Kristus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden! är då den respons som förväntas.

Nu är det verkligen glad påsk! 

Som vanligt sedan några år tillbaka hamnar jag i funderingar kring hur det var för lärjungarna o alla andra som följt Jesus. Givetvis kretsar tankarna mycket kring vad det var Jesus faktisk gjorde där på korset men då alltså också lite kring mer vardagliga ting, som hur de som kände o lyssnat till honom nu tänkte.

Att de kände sorg är ju givet, deras nära vän o mästare/rabbi hade dött. Rädsla - vad händer nu? Ledande personer från templet hade tillsammans med romarna visat hur hårt de var beredda att gå fram, vilken fara fanns för Jesu efterföljare? Chock - jodå, Jesus hade talat om sin död (o även en hel del om varför) men hur mycket hade de faktiskt förstått?

Ibland undrar jag om inte en rätt stor del av "känsloutrymmet" upptogs av förvirring. Som sagt hade de hört Jesus tala om död o så men de hade också hört mycket om att Guds rike nu skulle inträda. Vart tog det vägen? Var det detta, med korsfästelse, död, rädsla o annat han menat? Nej det tror jag inte att de innerst inne trodde men den här första dagen visste de ju trots allt rätt lite.

Så kommer kvinnorna o säger att graven är tom!

Präst Christoffer (Abrahamsson i Betlehemskyrkan i Sthlm, där jag firar gdtj) predikade i dag mycket om de modiga kvinnorna, de som gick till graven efter sabbaten för att smörja Jesu kropp o ordna som var brukligt efter ett dödsfall. Visst var de modiga, det håller jag helt med om, för även om de kanske inte visste om de romerska o de av templet utsända vakterna vid graven så måste de ju ändå sett dessa när de närmade sig. Samtidigt var det kanske väldigt klokt att det var kvinnorna? (Gud brukar ju veta vad Han gör liksom...) En grupp sörjande kvinnor som kommer till en grav kunde väl inte ens de vakterna se något större hot i. Hade det varit män, några av de 11 (Judas är ju död vid det här laget) kanske de blivit fängslade o då stoppade från att föra fram nyheten om den tomma graven. 

Så det blir kvinnorna som blir de första att få berätta evangelium, de goda nyheterna.

När de gör det möts de av vad Christoffer med ett modernt ord kallade "mansplaining", alltså att männen närmast klappar dem på huvudet o muttrar "lilla gumman" o kanske något om "hysteriska sörjande kvinnor". Men Petrus börjar fundera....

Petrus rusar iväg o tittar själv. Johannes också. De ser graven tom men jag undrar hur mycket av förvirringen som avtog. Men där o då börjar det, där börjar/föds kristen tro!

(Jag har suttit o tittat på "Jesus från Nasaret" från 1970-talet i helgen. Där finns en scen i slutet där en av de högt uppsatta skriftlärda i Jerusalem närmast suckar just "Nu börjar det!". Sera heter han där o även om han arbetat för att få bort Jesus på något sätt så har han haft oroliga funderingar över vad som kan ske om Jesus dödas.)

Den här förvirringen o otron (över nyheten om Jesu uppståndelse) ser vi väl mycket idag också? (Det lär var upp emot 25% av prästerna i Svenska kyrkan som inte tror på Jesu verkliga, kroppsliga uppståndelse...) Jag har ibland hört att lärjungarna skulle ha haft lättare tro på det för på den tiden visste man inte så mycket om kroppen o läkekunskapen. Nej, inte hade de samma kunskaper som vi har idag men nog visste de när någon var död? Nog visste de att är man död så är man? Den stora skillnaden mellan oss o dem är snarare att de räknade med Gud. De hade tilltro till Gud o visste att Han kunde både det ena o andra. Idag är vi så fostrade i att allt ska gå att bevisa vetenskapligt att vi har tappat det. (Om det nu inte handlar om att tro att stenar som läggs i visst mönster botar, att stjärnorna kan tala om framtiden eller att det spelar roll vilken färg det är på katten som går över gatan framför dig förstås...)

Jag har nog retat en o annan som sagt "Men man kan ju inte uppstå från döden!" för att närmast försöka överbevisa min kristna tro när jag svarat att "Man kan inte nej - men nu talar vi om Gud!". Räknar vi bort Gud så blir givetvis hela historien om Jesus totalt omöjlig att tro på. Men vi ska inte räkna bort Gud!

Förvirrade kring vad det var som egentligen hände den där påsken tycker jag nog att vi kan få vara även idag, förvirring brukar irritera de flesta o få dem/oss att söka svar för att slippa den känslan. Förstå helt tror jag faktiskt inte är möjligt i denna världen men mycket kan vi förstå:

Jesus dog för att du o jag, vi alla, ska få leva! Han dog för att försona oss med Gud. För att vi av nåd skulle få förlåtelse för all bortvändhet från Gud. O han uppstod som den förste att helt o fullt träda in i det Guds rike som väntar oss alla som tror på o följer honom.

Därför kan vi idag med jubel säga både Kristus är uppstånden o glad påsk!

Allt gott!

Eva

"Den som ruvar på hämnd...

...håller sina sår öppna."
(Francis Bacon)

Så sant!

Jag tror att det finns få saker som skadar det mänskliga psyket (och som inte kommer "utifrån") så mycket som att "ruva på hämnd". Att gå år efter år efter år och fantisera om och tänka på hur man ska "ge igen" för den ena eller andra sanna eller inbillade oförrätten.

Bristen på sådana känslor hos de två jag skrev om i förra inlägget är nog den största orsaken till att jag respekterar dem så högt. Båda två skulle enligt väldigt många ha all orsak i världen till att vilja ge igen mot dem som gjorde dem så illa, men båda har avstått. Och mår förmodligen mycket bättre idag just därför.

Att gå och fundera på hämnd, att göra illa tillbaka, kan inte ge annat än bitterhet och bitterhet ger inget bra liv.

(Sedan är det en annan sak att man kan fundera en hel del på vad som egentligen hände, och varför. Jag har ofta ansetts långsint, men det beror på att jag kan fundera mycket, för mycket kanske, på just orsaker till det ena eller andra. Det beror inte på att jag skulle vilja göra någon annan illa.)

Jag har just läst ut en bok om det kanske ultimata beviset för att hämnd heller inte lönar sig. Boken heter "Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket" skriven av Bruno Manz. Han är född på 1920-talet och drogs in i nazismen som mycket ung, mycket pga att hans far var en hängiven nazist och antisemit. (Det är alltså en självbiografi.)

Andra världskriget startades ju av Hitler och hans anhang just som hämnd. Hämnd för att de ansåg att Tyskland hade fått väldigt orättvisa villkor i Versailles-freden efter det första världskriget.

Det är intressant att läsa hur det tyska folket indoktrinerades bl.a. om "den världsomspännande judiska konspirationen":judarna sades styra USAs president, judarna sades styra Churchill i England, judarna var orsaken till Tysklands alla olyckor. Helt enkelt det klassiska: Skyll på alla andra, ju mer högröstat desto bättre, helst så häftigt att alla de som ev. kan fundera på egen skuld i sammanhanget kommer av sig. På det sättet fick man med sig tillräckligt många människor i tanken på hämnd för att kasta mänskligheten in i ytterligare ett krig, med det vidrigaste brott som någonsin begåtts som "extra krydda"...

Jag vet att många funderat på, talat och skrivit om tidigare att såväl Hitler själv som många av de närmast ikring honom var ganska "misslyckade" typer. (Fast jag tycker inte att någon människa kan kallas misslyckad!) Att många av dem led av något slags mindervärdkomplex och därför måste ta i så mycket mer. Kanske stämmer det, på ungefär samma sätt som att mindre hundar ofta är betydligt skälligare och "tuffare" än stora hundar som ofta inte säger till förrän det verkligen behövs.

Jag tror att just motivet hämnd kan förklara varför kriget gick så illa för Tyskland som det ju faktiskt gjorde. Hämndviljan får människor att rusa iväg utan att tänka sig för, vare sig det gäller ledaren för ett land eller oss andra i privata "små" sammanhang".

Jag undrar om det verkligen fick antisemiterna att må så mycket bättre, det att så många judar förnedrades, plågades och mördades? Kanske för stunden, det var dessa män och kvinnor troligen tillräckligt psykiskt skadade för, men i det långa loppet?

Jag tror inte att någon människa som verkligen utför sin hämnd kan må bra i längden!

Jag minns ett program för länge sedan som berättade om traditionen med släktfejder/hämnd i Albanien. Typ  "Han slog min bror! Han ska dö!", "De mördade min son för att han slog! De ska dö!".  Och jag minns hur många där erkände att denna tradition gav ständigt rädda och nervösa människor som snarare tenderade att skjuta först än att tänka efter. Hela tiden fanns ju rädslan för att den de hämnats på skulle hämnas i sin tur. Det gav inga goda liv...

Jag tror inte att någon som verkligen utför sin hämnd kommer undan tankarna på att det var fel! Mycket möjligt erkänner man det aldrig för någon annan, men jag tror inte att någon (som inte är svårt psykiskt sjuk eller skadad) kan leva ett fullgott liv med vetskapen om att man skadat en annan människa.

Jag tror att samma sak gäller den som mobbar/trakasserar. Har man varit en mobbare som barn sägs det att man har lättare att falla in i samma beteende som vuxen. Beror det på dåligt samvete? Att man väljer att inte tänka och välja det rätta för då måste man "göra upp" med sina minnen av vad man gjort tidigare? Då är kanske lättaste vägen att fortsätta på samma spår och försöka inbilla sig att det är rätt.

I botten på detta ligger givetvis rädsla. Jag gissar (och har hört någon psykiater tala om) att Hitler och många runt honom var paniskt rädda för att "försvinna i mängden". De hade så stora tankar om sig själva att de inte kunde acceptera att de faktiskt var ganska vanliga. Liknande tror jag gäller för mobbare både på skolgårdar och på arbetsplatser. T.ex. när det gäller killen som inte ville spela fotboll - förmodligen uppfattades han som så stark och självsäker att han skrämde de andra som kanske kände sig "mindre". Och då kan vissa människor inte låta bli att slå till...

Det är sorgligt, och visar än tydligare att vi alltid och på alla plan måste hävda alla människors lika värde! Lika lite som den här unge grabben är mer eller mindre värd beroende på om han spelar fotboll eller inte hade Hitler varit mer eller mindre värd om han fortsatt som konstnär (eller korpral i armén som han väl också var).

Den ene har valt att inte på något sätt hämnas, och mår idag mycket bra. Den andre valde hämndens väg, och var det slutade vet vi alla.

Allt gott!
Eva

Synden - finns den?

(Får representeras av en spricka helt med flit...)

Ja, finns det något som ska kallas synd? Eller är det bara något "de religiösa" försökt genom alla tider att lägga på människor för att hålla dem nere i någon sorts ödmjukhet?

Det har förekommit några inlägg på debattsidan i Kyrkans Tidning de senaste veckorna, om att man borde ändra texten i syndabekännelsen för att "inte trycka ner människor och få dem att känna sig värdelösa".

Jag måste erkänna att det förbryllar mig lite! Visst vet jag att många har växt upp i en kristen kontext där man talat alltför mycket om synd och att den gamla läsningen som löd ungefär "Jag fattig, syndig människa..." har satt djupa spår hos en del.

Men om vi ser det mer "allmänt"? Är det så väldigt fel och "farligt" om vi någon gång ibland påminns om att vi inte är perfekta? Att vi faktiskt kan göra fel, om än i det lilla?

Vad är då synd?

I Bibelns orginaltext används ordet "hamartia" som ordagrant betyder "att missa målet". I kristen mening ses det naturligtvis som att missa det "mål" Gud har velat med våra liv. I en sekulär mening skulle man väl kunna översätta det med att missa målet att försöka vara bra för varandra och inte göra varandra illa.

Helt och hållet tror jag inte att någon kan leva upp till det! Vi säger saker som vi inte förstår kan såra. Vi kan inte göra allt någon ber om och kanske blir den andre ledsen. Vi gör något så enkelt som att släppa en dörr nära på i ansiktet på den bakom. Ingen av oss menar något ont med sådana saker och ska inte heller gå omkring och ha dåligt samvete för det!

Men vi kan vara medvetna om det så att vi minimerar de tillfällen det händer! (Så kan det naturligtvis vara så att man helt enkelt inte kan göra det någon ber! Eller att man själv blivit ledsen och säger saker i "stridens hetta".)

Så finns det ju tyvärr människor som verkligen gör andra illa.

Jag har de senaste dagarna tänkt en hel del på de 5 unga killar som står åtalade vid en tingsrätt här i Stockholmstrakten nu. De är åtalade för våldtäkt. 15 år gamla utsatte de en 14-årig tjej för den oerhörda kränkningen som en våldtäkt innebär. I tillägg filmade de övergreppet och visade filmen på hennes skola.

Jag funderar mycket på vad som kan ha fått dem till detta. Och till en del tror jag faktiskt att det beror på att de aldrig fått lära sig om begreppet "synd". Men då måste ni förstå att jag inte alls menar att de skulle fått en uppfostran, vare sig hemma eller i skolan, som innebär att de skulle huka under ett ständigt dåligt samvete och en rädsla för att synda! Däremot skulle de kanske behövt få lära sig mer om det med att "missa målet" i att försöka vara bra för andra.

Och att vara bra för sig själva! För det tror jag är en väldigt viktig sak i detta.

Jag tror faktiskt att vi har blivit så rädda för att tala om att det finns det som är rätt och det som är fel att vi till sist har kommit att göra mer skada med det än motsatsen. Jag tror att vare sig det handlar om att ha begått en våldtäkt, en misshandel, kört rattfull och orsakat en olycka eller "bara" medvetet sårat någon med ord så är det i slutänden så att den som gjort detta mår dåligt lika väl som offret. (Om än på väldigt, väldigt olika sätt!) Jag tror inte, hur "tuff" man än försöker verka utåt, att man mår bra av att veta att man har gjort en medmänniska så illa.

Därför tror jag att vi ska våga tala om synd! Kanske behöver vi använda andra ord för att nå fram till de som är rädda för allt som verkar "religiöst", men ändå. (Och detta är något som kan omfamnas även av judar, muslimer, hinduer mm mm)

Så finns en väldigt viktig sak att minnas: efter att syndabekännelsen lästs av församlingen (inklusive präst!) kommer förlåtelsen! Vi får en ny chans att "göra bättre ifrån oss". Det måste vi också ge varandra! Jag förstår väl om tjejen som blev offer för de här killarna inte kan glömma, det vore närmast konstigt om det gick. Men vi andra måste trots allt ge dem en chans, efter straff/behandling eller vad det nu blir, att bli människor som inte missar målet igen. (Den som sårats kan ha all rätt att inte vilja ha med förövarna att göra - försoning är nog det svåraste "kristna kravet" som finns och inget man kan begära av någon annan!)

För om vi bara dömer och inte är villiga att ge varandra chansen att träffa det där målet tror jag att vi missar vårt eget mycket grovt! Men jag är väl medveten om hur svårt det kan vara...

Allt gott!
Eva

Uppkopplad

Jag lät min telefon vara avstängd igår. (Har bara mobil.)

Och nu i morse hade det landat ett mail från en bekant "Vad har hänt? Var är du? Är telefonen trasig? Är du allvarligt sjuk?"  (Till saken hör att jag talade med den personen så sent som i lördags.)

Det får mig, åter, att fundera på vad den här förväntan om ständig "uppkoppling" egentligen gör med oss?

Det händer då och då att min telefon är avstängd. Det händer att jag inte svarar på mail så fort jag ser dem. Det händer t.o.m. att jag går ut utan telefonen! Fast jag har förstått att det ses som väldigt underligt av många.

Men jag tror att det här "kravet" att vara ständigt tillgänglig är mycket farligt! Jag tror att det stressar människor mycket mer än något annat.

När radion ägnar långa reportage sommartid åt att diskutera om det är bra att ha med arbetsdatorn och kolla mailen på jobbet från hängmattan då undrar jag... Undrar vad människor är så rädda för?

För måste inte detta bottna i rädsla? Rädsla för att missa något, rädsla för att bli bortglömd, rädsla för att inte vara med bland de som vet och känner till det senaste.

Jag kom att tänka på detta i samband med förra inlägget. För visst hänger väl det med alla "måsten" inför julen (eller andra helger, semester osv) ihop med detta?

Det skrämmer mig rejält att SÅ många är SÅ rädda för att inte vara "som alla andra"! Att inte hänga med i senaste modet vad gäller kläder, inredning, bilar, resor. Att inte göra ungefär samma saker som alla andra vare sig det gäller semestern eller fredagsmyset.

Och att inte alltid vara uppkopplad. Att jag ses som "konstig" när jag talar om att jag stänger av telefonen och hänger skylten med "hundvård pågår. Stör ej" på ytterdörren för att ha en dag bara för mig och djuren, lite handarbete och så.

Jag funderar en hel del på vad den här rädsan gör med människor. Jag tror att den är del i att så många röstade på ett främlingsfientligt parti i höstas. Jag tror att den är del i att människor kan fräsa och nästan skälla på en främling som råkar stöta till dem i någon kö. Jag tror att det är den som får människor att kräva att polisen ska "göra något" när de ser missbrukare på gatan.

Jag köpte för några år sedan boken "De ovanliga" av Åke Mokvist. Den handlar om människor som väl närmast skulle kallas "orginal". Den borde läsas av många! Författaren visar på att visst, dessa människor har valt att leva på sätt som vi andra kanske inte skulle vilja, men de är fortfarande väldigt lika alla andra.

Det brukar ju sägas att "man föds som orginal, men dör som kopia". Jag skulle önska att fler vågade bryta det mönstret! Om inte annat tror jag att fler människor skulle må bättre då.

Och vad gäller uppkoppling så finns det bara en som garanterat alltid är igång utan några "fnurror på tråden", och som har anledning att vara det. Nämligen den som Svenska Kyrkan på sina affischer hänvisade till för några år sedan med texten "Alltid uppkopplad!".

Allt gott!
Eva

Förb... ARG!!!

(Egentligen vill jag inte sätta in någon bild! Ingen växt borde förknippas med detta.)

Eller egentligen skulle jag väl skriva ledsen? Eller upprörd? Eller förtvivlad?

Jag antar att de allra, allra flesta känner som jag när det gäller nyheten att 3 undersköterskor i Kumla polisanmälts och varslats om uppsägning pga sitt uppförande och sin behandling mot/av de gamla på ett älderboende i staden.

HUR kan man på något enda sätt rättfärdiga att man behandlar människor så som dessa 3 tydligen (det finns ju vittnen enligt uppgift) gjort?

Och HUR kan man låta bli att säga något, till dem eller till chefer som ska hantera sådant?

Jag hörde i morse någon som försökte förklara genom att tala om brist på utbildning, otillräckligt med personal, dålig lön och jobbiga arbetsförhållanden. De bristerna finns kanske - men vad har de att göra med att bete sig rent elakt mot gamla människor som man är anställd för att vårda?

Igår sades det att de andra inte vågat säga något av rädsla för repressalier och trakasserier. Jag tycker ärligt talat att det låter som ren och skär feghet och bekvämlighet! Visst måste det ha funnits en möjlighet att gå samman flera som sett och hört och tala med chefer eller politiskt ansvariga?

Det finns INGET försvar som duger för att detta hänt! De som utsatt de äldre för detta - vad har de för människosyn? Vad är de för människor? Vad tänker de om sitt eget och andras människovärde?

Och de som inget sagt - hur tänker de? Är deras egen bekvämlighet så viktig att de kunnat "se åt ett annat håll"? Måtte de nu i alla fall ställa upp och vittna.

Har ingen av dem äldre i den egna familjen? Har de aldrig tänkt tanken hur det skulle kännas om de personerna blev behandlade liknande i samma situation?

Förhoppningsvis sover ingen särskilt gott nu...

Som ni nog förstår - det finns ingenting som retar, upprör och gör mig mer tvärarg än de som ger sig på dem som inte har mycket att sätta emot, sedan må det gälla barn, gamla, funktionsnedsatta, djur eller vad ni vill.

Och det må vara ett ord som man ska vara mycket  varsam med - men det som verkar ha hänt i Kumla kan bara kallas för ren ondska!

Mina tankar går till alla dem som gör ett fantastiskt arbete i landets alla äldreboenden och hemtjänster! Alla de som dag och natt tar hand om gamla, kanske dementa, sjuka med värme och kärlek och stolthet över sitt arbete (liksom de 2 grannar jag talat med i dag gjort i hela sina yrkesliv). De som förstår vad människovärde handlar om - både för de gamla och för dem själva.

Allt gott!
Eva