Hallå Gud...

... kan vi ta ett litet snack kanske?

Eller....
Just nu känns det ju faktiskt som om mitt "snack", mina böner hamnar direkt i papperskorgen, utan att ens passera skräpposten. Eller vidarbefordras de direkt till "lilla änglaskaran" för att de ska ha något att skratta åt kanske? Men jag gör väl ett försök till då.

Du vet att jag, egentligen, är helt med på det där "Ske Din vilja..." men... Hur har du egentligen tänkt jag ska se på det när Du så väldigt klart låter saker ske som faktiskt går rakt emot Ditt ord? Och jo, jag vet - det sägs stup i kvarten det där med att vi människor inte förstår, inte kan förstå, Dina planer men att allt alltid är till vårt bästa. Det må gälla andra då tänker jag, mitt bästa är det definitivt inte frågan om.

"Jodå - med tiden! Om inte annat så i evigheten!" säger de som har allt redan här och nu, inte har andra problem än vad de ska äta till middag eller möjligen en tjurig tonårings humörsvängningar att tas med. De där som aldrig upplevt mobbning, vare sig som barn eller vuxen, otrygghet, sjukdom, ekonomiska problem o.s.v.

Gnällig är jag, det vet jag, gnällig och sur och tjurig och bara så så såååååå trött och ledsen. Den här gången ger jag upp Gud, jag har inget hopp kvar. Den här gången har Du faktiskt fel i Din bedömning av vad jag klarar.

Hur har Du tänkt Dig jag ska orka ta mer "fight"? Hur ska jag orka när ingenting hjälper, ingen bryr sig om vad jag eller andra säger, när alla fina ord om samlevnad, samverkan, gemenskap visat sig vara falska så många gånger, när elakheterna bara fortsätter?

Den här gången orkar jag inte Gud!

Du har gjort mig hemlös vad gäller församling. Du tar ifrån mig den enda trygghet jag haft. Du av alla vet ju att jag inte tänker, inte orkar, börja om igen. Du vet hur svårt jag har med tillit så Du vet också att jag inte tänker börja om i den delen heller.

Du vet att jag tror på Ditt ord, rent intellektuellt, men hur tänker Du att jag ska kunna lita på Dig när Du tillåter att människor agerar rakt på tvärs mot de orden och Du inget gör? Tänker göra med tiden"? "Guds vägar är outgrundliga"? Jodå, jag har hört det där men det hjälper inte.

Min enda slutsats blir att det är mitt fel att jag har det så här. Jag kan visst tro på att Du älskar även mig men jag tror inte Du tycker om mig. Och det förstår jag med tanke på hur mitt liv sett ut.

Så hallå Gud - nu får Du faktiskt sluta gömma Dig och börja svara i all fall lite. För nu har jag ingen ork kvar, inget hopp, ingen glädje, ingen lust.

Eva