Det där med kärlek

För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva

Den smala vägen

(Bild lånad, via google bilder, från running4success.wordpress.com)


Denna veckans evangelietext kommer i gällande årgång från Matteus evangelium, kap 7 vers 13-14 som är en del av Bergspredikan.

Jesus sade: Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Jag tror att om man verkligen skulle "fråga ut" människor så skulle detta vara bland de verser som människor har allra svårast för i Bibeln. Det av flera skäl.

De här verserna läses av många som ett bevis på att kristen tro och kristna "ska" vara tråkig och allmänt livsförnekande. Att Gud skulle kräva så mycket av oss människor att bara säck och aska, aldrig fest och glam, kan tillåtas. Och visst - det har funnits/finns rätt gott om kristna som agerar så, men jag tror inte alls att det är Guds vilja. Se på Jesus, han var bra ofta på fest hos olika vänner!

Så tror jag också att dessa verser kan vara särskilt provocerande i dagens samhälle.....

Om man ser sig omkring idag, det räcker faktiskt med att titta på reklam i reklamblad, tidningar, TV, så är det i väldigt hög grad "quick fixes" som gäller. Det ska gå fortast möjligt att göra, bli, få det man önskar, vare sig det gäller att tvätta fönster, banta, uppfostra din hund, tjäna pengar eller något annat.

Och alla ska springa åt samma håll, på den breda och enkla vägen där du inte behöver anstränga dig alls helst.

Jag ser mig själv som rätt lat och bekväm. Jag kan tappa tålamodet bra snabbt om jag inte förstår och lär mig något på "5 röda". Jag har inte den bästa karaktär när det gäller att börja eller sluta med något som jag borde/inte borde göra.

Men.....

Jag är också rätt (hrkl.....) envis! Och dessutom lätt att tråka ut, så är det något som är FÖR enkelt så tröttnar jag garanterat tämligen omedelbart.

Därför föredrar jag faktiskt en väg som den stigen på bilden här ovan. En väg som innehåller både ljus och mörker. En väg där man får se sig för lite var man sätter fötterna när man går den. Om jag tänker efter och är ärlig så föredrar jag oftast den framför en 6-filig autoban.

I mitt fall gäller det då givetvis tron, som faktiskt inte alltid är rakt igenom enkel och "gullegull" som en del vill göra den till. (Läs just Bergspredikan som verserna ovan är hämtade ur. Jag blir lika förvånad, och ibland rätt undrande, var gång någon säger att det är deras favorittext i Bibeln. Om jag frågar lite närmare brukar det visa sig att det är "Den gyllene regeln" ...allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra dem...." 7:12 som folk tänker på. Bergspredikan i sin helhet är oerhört "tuff"......) Men det gäller också annat.

Jag har, som den som läst min andra blogg vet, sedan 5 år en s.k. "problemhund" av rasen amerikansk cocker. Väldigt många har kommit med väldigt många olika råd av "quick fix" typ när det gäller arbetet med honom.... Men jag föredrar att ta det i lugnare takt, med mer långsiktiga mål.

Det gäller också det att göra det enkelt för sig genom att "hänga på" diverse trender, tycka som alla andra för att det är "rätt" i alla fall för stunden, hänga på i fördömanden eller jubel över det ena eller andra som anses "PK" just nu.

Sådant är jag sällsynt dålig på.....

Vad gäller min kristna tro så handlar den här smala vägen om att försöka finna ut vad Gud egentligen tänkt sig är gott för människan och så försöka att tillämpa det i mitt eget liv. (Finns väldigt mycket jag inte kommit särskilt långt med.....)

Vad gäller livet i det sekulära samhället handlar det för mig om att tänka själv. Att finna ut vad jag själv tycker/vill ha. Ofta är det naturligtvis så att tron visar sig även där.

Jag går ofta på magkänsla, den där första tanken att "SÅ tycker/tänker/vill jag". Men väldigt ofta kommer tankarna "Men tänk om.....". Det finns områden och enskilda saker där jag funderat i mycket, mycket lång tid och ibland t.o.m. försökt övertyga mig själv att tycka tvärt om, för det vore så mycket enklare när nu "alla andra" (eller i varje fall en sekulär majoritet) tycker så. Det brukar aldrig fungera.....

Den smala vägen är inte enkel! Den kan innebära att du blir mer eller mindre "paria" i vissa sammanhang. Du riskerar att känna dig utanför, märka hur du undviker att tala om vissa ämnen för att inte riskera rena gräl och uteslutning. (Men du kan naturligtvis också ofta hitta likasinnade!)

För mig är det dock inte riktigt något val. Jag kan helt enkelt inte svika min magkänsla och göra om mig, för då skulle jag inte längre vara den Gud har gjort mig till. Jag fortsätter allt att försöka lära mer om den smala väg som Jesus talar om, och jag fortsätter att vara den där "konstiga och rätt tråkiga och definitivt omoderna" som motsätter sig en hel del av det som anses självklart idag.


Jag tror nämligen fullt och fast på att det faktiskt är den trånga porten och den smala vägen som leder till livet! Och det vare sig du hoppas att den vägen leder till en evighet med Gud eller bara till ett världsligt liv där du är ärlig mot dig själv och det du tror på.

Allt gott!
Eva

Tisdag

Tillsammans med måndag och onsdag en lite "undanskymd" dag i påskveckan. Så vad händer? HÄNDER det överhuvudtaget något?

Jo det gör det helt klart, för i evangelierna är det denna dag som får allra mest uppmärksamhet. 11 av evangeliernas 89 kapitel handlar om just tisdagen i påskveckan.

Jesus är i templet. Han talar till folket, han debatterar med präster och skriftlärda, Han "sätter ner foten" i en hel del frågor.

Mycket av det som sägs kanske kan sammafattas i frågan om templet är till för människorna eller människorna för templet. Som jag förstår det tyckte Jesus att det fanns de som tjänade i templet snarare för egen vinnings och berömmelses skull än för Guds skull och folkets. (Ett problem som väl funnits här i landet också i olika tider...)

I dagens svenska kyrka kan jag tycka att det snarast blivit väl mycket av att låta kyrkan vara för människor. Man har dragit det så långt, det att alla ska känna sig bekväma i kyrkan att man då och då gör avkall på alldeles för mycket av den tro man ändå ska stå för.

Låt mig ge ett exempel som jag tycker visar detta:

För ett antal år sedan gjordes en broschyr för att presentera kandidaterna till kyrkovalet i en Stockholmsförsamling. Bl.a. ställdes frågan om ett favoritställe i Bibeln, och flera svarade "Bergspredikan!". (Matteus evangelium kapitel 5-7) Jag frågade en av dem om han hade läst hela Bergspredikan nyligen? Jag var nämligen väldans nyfiken på om han förstått hela och stod fast vid att det var favoritstället i hela Bibeln.

Det dessa människor tänkte på var givetvis "Den gyllene regeln" i Matteus 7:12. "Du ska göra mot människor vad du vill att de ska göra mot dig." Och det är ett underbart avsnitt, men det är mycket långt ifrån allt som sägs i den predikan!

I Bergspredikan finns mycket som är långt ifrån enkelt! Det är där Jesus säger att vi ska älska våra fiender t.ex. Hur många av oss orkar leva upp till det?

Nu är det inte så att jag vill göra Jesus till någon dyster "kravmaskin" som hindrar oss från att leva livet! (Undrar hur många fester Han är på enligt evangelierna...) Men jag tycker ändå mycket illa om de försök som ständigt görs att göra Honom bara "gullig"!

Missförstå mig inte nu - Jesus är det mest kärleksfulla man kan tänka sig! MEN - Han har en hel del krav på oss! Krav att leva som Gud har tänkt sig, för att Han vet att det är det bästa. Att säga att Jesus ju älskar alla människor och därmed mena att det inte spelar någon roll hur vi lever blir helt enkelt inte rätt. Jag tycker och tror t.ex. inte att du kan "buffla" dig fram i livet och "köra över" andra människor till höger och vänster och samtidigt hävda att du är kristen. (Om inte annat vill du nog inte att andra behandlar dig så...)

Jesus ÄR kärlek! Men en kärlek som också kräver sitt. Och jag förstår egentligen inte varför det idag är så kontroversiellt i många delar av t.ex. Svenska Kyrkan att säga det! Är det egentligen så mycket konstigare att anpassa sig till Jesu ord än att anpassa sig till, bara som ett exempel, ett partiprogram?

Om många verkligen tycker att Bergspredikan är favoritdelen i Bibeln blir jag jätteglad! För då skulle de förmodligen kunna förklara en hel del för mig.... Jag har hört predikningar och lektioner i Bibelskolan om både dessa kapitel och andra där Jesus är allt annat än gullig, och det är faktiskt det jag älskar mest med Honom! Han älskar oss så att han vill ställa till rätta det som blivit fel, hjälpa oss att se Guds vilja och mening med våra liv. Och precis som en förälder kanske inte alltid uppfattas som "snäll" av barnet som får bannor när något gått snett kan man ändå vara säker på att Jesus lika väl som föräldern älskar barnet av allt sitt hjärta.

Jag önskar att Jesus i alla lägen kunde få vara mer "hel". Att man inte, som ofta sker idag, bekänner sig till den "gullige" eller den revolutionäre "stränge" Jesus.

Naturligtvis ska kyrkan vara till för alla människor! Men när det som idag ofta verkar innebära att kyrkan ändrar sin lära efter "tidens tand" så att man inte alltid känner igen den... Nej - då vill jag inte riktigt hänga med längre! (Jo, jag är med i Svenska Kyrkan, men i EFS som är dess väckelsegren och av många ses som alltför "fundamentalistisk"... "Fundament" betyder egentligen "grund" och används väl ofta väldigt fel numer.)
Utan någon som helst annan jämförelse kan man ju fråga sig om människor skulle gå in i t.ex. en politisk förening och kräva att de skulle ändra sitt program åt totalt motsatt håll? Eller skulle du gå med i en förening för fågelskådande och kräva att ni började leta efter kräldjur istället? Underliga jämförelser? Kanske, men åt det hållet tycker jag att det ibland blir i kyrkan.

Därför gläds jag åt uppropen för papperslösa flyktingar och för sjuka. Inte för att jag kanske alltid håller med, men för att kyrkan där går i de spår Jesus också trampade upp - de där makten ifrågasätts och utmanas.

Hade Han varit bara den gullige hade vi inte brytt oss det minsta om denna vecka! För då hade Han inte retat upp och skrämt de styrande i templet så till den milda grad att de kände sig tvungna att döda Honom...

Så låt Jesus vara "hel"! Låt Honom vara både gullig och förskräckligt besvärlig!

Allt gott!
Eva