fredag 22 maj 2015

Att sortera livet.







Nu är det lite tid sedan förra inlägget (igen....) men det där med helgelse är fortfarande kvar i mina tankar på många sätt.

Just nu kretsar tankarna dock mer kring vad jag själv kan och vill göra i mening av ev. förändringar i livet.

Jag har rätt länge tänkt och funderat mycket kring vad som egentligen är viktigt. Vad är det jag lägger min tid, min kraft, mina tankar, pengar och annat på. Så läste jag en recension i Dagen av boken "Sann gemenskap. Om att leva i en kapitalistisk hederskultur." av Patrik Hagman. Boken beställdes på biblioteket och har nu lästs med stort intresse.

Som med de flesta böcker kanske jag inte håller med honom i allt, men den väcker sannerligen många tankar och idéer.

Jag  har nog mer eller mindre under hela mitt liv stått lite utanför den mer "gängse" kulturen och de mer "vanliga" levnadssätten. Dels av ekonomiska skäl - jag har helt enkelt i princip aldrig haft råd att hänga med vare sig i teknisk utveckling, i resandets kultur, i trender i övrigt, dels av rent envisa skäl - jag är född som lite "ensamvarg" (är klart övervägande introvert) vilket väl förstärkts av mobbning och utanförskap i flera sammanhang och därmed rätt van att leva mest efter egna val.

Länge har funderingarna gått kring vad som anses viktigt i dagens samhälle. Att "vara som alla andra" är något som fascinerar mig! Mer och mer ser man att människor tenderar att verka rent livrädda för att inte vara, tycka, tänka, bete sig just som "alla" andra, samtidigt som de allra flesta skulle hävda att de gör alldeles väldigt egna val.

Det som bekymrar mig är vad det där att "följa strömmen" får för konsekvenser, både för världen i stort i avseende på t.ex. miljö och för oss som människor.

Vad gör det med oss människor när det viktigaste (jo, liten överdrift) blir att välja "rätt" chips till fredagsmyset, att ha "rätt" kläder, "rätt" bil, åka till "rätt" semestermål, välja "rätt" inredning i bostaden och att fika på "rätt" kafé?

Naturligtvis måste människor få köpa både chips, bilar, kläder och kaffe, jag protesterar inte mot det! Vad jag däremot protesterar mot är följderna av att dessa saker blir så oerhört viktiga så att det ger "svallvågor" in i så mycket annat.

När allt detta "måste" köpas för att du ska känna dig helt accepterad i samhället måste du tjäna mer och mer pengar. En ständig strävan efter mer pengar ger per automatik en större egoism, det hävdar jag faktiskt bestämt. (Jo, fattigdom, ren fattigdom, kan naturligtvis också generera egoism. Men väldigt få av oss i Sverige står dock på gränsen till det.) I vår strävan efter mer och mer armbågar vi oss fram i fler och fler sammanhang - i arbetet, i vilken skola vi väljer till våra barn, i kön i mataffären t.o.m.

Jag kan känna ren oro för människor när jag ser hur de stressar runt för att vara säkra på att tjäna pengar nog för att hinna allt det där som "tiden" säger att man ska....

Nu lever jag själv då i en lite speciell situation kanske och det skulle kunna hävdas att "Det är lätt för dig att säga!" men jag vill då ändå påstå att även den som lever ett mer "normalt" liv faktiskt har val.Val som jag då ofta tänker står mellan yttre eller inre gemenskap.

Vad jag väl är ute efter är att jag rent ut sagt skräms av den egoism som har växt fram i denna ständiga jakt på "måsten". Jag är väl medveten om att det har sett ut så här av och till genom historien men tycker mig ändå se en skillnad. Nu röstar jag visserligen på den borgerliga sidan, har alltid gjort både av uppväxt och av egna tankar, men något jag har stor respekt för från "andra" sidan är tanken om folkhemmet. Inte så att alla nödvändigtvis ska ha det alldeles lika vad gäller ekonomi och liknande, vilket en del verkar tolka in i det begreppet, men att man ändå byggde på en gemenskap.

Nu minns jag faktiskt inte om det var i den nämnda boken eller någon annan stans men jag läste jämförelsen att förr byggde man för det gemensamma goda, idag bygger man för det egna/den egna familjens goda - se'n får andra klara sig bäst de kan. Det samhället tror jag inte har några som helst goda förutsättningar att överleva.

Jag ska inte bli för långrandig här utan återkommer och utvecklar mina tankar mer.  Om egoismen, om vådan av att alla "ska" tänka och tycka lika, om vad som kanske, kanske skulle kunna vara en motkultur.

Allt gott!
Eva

1 kommentar:

Anonym sa...

Vad skönt att läsa att det inte bara är jag som känner oro/obehag inför dagens "bara jag får" beteende. Många gånger far orden:"Allt vad I viljen att människorna skola göra mot er det skola ni göra mot dem" genom mitt huvud...