Fastetid

(Tanken är: Att avstå från inköp av garnnystan kan vara en väl så god faste-utmaning för mig...)


Igår var det Askonsdag och fastans "startskott". 47 dagar till påskdagens firande av Jesu uppståndelse efter offer-/försoningsdöden på långfredagen. (Vars engelska namn "good friday" klingar betydligt bättre och mer sanningsenligt i mina öron.)

"Men fastan är väl 40 dagar?" frågade en bekant. Jo, men söndagar räknas bort eftersom söndag, Herrens dag, aldrig är fastedag.

Jag tycker det är både kul och intressant att läsa och höra hur människor ser på fastan idag. En del som inte själva är kristna tänker att det måste handla om att avstå mat, kanske att äta bara på vissa tider så som muslimer gör under sin Ramadan. Andra har uttryckt att de ser det som att vi kristna skulle späka oss på alla möjliga sätt och gå omkring dystra och tänka "Korsfästelsen!!!" i en dryg månad.

Visst är fastan en tid för reflektion och insikter. Visst är fastan en tid när Kyrkoårets texter gräver lite djupare i vad det var Jesus faktiskt gjorde (vilket verkligen är allvarligt!). Men behöver tid för reflektion och insikter nödvändigtvis vara tråkigt och dystert?

Det har hänt otaliga gånger att jag fått höra jag är så allvarlig, närmast genomtråkig. Jag vågar påstå att man inte känner mig särskilt väl då i och för sig men visst - jag har ofta rätt svårt för samtal som inte alls tillåts djupna och handla om det viktiga i livet. Jag är urusel på att diskutera kändisar, mode, heminredning, tv-serier och liknande, det kan jag gott erkänna. Börjar du tala samhälle, politik, tro, hundfostran eller liknande kan du däremot få hejda mig för att skydda dina öron.

Av den bekännelsen kanske förstås att jag gillar fastan.

Men hur ska man då fasta idag?
Jag har läst lite här och där och naturligtvis sett alla de vanliga förslagen om inte äta godis, avstå sociala medier, ställa undan TV:n, inte flyga, bara äta vegetariskt och liknande. Lite nytt för i år, i alla fall för mig, är förslagen om klimatfasta, att tänka mer på hur man handlar, äta mer närodlat (kan ju betyda svensk-odlat "bara"), tänka på hur man reser o.s.v.

En del av det där gör jag redan normalt. Annat, som att stänga av sociala medier är inte lika aktuellt för just mig. (nej, skäl ges inte...) Jag lever så klimatsmart som jag har möjlighet till utan bil/körkort, köper i princip bara svensk frukt (utom när banan- eller apelsinsug sätter in), använder inte mycket ny plast, återvinner, handlar second hand och liknande.

Bilden och tanken med den har dock sin plats och anledning i detta inlägg...
Ett av mina favoritgarner ingår i kampanj just nu och normalt sett skulle jag förmodligen köpa till några omgångar sockor åtminstone. En kaffemugg sågs i en affär i sta'n nyligen, till väldigt överkomligt pris. Jag såg att mataffären annonserar extrapris på "bra-att-ha-i-frysen"-varor.

Men nej.

Jag var igår och lyssnade på ett panelsamtal kallat "Gud eller mammon?" och ställde en fråga om det att faktiskt vara nöjd och tacksam över det man har. Inte att inte sträva efter mer kunskap t.ex. men faktiskt vara lite nöjd att ha det man behöver och inte alltid sträva efter att köpa, köpa, köpa. Nu kan jag visserligen inte handla hur som oavsett fasta eller ej, vilket stör mig oerhört när det gäller böcker, garn då och då, en mugg som ser SÅ trevlig ut för kaffe. (Ja, den där muggen jagar mig, en verklig övning i avstående är det...) Men jag har helt klart det jag behöver.

Min fasta kommer att handla om tacksamhet att ha det jag behöver, när det gäller mat är frysen bra full - den ska ätas ur innan nytt köps, garner finns att plocka fram för sysselsättning - plocka ur hyllorna och köp inte mer, kaffemuggar lider jag ingen brist på heller - en kaffemugg mer ger icke lycka.

Jag tror att vi i den rika världen skulle må väldigt väl av att vara mer tacksamma. Givetvis ser också jag att det finns brister, i samhället i stort liksom i att enskilda personer (och rätt många numer) faktiskt inte har det de behöver, inte ens i Sverige. Jag saknar också en del sådant som andra ser som självklart (kan gnälla rätt rejält ibland) men mycket har jag ändå. Men jämfört med oerhört många i världen är många av oss väldigt rika.

Oavsett vad vi väljer att fasta ifrån, vad vi tänker kan ge mer tid för eftertanke, insikter, medvetenhet om Jesu gärning för oss alla så tänker jag att tacksamhet kan vara en grund, en start för fastetanken.

Kanske passar det också dig?

Allt gott!
Eva

Bönens hus

Måndag i Stilla veckan o i evangelierna berättas, bland annat, om hur Jesus renar eller rensar templet. 

O då är han ju lite besvärlig o smått obekväm igen då....

Jesus kommer in på tempelplatsen, kör iväg alla som sålde o köpte där, välter omkull borden för de som växlar pengar o de som säljer duvor. Han citerar profeterna Jesaja o Jeremia när han säger "Det är skrivet: 'Mitt hus ska kallas ett bönens hus.' Men ni har gjort det till ett rövarnäste.". (Själv citerar jag där Matteus, kapitel 21 vers 12-13.)

Det här har väl mer än en gång på teaterscener o i konst avbildats som att Jesus är fruktansvärt arg, att han går fram som en virvelvind där han kör ut folk. Kanske var det så, det är lätt att tänka sig Jesu förtvivlan särskilt om man läser om hans sorg över Jerusalem lite längre fram i samma evangelium, Matt. 23:37-39.

Jag läser nu i påskveckan (åter) Anders Sjöbergs bok "I korsets tecken - Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag). Den boken kan jag varmt rekommendera då den ger både teologisk reflektion över påskens drama men också t.ex. kulturell bakgrund, gammaltestamentlig belysning o annat.

I årets läsning av den boken ser jag en sak som jag inte reagerat på förut, att det att Jesus använder profeternas ord kan handla om att templet inte bara var till för judarna. Den här försäljningen o växlandet av pengar har tillåtits på hedningarnas (icke-judars) förgård, den plats där alla nationers folk hade rätt att vistas. I Jesaja 56:7 säger Gud "Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.". Men nu tar alltså försäljning o annat upp en del av den platsen. Det är visserligen fullt förståeligt - Jerusalems befolkning ökar under stora högtider när pilgrimer kommer från hela Israel o andra delar av världen från c:a 25.000 till uppåt 300.000. Många behöver både växla pengar o köpa offerdjur, det köps saker som man behöver hemma resten av året, handlarna behöver få möjlighet tjäna pengar. Det är alltså inte konstigt att handel tillåtits även bortom de marknadsgator som fanns kring tempelplatsen (man tror det kan ha varit världens största handelsplats på Jesu tid).

Men ändå - inne på tempelplatsen? Inne på den plats som Gud själv proklamerat som ett bönens hus? Det är inte så svårt att förstå Jesu förtvivlan o sorg.

Det är inte heller så svårt att förflytta detta till vår egen tid! 

Man behöver inte hårdra Jesu ord alls för att tolka dem som att kyrkan ska vara bönens hus den också. Guds hus där Gud - Fader, Son o Ande - alltid är i fokus o det vi kan/ska koncentrera oss på där. Men hur ser det ut i våra kyrkor idag?

Jag var i höstas i en kyrka där jag såg åtminstone 3 olika anslagstavlor där bl.a. församlingens aktiviteter annonserades. På samtliga fanns stora affischer om yoga, qi gong o mindfullness. Jag ska inte jämföra mig med Jesus men kan säga att det var rätt lätt att förstå hans känslor från dagens evangelietexter...

Vad gör vi i våra kyrkor idag? Är de "bönens hus för alla folk"? Vad släpper vi in från andra religioner o hur släpper vi in alla folk? (O då tänker jag inte bara nationaliteter utan även t.ex. social s.k. status.) Har vi idag, på nationell nivå o på församlingsnivå, en kyrka som om Jesus kommer på besök inte riskerar att bringa honom sorg o förtvivlan? Jag är inte säker alls på det.

Kanske skulle vi behöva fundera betydligt mer på om även våra församlingar lika väl som vi själva skulle behöva låta dem/oss rensas av Jesus?

Jag tror så.

Allt gott!

Eva

Gott Nytt År!

Om nu några läsare är kvar här, trots att det varit väldigt dåligt med uppdateringar ett tag, så tror jag ni känner igen det att jag önskar gott nytt år första advent. Det är ju nämligen då det nya kyrkoåret inleds.

Den som läst en del på min andra blogg kanske minns inlägg om att jag tycker det är ganska så fånigt med det vi vanligen kallar nyårslöften? Jag tror att de flesta sådana säkert är ärligt menade men ändå ofta avges i någon sorts övermod och överges senast i februari eller så. Inget fel med att lova/tänka och sedan misslyckas givetvis! Det måste man få göra. Men jag tycker ändå ofta det blir bra överdrivet.

Så då låter det väl alldeles tokigt att jag ser denna dag som starten på en sorts löfte...?

Jag har tidigare skrivit om det jag kallade "köpminimering" här, att jag skulle försöka tänka mig för lite extra innan jag köper de där sakerna som jag egentligen "bara vill ha" och inte egentligen behöver. Nu har jag läst en del intervjuer och så om människor som verkligen gjort så på mer allvar under ett år. Så jag ska göra ett försök tänker jag...

Vad jag förstår har de som lyckats bra haft ganska klara regler för vad som kan handlas eller ej. Det kan ju faktiskt inte gå till överdrift heller. Det finns saker man absolut behöver, även utanför kategorierna mat och förbrukning. Jag behöver t.ex. fler frottéstrumpor om jag bara hittar bra.

Men allt det andra? Det där man bara "vill" ha men som kanske t.o.m. bra snart hamnar undanlagt någonstans och glöms bort?

Och när det gäller mat... Sådana enkla saker som att kanske baka mer, både matbröd och kaffedito. Laga mat är inget jag är jätteintresserad av, men jag är faktiskt ganska bra på att göra storkok och stoppa i frys. (Bra för en ointresserad - bara att tina och värma...)

Varför göra så här då? Är det någon sorts "kristen nit" eller kyrkligt påfund? Nej, bara mitt alldeles egna påhitt! Fast visst ligger det en tanke bakom, om bortskämdhet kanske. Även den som inte har möjlighet att handla så väldigt mycket har det ju faktiskt bra i vår del av världen. (Och missförstå nu inte! Jag vet att det finns många som råkar illa ut i konjunkturer som råder nu. Men de finns också som gnäller när de inte kan åka precis dit de vill när de vill, byta bil när de vill, köpa så dyra kläder som de vill... )

Jag har i princip allting jag behöver! Men jag undrar ibland hur jag egentligen tänker kring det? Även om min ekonomi är närmast urusel o.s.v. så har jag det rent materiellt bra! I och för sig äger jag ingen laptop, ingen "smart" telefon, ingen riktig dunjacka för vintern eller så. Men jag överlever alldeles utmärkt ändå!

Jag skulle helt enkelt vilja inse det lite mer och faktiskt glädjas åt det jag har!

Om jag kommer att ångra mig? Det gör jag säkert... En liten "ventil" har jag lovat mig...: OM det skulle trilla in några pengar till jul (kan hända) eller till den "stora" födelsedagen om några månader så får de användas annorlunda, men de pengar som är så att säga egna ska detta gälla för.

Ja, det var ju också en text för första advent..... Men föresatser för ett nytt år ska väl komma just då så det passar kanske ändå...

Hoppas att ni haft en fin söndag, ni som kanske hittar hit. Och andra också förstås.

Allt gott!
Eva

Hjälparen kommer

"Hjälparen" - det är den Helige Ande det.

Svår att beskriva, tycker jag. Visserligen har jag en hel del egna erfarenheter av vad den i treenigheten som ofta kallas DHA kan göra ( "ställa till med" känns det som ibland ska erkännas...) men det är inte alltid sådant som ska eller kan berättas hur som helst... Kanske kommer en del exempel vid något tillfälle, men det måste funderas och ffa bes över först.

"Bes över"... Det är vad jag gör innan jag skriver alls här. Och då är det DHAs ledning och hjälp med orden jag ber om. Det har hänt betydligt fler gånger än en att jag tycker att jag får ut alldeles för lite av dagens texter för att skriva något eget. Det är "bara" Bibeltexternas ord eller de jag läst i krönikor inför helgen eller i den bok av Bo Brander och Göran Skytte som jag nämnt förut som surrar i huvudet. Så jag ber om DHAs ledning... Och så skriver jag! Kanske inte alltid så att jag blir helt nöjd, men ofta med en infallssvinkel som jag alls inte tänkt innan. (Det var t.ex. mycket tydligt när jag skrev om samarbete nyss.)

Och som jag uppfattat det är det just så den Helige Ande "arbetar". Han är sänd av Fadern för att hjälpa oss att förstå, för att hjälpa oss att ta till oss det vi läser i Bibeln och hör i goda predikningar. Och då är vi tillbaka i det där med samarbete som jag skrev om i förra inlägget.

Jag ser DHA som något av Guds "förlängda arm". Det är han som hjälper oss med orden i bön, kanske t.o.m. "översätter" våra böner så att Gud ska få fram det väsentliga när vi virrar iväg och mest pladdrar på ibland. Men det är också han som förklarar för oss vad Gud menar när våra hjärnor inte riktigt hänger med.

Det är också DHA som får oss att göra rätt mot varandra. Det där vi ofta kalla samvete - jag kallar det DHAs inverkan. När jag skyndar iväg och inte hjälper den äldre människan som kämpar med affärsdörr och rullator, men vänder och håller i dörren - då tror jag att det är DHA som hejdar mig och säger "Du har VISST tid!"

Det är helt "enkelt" den Helige Ande som visar på Gud och Jesus och på ett gott mänskligt liv!

(Naturligtvis kan mycket av det jag säger är hans påverkan hänvisas till just samvete/moral och liknande. Men jag har erfarenheter som inte riktigt stämmer med det. "Idiotiskt och förvirrat!" skulle många säga, vilket jag givetvis inte håller med om. Ska försöka förklara vid senare tillfälle.)

Han är en väldigt bra och viktig "förbindelselänk" mellan oss och Gud! En "tvåvägskanal" som gör mycket gott. En vi ska vara rädda om och lyssna till. Idag och nästa söndag, pingstdagen, uppmärksammas han lite extra. Det gläder mig mycket, för det är han sannerligen värd - den Helige Ande, hjälparen!

Allt gott!
Eva