Förlåta igen och igen och...

... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

Guds helighet - rättvisa

(Tanke? Ingen särskilt djup eller så. Dock - den uppmärksamme ser ett kors och jag kan då och då fascineras över sådana små påminnelser som naturen kan ge. Lite med en glimt kanske.)


Ja det här blir lite en fortsättning på det om hur vi förmänskligar och därmed förminskar Gud. (Är det något jag kan känna verkligen är "helgerån" så är det nog det.) Det finns ju väldigt mycket att säga om det tänker jag. Det är något jag ofta funderar kring, kanske än mer nu ett tag då jag varit lite oense med Gud om en del. Vad är mina egoistiska tankar och hur hanterar jag Guds vilja? Den där som jag dagligen ber ska ske... Hur äkta är den bönen för mig egentligen? Låter jag Gud vara Gud? Låter vi Gud vara Gud?

De frågorna dyker väl oftast upp i samband med diskussioner om synd, förlåtelse och det där med om alla kommer till himlen. (Jag tänker väl kring evigheten mer - en ny jord under nya himlar, men "himlen" är kanske det uttryck som används så jag gör det mest här.)

Många hävdar i sådana diskussioner att alla säkert kommer till himlen för Gud är ju rättvis och vill att alla ska komma till Honom. Vid det uttalandet, som är mycket vanligt, brukar jag få någon sorts konstig hicka... Ja - Gud är rättvis! Ja - Gud vill att alla ska komma till Honom! Men - då måste vi kanske diskutera vad rättvisa faktiskt är.

Gud är rättvis, så är det, men rättvisa innebär ju faktiskt inte att alla får allt oavsett vad de gör. Gud har, genom Jesus, gett alla människor chansen att komma till Honom, det är rättvist men skulle det verkligen vara rättvist att den som avvisat Gud i detta livet behandlas på samma sätt som den som varit Gud trofast? Väldigt få människor skulle tycka att liknande vore rättvist i världsliga sammanhang.

"Men Gud är ju större! Gud är så mycket mer än vi kan förstå!"
Ja så är det givetvis men de där orden blir lite lustiga nästan. Man hävdar sådant men vill samtidigt inte acceptera annat, som det att Gud är helt rättvis och därmed "lönar" människor i enlighet med den rättvisan.

"Med Gud är bara kärlek! Han kan inte utelämna någon för Han älskar oss alla!"
Det är, i stort, också sant. Man missar dock en del där, särskilt när man talar om att Gud skulle vara "bara kärlek". Vad är då kärlek? Är det verkligen att aldrig säga nej? Så verkar många resonera idag, i alla fall så länge de själva inte känner behov av att säga nej, men är det så?

Just när det gäller det med att Gud med någon sorts automatik skulle släppa in alla i himlen/evigheten har jag ibland känt mig smått elak men andå frågat vad personen som hävdar det tänker om Hitler? Stalin? PolPot? Pedofiler? Våldtäktsmän? De som rånar äldre? Protesterna brukar bli ganska högljudda och jag har blivit kallad både det ena och andra...

Men varför skulle då Guds "rättvisa" inte gälla dem?
"Jo för DE har ju gjort så förfärliga saker!Vi har inte mördat någon eller så! Vi andra/vanliga är ju bra nog, vi gör vad vi kan för att leva goda liv! "

(Där har jag några gånger undrat om personen är alldeles säker på att aldrig på minsta sätt deltagit i mobbning t.ex. Mobbning dödar oftast inte fysiskt men kan väldigt ofta göra så om man ser till det psykiska. Då blir jag kallad saker igen...)

Nu är vi då inne på synd och det ska man ju egentligen inte tala om för då blir människor så nedslagna men.... Gud talar om synd. Bibeln återkommer ständigt till synd. Den som väl är svårast att själv avhjälpa är synden att vi människor vänt oss ifrån Gud. Varför skulle då de som helt medvetet vänder sig ifrån Gud, avfärdar Honom och inte vill tro (som det står i Bibeln någonstans, om vilja till tro, vilja att följa den kallelse Gud ger) tas emot på samma sätt som de som säger ja till Gud och försöker följa i Jesu spår? Vad vore det för rättvisa?

Gud är rättvis.
Gud är så rättvis att Han ger alla chansen att följa Honom.
Gud är också kärlek.
Gud är så kärleksfull att Han inte tvingar någon (ja ja - jag tänker också på t.ex. Jona...). Varför skulle Han då tvinga med någon som avvisar Honom in i himlen/evigheten?
Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på!
OM jag själv en dag står inför Gud i evigheten, på en ny jord under nya himlar, kanske t.o.m. jag förstår.

Allt gott!
Eva

Hur ska de klara evigheten har de tänkt?

Rubriken är en fundering som kretsat i min hjärna rätt länge och det handlar om de som, mer eller mindre medvetet, faktiskt delar in kristenhet och egen församling i lite "finare" och andra.

Jag har skrivit om det här förut om hur dåliga vi är på att faktiskt se alla som Guds skapelser, alla som lika värda vår uppmärksamhet och omsorg, alla som lika viktiga tala med och se till inte blir "ensamma i gemenskap" på det sätt som alltför ofta sker i alltför många församlingar. (jag känner en, säger EN, församling där det är lite mindre vanligt åtminstone. Då tänker jag något större församlingar, i alla fall över säg 20-30 medlemmar.)

Mina funderingar just nu handlar mest om hur alla dessa som faktiskt värdesätter andra efter hur länge de varit med i viss församling/visst samfund (vara 3-4 generationen verkar ofta nödvändigt), vilken s.k. socioekonomisk status som innehas, vilket civilstånd o.s.v. tänker sig evigheten?

("Himlen" är ju en sak, det vi lovats är evigt liv på en ny jord, under nya himlar.)

I den predikan jag hörde igår (över veckans evangelietext Matt.21:28-31) talades om detta att Jesus säger "Tullindrivare och horor ska komma före er till himlen!" och då undrar jag igen - hur tänker ni som inte umgås med alla i församling, inte ens gör fikasällskap om ni ser det är "fel" person som sitter ensam - tänker ni att i himlen/evigheten ska alla skillnader vara utraderade så ni slipper fundera på saken? Tänker ni att då är alla lika så då spelar det ingen roll?

Men hur ska ni svara om Gud, innan ni släpps in, frågar hur ni har behandlat "tullindrivare och horor", missbrukare och mördare eller bara den som inte har samma sociala status och ekonomiska sits.....?

Nyligen lyssnade jag på Sebastians Stakset från Europakonferensen i år (Livets Ord) . En helt fantastisk predikan, inte minst om det med hur olika vi kan vara, personligen men också vad gäller livserfarenheter, status o.s.v. men hur vi måste minnas att även den som inte är som jag/vi kan vara minst lika använd av Gud, känna Gud minst (MINST!) lika väl.

Det jag särksilt tänker på nu är det Sebastian berättar om sitt möte med en äldre djupt alkoholiserad man vid T-banan i Stockholm. Sebastian ger mannen en slant och tänker han ska be för honom. Helt "rent", i tanke den äldre nog inte känner Gud där han är fast i missbruket, men han säger själv att visst ligger också fördom bakom.

Då säger den äldre mannen: "Men nå - det är väl jag som ska be för dig?" och så blir det.

(Sebastian berättar om flera sådana "örfilar från helig Ande". Med stor humor och ödmjukhet. Lyssna på hela predikan, den är mycket väl värd tiden!)

Vi är alla fyllda av fördomar, jag också givetvis, men vi måste särskilt i församling/kristna sammanhang medvetet arbeta mot dem! Vi måste vilja arbeta mot dem och inte bara, som flera jag hört senaste tiden när jag själv drabbats av och brottats med just detta om hur social olikhet ger olika status i församling fått höra, säga att "Jo, men det är ju rätt naturligt man umgås med de som är en själv mest lika i annat." och se'n egentligen inte bry sig så mycket mer, inte på allvar bry sig om att den attityden stänger en del ute. Det är liksom bra som det är, JAG/VI har ju umgänge - nog så! (Så känns det i alla fall för mig och andra när vi får de svaren.)

Vad ska ni säga till Gud på Domens dag, ni som agerar så här? Hur har ni tänkt er evigheten? Tänker ni på något sätt att där hamnar "per automatik" alla vid samma bord för Gud har suddat ut alla skillnader? Är alla lika så har ni ju inte problemet liksom.

Vi kommer alla att ha en hel del att svara på den där dagen när vi står inför Gud. Jag tror att många av oss åtminstone då och då funderar kring, kanske studsar lite och tänker "OUPS! Vad ska Gud säga om det?". (Predikan igår innehöll också mycket god undervisning om kristet samvete, det som förr kallades syndanöd. Roseniuskyrkan lägger ut sina preikningar här. )

Men jag undrar.... Jag undrar om inte just det här att inte ens se sina kristna syskon som lika värda, lika värda fika med efter gudstjänst o.s.v., kommer att bli lite extra svårförklarligt...

"Jag säger er - tullindrivare och horor ska komma före er..."

Allt goo!
Eva

Gömma sig bakom Jesus?

(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Maktmänniskor -

(Tanke: Jag väljer en ros för att den vid en första anblick är bara vacker och väldoftande men sedan kan taggarna upptäckas. Den kan representera maktmänniskans person men också Jesus. Jesus då som så god och kärleksfull men inte utan skärpa, vilket tyvärr en del har fått för sig.
En gul eftersom gult i blomsterform (egentligen rätt fånigt enligt mig, men ändå...) representerar svek. DET stämmer bara på maktmänniskan då.)


- vad är det egentligen? Är det ett nytt påfund eller uppmärksammades de redan på Bibelns tid? Hur känner man igen och vad gör man?

Det är väl vad den bok av Edin Lövås, "Den farliga maktmänniskan" (Libris 1989 och 1999) handlar om, den som jag lite recenserade i förra inlägget. Vad som inte kom med i det förra i någon högre grad är de klara och goda referenser till Bibeln som Edin Lövås (EL) bistår med. Jag ska försöka utveckla det lite. Kan bli lite långt men läsning är ju frivillig.

Först bara: Som jag skrev i förra så har förlaget i ett eget förord förklarat varför man genomgående valt benämningen "maktmänniska" i översättningen istället för att som EL skriva det omväxlande med "psykopat". Det var (är fortfarande?) så att förståelsen av begreppet psykopat/psykopati tydligen skilde mellan Sverige och författarens hemland Norge. Som jag tänker då kan det vara så att svenskar mer tänker "galen seriemördare i deckare" om man säger psykopat och  då inte kan/vill se den typ av psykopati, den mer vardagliga, som boken handlar om. Det blir helt enkelt för lätt bortförklara och slå ifrån sig. Jag håller helt med om det.

För att få ett första svar på om Bibeln har något att säga om dessa maktmänniskor går vi till Psaltaren kap. 36, vers 2-5:

"I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige. Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
Han förringar inför sig själv att man skall upptäcka och hata hans brott.
Hans mun är ondska och svek, han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
Ondska tänker han ut på sin bädd, han går den väg som inte är god, han skyr inte något ont."

Jag tycker de verserna sammanfattar maktmänniskor väldigt väl.

Kanske protesterar någon mot ordet "ogudaktig" och tänker att då finns ju inte maktmänniskor i kristen kontext i alla fall, för där finns ju ingen ogudaktig? Väl? ELs svar, liksom det från oss som mött dem just i församling, är "Det gör det visst! Och kanske har de det än lättare just i kristna sammanhang!". Jag tänker man måste se till andra meningen och det om "ingen gudsfruktan", att den delen är väldigt viktig för förståelsen.

En sak måste slås fast direkt tror jag - maktmänniskan kan (verkligen kan) inte se något fel hos sig själv. Hur ska man då kunna känna gudsfruktan? Om man ser sig själv som ofelbar och alla andra som dumma, nervösa, lättlurade o.s.v., hur ska man då kunna tänka sig att Gud skulle kunna tänka något annat om en? Det här handlar då inte om ett uppblåst ego, sådana brukar kunna fås till en rimlig nivå av t.ex. en skicklig psykolog, det handlar om att verkligen tänka allt man gör, säger och tänker (ffa mot/om andra) alltid är rätt.

Här kommer det då in varför en maktmänniska kanske har lättare ta sig fram i kristet sammanhang än på många andra ställen. Det kan mycket väl vara en människa som bekänner Jesus så som man förväntar sig, som kanske har en något egen teologi (om inte annat väljer mycket noga vilka bibelcitat som "kan" användas, för egna syften) men kan strö Bibelord ikring sig vid behov. Det är en person som kan ofta kan mycket om den kärlek, förlåtelse och nåd vi kristna förväntas ära men det gäller ju bara när h*n själv behöver kärlek, förlåtelse och nåd. Att andra skulle förvänta sig detsamma i gengäld "finns inte på kartan" och ses som helt orimligt.

I mycket handlar det om just makt och maktrus, därav beteckningen maktmänniska. Är det något Bibeln varnar för både i GT och NT så är det väl makthunger? För att ta en känd text så tänk på Jesus som frestas i öknen efter sitt dop, vad tas där som exempel på den värsta frestelser vi kan utsättas för? Jo, just makt. "Böj dig bara för mig så ska du få härska över hela världen!" säger djävulen. Och ungefär detsamma säger han till maktmänniskan. "Men hallå!!! Innebär det då att maktmänniskan är ond? Har h*n försvurit sig till fienden?" Författaren tar givetvis upp det. Han hamnar i en tanke att maktmänniskan inte behöver vara ond i sig själv men dock, och det är han rätt klar med, förmodligen beskyddas av det onda. Maktmänniskans mål, det som oftast blir resultatet av en sådans framfart, är splittring orsakad av anklagelser och djävulen är anklagaren och splittraren, det är betydelsen av själva namnet.

Att tala om ondska i kristna sammanhang får ofta människor att helt enkelt sluta lyssna. Jesus är ju bara kärlek! Finns ingen ondska bland kristna! Då påminner jag gärna om vad Jesus själv säger om att goda människor bär fram det som är gott, onda människor det som är ont. (Luk. 6:45) Jesus talar även om "ormyngel" i meningen barn till den stora ormen Satan. Och Efesierbrevet kapitel 6 vers 12 är väldigt klar:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna."

Ondskan är en klar realitet för Jesus men även för Paulus och andra. Vi måste också våga se det.
(Författaren påpekar starkt han inte förordar någon sorts andeutdrivning dock! Han talar inte om besatthet utan "endast" påverkan av det onda.)

Vi måste våga se att ondskan finns om inte annat så för de som blir offer för maktmänniskan. Men hur ska vi då upptäcka de här personerna, helst upptäcka dem i tid, innan skadan är för stor och för många mår för dåligt? Jag tror att god hjälp finns att hämta i 3 Joh vers 9-10 där aposteln är väldigt rak:

"Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.
Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen."

Jag har intresserat mig lite extra för dessa maktmänniskor (lutande åt psykopater) ffa sedan jag hade en chef som var en mycket klar sådan för nu många år sedan, men trots en del läsning i böcker om psykologi har jag aldrig sett en bättre beskrivning än den aposteln Johannes ger i de verserna.

De säger vad det handlar om: en maktmänniska vill vara den främste, ha makt. En maktmänniska sprider förtal (EL påpekar maktmänniskan är mästare på att plocka fram småfel som förstoras in absurdum) om de h*n ser som hot, eller bara som stöd åt den h*n har lust förtala bara för att det roar. H*n vägrar givetvis ta emot och lyssna på sådana som kan tänkas komma för att tala vad rätt är, vilket kan låta underligt med tanke på det jag skrev om att maktmänniskan inte anser sig göra minsta fel - då skulle väl inte motståndare skrämma? - men det bottnar då i tanken de som vill tala rätt skulle "lura" (enligt maktmänniskans sätt se) andra att tro annat än maktmänniskan vill.

Och maktmänniskan arbetar på tills de som vågar och orkar stå emot lämnat.

Vad kan man då göra, om något alls?
Edin Lövås misströstar. Han har när boken skrivs 40 års erfarenhet som förkunnare och själavårdare och har mött otaliga offer för maktmänniskor som plågat församlingar, familjer och andra sammanhang och han misströstar.

Eftersom maktmänniskan inte ser något som helst fel hos sig själv (EL tar upp en del förskräckande exempel, som mannen som äter på restaurang var dag trots att fru och flera barn då inte har pengar till mat, men inte förstår varför det skulle vara fel.) Jag tänker på min gamle chef. Det var en kvinna (maktmänniskor är otast män men kvinnor finns det en hel del av också) som verkligen älskade att få folk att gråta, jag råkade själv ut för flera försök men var väl dum nog att inte förstå då anklagelserna gick så lätt motbevisa. Hon hade under många år skrämt slag på ack så många anställda. Vi som kanske var lite "tuffare" blev inte kvar länge, fler än jag såg till att skaffa andra arbeten och säga upp oss. Långt senare lär denna kvinna ha sagt förlåt till den personal som var när hon slutade. Jag funderar fortfarande på om det var ett inlärt eller ett ärligt förlåt.

Maktmänniskan är ju sådan - det blandas vin och vatten verkligen. Ena stunden kan berömmet hagla över en person som då slappnar av och tänker allt nu är ok, bara för att i nästa stund få allt annat än beröm och självkänslan knäckt igen. Just så vill maktmänniskan ha det - helst ska alla runt omkring vara oroliga, smyga på tå, vakta sina ord o.s.v. Det kan komma lugnare perioder men om maktmänniskan anar sin ställning försvagas kommer det att sätta igång igen.

Vad gör man?
Ett svar är givetvis den lösning som jag och flera andra tog till med den chef som bar sig hemskt åt - man flyr. EL är noga med att tala om det rätt ofta kan vara enda lösningen om än den kan vara mycket jobbig. (Tänk hustrun som skiljer sig från sin maktmänniska/tyrann till man och får höra från församlingen att hon gör SÅ fel för hennes make är ju SÅ fantastisk. I det sociala livet ja men hemma...?)
Vad man ffa måste tänka på är vad som skyddar offren, de som redan skördats och de som kan bli! Offren måste alltid vara första prioritet och därför måste maktmänniskans ränker och illistighet stoppas med alla medel.

Och vi måste våga se...
Vi måste våga se att kristna sammanhang kan vara extra sårbara. Extra sårbara eftersom vi fostras i en anda där vi ska visa varandra kärlek, nåd och förlåtelse. Det utnyttjar maktmänniskan hänsynslöst!
Vi måste våga se att ondskan faktiskt finns och att den kan dyka upp även i kristna sammanhang. Det är inte bara människosmugglare, våldtäktsmän, mördare och sådana som är onda, de som av t.ex. maktbegär går det ondas ärenden finns i många skepnader.
Vi måste våga ställa oss på offrens sida. Både de offer som maktmänniskan förstör, med självkänsla nära noll och annat, och de offer som fallit för och manipulerats av maktmänniskan. (Glöm inte att det inte är enkelt leva med att ha blivit lurad, förd bakom alla ljus tillgängliga!) Vi måste påminna oss  om att det ibland är absolut nödvändigt säga ifrån.
Vi måste våga påminna oss om Guds vrede över det onda, EL tar som exempel när Jesus renar templet från försäljare men det går ju att hitta fler.
Det kan bli oerhört jobbigt och ensamt (inte alla orkar stå kvar med den som säger ifrån, den kan rätt ofta offras om maktmänniskan har för starkt grepp) att se och säga ifrån men vi måste våga försöka.

Författaren tar upp det viktiga i att minnas Jesu ord i Luk 22:27:
"Men jag är mitt ibland er som en tjänare."
Om någon snarare vill bli tjänad (och det kan ju visa sig på många olika sätt, bl.a. genom att alltid få medhåll och slippa kritik) än att själva tjäna kanske vi ska se upp? En maktmänniska kan se ut som en tjänare men avslöjar sig alltid som skådespelaren som inte har sitt hjärta med i det h*n gör.

Jag avslutar med Edin Lövås sista meningar i boken:
"Låt oss värna om detta liv, (det sant kristna, min anm.) både i oss själva och i församlingarna. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp."

Allt gott!
Eva

5:e budet - "Du skall inte döda!"

(Tanke: Att "dra ihop mörka moln" i någons liv kan döda på sitt sätt.)


... men "döda" själsligt - lite får väl folk tåla ändå?

Jag hörde nyligen en diskussion om hur Jesus inte alls avfärdar Gamla Testamentets bud så som en del ibland verkar vilja hävda. Då talades bl.a. om att många säkert och glatt säger att "Jag har då i alla fall inte varit otrogen och jag har definitivt inte dödat någon!" och så känner man sig "säker". I alla fall tills man läser Jesu ord om att bara man ser på en annan människa än sin lagvigda med åtrå så har man begått otrohet i sitt hjärta, och det är illa nog. En bra påminnelse till oss alla om hur allvarligt Gud ser på saker, oavsett vi har någon att vara ju otrogen mot eller ej.

Det där med "Jag har i alla fall aldrig dödat någon!" har jag funderat på då och då under många år. Jag tror, känner mig faktiskt rätt säker på, att de allra flesta av oss visst har gjort det. Inte fysiskt givetvis men psykiskt. Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig varit med i en mobb på något enda sätt, om inte annat så som tysta betraktare när någon råkat illa ut?

Nu ska jag erkänna en rätt ful sida/åsikt hos mig själv - jag är emot dösstraff delvis med ledning av detta. Dels tycker jag då att vi inte ska döda (om inte annat så för risken att vi faktiskt avrättar fel person, det har ju hänt och går inte att reparera), dels för att jag tänker att ett riktigt livstidsstraff är värre för den skyldige.

I det med dödsstraff gör jag en i vissas mening kanske lite underlig jämförelse med den som blivit mördad. Båda mister möjligheten leva klart sitt liv till den tid Gud bestämt annars men det är inte det jag tänker på. Att förlora någon som blir mördad ger ju familj, vänner och andra omkring livslånga sår, en typ av straff, att en nära anhörig, vän, liknande avrättas ser jag också till stor del som ett straff för de nära i tanke att den som dött inte längre lider och får ta konsekvenserna av sitt handlande.

Naturligtvis blir jag också väldigt berörd när jag läser eller hör om t.ex. en kvinna som blivit mördad efter en våldtäkt, men... Jag kan faktiskt också tänka att hon slapp leva med konsekvenserna, hur gärna jag än velat att hon skulle fått leva.

Vi pratar mycket om mobbning mot barn och vuxna, vi talar om offer för sexbrott, för rån, för traffiking för olika ändamål, offer för misshandel i nära relationer, för pedofili och en väldig massa andra offer men jag undrar om vi någonsin, ens i kristna kretsar, talar om detta som brott mot det 5:e budet?

Det är givetvis fullkomligt vidrigt att beröva någon livet rent fysiskt, att inte tillåta en mäniska att leva klart sitt liv, men jag tycker det är lika vidrigt, ibland värre, att mörda någon psykiskt. En del lyckas "komma igen" men långt ifrån alla och de flesta med oerhört många jobbiga stunder på vägen. Sår i själen är väldigt mycket svårare att läka än rent fysiska sår.

Jag tror att detta är något vi alla, och kanske framför allt vi i kristna sammanhang, måste tala om med ett mycket större och djupare allvar än vi gör idag. Särskilt i kristna sammanhang är min erfarenhet det blir "fint tal" om att älska varandra och vara allmänt snälla men sällan särskilt djupa samtal om det. Jag tror att vi måste någa tala om att man kan mörda en medmänniska på så många fler sätt än genom dödligt, fysiskt, våld. Om inte annat så i den "kultur" som ofta råder på sociala medier.

Vad klickar du egentligen "gilla" på? Jag gör fel där men vågar säga jag i alla fall försöker tänka mig för. Se'n drar mitt häftiga humör, min korta stubin och för tillfället mitt eget mående iväg mig ibland, men jag försöker ändå tänka ett steg till.

Jag hoppas naturligtvis fler vill se en lite bredare bild kring "Du skall inte döda!".

Allt gott!
Eva

Renhet, i församling och annars.

(Tanken är att många tankar, känslor och annat kan behöva malas för att bli renare i hjärta, själ och sinne.)


Då och då kan det läsas om anställda i församling någonstans i landet som råkat väldigt illa ut. Blivit utsatta för ren mobbning antingen från arbetsledare, kollegor eller av styrande i församling.

Jag har ett antal gånger blivit lite inblandad, mest som stöttning för den utsatte. Hittills inblandad på avstånd och ofta gällande någon som jag, i starten, inte känt eller ens vetat existerade. Mitt engagemang har var gång bottnat i min stora avsky för allt vad mobbning heter. (Där finns egna erfarenheter bakom ja.) Det har börjat med att jag skrivit några rader personligen till den utsatte eller ibland numer med att jag kommenterat något i sociala medier.

Kanske har de tillfällena varit bra, en sorts förberedelse för denna tid när en sådan här situation har kommit väldigt nära. Alltför nära om man ser till vad jag önskat och även trott skulle kunna ske.

Varje gång jag stött på sådant här har jag funderat mer kring detta med "kristen renhet" och då ffa i församling givetvis. Varje gång kommer jag också fram till samma svar - mobbning borde vara helt omöjligt i varje kristet sammanhang.

Det är orättfärdigt. Det är sannerligen inte att vare sig "gå i Jesu fotspår" eller att "ta rygg på Jesus". (Två i många kristna kretsar ack så vanliga talesätt att svänga sig med.)
Det är rent ut sagt orent.

Nu ska jag säga att jag kan ha lättare förstå (om än inte överse med) sådant här när det sker i en församling i "vanliga" Svenska Kyrkan där de styrande är valda i hög grad via sina politiska partier, alltså politiskt tillsatta, och som alla ärliga vet inte alltid bekännande kristna. Men när det sker inom EFS (i och för sig är EFS del av SvK men med egen organisation, eget styrsätt.) eller annan församling organiserad liknande, med förtroendevalda utsedda av eget årsmöte, rakt ur den gudstjänsfirande församlingen? Då blir det faktiskt än värre. Jag har nu då ett sådant "fall" nära och ett i nära minne sedan en tid.

Men "Vi är bara människor! Vi gör alla fel!" säger då många. Så är det, men... Jag tänker att samtidigt som jag håller med, respekterar, kan ta hänsyn till o.s.v. just det att det är så så är min tanke att vi har församlingen mycket för att hjälpa varandra att inte göra så stora fel ändå. Att vi enskilda gör fel - så är det sedan syndafallet, men just därför har vi församling/gemenskap för att hjälpa varandra att vandra så rätt och rent vi kan. Att då en församlings ledning på ett antal personer inte "styr rätt"...

Jag gör själv fel givetvis. Jag är dessutom oerhört envis och kanske inte alltid den bästa på att lyssna på kritik. Jag kan bli alltför arg, sur och tvär åtminstone tills jag får tänka igenom ordentligt på egen hand. "Grejen" är att jag då, även om jag inte alltid skulle bli så glad, förväntar mig att något kristet syskon eller, än hellre kanske, präst där talar om för mig att jag går fel.

Det talas ofta om att vi ska vara "Jesus-snälla", att vi ska förlåta (och helst också glömma, vilket alls inte är samma sak faktiskt och blir helt fel), bara se framåt och liknande. Jag tror det skapar betydligt djupare sår i en redan sårig situation. Och det är faktiskt inte heller bibliskt rätt. Jesus var visst snäll och talade mycket om förlåtelse men han sa också ifrån, rejält, när det behövdes. Likaså har flera av Nya Testamentets författare nämnt om hur församlingen ska leva och att man faktiskt kan behöva tillrättavisa varandra. Så är ju inte heller tillrättavisa lika med döma... Döma ska vi absolut inte. I kränkthetens tidevarv sätter ju dock alltför många = mellan de två sakerna. Helt fel i bibliskt mening.

Jag tänker att en av församlingens uppgifter är att visa på renhet och hur sådan kan gestalta sig. Jag menar alltså att väldigt få av oss klarar att leva så på egen hand och att församlingen där måste vara till hjälp.

Men då måste församlingens ledning (förtroendevalda) också visa på den renheten. Då kan inte, FÅR inte, mobbning förekomma utan måste motarbetas och aldrig någonsin bortförklaras oavsett om vi har olika åsikter, gör olika tolkningar av Guds ord eller annat.

Hur ska vi kunna vara saltet i världen om vi inte gör något åt denna orenhet som faktiskt verkar sprida ut sig mer och mer? Hur ska vi kunna vara ljuset som visar på ett annat, bättre, levnadssätt när vi tydligen tar till oss mer och mer av världens moral där mobbning p.g.a. t.ex. skilda åsikter närmast ses som ok i jakt på makt, karriär, berömmelse och "likes"?

Vi är ju i fastan och kanske kunde den ge hjälp åt tankar kring detta? Mina tankar kretsar där. Mina tankar kretsar faktiskt kring vart jag ska vända mig när det sammanhang jag trodde aldrig skulle förfalla till något sådant som mobbning visat sig göra just det. Mina tankar kretsar kring hur vi strävar efter mer renhet tillsammans istället för att släppa in dess motsats. För orenheten finns tyvärr helt klart här och där i svensk kristenhet.

Låt oss tilsammans be för renhet men låt oss också agera när vi ser dess motsats. För om inte vi som enskilda agerar vem ska då göra det, det ligger på allas vårt ansvar som medlemmar i församlingar, SvK likaväl som EFS, pingst, EFK eller andra.

Allt gott!
Eva

Nåd för alla?

Denna veckans rubrik enligt Svenska Kyrkans texter för kyrkoåret är "Nåd och tjänst". Den gammaltestamentliga texten är ur Jona bok, ni vet han som i sina försöka att slippa utföra det Gud ville t.o.m. lyckades bli svald av en stor fisk. (Fisk, valfisk, val - det sägs lite olika.)

Det jag inte har vetat/tänkt på tidigare togs upp i gårdagens predikan i min församling - det att de som bor i staden Gud sänder Jona till hör till Israels värsta fiender. Jona förväntas alltså dels trava rakt in i "lejonets håla" dels predika omvändelse och Guds nåd för fienden. Inte konstigt att han protesterar!
(Jag har tänkt det räcker gott med att folket i den staden var "värsta ogudaktiga syndarna" för att förstå hans motstånd.)

Nu i fredags i texten "Inför söndagen" i tidningen Dagen (för prenumeranter så jag kan inte länka) påpekas att Jona helt mänskligt och enkelt kan ha varit faktiskt orolig folket i staden skulle omvända sig och därmed också få del av Guds nåd, för skulle den verkligen gälla dem också? De som inte känner Gud som israeliterna gör? De som betett sig som de gjort? De som fallit så djupt och så långr från Gud?

Det är lätt att nästan fnittra åt Jona! Lätt att se hans vägran som smått barnsligt tjurig och närmast löjeväckande envis - TROR han verkligen att han ska kunna gömma sig för Gud?

Jag tänker det är helt ok att just fnissa och tycka att Jona är en rätt lustig en, men det finns ju också något oerhört djupt och allvarligt i jus Jonas bok. Den är ett mycket starkt vittnesbörd om att Guds nåd (eller förlåtelse) faktiskt gäller alla och det är något jag tror vi lite till mans faktiskt har svårt tänka, tro och acceptera rätt ofta.

För hur tänker vi egentligen? Tror/litar vi på att Guds nåd/förlåtelse även gäller mördaren? Pedofilen? Hustrumisshandlaren? IS-terroristen? Eller för den delen h'n som ständigt snattar på ICA eller har alltför lätt att skälla ut sina barn så det dundrar över trakten? Eller den otrogne? Skattesmitaren som girigt vill ha allt själv och inte unnar andra?

Det finns x antal människor i mitt liv (eller har funnits i mitt liv då kanske...) som har sårat, mobbat, misshandlat. Människor som jag tänkt både det ena och andra om och sannerligen inte önskat så mycket gott. För ett antal år sedan började jag upptäcka att jag inte längre önskade någon något ont. (Se'n kan man då diskutera vad olika personer anser som just "ont", en del skulle ju tycka att om man önskar någon ändrar sitt beteende så är man ond. Men det är en annan sak.) Det var mycket förvånande kan jag erkänna men också befriande.

I den där texten inför söndagen undrar skribenten om vi vill att de där personerna som gjort så hemska saker ska få del av Guds nåd och sedan kanske stå bredvid just dig och mig i kyrkbänken och lovsjunga Gud. Och det är frågan vi behöver ställa oss. Jag kan erkänna jag inte skulle vara alldeles bekväm från start med vissa bredvid mig.

Guds nåd och förlåtelse är verkligen öppen för alla! Den som med rent hjärta (vilket det egentligen bara är Gud som kan avgöra, glöm inte det!) ber om förlåtelse får det. Guds nåd flödar över "den förskräcklige" lika väl som över den som varit kristen hela livet. Det förstod väl Jona och smått avundsjukt och säkert med tanke på alla som sårats av folket i staden ville han inte riktigt att de skulle få uppleva den nåden. Väldigt mänskligt, men nu hade ju Gud bestämt.

Jag tror att det kanske allra viktigaste vi som kristna har att göra är just att vara (mer än) villiga att dela Guds nåd med fler! Den räcker, och blir över, till alla. Vi glömmer kanske inte vad en person gjort men förlåtelse och nåd handlar inte om glömska, det handlar om att varje människa har rätt att vända om och bli, som det heter, "en ny människa i Kristus".

Sä - alla vi som förväntar oss att få/ha del av Guds nåd för egen del - är vi beredda att låta också alla, verkligen alla, andra få del av den? Är vi beredda att låta Gud fördela sin nåd som Han vill och inte efter hur vi själva, med våra ofta hårda hjärtan, tycker att den ska spridas?

Allt gott!
Eva

Synas - bli sedd.

Det här inlägget har verkligen snurrat i mitt huvud ett tag. Än mer så efter att jag sett serien "Mitt perfekta liv" på SvT.  ( Här hittar ni den.)

Serien visar 4 s.k. vloggare, alltså de som filmar valda delar av sitt liv och lägger ut i olika kanaler på sociala medier, t.ex. YouTube. Jag har verkligen "noll koll" på sådant och hade ingen aning om vilka dessa 4 är men har förstått de är stora i sin genre. De får mycket uppmärksamhet, inbjudningar till evenemang som många skulle vilja gå på, kontakter som en del väl närmast skulle "döda" för o.s.v. De lever helt enkelt liv som gör mången ung person grön av avund.

Eller?

Programserien visar hur de 4, tillsammans, träffar en psykoterapeut (om jag nu förstått hans yrkestitel rätt) och försöker bena ut hur de egentligen mår. Och det är inte alltid så bra, vare sig idag med berömmelsen eller tidigare, det som kanske till stor del lett fram till vloggandet.

Nu ska jag säga att jag inte minns alldeles exakt hur det uttrycktes men när de fick i uppgift att skriva ner vad de tänker att kärlek är skrev en av dem ungefär: "Att bli sedd och höras utan att anstränga sig för att göra sig sedd och hörd. Att synas utan att göra mig sedd.". Närmast exakt det jag funderat över rätt länge faktiskt.

Det talas så mycket idag om psykisk ohälsa (vilket är mycket, mycket bra för det måste normaliseras och kunna pratas om på samma sätt som om förkylning eller huvudvärk) och jag undrar om vi inte har väldigt mycket av svaret här, i att det har blivit för mycket av "synas men inte bli sedd".

Vi har ju i mycket skapat ett samhälle där yta betyder allt. Så länge någon klär sig "rätt", kanske sminkar sig, visar upp ett leende så tänker vi allt är ok. Ofta gör vi det kanske för att vi inte tycker oss hinna fundera längre, om inte annat så för att vi är för upptagna med att putsa på vår egen yta.

Jag minns första varvet jag hade riktigt ont och besvärligt med leder och annat i kroppen - jag har nog egentligen aldrig funderat SÅ mycket på hur jag tog mig ut i andras ögon när jag lämnade hemmet. Det hände mer än en gång att jag fick höra att jag såg så pigg ut. Till slut tröttnade jag väl på min egen teater och började tala om att när jag var som mest välsminkad t.ex. då mådde jag som sämst. Jag hade satt på mig en mask, ibland för att inte riskera att behöva förklara något, ibland för att jag tänkte (visste av en del erfarenhet) att de flesta ändå inte skulle lyssna.

Numer undrar jag ofta hur dessa utseendemässigt "perfekta" människor jag ser egentligen mår.

Den här utvecklingen, med fler och fler som mår psykiskt väldigt illa på grund av att de inte tycker sig kunna leva upp till det de tänker andra/samhället/världen kräver skrämmer mig mycket. Så mycket i tillvaron, i vardagslivet men faktiskt också i det politiska samtalet, handlar i dag om yta, om att gömma och dölja hur man egentligen mår. Vi kan många gånger få långa och häftiga debatter om vad jag kan tycka är småsaker när människor anser sig kränkta av men de verkliga problemen vågar vi fortfarande inte riktigt tala om.

Det måste vi faktiskt göra och därför är jag oerhört glad över ett program som "Mitt perfekta liv" där de 4 som deltar vågar vara så öppna och riskera så mycket. (Flera av dem berättade de fått betydligt färre visningar i sina kanaler för att de väl blivit "tråkiga" i mångas ögon när de blivit ärliga med t.ex. depression.)

Nu har jag som kristen naturligtvis suttit och tänkt att jag skulle vilja berätta för de här 4 som känner sig osedda och oälskade att Gud alltid ser dem och rent ut sagt tokälskar dem, oavsett om de är kända, deprimerade, perfekt sminkade eller ej. Givetvis är jag övertygad om att det är så men ibland är jag också rädd att vi kan använda det som en ursäkt, en ursäkt för att inget göra själva. "Be om Guds beskydd! Be Gud att alltid vara med dig, Han har lovat så! Be Gud ta bort din depression, Han gör det!" är lätt att ta till när man själv antingen inte vet vad man ska göra eller när man helt enkelt inte riktigt har lust engagera sig.

Jag menar då inte att man alltid måste engagera sig heller, det är inte alltid det går. (Men jag tror det går betydligt oftare än vad man kanske tänker. Det "kostar" inte alltid mycket alls, vare sig i tid eller "besvär".) Vad vi däremot alla kan göra är att inte bara "flyta med strömmen" i den samhällsanda som säger yta är det som gäller, bara den är välputsad så är allt ok.

Min tanke är att det nog är helt nödvändigt, både för oss som enskilda människor och som samhälle, att se till att vi alla blir sedda och inte bara syns.

Allt gott!
Eva

Värsta största synden?

(Nu står det inte "äpple" utan "frukt" i text om kunskapens träd, det träd vars frukt Adam och Eva inte kunde låta bli och vars ätande innebar syndens inträde i världen och människor liv. Men ni förstår symboliken och varför bilden var lite given.)


Då och då i, ofta väldigt hetsiga, debatter om synd så anklagas de/vi som liksom jag ser äktenskapet som skapat för man och kvinna, en av var, och inget annat för att göra homosexualitet till den absolut värsta synden. Försök att protestera brukar vara lönlösa och jag har funderat mycket kring detta. Särskilt det varför det överhuvudtaget skulle vara/kännas nödvändigt att på något sätt gradera synder och vad det egentligen säger om oss alla.

Svaret kan kanske i alla fall till dels tyckas givet - kan vi säga att just DEN (och jag tänker då på en hel del annat än homosexualitet nu) synden är allra värst, helst en synd vi själva aldrig tror oss komma att frestas begå, så kan vi själva känna oss så mycket bättre.

Jag tror att det är synd att tänka så....

Nu vill jag verkligen inte gradera synder för jag tror vi är ute på en mycket farlig väg på väldigt tunn is i så fall men jag har insett jag ser en synd som mer "grundsynd", kanske lite stående över annat och faktiskt styrande väldigt mycket annat som bli synd.

Girighet.

Är det inte så att girighet faktiskt ligger bakom i princip allt annat som vi kan kalla synd? De som ofta ses som väldigt grova, typ mord, rån, liknande, givetvis men även t.ex. otrohet, snatteri och t.ex. det även i världens ögon förkastliga med skatteplanering?

Visst är det det egoistiska "Jag vill ha!" som ger otrohet, köp av sexuella tjänster och därmed utnyttjande av andra men också att man kan rösta på visst parti met för att de lovar sänka skatter. (VARNING! Tro inte att du kan räkna ut hur jag röstar p.g.a. den meningen!)

Själv har jag ett område där min egen girighet syns alltför väl - handarbete. Jag HAR garn (en del väldigt gammalt, upprepat från gamla tröjor och annat, men ändå. Ni ser hur jag kan försvara mig...) och andra handarbeten så att jag nog har att göra bra många år men ändå.... Jag får syn på en beskrivning av en såååå härlig tröja i ett såååå härligt garn.... Det finns tillfällen när jag faktiskt tackar Gud jag definitivt inte har ekonomi stor nog att ens försöka övertala mig själv köpa det där som jag såååå gärna vill ha trots att jag alls inte behöver det.

Nu tänker jag ju då att girighetens riktigt stora fara, oavsett om den gäller garn, sex, pengar eller annat, är att den är så genomgripande. För det första drabbar den oss alla, för det andra bottnar den mycket i det där med vad människan vill kontra vad Gud vill. Och då blir det ibland oerhört jobbigt, det är jag gärna i första ledet att erkänna.

Det är lättare att se synden i missbrukaren, i pedofilen, i den otrogne. Framför allt är det oerhört mycket bekvämare för "random kristen" att se sådana synder. Men var hamnar vi då?

I stora delar av (den svenska håller jag mig till) kristenheten har man väl i mycket tyckt sig lösa problemet genom att i princip avkaffa synden. (Ibland undrar jag om det blivit så att den enda synd som möjligen räknas skulle vara att inte göra allt som du vill och känner för...) Man pratar mycket i termer som "Jesus dömde inte! Han sa till kvinnan som riskerade stening 'Jag dömer dig inte. Gå!' men tar för bekvämlighetens skull bort fortsättningen som lyder 'Och synda inte mer!'".

Min övertygelse är att detta faktiskt är farligt!

Vart tar nåden vägen t.ex.? Vad ska vi med nåden och Guds förlåtelse till om vi alltid gör allting rätt? Det är dock det ena diket, det finns ett till - att gräva ner sig för mycket i synd och glömma nåd och förlåtelse även där.

Kyrkan måste våga tala om synd! Vi måste också våga betona att vi ALLA är syndare. Där tror jag att begreppet girighet faktiskt kan vara till hjälp, även om det kan låta konstigt. Girigheten har sitt grepp om oss alla, i olika mått och på olika sätt. Inte som värsta största synden kanske, men som just "grundsynd" som ger annat syndande.

Kan det vara något att fundera kring?

Allt gott!
Eva

Ta av dig skorna!

Jag läser just nu Magnus Malms "Ett hjärta för världen" med stor behållning. I den behållningen ligger att det dyker upp väldigt många egna tankar som liksom "spinner iväg" från Magnus' text. Ur just sådana tankar kommer detta.

Magnus skriver om vikten av att i alla relationer, även den till Gud, respektera att det faktiskt alltid handlar om ett jag och ett du, att man måste respektera att det finns gränser, en viss distans är ofta nödvändig. (Alla har vi väl mött någon människa som börjat kännas lite obekväm när den närmast vill "krypa under skinnet" på en?)

Som exempel tar Magnus 2a Moseboks berättelse (kapitel 3) om Moses möte med Gud i den brinnande busken. Gud vill kalla Moses ut i den uppgift som är förberedd för just honom - att befria Israel ur slaveriet under Egypten - och uppenbarar sig då i en brinnande buske.

Givetvis blir Moses nyfiken när han vaknar och ser en buske som står i ljusan låga men inte verkar förtäras av elden. Han går närmare och får då höra orden:

"Kom inte hit! Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark."
(2aMos. 3:5)


Det där har jag ju läst/hört ett antal gånger men nu i dagarna har tankarna kretsat lite annorlunda kanske.

Hur lever vi idag, tar vi av oss skorna inför Gud eller klampar vi mest på som vi själva önskar? Har vi förminskat Gud till någon (något?) som vi inte behöver ha samma respekt för längre? Jag är rätt ofta rädd för det.

Väldigt ofta idag verkar Gud ses som någon sorts "tilläggsförsäkring" som man liksom kan ta till när världen inte ger det man förväntat. Gud blir en mental snuttefilt som kan tas fram o läggas undan efter eget behov. Tron på Gud blir mer en del i ett eget o privat må bra-projekt.

Att Gud faktiskt är helig, är själva heligheten, verkar man alltför gärna "glömma". Lite som för ett antal år sedan när någon skrev en väldigt bra text kring att vi numer i kyrkorna kanske lika gärna skulle kunna sjunga "Trevlig, trevlig, trevlig..." som "Helig, helig, helig..." i en av de stora lovsångerna i psalmboken.

Om man väljer att, till stor del, se bort från eller "glömma" Guds helighet så blir väl livet i och för sig lite lättare. Då kan man bortse från det i Bibeln som inte stämmer med ens egna åsikter eller nutidens tankar. Då kan man använda Gud som snuttefilt och tilläggsförsäkring som kan tas till när jag behöver det.

Men Gud ÄR helig.

Gud är helig och förtjänar att behandlas så. Det betyder inte att vi ska krypa, nedvärdera oss själva (det gör inte Gud!), behöva "fjäska" eller så! Det betyder bara att vi faktiskt måste ödmjuka oss och inse just att Gud faktiskt är något helt väsensskilt från oss. Han vill ju av hela sitt hjärta ha relationer till oss alla, men för att en relation ska fungera, människor emellan eller mellan människan och Gud, så måste man respektera att det finns ett jag och ett du, samt att både jag och du måste respekteras för den de är.

Och Gud är helig.

Jag tror att vi måste börja vara lite noggrannare med att ta av oss (de mentala) skorna. Vi måste tänka mer på och prata mer om att tro inte är något jag gör för att må bra själv (även om det ju brukar bli följden) utan faktiskt ett gensvar på att Gud ÄR. Vi måste mer, igen, låta Gud vara den Han är, som Moses gjorde vid den där underliga brinnande busken. Låta Gud vara Gud och inte försöka göra om Honom till något vi kan hantera, försöka lära känna Honom som Han är istället för att förminska honom till något vi omedelbart kan förstå.

Så, ta av dig skorna och träd in på helig mark och umgås med Gud! Du kommer att bli varmt välkomnad.

Allt gott!
Eva

Det värsta någon kan säga.

"Vet du vad som är det absolut värsta o elakaste någon kan säga? Jag har kommit på vad det är!"

Som vanligt dyker frågeställaren upp helt oförvarnad på en gångväg. H'n gjorde så första gången för några år sedan efter att ha hört mig försvara en man som var illa utsatt av en äldre "herre" i vårt centrum. Efter det blev jag, om jag förstått rätt, bedömd "säker" att någon gång ibland prata med av den här personen som inte alltid har så lätt med livet o hur det fungerar.

Nu var upprördheten rätt stor o helt klart var avsikten att få höra om fler höll med om den slutsats som dragits, den känsla som väckts.

"Så här är det - om någon som faktiskt har ditt telenummer eller vet var du bor säger att de har tänkt på en o undrat över hur man mår - då är det JÄTTEelakt!!! För varför har de inte ringt o frågat då?? Jag blir väl inte så väldigt glad om de bara tänker o undrar men aldrig frågar heller?? Är jag elak då?"

"Nej," försäkrade jag, "du är inte alls elak o jag förstår precis hur du menar. Kan man kontakta någon så kan man ju faktiskt fråga o inte bara gå o tänka. Jag håller med dig!"

"Det beror väl på att alla har så BRÅTTOM jämt men då tycker jag i alla fall att man inte behöver säga så där!"

Vi pratade en stund till, om detta o annat, o så, precis som vanligt kom det "Tack för att du stannade o pratade! Hej då!". Lika abrupt som uppdykandet är h'n försvunnen igen.

Mina tankar snurrade vidare kring det där med att tala om att man tänkt SÅ mycket på någon o undrat hur det är. Om man har kontaktmöjlighet (jag har aldrig fått telenr till den här personen - SÅ pålitlig är jag tydligen inte :) ) så får man väl då ta sig tiden höra av sig o fråga? Eller åtminstone inte kläcka ur sig de där orden som jag tror närmast alltid sårar mer än att de ger något gott.

För inte vill vi väl säga det värsta någon kan säga?

Allt gott!
Eva

Förräderi

(Min tanke är att det är en spricka i gruppen av Jesu lärjungar som verkligen kommer till synes nu.)

Nu börjar det bli lite bråttom! En av de största judiska högtiderna , pesach, närmar sig med stormsteg, den helg som firas till minne av uttåget ur Egypten under Moses' ledning. Det kommer stora mängder pilgrimer till Jerusalem o översteprästerna (den i tjänst o de som varit), Stora Rådet o andra oroar sig än mer för vad Jesus kan komma att ställa till. Kan de tysta honom innan han hinner få ut sitt budskap till alltför många o kanske skapar oro i folkmassan?

Nu vill jag direkt poängtera att jag inte tror man ska lägga bara religiösa överväganden i detta. Säkert var det ju så att de som ledde templet, hade att leda det judiska folket, givetvis ville skydda sin tro men de levde också under ockupation. Det fanns säkert folk där som i mycket var mest intresserade av att skydda sin egen position, de får sig ju en rätt rejäl åthutning av Jesus som vi såg igår. Andra tänker jag är verkligt rädda för vad romarna ska ta sig till om det blir någon sorts folkresning i Jerusalem under högtidsdagarna. Man får inte glömma att Israel många gånger under historien råkat väldigt illa ut. I de ledandes åtaganden/ansvar ligger väl också att skydda folket. 

Jag tror alltså att man ska vara lite försiktig med hur man tänker om de ledande i templet, också för att vi vet genom Bibeln att några följde Jesus i hemlighet. Kanske fanns där betydligt fler som gjorde så även om de inte är nämnda?

Så - vidare i dagens tema!

Det måtte ha funderats o klurats o sammanträtts om hur de skulle stoppa den där Jesus! Den där synnerligen jobbige, obekväma o envisa - hur skulle man få undan honom o få folket åter på sin sida? Han hade visat sig kunna svara på allt. Han var skyddad av sina närmaste såväl som av en stor del av folket. Hur skulle man ens få tag på honom, få honom i enrum o kunna fängsla honom?

Då kommer en av de personer i Bibeln som kanske vållar allra mest tankar ibland - Judas.

Tack o lov så är det ju många, många fler än jag som kan grubbla oss grå när det gäller Judas. Var han bara ond? Hade han på något sätt lyckats lura t.o.m. Jesus o så hamnat i gruppen med de 12? Var han bara pengagalen o sålde ut Jesus? Var han en revolutionär som ville tvinga fram ett uppror? Trodde han att Jesus var med på att han (Judas) gjorde det han gjorde?

O vad tänkte Jesus när han valde Judas som lärjunge? Han måste ju ha vetat vad som fanns i Judas' hjärta o vad som senare skulle ske? Var det rentav Guds mening att Judas skulle få uppgiften som förrädare?

Eller är det en kombination av det mesta eller allt av detta?

För att kort säga vad jag tror: Jag tror inte Judas var direkt ond, men jag tror han lät sig påverkas av den onde. Naturligtvis hade han inte lyckats lura Jesus! Att han var bra förtjust i pengar omtalas i flera evangelier så det stämmer. Revolutionär tros han ha varit som möjlig medlem av seloterna som ville ta till vapen mot romarna. Kanske trodde han faktiskt att han gick Jesu ärende, det är inte alltid han verkar ha varit den mest lyssnande lärjungen så nog kan han ha misstagit sig.

Guds mening...
Att Jesus faktiskt skulle dö som det slutgiltiga offret för våra synder, till försoning mellan oss människor o Gud, det kan vi väl vara överens om. OM Judas inte hade förrått - nog skulle Jesus dött ändå, någon eller några andra hade belagts med skuld. Jag tror inte vi får glömma att Guds plan faktiskt var att Jesus skulle dö, sedan kan vi fundera över skuldfrågan - är den översteprästernas o Judas enbart? Är det verkligen bara deras fel att Jesus dör? Inte enligt Bibeln faktiskt, vi alla har som syndare del i Jesu död.

Där hamnar åtminstone jag i tankar som alls inte kan sägas bekväma...
Hur ofta "dödar" jag (o du) Jesus? Tar vi pengar i något som kan jämföras med förräderi mot Jesus? Försöker vi göra Jesus till något som passar oss (i Judas fall en vapenstridande kung) istället för att lyssna till honom o göra om oss själva? Intalar vi oss att Jesus nog ändå vill som vi vill?

Nej, inte är det alldeles enkel att umgås/ha att göra med den där obekväme, jobbige o envise Jesus inte!

Allt gott!

Eva

Undervisning

Tisdagen i påskveckan - den är det väl ingenting särskilt med?

Så tror jag många av oss tänker. Vi vet att Palmsöndagen innebär Hosianna-rop under Jesus' o lärjungarnas intåg i Jerusalem, att måndagen handlar om rensningen av templet vet många, onsdagen konspirerar Judas med överstepräster, torsdag o fredag är faktiskt ett måste veta lite om, lördagen en mellandag o söndagen den stora jubelfesten. Men tisdagen...?

Jag tror att mina ögon för denna dag öppnades först när jag första gången läste boken jag nämnde igår, Anders Sjöbergs "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag 2006) för kanske 10 år sedan. I den kan man nämligen läsa att just tisdagen i påskveckan är den enskilda dag i evangelierna om Jesus som tar upp mest utrymme, 11 av 89 kapitel (sammanlagt alla 4 evangelierna) tar upp denna dag.

Då började jag läsa o insåg hur mycket där finns att verkligen "grotta ner sig i".

Som ofta håller jag mig i Matteus evangelium o där handlar kap.. 21 vers 12 till kap. 25 vers 46 om denna dag. O det är "häftig" läsning för en sådan som jag som är lite extra förtjust när det "hettar till" lite! Här är Jesus sannerligen både obekväm o besvärlig o jobbig för rätt många i sin omgivning.

Om det under måndagen handlade om att rena själva templet handlar det nu om templets tjänare (o folket i valda delar, fariséer t.ex.). Jesus kommer med ett flertal liknelser som jag gärna erkänner jag haft lite besvär förstå mig på men där dels Anders' bok dels tjocka Studiebibeln med alla sina fotnötter o förklaringar gett ledning. T.ex. talet veropet över skriftlärda o fariséer i Matt. 23:27

"Ve er, skriftlärda o fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben o all slags orenhet.".

Visst hade jag hört det förklaras med att det var judisk tradition att vitkalka gravar för att de som gick förbi skulle se dem bättre men åtminstone jag hade inte förstått/tänkt på hur judiska renhetslagar sa att den som rörde en grav blev oren. Det hade inte varit bra när man var på väg till templet för att offra.

Här anklagar alltså Jesus några av dem som kanske ofta såg sig som lite finare, mer lärda, närmare Gud o.s.v. för att polera sin yta men vara orena inuti! O inte nog med det - han anklagar dem för att smycka sina mantlar i högfärd, att ta de bästa platserna vid festmåltider o i synagogan, att lägga bördor på vanligt folk men inget göra för att hjälpa, att säga "ja" till Gud men inte egentligen lyssna o omvända sig. Han är sannerligen både obekväm o jobbig o näsvis den där enkle snickaren från den lilla byn - vem tror han att han är???

Jodå, det står om det också o den berättelsen gör det lätt att förstå makthavarnas förtvivlan, oro, rena rädsla o aggressivitet mot Jesus. Matt. 21:23-27 berättar:

"Jesus gick upp till templet o undervisade.

Då kom översteprästerna o folkets äldste fram till honom o frågade: 'Vad har du för fullmakt att göra detta, o vem har gett dig den fullmakten?'.

Jesus svarade dem: 'Också jag vill ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?'
De överlade med varandra o sade: 'Säger vi: Från himlen kommer han att svara: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, måste vi vara rädda för folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet.'

Därför svarade de: 'Vi vet inte.'

Jesus sade till dem: 'Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta.'"

Jag gillar sådant här!
Jag gillar att Jesus som är så underbar mot alla "små" människor han möter samtidigt kan vara ack så "tuff" mot de som har makten (o kanske missbrukar den, vilket väl är vad han menar i mycket av det som sägs denna dag). Några som har läst här förut kanske minns jag skrivit om hur jag kan vara nästan löjligt förtjust i de "dundrande profeterna" i GT o det förklarar väl åtminstone till dels min förtjusning även över detta. (Jag kan också ha oerhört svårt för "jamsande" o folk som aldrig kan "tala ur skägget". Jag har lätt tappa tålamod då.)

Det jag fastnar för allra mest i dagens texter just i år är dock det om vitkalkade gravar, om att putsa utsidan men med den fina ytan också gömma smutsen under/innanför. Så gör vi allt lite till mans o kvinns i o för sig - det är inte i alla lägen vi vill visa annat än en ren o snygg utsida. Och det är kanske inte alltid fel, människor emellan kan vi inte förväntas vända ut-o-in på oss alltid. Men kan vi applicera det här på kyrkan idag? 

Jag tänker på gårdagens text där Jesus påpekar att templet (idag vår kyrka) ska vara ett bönens hus för alla o fortsätter den tanken in i dagens tal om yttre o inre, vad vi säger att vi gör o vad vi egentligen gör.

För många år sedan hade jag viss kontakt med en församling som bl.a. hade soppluncher en dag i veckan. (O det är garanterat ingen som kan lista ut vilken församling så fundera inte ens!) Jag minns särskilt en präst där som gärna engagerade sig i typ insamlingar till u-länder, fattiga äldre, ensamma föräldrar o liknande, alltså engagemang lite på avstånd från de det gällde. Ärligt talat var det väldigt mycket tal om sådant från den (nu inte i livet) prästen. Förstå min besvikelse när jag fick veta att just den personen, just den prästen t.o.m. ville begränsa möjligheterna för "samhällets olycksbarn" att delta i kyrkans verksamheter då de ju inte alltid var helt "hela o rena" eller ens alldeles nyktra. Där var det verkligen tal om att ha både vitkalkat graven o diskat muggen bara på utsidan!

Vi behöver alla se till både in- o utsida, hos oss själva liksom hos kyrkan i stort. Det är så lätt att ta till sig mycket som står i Bibeln, både det Jesus säger o det som skrivits av Petrus, Paulus o de andra - men når det in i våra hjärtan eller är det bara "läpparnas bekännelse"?

Det är inte alltid lätt, det är vi många som erfarit. Det sägs att de längsta 30 cm som finns är de mellan hjärnan o hjärtat. Det är väldigt lätt att veta hur det bör vara men kanske inte alltid lika lätt att göra så. (Det är tur vi får be om förlåtelse var söndag!) Jag tror ingen av oss kommer ifrån att fela i detta men vi måste försöka låta bli ändå. O vi måste vara uppmärksamma både på när vi själva trampar snett o, kanske än mer, på när kyrkan i stort gör så o då dessutom ofta leder sina medlemmar fel. O vi måste försöka våga protestera åtminstone lite likt Jesus när vi upptäcker finmålade ytor som försöker dölja smutsen, för revorna brukar finnas där att se igenom.

Allt gott!

Eva

Semlor i november?

Nu har det blivit lite tid mellan igen (o jag har 2 föredrag i lärjungaskolan att skriva om...) men det är så denna blogg fungerar - jag skriver "när andan faller på".

Semlor ja... Fettisdagsbullar är ju ett annat namn på sådana, o då funderar jag - nästa fettisdag infaller den 13 februari 2018 så hur kommer det sig att dessa fyllda bullar finns på närmaste ICA redan den 13-14 november? 3 månader i förväg?

I-landsproblem o inget att bry sig om säger de flesta. "Låt folk äta semlor när de vill, det behöver väl inte du lägga dig i, du slipper ju om du inte vill!". Jo, självklart kan jag tänka så också men...

Jag tycker faktiskt att en del sådant här, som semlor i november, kräftor året om, must som byter namn o väl snart har ett för varje helg, är en del i något större. Något större som faktiskt ÄR ett problem.

Samma dag som jag ser semlorna i affären läser jag om mordet på Tuva i norra delen av landet. Den 19-åriga tösen som mördades i maj i år o sedan dumpades i en sjö. Det är på väg mot rättegång mot hennes pojkvän. En pojkvän som, enligt hennes dagbok, helt klart inte kunnat ta ett nej. Några dagar senare börjar me too-rörelsen verkligen explodera med den ena förskräckliga berättelsen om övergrepp efter den andra. Berättelser om övergrepp från män o kvinnor som inte kunnat förstå/velat ta till sig ett nej. I samma veva hör vi också en man som det sannerligen inte verkar gå någon ekonomisk nöd på beklaga sig över att han, personligen, inte får så mycket tillbaka i relation till vad han betalar in i skatt. En man som helt klart inte lyckas vara nöjd o glad med att leva ett gott liv med det han ändå har.

Jag kopplar faktiskt ihop allt det med semlorna!

I den era av "me, myself and I" som vi levt i under rätt många år nu är det inte förvånande, vare sig det ena eller andra. Så mycket inom reklam o annars går ut på att tillfredsställa sig själv i första hand, typ reklamen som talar om att "Din viktigaste relation är den till dig själv" eller "DU är värd det!" o alla tips o råd om "egentid" o liknande. O visst är det viktigt att också ta hand om sig själv, det säger jag inte emot alls, men när det verkar bli närmast det enda som gäller?

Rätt länge har ju debatten/talet om s.k. curlingföräldrar/curlade barn rullat. Jag har ofta undrat, lite med förskräckelse, vart det ska leda det där att så pass många barn så sällan får höra ett nej. Ett barn som får bestämma om allt från mat till vad det ska ta på sig (glömmer aldrig berättelsen från dagiset om barnet som kom i baddräkt mitt i vinter för att mamman tyckte tvång var fel...) - hur ska det barnet klara vuxenvärlden? Hur ska det barnet kunna hantera om någon säger nej?

Jag tror på fullt allvar att detta att "Vill folk ha semlor så ska de få semlor!" är en del i det som också ger övergrepp i den mängd som de olika me too-uppropen nu berättar om. Om vi lär oss att vi aldrig ska behöva vänta på något, aldrig behöva längta efter något, hur ska då folk kunna förstå o acceptera att det inte gäller om du vill ha sex? Visst, att vilja äta en semla eller att ha vilja ha sex kan ses som väsensskilt men det är ju samma mekanism bakom - jagvill o då ska jag.

Jag funderar helt enkelt på om vi kanske måste försöka se en större bild för att komma till rätta med såväl sexuella övergrepp som t.ex. att rätt små/unga barn rånar varandra på populära jackor o mobiler.

Att jag sedan också funderar på (o har frågat ICA faktiskt) om det kommer att börja säljas påskris före eller efter Trettondagen.... Det får väl hänföras till avdelningen "Så'n är jag bara!".

Allt gott!
Eva

Att sortera livet.

Nu är det lite tid sedan förra inlägget (igen....) men det där med helgelse är fortfarande kvar i mina tankar på många sätt.

Just nu kretsar tankarna dock mer kring vad jag själv kan och vill göra i mening av ev. förändringar i livet.

Jag har rätt länge tänkt och funderat mycket kring vad som egentligen är viktigt. Vad är det jag lägger min tid, min kraft, mina tankar, pengar och annat på. Så läste jag en recension i Dagen av boken "Sann gemenskap. Om att leva i en kapitalistisk hederskultur." av Patrik Hagman. Boken beställdes på biblioteket och har nu lästs med stort intresse.

Som med de flesta böcker kanske jag inte håller med honom i allt, men den väcker sannerligen många tankar och idéer.

Jag  har nog mer eller mindre under hela mitt liv stått lite utanför den mer "gängse" kulturen och de mer "vanliga" levnadssätten. Dels av ekonomiska skäl - jag har helt enkelt i princip aldrig haft råd att hänga med vare sig i teknisk utveckling, i resandets kultur, i trender i övrigt, dels av rent envisa skäl - jag är född som lite "ensamvarg" (är klart övervägande introvert) vilket väl förstärkts av mobbning och utanförskap i flera sammanhang och därmed rätt van att leva mest efter egna val.

Länge har funderingarna gått kring vad som anses viktigt i dagens samhälle. Att "vara som alla andra" är något som fascinerar mig! Mer och mer ser man att människor tenderar att verka rent livrädda för att inte vara, tycka, tänka, bete sig just som "alla" andra, samtidigt som de allra flesta skulle hävda att de gör alldeles väldigt egna val.

Det som bekymrar mig är vad det där att "följa strömmen" får för konsekvenser, både för världen i stort i avseende på t.ex. miljö och för oss som människor.

Vad gör det med oss människor när det viktigaste (jo, liten överdrift) blir att välja "rätt" chips till fredagsmyset, att ha "rätt" kläder, "rätt" bil, åka till "rätt" semestermål, välja "rätt" inredning i bostaden och att fika på "rätt" kafé?

Naturligtvis måste människor få köpa både chips, bilar, kläder och kaffe, jag protesterar inte mot det! Vad jag däremot protesterar mot är följderna av att dessa saker blir så oerhört viktiga så att det ger "svallvågor" in i så mycket annat.

När allt detta "måste" köpas för att du ska känna dig helt accepterad i samhället måste du tjäna mer och mer pengar. En ständig strävan efter mer pengar ger per automatik en större egoism, det hävdar jag faktiskt bestämt. (Jo, fattigdom, ren fattigdom, kan naturligtvis också generera egoism. Men väldigt få av oss i Sverige står dock på gränsen till det.) I vår strävan efter mer och mer armbågar vi oss fram i fler och fler sammanhang - i arbetet, i vilken skola vi väljer till våra barn, i kön i mataffären t.o.m.

Jag kan känna ren oro för människor när jag ser hur de stressar runt för att vara säkra på att tjäna pengar nog för att hinna allt det där som "tiden" säger att man ska....

Nu lever jag själv då i en lite speciell situation kanske och det skulle kunna hävdas att "Det är lätt för dig att säga!" men jag vill då ändå påstå att även den som lever ett mer "normalt" liv faktiskt har val.Val som jag då ofta tänker står mellan yttre eller inre gemenskap.

Vad jag väl är ute efter är att jag rent ut sagt skräms av den egoism som har växt fram i denna ständiga jakt på "måsten". Jag är väl medveten om att det har sett ut så här av och till genom historien men tycker mig ändå se en skillnad. Nu röstar jag visserligen på den borgerliga sidan, har alltid gjort både av uppväxt och av egna tankar, men något jag har stor respekt för från "andra" sidan är tanken om folkhemmet. Inte så att alla nödvändigtvis ska ha det alldeles lika vad gäller ekonomi och liknande, vilket en del verkar tolka in i det begreppet, men att man ändå byggde på en gemenskap.

Nu minns jag faktiskt inte om det var i den nämnda boken eller någon annan stans men jag läste jämförelsen att förr byggde man för det gemensamma goda, idag bygger man för det egna/den egna familjens goda - se'n får andra klara sig bäst de kan. Det samhället tror jag inte har några som helst goda förutsättningar att överleva.

Jag ska inte bli för långrandig här utan återkommer och utvecklar mina tankar mer.  Om egoismen, om vådan av att alla "ska" tänka och tycka lika, om vad som kanske, kanske skulle kunna vara en motkultur.

Allt gott!
Eva

Ibland tvivlar man...

...på delar av mänskligheten!

Igår råkade jag för en gångs skull se "Fråga doktorn" på SvT. De talade om brottsoffer och deras problem.
Bl.a. så intervjuades en ung grabb som blivit svårt misshandlad.

Och det som fastnar i mitt huvud är egentligen inte det faktum att han blev slagen - utan hans berättelse om hur de som fanns i närheten reagerade. Eller faktiskt INTE reagerade...

Jag såg inte riktigt, riktigt från början, men om jag förstod det hela rätt blev han angriper av ett gäng högerextrema mitt på dagen (i Göteborg?). Det fanns gott om människor som rörde sig i närheten och till sist var det väl någon som i alla fall ringde polisen. Men ingen gjorde något.

Tycker jag då att de skulle ha gett sig in i detta och riskerat skador själva? Nej. Men som Carin Götblad (länspolismästare här i Stockholm) sa': "När det finns så många människor i närheten så måste det vara möjligt att gå ihop ett antal och gå emot och protestera! Pågående misshandel har stoppats på det sättet mer än en gång."

Jag blev vittne till en bra brutal och helt oprovocerad misshandel på t-banan för ungefär 1.5 år sedan. 2 unga killar kom in i vagnen. Jag hade sett den ena på perrongen och kommenterat till den jag talade i telefon med att: där är en kille som fått i sig för mycket av ett eller annat. Han såg helt enkelt "hög" ut.

(Senare fick jag veta att han och hans kompis då nyss misshandlat en kille där, som dock lyckades springa undan.)

I vagnen satte sig den ena mitt emot en man. Och plötsligt böjer han sig fram och ger den mannen en örfil och så är det igång...

Nu gav jag mig inte in i detta... Jag är 159 cm "lång" och väger dryga 60 kg. Och jag är varken modig eller dum nog att ge mig i kamp med 2 adrenalinstinna (o förmodligen påverkade av t.ex. Rohypnol) killar i knappa 20-års åldern. Men tack och lov gjorde några andra vad de kunde. Och jag hörde att en person fick kontakt med föraren samt att flera andra ringde polisen, vilket jag hade gjort annars. Med glädje minns jag att vi var flera som ändå försökte även att ta hand om den misshandlade.

Idag talades på radio (mitt älskade P1!) om hur unga personer idag oftare och oftare får mycket stora skulder för att de döms att betala skadestånd. Som exempel togs de unga män som nu ska upp i rättegång om en brand i en skola i Göteborgstrakten. Kravet på skadestånd är på många miljoner och man talade om hur hela deras liv förstörs av att aldrig kunna betala.

Och det kan inte vara rätt! Kommer du ut i vuxenlivet med sådana skulder så gissar jag att det är lätt att ge upp helt och strunta fullkomligt i hur ditt liv blir. MEN jag tror faktiskt att det ändå är viktigt med skadestånd! Killarna i misshandlen där jag senare vittnade blev dömda till betydligt mindre belopp - men jag tror ändå att det är en viktig markering. Att :du måste faktiskt ta ansvar för vad du gör! (Killarna i Göteborg har visst sagt att de "bara" skulle bränna en bil och inte förstod att den kunde rulla iväg och antända något annat...)

Så kommer vi till dagens "mardröm": Man talar på nyheterna om slutplädering i rättegången om våldtäkt, människorov och sexuellt utnyttjande av barn. Ni vet - den rättegång som blivit mycket omtalad också för att tingsrättens personal hotats.

10 "män" står åtalade för att under ett dygns tid fraktat en 14-årig flicka runt mellan en lägenhet och en klubb. TRETTIO män ska ha "använt" denna flicka under detta dygn!!! En flicka som av 2 psykologer omtalas som en som inte ens den som möter henne för första gången kan tvivla på är handikappad. (Enligt psykologerna är hon på ung en 10-årings nivå.)

"Männen" som åtalats är enligt Ekot mellan 16 och 67 år. 

Och då är vi tillbaka vid skadestånd. Jag tycker att de ska dömas att betala mycket höga sådana till flickan! Och den som häktats för hot mot tingsrätten personal och polis ska, om han fälls dömas på samma nivå. Men jag tycker också att de yngsta ska ha möjlighet att få en viss sänkning just pga ålder. Om de får leva på existensminimum i ett antal år är inte fel. Men de måste få möjlighet att få rätsida på sitt liv också. Inte redan från start ha skulder som gör att de hindras från att hyra bostad mm. För annars gör vi nog oss i "resten" av samhället en väldig otjänst, när de känner sig utanför utan någon som helst möjlighet att komma in. Då tror jag att vi riskerar att skapa än farligare brottslingar - de har ju inget att förlora.

(De äldre "männen" däremot - de tycker jag faktiskt gott kan stå för vad de gjort.)

Naturligtvis skulle det vara svårt att sätta en åldersgräns, men det handlar om politiskt beslut.

Och ja - naturligtvis har jag skrivit "män" helt medvetet! De som kan behandla en ung flicka, eller vilken kvinna/pojke/man som helst så är inte värda att kallas män rakt av! Och inte heller de som hotar "lagens väktare" eller vittnen! Kan du inte stå för vad du gör så låt bli! (Har hört av min vän som suttit inne länge, men nu är fri från både det livet och missbruket, att många av hans vänner bland kriminella också tycker att det är fegt och "ovärdigt".)

Det enda goda i detta är minnet av grabben från TV igår - han berättade att han kommit vidare, vågade gå på den plats där det hände och faktiskt såg fram emot sitt fortsatta liv! Jag önskar honom, tjejen i det andra målet, andra offer och er alla

Allt gott!
Eva

Vems fel är det?

Det här handlar om något som retat mig ganska länge! Vår vilja att alltid hitta någon att skylla på.

Psykologen (psykiatriker?) David Eberhard, tidigare chef på den akut som fick besök av Anna Odell, skrev för några år sedan en bok om oss svenskar som "trygghetsnarkomaner". Jag har tyvärr inte läst den, men hörde honom ofta i den debatt som följde.

Och han har så rätt!

Vi här i den "utvecklade" delen av världen har det så bra med det mesta i livet, att vi verkar se olyckor som en typ av personlig förolämpning!

Visst ska vi göra vad vi kan för att förhindra att olyckor sker. Visst ska vi utreda för att kanske lära inför nästa gång vad vi ska eller inte ska göra. Men jag tycker att detta drivs för långt.

Nu minns jag inte vilken olycka det var som fick mig att åter fundera på detta förra veckan. Tåg och/eller buss var inblandat. Genast kommer ett antal människor och undrar "Vems fel var det?" Och, som sagt, det ska utredas, men ibland är det ju faktiskt så att saker och ting "bara händer".

Det finns en mentalitet i detta som skrämmer mig mycket! OM vi nu förväntar oss att alla olyckor ska kunna stoppas - vad är det då för människor vi ser framför oss? Vi måste få fram en oerhört perfekt typ om vi ska kunna uppnå det målet! Och då är vi bra nära en människosyn som jag verkligen ogillar...

Efter tsunamin talades mycket om ifall myndigheterna i länderna ikring kunde ha haft varningssystem som räddat liv. Det kunde de kanske. Men tyvärr så sker sådana saker.

Vid nära nog varje jordbävning som sker ställs samma fråga. Men jordbävningar händer.

Vi lär barn att se sig för ordentligt när de ska gå över gatan, men det händer fortfarande att barn blir påkörda och dör. Då kollas bilisten innan och utan - "Nog var det hans/hennes fel! Full? Mediciner? Talade i telefon?". Kanske var det så. Eller kanske var det bara så att barnet, på barns vis, glömde alla förmaningar och bara sprang rakt ut?

Jag hade anledning att läsa säkerhetsföreskrifterna som står i manualen för mitt mobila bredband. Där står "Don't drop" (Tappa inte!). Neeej, har jag inte tänkt men "tappa" är ju ett olycksord...

Det är naturligtvis djupt mänskligt att försöka undvika allt som kan göra livet jobbigare än vad det behöver vara! Jag menar inte att det är fel. Men jag menar att jag tror att det är väldigt farligt att TRO att vi kan komma till en punkt där allt är så perfekt , planerat och förutsett att inga hemska saker kommer att ske.

Jag tror att vi i mycket högre grad behöver lära oss att "gilla läget". Naturligtvis inte så att vi resignerar och inte gör något! Men så att vi istället tar hand om det som sker, tar hand om varandra när något sker. Idag blir det ibland lite så att den som råkar ut för något blir "paria".  "Oj! Är hennes barn narkoman! Inte värt att komma nära!". "Deras barn dödades i trafiken! Nog hade de kunnat förhindra det?" osv.

Jag har egentligen inga "idoler". Jag kan hysa djup respekt för människor som gör bra saker, men därifrån till att idolisera dem är steget långt tycker jag. Men en person som ligger bra nära är pastorn och författaren Tomas Sjödin. Han och hans fru har 3 pojkar. Två av dem föddes med en mycket grym sjukdom som tog deras liv i tonåren. Där var några år först som var helt "normala" sedan blev det rullstolar, andningshjälp och ett ständigt "invaderande" i hemmet av assistenter.

Jag har hört och läst en hel del av Tomas. Men inte en enda gång har jag hört honom säga "Vems fel är det?". Som kristen har han givetvis funderat över Guds "mening" med det som skett, konstigt vore det annars. Men i huvudsak har han och hans fru mest verkat konstatera att "Ok, jobbigt och hemskt! Men hur gör vi det bästa i den situation som är?" Och han har på ett underbart sätt använt det till att hjälpa andra.

Nu kanske jag går för långt, men jag tror faktiskt att den här önskan att finna syndabockar är en anledning till att vi nu har ett nära rasistiskt parti i riksdagen. Vi här i Sverige har i så många år fått lära oss att det alltid finns någon som tar hand om allt som är besvärligt. Vi har varit förskonad från krig och större olyckor. Trots alla döda när Estonia sjönk och i just tsunamin så har vi faktiskt haft det väldigt bra under en väldigt lång tid! (Se bara till det som gjor att vi idag har en demokrati som t.o.m. tillåter ett parti som SD! Det är inte många människor förunnat.) Om du nu är arbetslös, sjuk eller annat så måste det ju vara någons fel! Får du inte de pengar du tänkt dig - vem får dem då?

Jag tänker alltså inte att vi ska bli fatalister, men att vi behöver vara lite mer ödmjuka inför livet och inför varandra. Människor gör fel! Saker bara händer! Låt oss försöka hjälpa varandra när det som inte "får" hända ändå gör det istället för att leta efter vems "fel" det var att det hände!

Allt gott!
Eva