tisdag 16 april 2019

5:e budet - "Du skall inte döda!"


(Tanke: Att "dra ihop mörka moln" i någons liv kan döda på sitt sätt.)


... men "döda" själsligt - lite får väl folk tåla ändå?

Jag hörde nyligen en diskussion om hur Jesus inte alls avfärdar Gamla Testamentets bud så som en del ibland verkar vilja hävda. Då talades bl.a. om att många säkert och glatt säger att "Jag har då i alla fall inte varit otrogen och jag har definitivt inte dödat någon!" och så känner man sig "säker". I alla fall tills man läser Jesu ord om att bara man ser på en annan människa än sin lagvigda med åtrå så har man begått otrohet i sitt hjärta, och det är illa nog. En bra påminnelse till oss alla om hur allvarligt Gud ser på saker, oavsett vi har någon att vara ju otrogen mot eller ej.

Det där med "Jag har i alla fall aldrig dödat någon!" har jag funderat på då och då under många år. Jag tror, känner mig faktiskt rätt säker på, att de allra flesta av oss visst har gjort det. Inte fysiskt givetvis men psykiskt. Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig varit med i en mobb på något enda sätt, om inte annat så som tysta betraktare när någon råkat illa ut?

Nu ska jag erkänna en rätt ful sida/åsikt hos mig själv - jag är emot dösstraff delvis med ledning av detta. Dels tycker jag då att vi inte ska döda (om inte annat så för risken att vi faktiskt avrättar fel person, det har ju hänt och går inte att reparera), dels för att jag tänker att ett riktigt livstidsstraff är värre för den skyldige.

I det med dödsstraff gör jag en i vissas mening kanske lite underlig jämförelse med den som blivit mördad. Båda mister möjligheten leva klart sitt liv till den tid Gud bestämt annars men det är inte det jag tänker på. Att förlora någon som blir mördad ger ju familj, vänner och andra omkring livslånga sår, en typ av straff, att en nära anhörig, vän, liknande avrättas ser jag också till stor del som ett straff för de nära i tanke att den som dött inte längre lider och får ta konsekvenserna av sitt handlande.

Naturligtvis blir jag också väldigt berörd när jag läser eller hör om t.ex. en kvinna som blivit mördad efter en våldtäkt, men... Jag kan faktiskt också tänka att hon slapp leva med konsekvenserna, hur gärna jag än velat att hon skulle fått leva.

Vi pratar mycket om mobbning mot barn och vuxna, vi talar om offer för sexbrott, för rån, för traffiking för olika ändamål, offer för misshandel i nära relationer, för pedofili och en väldig massa andra offer men jag undrar om vi någonsin, ens i kristna kretsar, talar om detta som brott mot det 5:e budet?

Det är givetvis fullkomligt vidrigt att beröva någon livet rent fysiskt, att inte tillåta en mäniska att leva klart sitt liv, men jag tycker det är lika vidrigt, ibland värre, att mörda någon psykiskt. En del lyckas "komma igen" men långt ifrån alla och de flesta med oerhört många jobbiga stunder på vägen. Sår i själen är väldigt mycket svårare att läka än rent fysiska sår.

Jag tror att detta är något vi alla, och kanske framför allt vi i kristna sammanhang, måste tala om med ett mycket större och djupare allvar än vi gör idag. Särskilt i kristna sammanhang är min erfarenhet det blir "fint tal" om att älska varandra och vara allmänt snälla men sällan särskilt djupa samtal om det. Jag tror att vi måste någa tala om att man kan mörda en medmänniska på så många fler sätt än genom dödligt, fysiskt, våld. Om inte annat så i den "kultur" som ofta råder på sociala medier.

Vad klickar du egentligen "gilla" på? Jag gör fel där men vågar säga jag i alla fall försöker tänka mig för. Se'n drar mitt häftiga humör, min korta stubin och för tillfället mitt eget mående iväg mig ibland, men jag försöker ändå tänka ett steg till.

Jag hoppas naturligtvis fler vill se en lite bredare bild kring "Du skall inte döda!".

Allt gott!
Eva


lördag 6 april 2019

De kärleksfullt kärlekslösa


(Tanke: Växten heter kärleksört, just här är de isiga/frostiga.)


Jag vågar säga att vi alla har stött på de här människorna, vare sig vi lever som kristna eller inte. Idag är de ju så väldigt vanliga, så vanliga att det väl snarast är de som är normen t.o.m.

De där som så ofta och ihärdigt talar om att vara kärleksfull mot alla, snäll mot alla, god mot alla.

Men är de det?
Jag svarar nej, ett klart nej.

Det här är människor som gärna och ofta talar om allas lika värde, allas rätt att göra, tänka, tycka och tro efter eget tycke och smak. Det är människor som faktiskt rätt ofta berömmer sig av sin fantastiska kärlek till allt och alla, sin givmildhet, sin öppenhet för alla och allt.

Men...

Det finns ett stort "MEN..." där.
Ett "men" som handlar om att de med "alla" egentligen menar "alla som gör, tänker, tycker och tror som jag". För att säga det med en beteckning som jag egentligen djupt ogillar så handlar det ofta om att man måste vara rätt "PK" för att omfattas av de här människornas kärleksfullhet.

Att det här förekommer i så stor omfattning i det som i kristna sammanhang talas om som "världen", i sekulära sammanhang är kanske en sak. (Kanske....) Tyvärr är det ju då så att det förekommer i stor, alldeles väldigt mycket för stor, omfattning även i kristna sammanhang.

Jag vet inte hur många gånger jag hört mäniskor tala sig rejält varma om att "gå i Jesu fotspår", "ta rygg på Jesus", "leva efter Jesu exempel" och liknande och det sedan visat sig att just de personerna är beredda att göra oerhört mycket allt annat än kärleksfullt mot andra, även (och kanske framför allt) mot kristna syskon. De talar gärna om hur "Gud är kärlek!" men verkar då tänka sig dels att Gud därmed aldrig skulle säga nej till något enda (vilket kan vara mycket kärlekslöst) dels att den kärleken gäller endast de som gör, tänker, tycker och tror som de själva. (Jag får en känsla av det där en del inom new age kan tala om och andra raljera över, att någon sett "ljuuuuuuuuuset" eller ej.)

På ett sätt smyger sig en viss beundran in hos mig. De är fantastiskt bra på att bara höra och läsa det de vill höra och läsa dessa människor! Jag undrar om inte hela min ekonomi vore löst och perfekt om jag fått säg en tjuga för var gång jag hört någon citera Johannes evangelium kap. 8 vers 11 där Jesus säger till kvinnan som riskerat att stenas för äktenskapsbrott "Inte heller jag dömer dig. Gå..." Där stannar de kärleksfullt kärlekslösa för slutet på den meningen lyder "...och synda inte mer". Tas det med så försvinner ju möjligheten att hävda att Jesus "bara är kärlek och aldrig krävande". Då faller hela deras resonemang, hela deras kärleksfullhet.

Tyvärr har vi då också en rätt stor skara som är ärligt kärleksfulla men då på sådant sätt att de inte kan, vill,vågar säga ifrån till dessa som inte bara förvränger Guds ord utan dessutom tillåter sig rent kärlekslösa, för att inte säga orena och rent elaka, behandlingar av de som inte gör, tänker, tycker och tror precis i deras smak.

Är det några som idag ska kallas hycklare precis som Jesus kallade en del så så är det dessa kärleksfullt kärlekslösa.

Kan man då känna igen dem och kanske skydda sig och andra? Jag muttrar en hel del nu över att jag inte insåg en del tidigare, det hade kanske kunnat skydda både mig själv och andra från de djupa sår vi har idag, en del sedan länge andra med färska sår. Idag är jag helt säker på att en insikt i alla fall stämmer: De som talar mest, högst och villigast om att följa Jesu kärleksväg, att "Gud är bara kärlek" och liknande det är de minst kärleksfulla när det kommer till den berömda kritan. Tyvärr, men så är det. (Undantag då givetvis präster, pastorer och andra som predikar/undervisar om kristen tro!)

Dessa kärleksfullt kärlekslösa är i min mening det farligaste vi har. I sin egoism, för det är det, drar de sig inte för att behandla andra med en orenhet som går helt på tvärs med Guds ord i Bibeln. De kan trampa ner folk lite "till höger och vänster" för egen vinning, popularitet, "berömmelse". OM någon skulle våga säga emot eller faktiskt kritisera vad de gör då kommer det gärna små tal om hur vi måste förlåta varandra och leva enligt Kristi bud om kärlek till alla. DÅ duger det men att de själva inte visat den kärleken ochförlåtelsen...?

Jag dundrar en del ja. Helt med flit för detta är så förskräckligt, förfärligt, orent och väldigt, väldigt kärlekslöst.

Lösning?
Jag vet inte men låt oss be för att dessa kärleksfullt kärlekslösa ska få känna den äkta kärleken i Jesu efterföljd. Det är de värda, på precis samma sätt som vi alla.

Allt gott!
Eva

torsdag 4 april 2019

Hallå Gud...




... kan vi ta ett litet snack kanske?

Eller....
Just nu känns det ju faktiskt som om mitt "snack", mina böner hamnar direkt i papperskorgen, utan att ens passera skräpposten. Eller vidarbefordras de direkt till "lilla änglaskaran" för att de ska ha något att skratta åt kanske? Men jag gör väl ett försök till då.

Du vet att jag, egentligen, är helt med på det där "Ske Din vilja..." men... Hur har du egentligen tänkt jag ska se på det när Du så väldigt klart låter saker ske som faktiskt går rakt emot Ditt ord? Och jo, jag vet - det sägs stup i kvarten det där med att vi människor inte förstår, inte kan förstå, Dina planer men att allt alltid är till vårt bästa. Det må gälla andra då tänker jag, mitt bästa är det definitivt inte frågan om.

"Jodå - med tiden! Om inte annat så i evigheten!" säger de som har allt redan här och nu, inte har andra problem än vad de ska äta till middag eller möjligen en tjurig tonårings humörsvängningar att tas med. De där som aldrig upplevt mobbning, vare sig som barn eller vuxen, otrygghet, sjukdom, ekonomiska problem o.s.v.

Gnällig är jag, det vet jag, gnällig och sur och tjurig och bara så så såååååå trött och ledsen. Den här gången ger jag upp Gud, jag har inget hopp kvar. Den här gången har Du faktiskt fel i Din bedömning av vad jag klarar.

Hur har Du tänkt Dig jag ska orka ta mer "fight"? Hur ska jag orka när ingenting hjälper, ingen bryr sig om vad jag eller andra säger, när alla fina ord om samlevnad, samverkan, gemenskap visat sig vara falska så många gånger, när elakheterna bara fortsätter?

Den här gången orkar jag inte Gud!

Du har gjort mig hemlös vad gäller församling. Du tar ifrån mig den enda trygghet jag haft. Du av alla vet ju att jag inte tänker, inte orkar, börja om igen. Du vet hur svårt jag har med tillit så Du vet också att jag inte tänker börja om i den delen heller.

Du vet att jag tror på Ditt ord, rent intellektuellt, men hur tänker Du att jag ska kunna lita på Dig när Du tillåter att människor agerar rakt på tvärs mot de orden och Du inget gör? Tänker göra med tiden"? "Guds vägar är outgrundliga"? Jodå, jag har hört det där men det hjälper inte.

Min enda slutsats blir att det är mitt fel att jag har det så här. Jag kan visst tro på att Du älskar även mig men jag tror inte Du tycker om mig. Och det förstår jag med tanke på hur mitt liv sett ut.

Så hallå Gud - nu får Du faktiskt sluta gömma Dig och börja svara i all fall lite. För nu har jag ingen ork kvar, inget hopp, ingen glädje, ingen lust.

Eva