Förlåta igen och igen och...

... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

"Se'n då?"

Jag har på senare tid funderat på det med helgelse. Ni vet - det där som det talas om en hel del i ffa Pauli brev, epistlarna, att "låta sig helgas", "att bli helig".

Om jag skulle försöka förklara det för någon ny i tron eller annars nyfiken skulle jag nog säga att helgelse är fortsättningen efter frälsningen, efter att ha kommit till tro, efter att ha tackat ja till Jesu inbjudan att följa honom.

För mig har det kanske sett lite annorlunda ut dock, jag har inte upplevt det "frälsningsögonblick" som många talar om i de kristna sammanhang jag känner mig hemma i numer. Jag tror att jag har skrivit om det tidigare, att jag känner det som att jag mer eller mindre är född med tron. (Jag tror för övrigt att vi alla är födda med ett frö till tro.) Jag minns inga aftonböner hemma eller så men jag gick i söndagsskola, har en del kristna/bibliska barnböcker kvar o.s.v.

Jag skrev nog också i det sammanhanget att det är bra underligt att jag är troende överhuvudtaget....

Jag är sällsynt envis med "Kan själv!", "Vet själv!" och liknande - och så går jag med på att mer eller mindre "styras" av Gud? Bara det är för mig ett bevis på att tron är riktig, att Gud finns.....

Det här med att tron funnits med hela livet (även om jag inte alls alltid levt så....) har ställt till det lite i min hjärna när det gäller helgelsen....

I perioder under åren sedan jag hamnade i S:ta Clara har jag märkt att olika saker liksom "tagits ifrån mig" och tappat sin betydelse hur viktiga de än kunnat kännas innan. Ofta har det varit sådant som jag lagt rätt (för...) mycket tid på fast det egentligen, om jag tänker efter, inte ger ett enda dugg i retur. (Jag ska kanske påpeka att det inte är sådant som kan hänföras till mognad, att bli äldre eller liknande.) Nu när jag har hamnat i en ny församling, Betlehemskyrkan i Stockholm, märker jag ytterligare en "våg" av helgelse och har denna gång försökt läsa mig till lite mer ledning för mer förståelse.

Ett starkt minne är nog ändå det som gett mig mest hjälp. En kväll i S:ta Clara när en engelsk pastor talade i samband med en mässa (och skivrelease faktiskt!) där jag fick ett klart möte med Helig Ande. Det är just efter det mötet som mycket skett, i alla fall som jag varit medveten om att det skett.

När jag började tänka mer på detta nu så kom jag också ihåg frågan som jag hört ibland, just den från rubriken: "Se'n då?". Jag har hört den frågan ställas av människor som kommit nya t.ex. till Klara med meningen ungefär "Vad gör jag nu då? Vad gör man som kristen?"

Idag skulle jag vilja svara: "Nästan ingenting! Du ska nästan vara försiktig med att göra för mycket snarare.".

Något som det då och då talas om är ju att många kristna nästan "vänder ut och in på sig" i sina strävanden efter att vara "tillräckligt kristna" och det tror jag inte bara är rent livsfarligt (utbrändhet är icke roligt....) utan också väldigt fel.

Självklart "kräver" det kristna livet en del! Som kristen är du faktiskt förpliktigad t.ex. att försöka se alla människor som Guds älskade skapelser och behandla dem därefter. Du kan inte göra sådant som att gå från gudstjänsten och spotta på tiggaren vid t-banan, för att ta ett exempel. Att ha den smått berömda bokstavsraden WWJD - what would Jesus do - i bakhuvudet är ingen dum idé. (Om jag alltid lever upp till det? Jag läser allt gärna med i syndabekännelsen jag med kan jag avslöja....)

Men - och det tror jag är ett viktigt men - det allra viktigaste du kan göra är att vara öppen för Guds/Helig Andes göranden i ditt liv! Att be något i stil med "Hjälp mig Herre att bli förvandlad av Dig!".

Jag tror att Svenska Kyrkan (om än inte EFS där jag är medlem) talar för lite om Helig Ande! Jag tror att många som kommer till tro också mer eller mindre riskerar att komma UR tro för att de får för lite ledning till växande i tron. Att man ibland är så glad över en ny medlem, en ny gudstjänstbesökare att man till viss del tappar det att den nye behöver hjälp också att växa. Alpha-kurser finns på många ställen men inte överallt t.ex.

Helgelse är underbart! Jag har mött människor som svurit som värsta hamnsjåare men slutat med det som om någon knäppt med fingrarna. Jag har mött människor som behandlat sina nära och, faktiskt, kära fruktansvärt illa men som upphört med det lika fort. (Och sedan fått arbeta för nytt förtroende givetvis.)

Jag tror att vi behöver tala mer om helgelse helt enkelt.

Allt gott!
Eva