckte komma efter, för att den personen inte ska få dörr rakt "i nyllet". Att ta dig tiden och det du ser som besvär att gåt till second hand (butik eller "låda på sta'n") med kläderna du rensar ut iställer för att ta enklaste vägen och slänga i soporna. I tanken att någon annan kan behöva kläderna. Att ta soppåsen ifrån den äldre grannen som kommer samtidigt som du i porten, även om du får vända några steg.

Det finns hur många exempel som helst.

Det jag nog ändå ser som viktigast i detta, det den rätt gladlynta och snar till skratt prästen sa, är en form av andlig övning - Vem är min Jesus idag?

Det kanske inte finns någon varje dag, tyvärr finns ju dagar när det kan vara ont om sådana människor, men jag tror att jag ska försöka ta till mig att fundera på det här varje dag. En andlig övning i bemärkelsen att bli bättre på att se Kristus i andra för han finns ofta där vi minst anar, använder ofta de människor vi kanske inte alls förväntar oss ska bli använda.

Kanske vill du fundera med mig?
Vem är din Jesus idag?

Allt gott!
Eva

Det där med kärlek

För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva