Jak.2:1-8, del 2

Nu kommer ni väl ihåg vad de verserna i Jakobs brev handlar om, men ändå... Jag kör en repris:

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Som kanske många vet fanns det i Svenska Kyrkan länge möjlighet för "fina" familjer att köpa sig plats i bänkarna i kyrkan, vad jag förstått alltid bänkarna längst fram och ju "finare" och ju mer pengar/annat värde man donerade ju längre fram. Folk med mindre pengar fick ta de platser som blev över och de fattigaste kanske inte ens fick plats. (Undrar hur man löste det när det rådde kyrkplikt egentligen?)

Rätt ofta undrar jag hur långt ifrån det där vi egentligen kommit...

Nu, liksom då, verkar tyvärr ekonomisk ställning, civilstånd, social status i övrigt och så kunna spela rätt stor roll för hur man har möjlighet komma in i/verka i en församling. I alla fall utanför den skattefinansierade Svenska Kyrkan. (Skillnaden tänker jag då är att SvK inte är lika beroende av gåvomedel inget annat. Viss gradering efter social status finns givetvis även där, ibland kan den nog även vara värst där.)

Jag skriver här nu givetvis till dels utifrån egna erfarenheter men tills dels också från sådant som jag hört av andra då och då under nu sisådär 15 år. Varken egna eller andras erfarenheter är särskilt "uppbyggliga" alla gånger och definitivt inte kompatibla med det Jakob skriver.

I väldigt många församlingar/samfund, eller om det ska uttryckas "bland väldigt många kristna" verkar finnas en mening att som kristen är man inte fattig, ensam, lågutbildad o.s.v.. I alla fall inte om man blir medlem av en församling - "de andra" de som vi samlar in pengar för att hjälpa, de som inte klarat alla livets krav, de finns ju inte bland oss! Eller...?

Det verkar ofta som om man tänker sig att en kristen närmast per automatik gått från grundskola via gymnasium till högskola till gott arbete, från barndom till tonårstid till giftermål och familj. T.ex. Alltså att man är som alla andra som man själv känner.

Jag tror att det ofta är just där skon klämmer, många inom kristenheten verkar faktiskt ha så liten kunskap om hur liv kan se ut att man inte förstår. Man säger "alla välkomna" men verkar ofta tänka då att alla ska vara som en själv.

Helst vill jag nog inte tänka på alla berättelser om hur någon inte vågar gå med i hemgrupp för att de inte bor så att de kan ha gruppen hemma, inte har råd att bjuda alltid, inte vågar berätta för mycket om den egna situationen. Eller alla de som sagt sig bli akut och mycket sjuka när det ska åkas på församlingsresa, konferenser eller liknande. Det är många, många sådana berättelser som passerat mina öron.

"Ja men det är ju bara att säga till så hjälper vi!" säger någon. Jo, det är snällt men... Skulle man kunna fundera lite kring hur det kanske känns att ofta behöve be om hjälp? Skulle man kanske kunna fundera kring om man kan göra mer sådant som inte kostar, eller åtminstone kostar väldigt lite? Nu senast var det nyårskonferens det handlade om. Kostnad för konferens, övernattning, mat mm. Förslaget att istället ordna något på hemmaplan så alla kunde vara med möttes av bara ???. (Samt ord om att prioritera sin ekonomi vilket kan uppfattas som rent elakt av den som har liten inkomst.)

Hur löser man detta?
Jag vet faktiskt inte.
Jag tror dock, eller är snarare helt säker på, att detta behöver diskuteras väldigt mycket mer. Som det ser ut idag i en hel del av kristenheten i Sverige (det finns naturligtvis goda undantag!) så görs det faktiskt skillnad ungefär på det sätt som Jakob varnar för. Det gör så ont för så många att det borde oroa alla djupt och faktiskt bli "prio ett" i alla församlingar att motarbeta sådant.

Allt gott!
Eva

Kristus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden! är då den respons som förväntas.

Nu är det verkligen glad påsk! 

Som vanligt sedan några år tillbaka hamnar jag i funderingar kring hur det var för lärjungarna o alla andra som följt Jesus. Givetvis kretsar tankarna mycket kring vad det var Jesus faktisk gjorde där på korset men då alltså också lite kring mer vardagliga ting, som hur de som kände o lyssnat till honom nu tänkte.

Att de kände sorg är ju givet, deras nära vän o mästare/rabbi hade dött. Rädsla - vad händer nu? Ledande personer från templet hade tillsammans med romarna visat hur hårt de var beredda att gå fram, vilken fara fanns för Jesu efterföljare? Chock - jodå, Jesus hade talat om sin död (o även en hel del om varför) men hur mycket hade de faktiskt förstått?

Ibland undrar jag om inte en rätt stor del av "känsloutrymmet" upptogs av förvirring. Som sagt hade de hört Jesus tala om död o så men de hade också hört mycket om att Guds rike nu skulle inträda. Vart tog det vägen? Var det detta, med korsfästelse, död, rädsla o annat han menat? Nej det tror jag inte att de innerst inne trodde men den här första dagen visste de ju trots allt rätt lite.

Så kommer kvinnorna o säger att graven är tom!

Präst Christoffer (Abrahamsson i Betlehemskyrkan i Sthlm, där jag firar gdtj) predikade i dag mycket om de modiga kvinnorna, de som gick till graven efter sabbaten för att smörja Jesu kropp o ordna som var brukligt efter ett dödsfall. Visst var de modiga, det håller jag helt med om, för även om de kanske inte visste om de romerska o de av templet utsända vakterna vid graven så måste de ju ändå sett dessa när de närmade sig. Samtidigt var det kanske väldigt klokt att det var kvinnorna? (Gud brukar ju veta vad Han gör liksom...) En grupp sörjande kvinnor som kommer till en grav kunde väl inte ens de vakterna se något större hot i. Hade det varit män, några av de 11 (Judas är ju död vid det här laget) kanske de blivit fängslade o då stoppade från att föra fram nyheten om den tomma graven. 

Så det blir kvinnorna som blir de första att få berätta evangelium, de goda nyheterna.

När de gör det möts de av vad Christoffer med ett modernt ord kallade "mansplaining", alltså att männen närmast klappar dem på huvudet o muttrar "lilla gumman" o kanske något om "hysteriska sörjande kvinnor". Men Petrus börjar fundera....

Petrus rusar iväg o tittar själv. Johannes också. De ser graven tom men jag undrar hur mycket av förvirringen som avtog. Men där o då börjar det, där börjar/föds kristen tro!

(Jag har suttit o tittat på "Jesus från Nasaret" från 1970-talet i helgen. Där finns en scen i slutet där en av de högt uppsatta skriftlärda i Jerusalem närmast suckar just "Nu börjar det!". Sera heter han där o även om han arbetat för att få bort Jesus på något sätt så har han haft oroliga funderingar över vad som kan ske om Jesus dödas.)

Den här förvirringen o otron (över nyheten om Jesu uppståndelse) ser vi väl mycket idag också? (Det lär var upp emot 25% av prästerna i Svenska kyrkan som inte tror på Jesu verkliga, kroppsliga uppståndelse...) Jag har ibland hört att lärjungarna skulle ha haft lättare tro på det för på den tiden visste man inte så mycket om kroppen o läkekunskapen. Nej, inte hade de samma kunskaper som vi har idag men nog visste de när någon var död? Nog visste de att är man död så är man? Den stora skillnaden mellan oss o dem är snarare att de räknade med Gud. De hade tilltro till Gud o visste att Han kunde både det ena o andra. Idag är vi så fostrade i att allt ska gå att bevisa vetenskapligt att vi har tappat det. (Om det nu inte handlar om att tro att stenar som läggs i visst mönster botar, att stjärnorna kan tala om framtiden eller att det spelar roll vilken färg det är på katten som går över gatan framför dig förstås...)

Jag har nog retat en o annan som sagt "Men man kan ju inte uppstå från döden!" för att närmast försöka överbevisa min kristna tro när jag svarat att "Man kan inte nej - men nu talar vi om Gud!". Räknar vi bort Gud så blir givetvis hela historien om Jesus totalt omöjlig att tro på. Men vi ska inte räkna bort Gud!

Förvirrade kring vad det var som egentligen hände den där påsken tycker jag nog att vi kan få vara även idag, förvirring brukar irritera de flesta o få dem/oss att söka svar för att slippa den känslan. Förstå helt tror jag faktiskt inte är möjligt i denna världen men mycket kan vi förstå:

Jesus dog för att du o jag, vi alla, ska få leva! Han dog för att försona oss med Gud. För att vi av nåd skulle få förlåtelse för all bortvändhet från Gud. O han uppstod som den förste att helt o fullt träda in i det Guds rike som väntar oss alla som tror på o följer honom.

Därför kan vi idag med jubel säga både Kristus är uppstånden o glad påsk!

Allt gott!

Eva

Jubel o mutter - Palmsöndag!

(Inte palmblad tyvärr. Tanken är att samtidigt som många strör palmblad finns andra i folkmassan som hellre skulle stena Jesus.)

Ja det är väl verkligen både jubel o mutter i folkskaran som ser Jesus rida in i Jerusalem den där Palmsöndagen?

Jubel från människor som i Jesus ser något de kanske inte riktigt förstår men anar kommer från Gud. Jubel också från människor som tror o vill att Jesus kommer för att med våld o makt störta romarna o köra ut ockupanterna från Israels land.

Mutter, kanske inte så vänliga ord, oro o nervositet från mången skriftlärd, överstepräst o farisé - vad tänker han ställa till, den där besvärlige Jesus?

Jag har hört en mycket bra predikan idag, i Betlehemskyrkan i Sthlm där jag firar gudstjänst. Den kan ni höra här . Jag ska ta mig friheten använda den lite.

Präst Christoffer talade om 3 grupper som rätt tydligt kan urskiljas i folkmassan som hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem: 

Lärjungarna

Vännerna som är lyckliga, positiva, villiga till mycket men kanske inte alltid (rätt ofta...) riktigt förstår vad de är med om.

Folket

De som hyllar, ropar Hosianna o strör palmblad o kläder på Jesu väg. En del har kanske hört Jesus predika, andra har bara hört om. Kanske finns där folk som sett tecken utföras, kanske t.o.m. har en släkting eller vän som Jesus helat.

Många hör säkert till dem som hört att Jesus talar om Guds rike, ett nytt rike som bryter in, o tänker Jesus ska bli Israels kung o köra ut romarna ungefär på samma sätt som tidigare kungar besegrat fiender. Andra anar att det är något annat Jesus från Nasaret menar.

Folket är också i mycket de som mest bara "följer strömmen" o några dagar senare kommer att ropa helt andra saker.

Fariséer, skriftlärda o präster

"Tvärsäkra teologer" kallade Christoffer dem. De är så säkra på sin sak att de alls inte är öppna för att se Jesus för den han är. (Motsägelse i sig faktiskt; OM de nu var så belästa teologiskt så borde de ha förstått Jesus som den som utlovas i Gamla Testamentet på samma sätt som så många andra gjorde. För egen del tror jag ju att många av dem, helt mänskligt, mest var rädda förlora sin makt.)

Frågan till oss i församlingen var ju självklar - vilken grupp hamnar vi själva i o vad gör det med oss?

Visst vill vi vara lärjungar som följer Jesus i vått o torrt? Vi vill vara villiga, lydiga, lyckliga o positiva även om vi inte alltid förstår allt. Vi vill följa Jesus o inte låta oss dras med i den ström folkmassan/"världen" är, den ström som så ofta ändrar riktning plötsligt o abrupt. Vi vill naturligtvis absolut inte låta oss förledas av de som likt fariséer o andra mest tyckte att Jesus var rätt obekväm o jobbig.

Folk från Templet kommer till Jesus o ber honom se till att folkmassan tystnar (förmodligen rädda väcka romarnas intresse o tankar om uppror). Det är då Jesus svarar att om folket tystnar kommer stenarna att ropa. Christoffer undrade om vi hör dagens "stenar" - de som sjukskrivs p.g.a. t.ex. utbrändhet för att de arbetat för hårt i den pengagalna värld vi lever i, flyktingarna som flyr krig, våldtäkter, tortyr o annat som vi i lugnare delar av världen borde reagerat på mycket tidigare, skapelsen/miljön som gång efter annan visar oss att vårt förvaltarskap kunde skötts betydligt bättre.

O hur behandlar vi det lite obekväma? En så enkel sak som hur vi reagerar om någon kommer i gudstjänst men kanske inte haft möjlighet tvätta sig på x antal dagar, eller någon som inte kan låta bli kommentera under predikan - vad gör vi då? Gör vi som fariséerna o ber vederbörande avlägsna sig eller åtminstone tystna eller kan vi leva med även det lite obekväma?

Ibland tycker jag (nästan, de hade ju ändå möjlighet möta Jesus!) synd om fariséerna. Har någon människa i historien varit obekväm så är det väl Jesus? Och han är ju rätt obekväm än idag...

Hur lätt är det inte att vi visar fram/talar om Jesu "gulliga" sida o glömmer/förtränger det klart obekväma, det som kanske kräver lite mer av oss? Hur lätt är det inte att vi håller oss i vår egen grupp där vi vet att strömmen inte för oss iväg på alltför obekväma äventyr?

Jag ramlar dit själv, helt klart. Jag skyller på den blyghet/osäkerhet jag kan känna i en del sammanhang (vilket jag vet förvånar en del som känner mig "IVL" men det kan jag förklara om någon vill) o att jag inte alltid har möjlighet hjälpa, fysiskt eller på annat sätt, även om jag försöker. Jag ber ändå att Gud ska öppna mina öron för de "stenar" som ropar o visa mig om jag kan göra något. Hoppet är också att jag ska gå även om det är obekvämt. 

Jesus är ofta otroligt obekväm! Han ställer till både det ena o andra i vårt bekväma liv där vi i o för sig gärna vill följa honom men samtidigt välja fritt i vad vi ska följa. Veckan som nu inletts, den s.k. Stilla Veckan, är fylld av dagar (utom möjligen lördagen då) där Jesus' förmåga att vara "besvärlig" verkligen visar sig. Jag hoppas kunna skriva något varje dag o då kanske just utifrån det obekväma, det där Jesus utmanar oss en hel del.

Vi får se hur det går!

Allt gott!
Eva

Bön - inte alltid enkelt.

Nej, det är verkligen inte alltid lätt att be. Eller... Ska det kanske uttryckas som att det inte alltid är så lätt att be som vi tror att vi måste be?

Sonja skriver i sin kommentar om det som jag tror vi alla, om vi är ärliga, gjort - att be mer eller mindre slentrianmässigt. Lite som "FadervårsomärihimlenhelgatvareDittnamn...". Vi är kanske trötta, lite ledsna, väldigt väldigt glada över något som upptar alla känslor, har massor annat i tankarna eller är helt enkelt lite småsura på Gud (det är faktiskt tillåtet!). Vi tycker att vi "borde" be men har egentligen ingen lust, kanske är det under gudstjänst o vi vill ju för allt i världen inte att bänkgrannen ska upptäcka om vi väljer att avstå att be med.

Jag brukar avsluta morgonbönen som bes sittande på sängkanten med Fader Vår. Jag vill nog helst inte tänka på hur ofta det blivit ungefär så här:

-Fader Vår, som är i... "Om jag ska äta det till middag, måste jag handla något då?"
-...himmelen. Helgat vare Ditt... "Alltså VAR har jag lagt det där??? Idag måste jag verkligen leta igen!"
-...namn. Tillkomme Ditt rike. Ske Din vilja... "Men nu glömde jag ju det IGEN igår! Hur fungerar min hjärna egentligen?"
-...så som i himmelen, så ock på jorden. Vårt dagliga bröd... "SOM han snarkar! Den hunden har inte brått på morgnarna inte!"
-...giv oss idag... "Hej kisse! Du ska som vanligt störa när jag ber. Komma o spinna o kela o putta. Ja ja, du är ju sannerligen given av Gud i den sorg som var så..."
-...och förlåt oss våra synder... "Ja käre Herre - förlåt mig när mina tankar vandrar iväg o koncentrationen är noll!"
-...såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss inte i frestelse... "Frestelser ja.... Suck..."
-...utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är Ditt och makten och härligheten i evighet. Amen

Så nu var det erkänt!
Men det gör mig inget. Jag tror nämligen att vi är många som går med lite dåligt samvete för att det blir så här ibland. Den duktige på att koncentrera sig o den "bönestränge" kanske mer sällan än virrpannor vars hjärnor gärna skuttar mellan ämnena som min men jag tror att det drabbar alla för jag tror det är alldeles väldigt mänskligt.

Men...
För egen del kan jag märka att jag ibland faller in nästan i någon sorts rutin av detta. Då är det inte alls bra givetvis. Då tror jag att det lätt börjar handla om att inte riktigt ta bön på allvar, att rent ut sagt slarva, o sådant gör inte Gud glad. Det är en sak att "rutinbe" när livet ställer allt på sned (i glädje eller sorg) men att inte försöka ändra på det... Vad blir det för bön då? Inte hjärtats i alla fall tror jag.

Jag har hittat ett "knep" som fungerar för mig o som jag tänker kanske kan vara ett tips för andra. Att "brodera ut" en bön som Fader Vår.
Det låter kanske smått hädiskt, som om jag ändrade i Herrens bön men det gör jag inte utan jag menar så här:

-Fader Vår... "Ja, Du är verkligen vår Fader! Du är min o allas Skapare. Du som ser på oss med kärlek o omtanke."
-...som är i himmelen... "Himmelen ja... Jag ber Gud att jag någon gång kan få lite mer förståelse kring den."
-...helgat vare Ditt namn... "Ja Ditt namn är det enda som är värt att helgas! Du är den helige vars namn för alltid ska vara helgat."
-...tillkomme Ditt rike... "Hjälp oss Herre att göra Ditt rike synligt även här o nu. Med Jesus kom Ditt rike in i världen - hjälp oss att föra det vidare till alla."
-...ske Din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden... "Hjälp mig Herre att se Din vilja o följa den! Hjälp mig när jag blir för mycket "kan-själv" att se vad Du vill."
-...vårt dagliga bröd giv oss idag... "Ja Gud, jag ber att du i Din kärlek vill ge mig bröd för både kropp o själ. Låt mig komma närmare Dig, lära mer om Dig idag."
-...och förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro... "Fader, förlåt mig för Jesu skull allt det som blir fel fast jag inte vill. Hjälp mig att själv förlåta så att Din förlåtelse i kärlek blir känd."
-...och inled oss inte i frestelse... "Tack Fader för att jag kan veta att Du aldrig låter något ske som Du inte säkert vet att jag klarar, även om jag själv inte tror det. Men Du vet o stöttar igenom."
-...utan fräls oss ifrån ondo... "Ett särskilt tack Fader för att Du sände Din Son, Jesus Kristus, som besegrade ondskan o gav oss den segern som vapen."
-...ty riket är Ditt... "Ja riket är Ditt. Det rike som Du genom Jesus gav till oss att förvalta o gestalta. Hjälp oss att göra så."
-...och makten... "Hjälp oss att alltid minnas att makten, den verkliga makten, är Din."
-...och härligheten... "Härligheten, det riktigt fantastiska, finns bara hos Dig Fader! Låt det genomsyra våra tankar, våra liv."
-...i evighet. "Ja från evighet till evighet, I alla tider. Igår, idag och imorgon. Alltid kan vi lita på att Du finns. Tack!"
Amen.

(För den som inte vet kan berättas att "amen" betyder ungefär "det är sant". Att säga amen i slutet på en bön eller liknande är ett instämmande i det som sagts. Inte bara ett sätt att sätta punkt o avsluta alltså.)

Nu tror jag då att bön kan se ut hur som helst. Bön kan vara ett viskat "Tack!" eller ett desperat "Hjälp!!!" o ingenting mer. Bön kan vara mer av ett samtal med Gud, ett samtal om det som gläder eller bekymrar eller bara det som skett under dagen. (Gud är faktiskt intresserad av allt vi gör, vill o funderar på!) Bön kan vara en enda lovsång till Gud (vi ska inte glömma att lovsjunga Gud för det Han är) utan en enda tanke på oss själva men bön kan också vara en enda lång egocentrerad "Du MÅSTE hjälpa mig!!!"-ramsa. Gud lyssnar.

Ja, Gud lyssnar. Och jag tror nog att Gud kan le en del över de där rutinbönerna. Eller kanske rynka pannan lite bekymrat (om vi nu ska ta till mänskliga termer). Genom Jesus o hans liv här bland oss så vet ju Gud än mer väl hur det kan vara. (Inte så att jag tänker Jesus rutinbad dock!) Han känner våra villkor så väl. Men Han vill också ha den kontakt som bön är mellan oss människor o vår Fader o då kan det inte för ofta bli bara rutinord som, med tiden i alla fall, man kanske inte menar så mycket med, inte har hjärtat med i. Kanske kan ett knep som mitt då hjälpa någon mer att få mer närvaro i bön igen.

För be ska vi!
Vi ska be för oss själva o för andra. Vi ska be för människor som har det svårt långt borta eller nära. Vi ska i bön tacka för det bra o goda. Vi ska lovsjunga Gud - Fader, Son o Ande - i tacksam bön.

Men det är inte alltid enkelt.

Allt gott!

Eva
Ps. Min dator tjurar fortfarande o vägrarsamarbeta med hemmets nätuppkoppling. Om det skulle vara så att det dröjer med något här, kommentarer eller annat, så vet ni varför. Jag går inte iväg hit till biblioteket varje dag. (Frustrerande? "Bara förnamnet". Böneämne? Ja tack!)

Guds rike är nära

Sy lyder rubriker för andra advent. Och i evangelietexterna talar Jesus om hur det ska bli när riket kommer. Han säger också att "detta släkte skall inte förgås..." förrän detta sker (Luk21:25-36).

Just de orden, och liknande, har väl många kristna fått mer eller mindre slängda i ansiktet? Andra har tyckt att det "släktet" Jesus talar om måste väl vara utdött för länge sedan? Och inte har något hänt inte!

Men - tack och lov, tycker jag - vi vet inte vilket släkte han menar. Är det deras släkt som lyssnar till honom? Är det det judiska folket, som han ju tillhör? Är det människans släkte?

Själv tycker jag att det är väldigt skönt att ingen utom Herren själv vet dagen och stunden, som det står. Inte ens Jesus, och sannerligen inte de "domedagsprofeter" som då och då uttalar sig tvärsäkert om datum och sedan får försöka förklara sitt misstag när livet fortsätter sin gilla gång.

Men jag har gått med en annan tanke i huvudet de senaste dagarna, när jag funderat på dagens tema:

I 2:a årgångens evangelietext finns den välkända liknelsen om senapskornet, Matt 13:31-32.

Han framställde också en annan liknelse för dem: Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tar och sår i sin åker.
Det är minst av alla frön, men när det har växt upp är det störst bland alla köksväxter och blir som ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo i grenarna.

Jag fick en tanke om Jesus, hans ord och gärningar, som det lilla senapsfröet. (Och haka nu inte upp er på "lilla"! Jag tror ni förstår vad jag menar.) och växten, det som gör fröet till ett träd är vi alla och framför allt våra "göranden och låtanden".

Jag tror att Guds rike både växer och kommer närmare när vi:

Gläds åt något vackert i naturen

Hjälper den äldre grannen att sätta upp julgardinerna

Besöker en gammal släkting som ofta sitter ensam

Ler tillbaka till det lilla barnet i vagnen som prövar det "sociala samspelet"

Kramar om dem vi älskar

Delar med oss av pengar eller tid till de som behöver vår omtanke

Gör vad vi kan för att hjälpa vår natur att må så bra som möjligt

Umgås och gläds åt de djur vi lever med

Njuter av vacker musik och gläds åt att det finns människor som kan komponera och framföra den

När vi, som är aktuellt nu, slår in klappar och av hela vårt hjärta hoppas att de ska "gå hem"

Exemplen kan naturligtvis bli i det närmaste oändligt många! Jag tror att alla sådana här saker är som bladen på växten - blad behövs för alla växters välbefinnande, för att ta emot solljus och syre som så väl behövs. Vårt "frö" Jesus lever av kärlek. Av omtanke människor emellan. Av den kärlek vi visar Guds skapelse. Och genom att vi som "löv" kan bidra med detta till växten blir den starkare.

Kort sagt: när vi gör alla möjliga små saker som kan göra livet något lite, lite (eller mycket förvisso) bättre för en eller flera andra, då tror jag att Guds rike blir lite större och kommer lite närmare. Växer precis som senapsfröet gror och växer upp, för att till sist bli det största av allt.

Allt gott!
Eva