Synas - bli sedd.

Det här inlägget har verkligen snurrat i mitt huvud ett tag. Än mer så efter att jag sett serien "Mitt perfekta liv" på SvT.  ( Här hittar ni den.)

Serien visar 4 s.k. vloggare, alltså de som filmar valda delar av sitt liv och lägger ut i olika kanaler på sociala medier, t.ex. YouTube. Jag har verkligen "noll koll" på sådant och hade ingen aning om vilka dessa 4 är men har förstått de är stora i sin genre. De får mycket uppmärksamhet, inbjudningar till evenemang som många skulle vilja gå på, kontakter som en del väl närmast skulle "döda" för o.s.v. De lever helt enkelt liv som gör mången ung person grön av avund.

Eller?

Programserien visar hur de 4, tillsammans, träffar en psykoterapeut (om jag nu förstått hans yrkestitel rätt) och försöker bena ut hur de egentligen mår. Och det är inte alltid så bra, vare sig idag med berömmelsen eller tidigare, det som kanske till stor del lett fram till vloggandet.

Nu ska jag säga att jag inte minns alldeles exakt hur det uttrycktes men när de fick i uppgift att skriva ner vad de tänker att kärlek är skrev en av dem ungefär: "Att bli sedd och höras utan att anstränga sig för att göra sig sedd och hörd. Att synas utan att göra mig sedd.". Närmast exakt det jag funderat över rätt länge faktiskt.

Det talas så mycket idag om psykisk ohälsa (vilket är mycket, mycket bra för det måste normaliseras och kunna pratas om på samma sätt som om förkylning eller huvudvärk) och jag undrar om vi inte har väldigt mycket av svaret här, i att det har blivit för mycket av "synas men inte bli sedd".

Vi har ju i mycket skapat ett samhälle där yta betyder allt. Så länge någon klär sig "rätt", kanske sminkar sig, visar upp ett leende så tänker vi allt är ok. Ofta gör vi det kanske för att vi inte tycker oss hinna fundera längre, om inte annat så för att vi är för upptagna med att putsa på vår egen yta.

Jag minns första varvet jag hade riktigt ont och besvärligt med leder och annat i kroppen - jag har nog egentligen aldrig funderat SÅ mycket på hur jag tog mig ut i andras ögon när jag lämnade hemmet. Det hände mer än en gång att jag fick höra att jag såg så pigg ut. Till slut tröttnade jag väl på min egen teater och började tala om att när jag var som mest välsminkad t.ex. då mådde jag som sämst. Jag hade satt på mig en mask, ibland för att inte riskera att behöva förklara något, ibland för att jag tänkte (visste av en del erfarenhet) att de flesta ändå inte skulle lyssna.

Numer undrar jag ofta hur dessa utseendemässigt "perfekta" människor jag ser egentligen mår.

Den här utvecklingen, med fler och fler som mår psykiskt väldigt illa på grund av att de inte tycker sig kunna leva upp till det de tänker andra/samhället/världen kräver skrämmer mig mycket. Så mycket i tillvaron, i vardagslivet men faktiskt också i det politiska samtalet, handlar i dag om yta, om att gömma och dölja hur man egentligen mår. Vi kan många gånger få långa och häftiga debatter om vad jag kan tycka är småsaker när människor anser sig kränkta av men de verkliga problemen vågar vi fortfarande inte riktigt tala om.

Det måste vi faktiskt göra och därför är jag oerhört glad över ett program som "Mitt perfekta liv" där de 4 som deltar vågar vara så öppna och riskera så mycket. (Flera av dem berättade de fått betydligt färre visningar i sina kanaler för att de väl blivit "tråkiga" i mångas ögon när de blivit ärliga med t.ex. depression.)

Nu har jag som kristen naturligtvis suttit och tänkt att jag skulle vilja berätta för de här 4 som känner sig osedda och oälskade att Gud alltid ser dem och rent ut sagt tokälskar dem, oavsett om de är kända, deprimerade, perfekt sminkade eller ej. Givetvis är jag övertygad om att det är så men ibland är jag också rädd att vi kan använda det som en ursäkt, en ursäkt för att inget göra själva. "Be om Guds beskydd! Be Gud att alltid vara med dig, Han har lovat så! Be Gud ta bort din depression, Han gör det!" är lätt att ta till när man själv antingen inte vet vad man ska göra eller när man helt enkelt inte riktigt har lust engagera sig.

Jag menar då inte att man alltid måste engagera sig heller, det är inte alltid det går. (Men jag tror det går betydligt oftare än vad man kanske tänker. Det "kostar" inte alltid mycket alls, vare sig i tid eller "besvär".) Vad vi däremot alla kan göra är att inte bara "flyta med strömmen" i den samhällsanda som säger yta är det som gäller, bara den är välputsad så är allt ok.

Min tanke är att det nog är helt nödvändigt, både för oss som enskilda människor och som samhälle, att se till att vi alla blir sedda och inte bara syns.

Allt gott!
Eva

Så bra så varför så dåligt?

"Vi har det ju så bra! Vi lever i ett land med så hög välfärd och så - så varför mår så många så dåligt?"

Det ungefär blev slutorden i en debatt i SvTs Aktuellt igår, om den psykiska ohälsan och med riksdagledamöter från KD och MP som deltagare. Tyvärr hörde jag inte riktigt hela men den där meningen hade nog fastnat extra även om jag gjort det.

Anledningen till debatten var väl den utredning som nu kommer om hur psykvården faktiskt fungerar. Eller inte fungerar. Går säkert att få fram en hel del om man googlar men mitt intresse nu är inte främst hur pengar ska fördelas, personal vidarutbildas eller så utan att diskutera orsaker. Därav inte en massa länkar utan uppmaningen "Googla!".

Jag tycker den där tanken som, kanske indirekt men ändå, uttrycktes är så intressant! Vi som har det så bra - hur kommer det sig att så många mår så dåligt? Varför är de psykiska ohälsotalen, efter vad jag förstår, så pass högre i ett land som Sverige än i många fattigare länder?

Tyvärr (och det är verkligen även tyvärr att det ordet är det enda användbara) tror jag att mycket beror på just att vi har det så bra, de allra flesta av oss.

Jag tänker tillbaka på dem jag senaste 10 åren eller så hört haft mest besvär, de som pratat mest om hur de fått vänta på psykologkontakt o.s.v. och då vågar jag säga att den absoluta majoriteten är människor som av många i andra delar av världen skulle kallas bortskämda och inte kapabla att klara minsta motgång.

(Bäst jag skjuter in här att jag också känner sådana som verkligen har det mycket jobbigt och verkligen är i behov av hjälp. De jag tänker på här ovan är sådana som "gräver ner sig" helt för sådant som många/de flesta av oss skulle se som "livets gång".)

Vi i Sverige hör till de befolkningar i världen som i allra högst grad fått lära sig att samhället tar hand om allt, att alla får det bra med minsta möjliga ansträngning, att vi här rätt att alltid, genom hela livet och vad som än sker, få hjälp med alla problem som kan uppstå. Vi har en så hög materiell standard att något sådant som "curling" av barn av många ses som självklart. Vi får från att vi är väldigt små höra att vi alltid, vad vi än gör, är SÅ duktiga - barn ska ju bara få höra goda saker - så när det blir mer allvar t.ex. när betyg ska sättas för att nå drömutbildningar så blir vi kränkta om läraren inte sätter de höga betyg vi själva tänker oss värda. Vi har media som hojtar om "Skandal!!!" och "Katastrof!!!" om inte Sverige vinner medaljer som man ansett givna på förhand. Vi har gott om människor som anser sig närmast fattiga om de inte kan flyga iväg på semester (minst) en gång per år, renovera köket då och då (för att se'n givetvis äta ute eller köpa färdigt för man har ju inte tid laga mat när man måste arbeta så mycket för att ha råd renovera köket...), byta till senaste mobil-modellen eller dito bilen.

Vi har rätt gott om barn och unga som i och för sig säger sig glädjas åt semestrar, fina kök och nya mobiler men som samtidigt är ledsna, så ledsna, över att de så sällan kan prata ordentligt med sina föräldrar. Det finns ju inte tid eftersom pengar måste arbetas in för allt som "måstes"...

Vi har föräldrar som är ledsna över att deras barn inte kommer till dem om de har problem utan hellre går till en kompis eller skolpersonal, för barnen vill inte "störa" sina föräldrar som ändå har så mycket att göra.

Och så undrar vi varför vi har så mycket psykisk ohälsa...

Jag tror faktiskt att det i mycket beror på att vi har det så, för, bra! Om vi inte var omgivna av ett samhälle som hela tiden ropade om att "Du måste ha MER! Bättre!! Du är värd ALLT du någonsin kan önska!!!", skulle vi kanske må bättre då? (Värd allt man kan önska kan jag då visserligen tycka alla är, det beror kanske lite på nivå och förväntningar.)

Om vi istället hörde mer om tacksamhet, hur vore det? Med tanke på vad jag skrev om i förra så är det då inte tanken att vara tacksam "för det lilla" alltid, det finns människor som på riktigt är fattiga i Sverige, men de flesta har faktiskt oerhört mycket att vara tacksamma över.

Jag tror att vi verkligen i grunden måste fundera på vilket samhälle vi vill ha och hur det stämmer överens med det samhälle vi skapat om vi ska komma ur den ständiga ökningen av psykisk ohälsa. Jag hör direkt en massa protester typ "Men det är ju så samhället ser ut! Så gör/vill alla, i hela världen!".

Men är det så vi vill ha det?
Det är frågan.

Mitt svar är rätt klart.

Allt gott!
Eva

Förbund, förtvivlan o fängslande

(Inte Getsemane men lite åt samma håll kanske.)

Torsdagen i påskveckan ser ut att ha börjat rätt stillsamt för Jesus o lärjungarna. (Kanske med undantag för Judas som man kan gissa kände viss nervositet.) Lärjungarna ordnar för den traditionella påskalammsmåltiden, rätt mycket i godan ro verkar det. Förmodligen pysslar de på med mat o annat under småprat o så, som man gör när goda vänner ordnar tillsammans. Eller hade de aningar om vad som skulle komma att ske? Jag tänker att det nog kan ha varit rätt olika med tanke på hur det ibland i texterna visas hur de kan ha svårare eller lättare förstå vad Jesus talar om.

Så instiftar Jesus nattvarden. Tar först brödet, tackar Gud o säger "Detta är min kropp." o så tar han bägaren o säger de fantastiska orden: "Drick av den alla. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Jag citerar Matt. 26:26b-28.)

Nu litar jag på att ni läser lite själva också för det händer mycket denna dag men jag har efter en del funderingar bestämt mig för att fokusera på Jesu bön/bönekamp i Getsemane. Där ber ju Jesus faktiskt i förtvivlan o ångest över vad han vet väntar. Han ber t.o.m. att få slippa om det går. Men han ber också att det ska ske enligt Guds/Faderns vilja o inte hans egen.

Jag bestämde mig att fokusera på just detta efter att ha läst en kommentar i sociala medier tidigare idag. En person som i ett sammanhang där psykisk ohälsa nämndes skrev ungefär: "Men den som är frälst o känner Jesus råkar inte ut för sådant! Då är man inte frälst!". 

Jag blir rädd av sådana kommentarer! 

Nu kan jag visserligen tänka att det är lite synd om den här personen som inte förstår bättre men jag undrar samtidigt om h'n har minsta insikt om vad ett sådant uttalande kan bidra till? Hur det faktiskt kan öka det dåliga psykiska måendet mycket.

Jag tänker att vi har 2 "diken" att passa oss för i detta, dels det som säger som kommentaren ovan o riskerar att lägga mycket tunga extrabördor på dens axlar som inte mår helt bra (eller uruselt) dels det dike som säger att "Det är så bra med kyrkan som tar hand om de som mår dåligt!" o närmast verkar se det som kyrkans enda uppgift. (O säger så gör ju i huvudsak de som inte ser sig som troende, som bara ser kyrkan utifrån.) 

Det jag reagerade mest på med kommentaren var dock att den är obiblisk i min mening. Jesus visar själv på torsdagen innan han fängslas att han mycket väl kan förstå den djupaste ångest, för han har själv upplevt den. Han har bett förtvivlat o svettats blod i ångest över att allt ser svart, jobbigt o oöverkomligt ut - skulle han då inte se med kärlek på den/oss som ärr "bara" människor? (Till skillnad från Jesus själv som är fullt ut människa, fullt ut Gud då.)

Jodå, jag kan höra invändningarna! Att Jesu kärlek räddar oss. Att om vi bara håller fast vid Jesus så blir allt bra. Att vi i förtröstan på Jesus alltid kan vänta oss helande. O jag håller med! Men... Inget i Bibeln säger att livet kommer att vara en dans på rosor o bara enkelt! Snarare tvärtom, Jesus själv talar om förföljelse för hans skull, Paulus o andra talar om förföljelse, spott, spe o värre för Jesu skull. Visst kan vi överleva/genomleva väldigt mycket med Jesu hjälp, med hjälp av tron på Gud, men det finns inget som säger att vi alltid ska må 100% bra.

Skulle någon ha vågat sig på att gå fram till Jesus när han ber djupaste ångest o säga: "Men tror du inte eftersom du ber så där?"? 

Vad jag tror att vi verkligen ska ta till oss i berättelsen om Jesu bön i Getsemane (o det är rätt fantastiskt Jesus visas upp så sårbar!) är att han vet så innerligt väl vad ångest innebär. Han vill inte att vi ska hamna i det men han är med om det sker o han vet att även den djupast troende kan drabbas. 

Det skulle jag vilja att den som tänker att "Om du är frälst blir du inte sjuk för det tyder på bristande tro!" skulle ta med sig ur dagens texter.

Allt gott!

Eva

Barnkonventionen

Jag trodde, enfaldigt kanske, att det faktum att Sverige skrivit under FNs barnkonvention och därmed lovat

att dess skrivning om "barnets bästa" ska genomsyra svensk lagstiftning och myndighetsutövning skulle visa sig stämma med verkligheten. Men efter att ha hört nyheter och reportage idag undrar jag...

En familj, mamma, pappa och två söner 2 och 4 år gamla, ska utvisas ur Sverige. Mamman och barnen till ett land, pappan till ett annat. Det kan synas illa nog att splittra en familj på detta sätt, men tyvärr har jag förstått att det händer då och då. (Borde kanske varna nyanlända att för allt i världen inte förälska sig i någon som inte är landsman...) I just detta fall finns dock en hel del mer...

Mamman blev, under första graviditeten om jag förstod rätt, psykotisk. Hon fick en vanföreställning som gick ut på att barnet är en inkräktare som kan vilja henne illa. Kvinnan har sedan dess mått mycket dåligt, både av sjukdomen och av att själv vara medveten om att hon t.o.m. haft och har tankar på att döda barnen.

Socialtjänsten har utrett. De kom fram till att hon absolut inte får lämnas ensam med barnen. Så pappan, som redan fått besked om att han inte får uppehållstillstånd och gömt sig, måste hela tiden vara i närheten. Gömt sig har han flera gånger gjort i ett minimalt utrymme under diskbänken för där skulle nog polisen inte leta eftersom det egentligen är för litet för honom att få plats i...

Och om nu inte socialtjänstens utredning skulle räcka så har psykologer intygat mammans sjukdom. Och barnen har undersökts av barnpsykolog och befunnits lida av posttraumatiskt stressyndrom.

Men Migrationsverket ser inget hinder för "verkställighet", alltså att sända ut barnen med mamman. Migrationsdomstolens domare i detta fall har försökt förklara sig i radions nyheter och reportage. Hon säger att de visst beaktat barnkonventionen och att barnen ju måste må bäst av att vara med föräldrarna och att "de reser ju till hemlandet". Att föräldrarna inte ska utvisas till samma land glömde de visst... Och "hemland"? Båda pojkarna är födda här och har aldrig varit i vare sig mammans eller pappans hemland.

Om dessa beslut från Migrationsverket och Migrationsdomstolen kan sägas ta hänsyn till "barnets bästa" som det heter i den konvention som vi alltså ratificerat då undrar jag vad som skulle anses vara illa för barn?

Det är en oerhörd skam för Sverige om detta beslut inte ändras och denna familj inte får stanna!

Jag inser fuller väl att inte alla kan få det, men detta fall är, just i ljuset av barnkonventionen, ett av dem där jag tycker att det är så självklart att människor ska få uppehållstillstånd. Jag vill inte tro att det har varit politikers mening att vi som land ska ta risken att dessa barn mår än sämre! Inte heller att vi ska ta risken att mamman till slut mår så dåligt och blir så frustrerad att hon gör det hon talat om - tar livet av sina barn. Och jag vill inte att vi ska sända iväg en man utan sin familj till en tillvaro där han var dag måste oroa sig för de barn som socialtjänsten här sagt att han inte får lämna ensamma med mamman ens för att gå till affären.

Mina böner handlar nu mycket om denna familj! Och om de tjänstemän som har makten att ändra detta beslut om utvisning! Måtte de kunna släppa prestigen och göra det enda rätta - låta denna familj få i alla fall ett hopp om en bättre framtid, här i Sverige!

Allt gott!

Eva

Hämnden är ljuv?

Jag hör nu på morgonen i nyheterna att den unge man som anhållits i Örebro misstänkt för ett antal våldtäkter nu även ska undersökas i samband med dubbelmordet i Linköping för några år sedan. Ni minns - det där en liten pojke och en vuxen kvinna dödades.

Och jag tänker:SKÖNT! Tänk om de kunde klara upp det också!

Men jag tänker också: Så skönt det måste vara för kvinnor i Örebro, om de nu kan känna sig tryggare. Och så BRA (hoppas jag) för den här unge mannen! Han är ju uppenbarligen i behov av hjälp - nu kan han förhoppningsvis få den.

Och sedan går tanken till hans familj, släkt, vänner. Hur mår DE idag?

Jag har funderat en hel del kring detta med närstående till en kriminell (eller för all del psykiskt sjuk eller missbrukare). Då kanske särskilt i samband med olika debatter om dödsstraff, men även i andra lägen.

Men vi kan starta med dödsstraffet. Jag tycker faktiskt att det nästan mest är ett straff mot familjen och inte mot den som begått brottet! Vad som händer efter döden vet vi inte, så straffet för den som dör kan vi faktiskt inte bedöma. Visst - hemskt att inte få "leva klart" sitt liv men ändå. De ikring däremot - de får straffet att inte ens kunna skriva till en familjemedlem som kanske trots brottet är älskad. Jag har alltid tyckt att ett på många sätt värre och mer rättvist riktat straff vore livstid utan möjlighet till minsta lilla permission. Då skulle den dömde mer få tid att "tänka över sina synder" och kanske må så dåligt som de hämndlystna önskar när han/hon inte fick vara med vid barnens bröllop, föräldrars begravningar mm.

(Och dessutom kan ju då ett felaktigt domslut rättas till...)

Hur hänger då detta ihop med den unge mannen i Örebro? Han riskerar ju definitivt inte dödsstraff.

Jo, jag är rädd att hans familj kommer att dömas väldigt hårt den också, av det "gatans parlament" som alltför gärna brukar vilja ta på sig den rollen.

Hur skyldiga är de?

Visst - det finns familjer där föräldrar kan vara nog så medskyldiga till hur barnet beter sig som vuxen! Jag har t.ex. en vän som blev lämnad på barnpsyk som 6-åring för att han "var gnällig o gråtig, som en flicka". Hans föräldrar kom aldrig tillbaka, och själv fick han 40 år av missbruk, fängelse mm. Men många av de som begår brott, av alla de olika slag, kommer från helt vanliga familjer där föräldrarna inte missbrukar/har psykiska problem eller andra problem. De kan ha föräldrar, far-och morföräldrar som gjort allt för att hjälpa, men inte lyckats.

Det kan ligga en psykisk sjukdom bakom. Kanske är den genetiskt betingad. Är det då föräldrarnas "fel"? Nu har jag ju inga barn, men jag betvivlar starkt att jag, om jag träffat någon jag velat skaffa barn tillsammans med, skulle ha föreslagit att vi kollade våra gener först för att se till att det inte fanns risk för framtida psykisk ohälsa hos barnet...

Det här med att alltid söka en "syndabock" är en mycket obehaglig drift hos människor, värre idag än tidigare tycker jag. (Återkommer nog om det i en egen blogg.) Det måste vara någons fel att saker och ting händer.

Nu tänker jag på den här mannes familj/släkt/vänner lite i ljuset av vad jag hörde i ett debattprogram för en tid sedan. Där talades om ifall man bör "hänga ut" dömda pedofiler eller inte. Frågan ställdes till förespråkarna hur de tänkte kring om pedofilen hade egna barn, hur de skulle drabbas av en sådan publicering. Svaret fick det att gå kalla dårar över hela mig: "Har han gjort andras barn illa kan gott hans egna lida också!"

Jag tror att den familj som jag just nu tänker på mycket väl kan "slå" på sig själva fullt tillräckligt! Fundera över vad de kan ha gjort fel, vad de "borde" sett o.s.v. Och jag hoppas att omgivningen inte gör livet än svårare för dem. Sedan ska han själv ha straff efter vad han gjort, men det är en annan sak.

Allt gott!
Eva

Jaha!

Så blev det en blogg till då...

Tack, kära "föreslagare"! Nu får hundar och siameser samsas med lite handarbete i den andra (Nålar, fyrfotingar och Gud) så får det bli lite annat här.

Eftersom jag är en mycket debattglad typ som ofta har vädligt många tankar och åsikter om det som försiggår i samhället (här hemma och runt om) så kan det nog bli väldigt blandat.

Jag lovar inte att uppdatera här lika ofta som på den andra! Här tänker jag mig just att ta upp så'nt som retar eller glädjer, så det kommer till stor del att bero på nyhetssändningar och annat hur ofta det blir.

Det som fick några av er att kommentera att jag kanske skulle ha en blogg till, där jag kan skriva "mil" om så'nt som engagerar var ju det här med behandlingen av de ibland oss som inte mår så bra psykiskt.

Och det är verkligen något som stör mig!

Den kvinna jag skrev om, som jag talade med i telefonen, är visserligen otroligt jobbig, det ska inte stickas under stol med. Och jag har full förståelse för att några (män ffa) vägrar att tala med henne längre. Men när sjukvården inte gör vad den borde?

Nu hade hon, åter, försökt att få komma in. Vad jag förstår är det väl dock så att hon "ropat varg" lite väl ofta och faktiskt inte blir riktigt trodd längre. Men att de inte ens kan ta sig 10 min och bara lyssna!

Det som stör mig mest är dock det att väldigt många människor ser ner på den som mår psykiskt dåligt.

Och nu tänker jag inte på de depressioner och perioder av "låghet" som kan drabba oss alla i livets olika skiften. Så är det ju tyvärr, att väldigt få går genom livet utan några motgångar. Om inte annat när vi förlorar nästående.

Nej, jag tänker på dem som verkligen "rasar igenom".

Som den man som levde på gatan här i Stockholm för ganska många år sedan. När jag arbetade i Gamla Stan hörde jag ofta hans vackra röst sjunga opera i gränderna. Han kom från en alldeles vanlig familj, gick på Operaskolan. Men så hände något, jag vet inte vad, prestationsångest kanske, och han förlorade allt. Och blev dessutom illa sedd av många.

Eller den man, också han hemlös, som efter konkurs i egna företaget, skilsmässa, husförsäljning och annat som följde med bara inte orkade längre utan hamnade på gatan.

Eller den kvinna som efter att ha förlorat ett barn lämnade resten av familjen och sedan pendlade mellan olika vårdavdelningar och livet på gatan.

Nu hamnar ju långt ifrån alla som är psykiskt sjuka på gatan! Men jag tror att en del som gör det, gör det mycket pga omgivningens syn på (rädsla för tror jag) psykisk sjukdom. Det blir lätt lite "Men de får väl ta sig i kragen!". Och jodå, många skulle säkert kunna göra mer själva, om inte annat verkligen försöka komma bort från missbruk. Fast då behövs hjälp!

Det är så sorgligt att många liv går förlorade, antingen genom död eller bara för att en människa aldrig blir del av samhället så som hon borde vara!

Därför gör det mig så vansinnigt arg på någon som Anna Odell! Jag har all respekt för att hon själv varit väldigt dålig och har sina upplevelser av vården. Men just därför borde hon veta bättre än att "leka" med psykvården! Jag har faktiskt undrat vad som hände ikring den där natten när hon upptog personalens tid för sitt "konstverk"?

Satt det människor som den kvinna jag talade med igår och försökte hitta någon att tala med? Mådde någon extra dåligt för att hon ansåg sig ha rätt att handla så? Hennes skäl att skapa debatt må vara lovvärt, men inte sättet hon gjorde det på!

Jag tycker faktiskt att just någon som hon skulle veta bättre! I allra värsta fall riskerade hon andras liv, om någon inte kom fram till akuten när självmordstankarna trängde på. Jag tycker att det tyder på samma nedlåtande inställning om psykisk sjukdom som hon säger sig vilja motarbeta.

Jaha, så har det blivit ett första inlägg i ny blogg! Känns faktiskt lite intressant att se vad det blir av detta...

Allt gott!

Eva