"Du skall inte göra dig...

... någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen..."

Så tar jag då några tankar efter det som blev första föredraget i Betlehemskyrkans lärjungaskola men då handlade om andra budet, p.g.a. annat engagemang för föredragshållaren som gjorde att ordning kastats om.

När jag läste om temat tänkte jag inte så mycket längre än till typ guldkalven o de olika typer av sådana vi bygger även idag. Präst Christoffer la dock undervisningen i mycket på våra inre guldkalvar. Hur tänker vi om Gud? Vilken är min bild av Gud? Är det Guds bild av Gud jag har eller gör jag en helt annan? Tänker vi på hur vi ofta förminskar Gud när vi låter egna erfarenheter (av t.ex. en far när vi hör om Gud som Fader) stå i vägen för att verkligen lära känna Gud.

Det där tycker jag är lite extra intressant i dagens kontext när det är så viktigt att låta alla definiera sig själva, oavsett det gäller könstillhörighet eller annat. Låter vi Gud definiera sig själv? Tänker vi oss själva som Guds avbild eller Gud som vår?

Vi fick några saker att fundera lite extra kring:

-Ser vi Gud som en sorts kraftstation som ska ge mig ork?

-Ser vi Gud som någon sorts "farfar", till för att mest vara rätt trevlig att umgås med då o då?

-Ser vi Gud som en arbetsgivare som gärna lägger på oss en massa uppgifter att utföra?

-Ser vi Gud som en examinator som granskar allt vi gör med lupp o muttrar o puttrar alternativt belönar? Gud som examinator kan ju både ge tanken Han är nöjd bara vi närvarar eller ge bilden av en sträng betygssättare, lika farligt i båda diken.

O så den kanske svåraste uppgiften - vem tänker jag att Gud är om jag inte får använda alla de där kristna uttrycken typ "Herre", "Fader", "Skapare" o andra?

Jag tycker detta är mycket svårt när jag börjar tänka mer på det! Hur ser jag på Gud egentligen? Hur är min relation till Gud? Präglas den av Bibelns ord där Gud definierar/beskriver sig själv eller präglas den av annat, av vad andra sagt o velat lära mig? (Vilket naturligtvis kan kombineras då. En bra o rätt predikan har ju alltid stöd i Bibelns ord .te.x.)

För egen del har jag funderat en hel del kring det med Gud som Fader. Det talas ju rätt ofta numer om att det skulle vara exkluderande att Bibeln alltid kallar Gud vid olika maskulina epitet. Dessutom har jag läst o hört otaliga gånger att med tanke på hur många som kan tänkas ha en negativ upplevelse av sin egen far så skulle det med Gud som Fader hindra i tron. Jag står faktiskt helt frågande inför sådana tankar.

Jag är kvinna. Alls inte omedveten om hur vi kvinnor kan förminskas i många sammanhang, ses ner på som någon sorts andrasortering eftersom Gud skapade kvinnan efter mannen. Men.... Det står inget annat än att Gud "skapade dem till sin avbild". Allt förminskande av kvinnor, som ju ibland sker s.a.s. "i Guds namn" av självrättfärdiga män, blir så totalt fel när vi båda könen, tillsammans, utgör Guds avbild. Med det i tanken blir beteckningen Fader inte det hot en del som jag faktiskt skulle vilja kalla "överfeministiska" verkar se.

Jag har inget gott minne av min egen biologiska far. Jag kan faktiskt inte plocka fram ett enda trevligt minne av honom trots att jag var nästan 7 när skilsmässan kom o alltså stor nog att ha egna minnen. Det är inget jag går runt o talar om men när det någon gång ändå sagts i kristna kretsar har jag ofta fått frågan hur jag då ser på Gud som Fader. Som sagt står jag svarslös där faktiskt. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig gjort den överföringen från min biologiske far till Gud. Alltså aldrig tänkt att "far som far" eller hur jag ska försöka förklara det. Snarare tvärtom, litat på att Gud inte är som en jordisk far med alla sina brister. (Tänker då en kristen, jordisk, far naturligtvis ska försöka efterlikna Gud i förhållandet till sina barn, men det är en annan sak. Om min far bekände sig som kristen eller ej vet jag faktiskt inte.)

Det blev en väldigt intressant kväll, denna läsårets första med lärjungaskolan! Min lilla "besvikelse" över att ha tänkt fel när jag tänkte guldkalvar o mer påtagliga avbilder o inte våra inre som präst Christoffer tänkt försvann väldigt fort. Kanske hade det varit enklare, mindre tankemöda behövts om vi talat om yttre bilder men jag trivs ju ändå bäst när jag får tankar att "tugga" ordentligt på så...

O den där uppmaningen att fundera över vem Gud är för mig bortom alla de vanliga kristna beteckningarna - den sitter kvar i hjärnan.

Allt gott!

Eva