Hallå Gud...

... kan vi ta ett litet snack kanske?

Eller....
Just nu känns det ju faktiskt som om mitt "snack", mina böner hamnar direkt i papperskorgen, utan att ens passera skräpposten. Eller vidarbefordras de direkt till "lilla änglaskaran" för att de ska ha något att skratta åt kanske? Men jag gör väl ett försök till då.

Du vet att jag, egentligen, är helt med på det där "Ske Din vilja..." men... Hur har du egentligen tänkt jag ska se på det när Du så väldigt klart låter saker ske som faktiskt går rakt emot Ditt ord? Och jo, jag vet - det sägs stup i kvarten det där med att vi människor inte förstår, inte kan förstå, Dina planer men att allt alltid är till vårt bästa. Det må gälla andra då tänker jag, mitt bästa är det definitivt inte frågan om.

"Jodå - med tiden! Om inte annat så i evigheten!" säger de som har allt redan här och nu, inte har andra problem än vad de ska äta till middag eller möjligen en tjurig tonårings humörsvängningar att tas med. De där som aldrig upplevt mobbning, vare sig som barn eller vuxen, otrygghet, sjukdom, ekonomiska problem o.s.v.

Gnällig är jag, det vet jag, gnällig och sur och tjurig och bara så så såååååå trött och ledsen. Den här gången ger jag upp Gud, jag har inget hopp kvar. Den här gången har Du faktiskt fel i Din bedömning av vad jag klarar.

Hur har Du tänkt Dig jag ska orka ta mer "fight"? Hur ska jag orka när ingenting hjälper, ingen bryr sig om vad jag eller andra säger, när alla fina ord om samlevnad, samverkan, gemenskap visat sig vara falska så många gånger, när elakheterna bara fortsätter?

Den här gången orkar jag inte Gud!

Du har gjort mig hemlös vad gäller församling. Du tar ifrån mig den enda trygghet jag haft. Du av alla vet ju att jag inte tänker, inte orkar, börja om igen. Du vet hur svårt jag har med tillit så Du vet också att jag inte tänker börja om i den delen heller.

Du vet att jag tror på Ditt ord, rent intellektuellt, men hur tänker Du att jag ska kunna lita på Dig när Du tillåter att människor agerar rakt på tvärs mot de orden och Du inget gör? Tänker göra med tiden"? "Guds vägar är outgrundliga"? Jodå, jag har hört det där men det hjälper inte.

Min enda slutsats blir att det är mitt fel att jag har det så här. Jag kan visst tro på att Du älskar även mig men jag tror inte Du tycker om mig. Och det förstår jag med tanke på hur mitt liv sett ut.

Så hallå Gud - nu får Du faktiskt sluta gömma Dig och börja svara i all fall lite. För nu har jag ingen ork kvar, inget hopp, ingen glädje, ingen lust.

Eva

"Du skall inte göra dig...

... någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen..."

Så tar jag då några tankar efter det som blev första föredraget i Betlehemskyrkans lärjungaskola men då handlade om andra budet, p.g.a. annat engagemang för föredragshållaren som gjorde att ordning kastats om.

När jag läste om temat tänkte jag inte så mycket längre än till typ guldkalven o de olika typer av sådana vi bygger även idag. Präst Christoffer la dock undervisningen i mycket på våra inre guldkalvar. Hur tänker vi om Gud? Vilken är min bild av Gud? Är det Guds bild av Gud jag har eller gör jag en helt annan? Tänker vi på hur vi ofta förminskar Gud när vi låter egna erfarenheter (av t.ex. en far när vi hör om Gud som Fader) stå i vägen för att verkligen lära känna Gud.

Det där tycker jag är lite extra intressant i dagens kontext när det är så viktigt att låta alla definiera sig själva, oavsett det gäller könstillhörighet eller annat. Låter vi Gud definiera sig själv? Tänker vi oss själva som Guds avbild eller Gud som vår?

Vi fick några saker att fundera lite extra kring:

-Ser vi Gud som en sorts kraftstation som ska ge mig ork?

-Ser vi Gud som någon sorts "farfar", till för att mest vara rätt trevlig att umgås med då o då?

-Ser vi Gud som en arbetsgivare som gärna lägger på oss en massa uppgifter att utföra?

-Ser vi Gud som en examinator som granskar allt vi gör med lupp o muttrar o puttrar alternativt belönar? Gud som examinator kan ju både ge tanken Han är nöjd bara vi närvarar eller ge bilden av en sträng betygssättare, lika farligt i båda diken.

O så den kanske svåraste uppgiften - vem tänker jag att Gud är om jag inte får använda alla de där kristna uttrycken typ "Herre", "Fader", "Skapare" o andra?

Jag tycker detta är mycket svårt när jag börjar tänka mer på det! Hur ser jag på Gud egentligen? Hur är min relation till Gud? Präglas den av Bibelns ord där Gud definierar/beskriver sig själv eller präglas den av annat, av vad andra sagt o velat lära mig? (Vilket naturligtvis kan kombineras då. En bra o rätt predikan har ju alltid stöd i Bibelns ord .te.x.)

För egen del har jag funderat en hel del kring det med Gud som Fader. Det talas ju rätt ofta numer om att det skulle vara exkluderande att Bibeln alltid kallar Gud vid olika maskulina epitet. Dessutom har jag läst o hört otaliga gånger att med tanke på hur många som kan tänkas ha en negativ upplevelse av sin egen far så skulle det med Gud som Fader hindra i tron. Jag står faktiskt helt frågande inför sådana tankar.

Jag är kvinna. Alls inte omedveten om hur vi kvinnor kan förminskas i många sammanhang, ses ner på som någon sorts andrasortering eftersom Gud skapade kvinnan efter mannen. Men.... Det står inget annat än att Gud "skapade dem till sin avbild". Allt förminskande av kvinnor, som ju ibland sker s.a.s. "i Guds namn" av självrättfärdiga män, blir så totalt fel när vi båda könen, tillsammans, utgör Guds avbild. Med det i tanken blir beteckningen Fader inte det hot en del som jag faktiskt skulle vilja kalla "överfeministiska" verkar se.

Jag har inget gott minne av min egen biologiska far. Jag kan faktiskt inte plocka fram ett enda trevligt minne av honom trots att jag var nästan 7 när skilsmässan kom o alltså stor nog att ha egna minnen. Det är inget jag går runt o talar om men när det någon gång ändå sagts i kristna kretsar har jag ofta fått frågan hur jag då ser på Gud som Fader. Som sagt står jag svarslös där faktiskt. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig gjort den överföringen från min biologiske far till Gud. Alltså aldrig tänkt att "far som far" eller hur jag ska försöka förklara det. Snarare tvärtom, litat på att Gud inte är som en jordisk far med alla sina brister. (Tänker då en kristen, jordisk, far naturligtvis ska försöka efterlikna Gud i förhållandet till sina barn, men det är en annan sak. Om min far bekände sig som kristen eller ej vet jag faktiskt inte.)

Det blev en väldigt intressant kväll, denna läsårets första med lärjungaskolan! Min lilla "besvikelse" över att ha tänkt fel när jag tänkte guldkalvar o mer påtagliga avbilder o inte våra inre som präst Christoffer tänkt försvann väldigt fort. Kanske hade det varit enklare, mindre tankemöda behövts om vi talat om yttre bilder men jag trivs ju ändå bäst när jag får tankar att "tugga" ordentligt på så...

O den där uppmaningen att fundera över vem Gud är för mig bortom alla de vanliga kristna beteckningarna - den sitter kvar i hjärnan.

Allt gott!

Eva

"Du ska inga andra gudar..."

I den församling jag tillhör, Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS, som är en missions-/väckelserörelse inom Svenska Kyrkan, drygt 150 år gammal), har vi något som kallas lärjungaskola. Startade förra läsåret o innebär 10 lektioner fördelade över höst o vår. I år utgår föredrag/diskussioner från de 10 budorden som Moses fick med sig ner från berget av Gud.

Nu blev första tillfället för några veckor sedan om 2:a budet för att prästen som höll i det skulle vara borta på "rätt" dag så jag har väntat lite med att skriva här men tanken är att skriva ner lite om själva föredraget/diskussionen o mina egna tankar i samband med dessa kvällar. O eftersom jag då ville ha det i rätt ordning så väntade jag tills vi nu talat om 1:a budet alltså.

Slutsvamlat - nu till det viktiga!

Första budet alltså: "Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2Mos. 20:3, översättning Svenska Folkbibeln)

På sätt o vis låter det ju rätt enkelt, eller hur? Jag ber till Gud - Fader, Son o Ande - o inte samtidigt till Buddha, Shiva, Oden, Osiris eller någon annan, men räcker det verkligen att tänka så? Handlar det verkligen bara om att inte blanda in annan religion?

Näe....

I Matteus' evangelium kapitel 22 vers 34-40 försöker fariseerna sätte Jesus på prov (igen...). 

Fariseerna hörde att Jesus hade gjort saduceerna svarslösa o samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov o frågade '"Mästare, vilket är det största budet i lagen?"

Han svarade:"Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta o av hela din själ o av hela ditt förstånd. Detta är det största o främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen o profeterna."

Det är inget litet krav inte!

Både föredrag o diskussion kom att kretsa särskilt kring vad orden om hela hjärtat, själen o förståndet (av hela din kraft finns med i vissa skrivningar också) egentligen betyder. Hur tänker vi kring vad som verkligen är viktigast i livet?

I diskussionen kom det upp sådant som att vi alla kan tänka att "Om jag förlorar det eller det eller det så är jag helt förlorad själv! Då har livet absolut ingen mening längre!" o då inte räkna med att Gud ju alltid finns där. ALLT kan du aldrig förlora så länge du tror på o litar på Gud. 

Det där är givetvis väldigt svårt, jag säger inte annat. Det kräver en hel del av oss att hålla fast vid Gud o lita på Hans omtanke o kärlek när annat rasar o försvinner. (Akta vad jag grälade med Gud, inte ville be o.s.v. när min andra siames på 5.5 mån dog!) Jag tänker då att vi faktiskt har väldigt goda förebilder i det i den tid vi lever i. Jag önskar att det inte var så men om vi ser till alla de som i nutid blir tvungna att fly från t.ex. IS o ser på många av deras exempel - hur de håller fast vid Gud o t.ex. så snart det går försöker återvända till sina städer för att hålla gudstjänst. De har förlorat oerhört mycket men tackar Gud för det som ändå finns. Verkligen goda exempel att fundera kring.

Så kom diskussionen givetvis också in på vad som är avgudar idag. Det är ju långt ifrån bara andra religioners gudar (även om det ibland även i kristna kretsar "flörtas" med både det ena o andra) utan kanske snarare annat.

Internet får ju ofta skulden t.ex. O visst kan det finnas fara/faror där. Dels i det faktum att det är väldigt lätt att fastna i alltför många timmar vid dator/mobil istället för att umgås med Gud, dels i det att nätet ger sådana möjligheter att väldigt lätt finna saker som riskerar att bli avgudar. Det finns ju väldigt många exempel på saker som kan uppsluka dig helt men för att göra det väldigt enkelt tar jag spel om pengar o porr. Bara när jag var tonåring/ung vuxen för inte så otroligt länge sedan var sådant i alla fall lite mindre lättåtkomligt. Bra eller dåligt kan kanske diskuteras men båda de sakerna är sådant som lätt hamnar i belöningscentrat i hjärnan o som du därmed mår "bra" av o då lätt fastnar i så att det faktiskt blir ett missbruk.

Vi fick en stund att diskutera 2 o 2 o min samtalspartner o jag talade om skillnaden mellan att dyrka o att uppskatta. Jag tror att det där ligger mycket av ett svar på hur vi ska lyckas sätta Gud först, hur vi ska kunna älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själ o hela vårt förstånd om vi funderar lite på det.

Ser man på dagens samhälle så hamnar väldigt många i ett dyrkande av sig själva t.ex. Det är inte fel att vilja ta hand om sin kropp (den har vi fått av Gud o ska givetvis vårda) vare sig mat- eller motionsmässigt eller till utseende men frågan är hur långt det går?
Inte heller är det fel att sträva efter karriär men frågan är varför? Är det för att själv få berömmelse bara, att andra ska se upp till dig? Då kanske du ska fundera lite på vad du värdesätter i livet. 

Jag hamnade nära en person när jag var på väg till t-banan just när jag skulle in till denna kväll om 1:a budet o jag kunde inte låta bli tjuvlyssna. En man i gissningsvis 25-30 års åldern talade med en vän via mobilen. En fråga från denne man väckte mitt intresse: "Ok - jämför med de 2. De har bra jobb, bra, mycket bra, betalt. Ett riktigt tjusigt liv faktiskt men har du funderat på vad det gjort dem till? Vad har de egentligen?". Han pratade mycket om dessa som han helt klart ansåg för fixerade vid lyckade karriärer för att egentligen leva. Jag blev rent glad att höra!

Nu ska jag dra iväg lagom långt här (men tänk på detta lika mycket är för egna tankar/anteckningar!) men ändå säga att jag tror det den mannen sa till sin vän i mycket sammanfattar var den största faran med avguderi idag ligger - i det som ofta uttrycks "Me, myself and I". Den totala jag-fixering världen närmast uppmanar oss till numer. Som den där reklamen som jag tycker så illa om som talar om att den viktigaste relationen vi har ska vara den vi har till oss själva. 

Var är avgudarna i våra egna liv? Vad är det som tar för mycket tid från umgänget med Gud? Vänder vi oss till Gud när allt är kris o mörker? O, minst lika viktigt, vänder vi oss till Gud i tacksamhet när det är bra? Eller gräver vi ner oss i eget eller klappar oss själva på ryggen för att vi på egen hand gjort så bra?

Tål att funderas på!

Allt gott!

Eva

Mening eller sanning?

Eller både ock kanske?

Jag ska inte påstå att det är alltid men ändå rätt ofta som jag gör en del anteckningar under predikan. Idag var en sådan dag.

I den församling jag är medlem i, Betlehemskyrkan i Stockholm, pågår en serie predikningar utifrån breven till församlingarna i Uppenbarelseboken. Det jag fastnade för var präst Christoffer Abrahamssons ord/undran/tanke om vi ser tron som meningsfull eller sanningsfull.

Om jag nu förstod rätt så blev frågan ungefär "Tror vi för att det ger livet mening eller för att vi faktiskt tror att det är sant?

Min tanke är då att det ena i och för sig inte behöver utesluta det andra men att svar på den frågan kan säga rätt mycket om vår tro, bibelsyn o.s.v. För egen del tror jag att jag skulle beskriva det som att tron kan ge livet mening men då för att jag tror att det Bibeln lär är sant.

Jag är lite osäker på hur jag ska kunna förklara vad jag menar men en diskussion i en bloggs kommentarsfält dyker upp i tanken. Där ställde en person en fråga om det med lydnad mot Guds ord. Frågeställningen var väl ungefär "Lyder du även om du inte håller med, på t.ex. etisk grund? Om det inte stämmer med dina värderingar? När du inte alls förstår?".

Det är en viktig tanke att tänka!

Nu är det bara en i mänsklig gestalt som lyckats vara fullkomligt lydig, så det ska vi väl sträva emot men kanske inte tro vi kan uppnå. Vad gäller förståelsen så är det ju bara så att visst (mycket?) får vi inse att vi inte har en chans förstå i detta livet. Men jag tänker att den frågan tangerar det här med meningsfull eller sanningsfull.

Jag tänker på skillnaden lite i det hur man citerar Bibeln. Ett sammanhang som gärna citeras särskilt av dem som gärna vill få bort tankar på synd, att synden är relevant även i vår tid o att Gud inte ändrats sig kring det, är det om äktenskapsbryterskan. Ni vet, kvinnan som släpas inför Jesus mycket för att de skriflärda o fariseerna gärna vill hitta något att sätta dit Jesus för. Jag tar den nu ur Johannes evangelium, kapitel 8, vers 1 till 11. Vers 11 är den som gärna citeras men då mer än ofta bara halva Jesus' ord där. Jesus säger: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!" men den andra meningen där är oerhört sällsynt citerad.

Det menar jag är att mer se till meningsfull tro i bemärkelsen "ge mitt eget liv mening" än sanningsfull tro.

Det vore ju väldigt skönt, praktiskt, bekvämt för att försvara sitt eget liv om vi kunde dela versen så - men ger det sanningen? Ger det vad Gud vill ha sagt med den händelsen? Jag tycker inte det. Hur svårt o ofta nedslående (för vårt eget leverne, hur vi kanske skulle vilja leva för bekvämaste, enklaste liv) den där andra delen av versen än är så finns den där o vi måste tro att det är sanning att Gud verkligen menar så - Han förlåter o dömer inte men Han vill at du omvänder dig o åtminstone försöker det du kan att inte synda så mer. Vi kan inte bara ta till oss det om att inte bli dömda för att den delen är lättast o "gulligast", vi måste också ta till oss andra delen.

Visst kan tron ge livet mening! O visst kan meningen med livet sägas vara tron. (Jag tror ju att vi som skapade av Gud är menade till gemenskap med o tro på Honom.) Men vi måste då också vara beredda att söka sanningen o att lyda den o Gud även när vi inte håller med. Det är inte lätt, alls inte för en "kan själv" som jag om inte annat. Det kräver en hel del o kan kosta mycket men det är faktiskt min övertygelse att det är det tron handlar om i mycket - Guds sanning som kan ge mening åt livet. 

Så tron är nog både meningsfull o sanningsfull men väl aldrig bara det ena eller andra.
(Skulle jag tvingas säga bara det ena så går jag på sanningen då.)

Detta är alltså tankar utifrån några ord/meningar i en predikan. Nedskrivna kanske allra mest för att själv fundera vidare, så kan bloggen också användas ibland.

Allt gott!

Eva

Snäll eller "snäll"?

Så blev det uppehåll här igen... Anledningen är väl mest att det varit en del omvälvningar här, med djur som blivit gamla o annat. Det ska finnas lust o inspiration att skriva o den finns kanske inte alltid i allt.

Dock pågår ju tänkandet ändå för fullt o kanske än mer egentligen, när hjärnan behöver sysselsätta sig med annat än oro, o just detta med dagens samhälles förståelse av "snällhet" är något som inte sällan upptar kapaciteten där i översta delen av mig.

Jag har tidigare skrivit om hur många verkar tolka att vara kärleksfull o då i meningen att många som svar på nästan allt säger "Men Gud/Jesus är kärlek! Bara kärlek!". Jag håller ju med om det men brukar vilja veta vad man då lägger in i ordet kärlek. Det samma gäller vad man tänker när man kallar någon snäll.

Jag ska berätta en episod från en tid tillbaka.
En vän till mig har en liten men ändock viktig hjälp att ta till i sitt vardagsliv, för att få det att fungera. Vid ett tilfälle när den hjälpen verkligen behövdes fanns den inte där o det visade sig vara p.g.a. att en annan person lagt sig i o "styrt om" så att hjälpen trodde sig inte behövas.

Det här kom fram o när jag av en ren slump mötte den som lagt sig i kom det upp. Jag var möjligen rätt frän i tonen när jag sa att jag nog tänkte det hade varit mest rätt att inte lägga sig i det man inte vet något om.

Svaret jag fick var ungefär: "Jag trodde ni kristna skulle vara snälla!".

Jodå, det tycker jag också, men.....
Det som sades där var ju egentligen "Eftersom du inte är snäll mot MIG så är du per definition inte snäll!". Ingen tanke på att jag nog faktiskt kunde beskrivas som snäll mot den som besviken o rätt irriterad fått ändra sina planer p.g.a. denna persons "iläggande".

Nu ser jag givetvis det djupt mänskliga i detta, tro inte annat. "Om du inte är snäll mot mig så är du rakt igenom dum!" är en väldigt mänsklig reaktion. Mitt problem är att det där dyker upp så ofta numer. Att snällhet o kärlek förutsätts tillåta precis allt, närmast oavsett hur du bär dig åt, vem du sårar o.s.v. Det enda det handlar om är vad du själv vill o anser rätt.

Där kommer ett stort problem in när vi kommer till kristen tro!
Gud ÄR kärlek! Jesus ÄR oerhört snäll! Men vad lägger vi i orden? Tolkar vi de stora orden så att de bara ska vara medhållande?

Jag återkommer ofta i tankarna till en krönika jag läste i Dagen för nu rätt länge sedan. (Har nämnt den här förut.) Om en mamma som får en 3-årings hela ilskelager över sig när barnet stoppas från att på trehjuling köra rakt ut genom grinden o ut på gatan. Naturligtvis är mamma "dummast" o inte det minsta snäll! Eller....

Jag ser varje förälders sätt att stoppa sådant som det nära på största beviset på just snällhet o kärlek! Visst är kramar, uppmuntran, mat o allt sådant också det, men att skydda den man älskar är ju liksom en grund.

På samma sätt är det ju med Gud. Han älskar oss o vill skydda oss o därför uppfattas inte allt i Bibeln som "snällt" i den mening dagens människor verkar lägga i ordet.

Så för att "sy ihop"....
Jag undrar om inte Svenska Kyrkan har sin del i att så många numer säger som just den här personen som lagt sig i, att jag inte var snäll, när man ofta verkar undvika det som är svårt med Gud? Visst finns en del med i kyrkoårets texter men när jag tänker tillbaka lite är det inte förrän jag hamnade i S:ta Clara o nu i Betlehemskyrkan, båda inom EFS (Evangeliska Fosterlands stiftelsen, väckelserörelse inom SvK) som jag hört präster predika om det mer ordentligt.

Gud ÄR snäll o kärleksfull, det är därför Han inte vill att vi ska bete oss på sätt som Han vet är dåligt för oss.

Jag tycker faktiskt att jag var rätt snäll som påpekade att min vän fått det extra besvärligt för att en annan rent ut sagt "lagt näsan i blöt". Både mot vännen o mot den jag talade med faktiskt. Det är inte alltid snällt att låta någon bara fortsätta i samma spår o för det bli mindre väl sedd.

Jag skulle gärna se att vi funderade på vad vi lägger i ord som snäll o kärlek.

Allt gott!
Eva

Kyrkan full av folk eller kyrkan full av Gud?

Jag ska direkt tala om att jag inser det lite provokativa i rubriken för varför skulle det behöva vara någon motsättning i detta? Men faktiskt är det så det dels ser ut ibland, dels verkar som om väldigt många tänker. Jag hoppas kunna förklara mina tankegångar nedan...

Att jag skriver om detta just nu beror delvis på att Dagen igår publicerade en artikel om pingstförsamlingen United (Malmö) o den förvandling de genomgått. Artikeln är en intervju med deras pastor Magnus Persson o har rubriken "Så vände han United från party till Luther". Mycket läsvard!

Jag läste redan för något år sedan om Uniteds förändring o Magnus' o hans medarbetares funderingar i tidningen Teologi o ledarskap o började fundera redan då för detta är något som "ligger på mitt hjärta".

För att ta det kort så är det (som jag då förstått efter diverse artiklar jag läst, minns det är ni snälla) som hänt i United rejält omvandlande. Den församlingen startades väl av ett kompisgäng som ville se Jesus mer känd i Malmö. Man ville locka många o det blev "hejdundrande" gudstjänster med mycket lovsång o väl då lite som Dagens rubrik säger "party". Ledningen var givetvis otroligt glad över att så många kom o allt rullade på.

Så berättar Magnus i intervjun något som jag gissar måste ha varit rätt omskakande: Han satt i en gudstjänst o såg en video med vittnesbörd från församlingsmedlemmar men något började skava rejält när han hör att alla tackar United. "United förvandlade mig....", "Jag har United att tacka för allt...." o liknande. Vänta nu..... Jesus då? förstår jag Magnus tankar som.

Hans o andras i ledningen svar blev att gå in i bön o fundera på vad de skulle göra. Det har resulterat i mer liturgi bl.a. (Ni måste läsa artikeln faktiskt!) Det i sin tur har resulterat i färre besökare men som jag förstår ett rikare Gudsliv för de som är kvar.

Så - varför skriver jag då om en församling jag aldrig besökt o varför i all världen är Uniteds exempel så intressant?

Varför jag skriver om det är väldigt enkelt att besvara - jag tror att Uniteds "resa" är väldigt viktig för andra att lära sig av. Jaha, o varför är den det då? Jo, för att de vågat ta det där steget som kanske blir lite "tillbaka" men ändå för närmare det viktiga i våra liv, Gud.

Jag har rätt länge irriterat mig på o funderat mycket kring det med att det är så oerhört viktigt för t.ex. Svenska Kyrkan (SvK) att behålla så många medlemmar som möjligt. Man vänder o vrider sig, tar in yoga o mindfullness o låter tangopar dansa framför altaret under predikan. Man faktiskt vrider Guds ord så att de inte ska "skrämma bort" någon. Man tillrättalägger för hur omvärlden ser ut o man går med på de mest tokiga (teologisk sett) saker som folk vill vid bröllop, dop o begravningar. Allt för att behålla medlemmar.

Men är det verkligen det viktigaste?

Givetvis, alldeles väldigt självklart, vill jag att så många som möjligt ska vara med i kyrkan! Jag skulle vilja se fullsatta gudstjänster överallt varenda söndag! Men....

Vad är viktigast - en kyrka full av besökare eller en kyrka full av Gud? (Om då inte drömscenariot med båda alltid kan förverkligas.)

Min egen "resa" ger väl svar på hur jag tänker kanske:
Jag är döpt, har gått i söndagsskola o blivit konfirmerad, varit djupt engagerad som t.ex. kyrkvärd i "vanliga" SvK. Jag kommer från en släkt där mammas sida varit djupt engagerad i kyrkan (till mesta del rent praktiskt/politiskt) så kyrkan har alltid funnits med även om jag inte varit flitigaste besökaren. Jag har nog faktiskt alltid trott på Gud trots mitt milt sagt självständiga sinnelag, men långt ifrån hela livet levt som jag borde i den tron.

När jag hoppat av som kyrkvärd i min boendeförsamling, av flera skäl men mycket för att något "skavde", kände jag mig helt församlingslös under några år. Så fick jag en knuff av helig Ande (det får vi ta en annan gång...) o hamnade i S:ta Claras Lärjungaskola o blev lite senare medlem där. (S:ta Clara tillhör EFS inom SvK.)

Smått chockartat faktiskt!
Mycket lovsång. Händer i luften. Höga Amen o Halleluja. "Men hjälp! Är detta SvK eller Livets Ord???" (Jo, jag var rätt full av fördomar mot L.O....) Full kyrka nästan varje söndag o även de s.k. lärjungamässorna på tisdagar så välbesökta att mången SvK-församling skulle jubla o tacka Gud om de hade den uppslutningen en "vardagssöndag".

Helig Ande fortsatte sitt knuffande o rätt snart kände jag att det här i Clara faktiskt gav mycket av det jag längtat efter - klar förkunnelse enligt Bibelns ord men ockå mycket karismatik, lovsång, händer i luften, tro på förbön/helande o.s.v. Jag blev kvar o rätt engagerad i en del.

Efter några år började jag fundera vid en kvällsmässa.... Jag vet med mig att jag gärna dras med i "häftig musik" t.ex. Jag hade de flesta av mina vänner i församlingen. Vad var min egentliga grund för att vara där? Var det Gud eller det andra? Den utbrändhet jag bär med mig från ett tidigare arbete gjorde sig också påmind o jag gick väldigt nära den där väggen igen. Kände mig lite ute på en ökenvandring vad gällde tron. Dags att backa ett steg eller 5!

Så gick några år igen, år av funderande, bön o mycket läsande av Bibel o teologi. Sedan hamnade jag i Betlehemskyrkan där jag nu är. (Också EFS.)

Jag älskar fortfarande Clara o dess församling, Gudsnärhet, diakoni o annat men för mig behövdes något annat. Jag tror att det var mer tid för reflektion t.ex. Absolut inget ont om S:ta Clara i de orden! Det är bara så att församlingar har lite olika inriktning o Claras "tyngdpunkt" ligger mycket i det diakonala arbete som de ska ha all "cred" för.


I Betlehemskyrkan har vi också mycket lovsång. Ingen (vad jag vet) reagerar alltför mycket på händer i luften, höga Amen, Halleluja eller Jesus-suckar. Men....

BK tar sig då kanske lite mer tid för teologi/undervisning på ett annat sätt än Clara o det passar mig som kan tänka en hel del (kanske för mycket ibland). För mig är gruppen där vi samtalar om Bibeltexter o det faktum att prästerna har mer tid för enskilda samtal viktigt. För mig är det en typ av fördjupning som är rent livsviktig.

Jämförelsen med United då? Vart tog den vägen? Ett ögonblick....

I "vanliga" (ej EFS) SvK har man ju nu under väldigt många år på många sätt försökt anpassa teologin/förkunnelsen efter vad "folk vill ha" i många delar. Helt ärligt tycker jag att man alltför ofta o villigt hellre satt fingret i luften för att känna vart vindarna blåser i "världen" snarare än att satt fingrarna ihop i bön för att utröna vad Gud vill. Jag har hört ett antal präster som närmast muttrat äver S.ta Clara (för att inte tala om över Livets Ord t.ex....) o dess mer bibeltrogna förkunnelse. Jag fick t.o.m. höra av präster i min "boendeförsamling" att jag väl inte var riktigt riktig om jag gick till Clara för där var de ju så "gammeldags"....

Då funderar jag.....
Hur kommer det sig att S:ta Clara, Betlehemskyrkan o som jag förstår det t.ex. United ändå drar bra många människor? Även många unga kommer in som nya medlemmar. Är de fundamentalistiska stollar hela gänget?

Naturligtvis inte!
Jag känner mig bra säker på att det dessa församlingar gör är just det "framgångsrecept" många söker: en kombination av stark liturgi (alltså ordning o reda i gudstjänst för den som är osäker på ordet), karismatik (släpp in helig Ande kan man väl förklara det) o klar förkunnelse enligt Bibels ord.

Det kan säkert innebära att man tappar en del medlemmar. Med en klar förkunnelse kan det säkert finnas en hel del som tycker det blir "jobbigt". (Där kommer det in med att predika nåd o.s.v. men det tar vi inte här....) Evangeliet ÄR rätt jobbigt i mångt o mycket. Jag vill givetvis att alla ska komma till tro! Jag vill inte att vare sig SvK eller andra kristna samfund ska tappa en enda medlem, tvärtom få fler men.....

Trots allt måste vi ha det i tanken som Magnus säger i artikeln: "Medan vi ville vinna världen var det världen som vann oss.".





TACK till dig som orkat läsa ända hit! Jag lär återkomma till detta....

Allt gott!
Eva