fredag 27 september 2019

Svensk hederskultur - visst finns den.


(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)


Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...

Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?

Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.

Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.

Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...

Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?

Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.

Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".

Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.

Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.

Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?

Bara en tanke.

Allt gott!
Eva


tisdag 17 september 2019

Guds helighet - rättvisa


(Tanke? Ingen särskilt djup eller så. Dock - den uppmärksamme ser ett kors och jag kan då och då fascineras över sådana små påminnelser som naturen kan ge. Lite med en glimt kanske.)


Ja det här blir lite en fortsättning på det om hur vi förmänskligar och därmed förminskar Gud. (Är det något jag kan känna verkligen är "helgerån" så är det nog det.) Det finns ju väldigt mycket att säga om det tänker jag. Det är något jag ofta funderar kring, kanske än mer nu ett tag då jag varit lite oense med Gud om en del. Vad är mina egoistiska tankar och hur hanterar jag Guds vilja? Den där som jag dagligen ber ska ske... Hur äkta är den bönen för mig egentligen? Låter jag Gud vara Gud? Låter vi Gud vara Gud?

De frågorna dyker väl oftast upp i samband med diskussioner om synd, förlåtelse och det där med om alla kommer till himlen. (Jag tänker väl kring evigheten mer - en ny jord under nya himlar, men "himlen" är kanske det uttryck som används så jag gör det mest här.)

Många hävdar i sådana diskussioner att alla säkert kommer till himlen för Gud är ju rättvis och vill att alla ska komma till Honom. Vid det uttalandet, som är mycket vanligt, brukar jag få någon sorts konstig hicka... Ja - Gud är rättvis! Ja - Gud vill att alla ska komma till Honom! Men - då måste vi kanske diskutera vad rättvisa faktiskt är.

Gud är rättvis, så är det, men rättvisa innebär ju faktiskt inte att alla får allt oavsett vad de gör. Gud har, genom Jesus, gett alla människor chansen att komma till Honom, det är rättvist men skulle det verkligen vara rättvist att den som avvisat Gud i detta livet behandlas på samma sätt som den som varit Gud trofast? Väldigt få människor skulle tycka att liknande vore rättvist i världsliga sammanhang.

"Men Gud är ju större! Gud är så mycket mer än vi kan förstå!"
Ja så är det givetvis men de där orden blir lite lustiga nästan. Man hävdar sådant men vill samtidigt inte acceptera annat, som det att Gud är helt rättvis och därmed "lönar" människor i enlighet med den rättvisan.

"Med Gud är bara kärlek! Han kan inte utelämna någon för Han älskar oss alla!"
Det är, i stort, också sant. Man missar dock en del där, särskilt när man talar om att Gud skulle vara "bara kärlek". Vad är då kärlek? Är det verkligen att aldrig säga nej? Så verkar många resonera idag, i alla fall så länge de själva inte känner behov av att säga nej, men är det så?

Just när det gäller det med att Gud med någon sorts automatik skulle släppa in alla i himlen/evigheten har jag ibland känt mig smått elak men andå frågat vad personen som hävdar det tänker om Hitler? Stalin? PolPot? Pedofiler? Våldtäktsmän? De som rånar äldre? Protesterna brukar bli ganska högljudda och jag har blivit kallad både det ena och andra...

Men varför skulle då Guds "rättvisa" inte gälla dem?
"Jo för DE har ju gjort så förfärliga saker!Vi har inte mördat någon eller så! Vi andra/vanliga är ju bra nog, vi gör vad vi kan för att leva goda liv! "

(Där har jag några gånger undrat om personen är alldeles säker på att aldrig på minsta sätt deltagit i mobbning t.ex. Mobbning dödar oftast inte fysiskt men kan väldigt ofta göra så om man ser till det psykiska. Då blir jag kallad saker igen...)

Nu är vi då inne på synd och det ska man ju egentligen inte tala om för då blir människor så nedslagna men.... Gud talar om synd. Bibeln återkommer ständigt till synd. Den som väl är svårast att själv avhjälpa är synden att vi människor vänt oss ifrån Gud. Varför skulle då de som helt medvetet vänder sig ifrån Gud, avfärdar Honom och inte vill tro (som det står i Bibeln någonstans, om vilja till tro, vilja att följa den kallelse Gud ger) tas emot på samma sätt som de som säger ja till Gud och försöker följa i Jesu spår? Vad vore det för rättvisa?

Gud är rättvis.
Gud är så rättvis att Han ger alla chansen att följa Honom.
Gud är också kärlek.
Gud är så kärleksfull att Han inte tvingar någon (ja ja - jag tänker också på t.ex. Jona...). Varför skulle Han då tvinga med någon som avvisar Honom in i himlen/evigheten?
Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på!
OM jag själv en dag står inför Gud i evigheten, på en ny jord under nya himlar, kanske t.o.m. jag förstår.

Allt gott!
Eva

lördag 14 september 2019

Förmänskliga och därmed förminska


(Tanke: Himlen - hittar vi Gud där någonstans, om vi bara letar tillräckligt? Vad har en metafor som "himlen" gjort med vårt sätt att tänka om Gud?)


Jag funderar då och då kring det här med vår vana och vilja att förmänskliga Gud och hur jag tror det ställer till en hel del för många faktiskt, även för mig. Funderingarna går då också mer specifikt kring hur det ställer till det idag jämfört med förr i den kristna historien.

Tänk på det med "Gud i himlen" t.ex. - fram till för sisådär 60-70-80 år sedan var det en alldeles utmärkt metafor. Himlen/rymden var något vi visste bra lite om. Rymdfärder för människor eller ens att sända upp obemannade satelliter var något forskare höll på med men bra utopiskt för gemene man. Att Gud, den outgrundlige, skulle finnas i "himlen" tedde sig nog för många rätt självklart och det gav också en bild av Gud som annorlunda, som utanför vår värld (men ändå i).

Idag är det ju väldigt annorlunda. Många av oss som lever idag använder satelliter för det vi gör dagligen. Vi har sett att människan kan vandra på månen. Det talas om resor till Mars och nya planeter upptäcks. Himlen har blivit väldigt mycket mindre av ett mysterium trots att vi kanske vet rätt lite egentligen.

Vad gör det med vår bild av Gud?

Jag undrar om inte det, tillsammans med annat givetvis, påverkar vår bild av Gud en hel del, och då kanske framför allt vår bild av Gud som helig, något annat, annorlunda och väsensskilt från oss.

I våras hade jag glädjen att få skriva en artikel för Kyrka och Folk om bristen på förlåtelse i dagens samhälle och då kretsade tankarna mycket kring det om hur vi ser på Guds helighet, hur vi förmänskligar Gud och lägger våra egna tankar och beteenden på Honom. Just det märks ju kanske extra väl just när det handlar om förlåtelse (och då också synd).

Jag vet inte hur ofta jag läst kommentarer typ "Men DET kan ju Gud aldrig förlåta heller! Det är ju oförlåtligt!" som har följts av en diskussion där vissa sagt att det kan Han visst medan andra (ofta en majoritet) hävdar motsatsen. Mycket klart syns då hur vi (jag är inte oskyldig där givetvis) förmänskligar Gud. Vi tänker att eftersom vi människor inte kan (vill....) förlåta så kan säkert inte Gud det heller. Mindre brott - ok, det kan ju gå men stora som barnamord, pedofili, djursmisshandel - näe, aldrig!

Jag har också sett argumentet att vi kristna ju kallas heliga och vi är dessutom skapade till Guds avbild så då måste ju Gud vara och tänka som vi. Då tycker jag att man missar, minst, två saker: För det första är Gud DEN helige - grunden/ursprunget för det som är heligt, den som anger vad som är heligt. För det andra - ja, vi kristna kallas heliga men man måste då ha i minnet vad som menas med helig, nämligen att vara avskild från något.

Gud är helig i bemärkelsen avskild från allt annat, väsensskild, "bortom" allt annat. Vi kristna är heliga i bemärkelsen avskilda från "världen". Vi är skapade till Guds avbilder (det är ALLA människor, kristna eller ej!) men vi lever ju inte så. Ingen av oss lever fullt ut som det vi är skapade till att vara, det är konsekvensen av syndafallet där människan första gången vände sig ifrån Gud.

När vi förmänskligar Gud tar vi bort mycket av Hans helighet. Vi gör Gud (och väl framför allt Jesus) till en kompis lite som vilken som helst. Visst kan man vara vän med Gud men om man då förmänskligar och därmed förminskar Honom så hamnar man väldigt snett.

Jag tror att det skulle behöva predikas mer om Guds helighet på många ställen. Jag tror att vi missar mycket om vi ser Gud för mycket som kompis. Gud är nära oss, så är det. Gud vill vara nära oss. Gud möter oss om vi vänder oss mot Honom. Men vi får aldrig glömma att Gud är helig, värd allt vårt lov, all vår beundran, all vår fruktan. (Tänk då på att gudsfruktan inte innebär du ska vara rädd för Gud! Det handlar bara om att respektera Honom för den Han är.)

Jag tror att många av oss skulle behöva fundera mer kring hur vi förmänskligar Gud och därmed riskerar att förminska Honom.

Allt gott!
Eva


måndag 2 september 2019

Hur ska de klara evigheten har de tänkt?




Rubriken är en fundering som kretsat i min hjärna rätt länge och det handlar om de som, mer eller mindre medvetet, faktiskt delar in kristenhet och egen församling i lite "finare" och andra.

Jag har skrivit om det här förut om hur dåliga vi är på att faktiskt se alla som Guds skapelser, alla som lika värda vår uppmärksamhet och omsorg, alla som lika viktiga tala med och se till inte blir "ensamma i gemenskap" på det sätt som alltför ofta sker i alltför många församlingar. (jag känner en, säger EN, församling där det är lite mindre vanligt åtminstone. Då tänker jag något större församlingar, i alla fall över säg 20-30 medlemmar.)

Mina funderingar just nu handlar mest om hur alla dessa som faktiskt värdesätter andra efter hur länge de varit med i viss församling/visst samfund (vara 3-4 generationen verkar ofta nödvändigt), vilken s.k. socioekonomisk status som innehas, vilket civilstånd o.s.v. tänker sig evigheten?

("Himlen" är ju en sak, det vi lovats är evigt liv på en ny jord, under nya himlar.)

I den predikan jag hörde igår (över veckans evangelietext Matt.21:28-31) talades om detta att Jesus säger "Tullindrivare och horor ska komma före er till himlen!" och då undrar jag igen - hur tänker ni som inte umgås med alla i församling, inte ens gör fikasällskap om ni ser det är "fel" person som sitter ensam - tänker ni att i himlen/evigheten ska alla skillnader vara utraderade så ni slipper fundera på saken? Tänker ni att då är alla lika så då spelar det ingen roll?

Men hur ska ni svara om Gud, innan ni släpps in, frågar hur ni har behandlat "tullindrivare och horor", missbrukare och mördare eller bara den som inte har samma sociala status och ekonomiska sits.....?

Nyligen lyssnade jag på Sebastians Stakset från Europakonferensen i år (Livets Ord) . En helt fantastisk predikan, inte minst om det med hur olika vi kan vara, personligen men också vad gäller livserfarenheter, status o.s.v. men hur vi måste minnas att även den som inte är som jag/vi kan vara minst lika använd av Gud, känna Gud minst (MINST!) lika väl.

Det jag särksilt tänker på nu är det Sebastian berättar om sitt möte med en äldre djupt alkoholiserad man vid T-banan i Stockholm. Sebastian ger mannen en slant och tänker han ska be för honom. Helt "rent", i tanke den äldre nog inte känner Gud där han är fast i missbruket, men han säger själv att visst ligger också fördom bakom.

Då säger den äldre mannen: "Men nå - det är väl jag som ska be för dig?" och så blir det.

(Sebastian berättar om flera sådana "örfilar från helig Ande". Med stor humor och ödmjukhet. Lyssna på hela predikan, den är mycket väl värd tiden!)

Vi är alla fyllda av fördomar, jag också givetvis, men vi måste särskilt i församling/kristna sammanhang medvetet arbeta mot dem! Vi måste vilja arbeta mot dem och inte bara, som flera jag hört senaste tiden när jag själv drabbats av och brottats med just detta om hur social olikhet ger olika status i församling fått höra, säga att "Jo, men det är ju rätt naturligt man umgås med de som är en själv mest lika i annat." och se'n egentligen inte bry sig så mycket mer, inte på allvar bry sig om att den attityden stänger en del ute. Det är liksom bra som det är, JAG/VI har ju umgänge - nog så! (Så känns det i alla fall för mig och andra när vi får de svaren.)

Vad ska ni säga till Gud på Domens dag, ni som agerar så här? Hur har ni tänkt er evigheten? Tänker ni på något sätt att där hamnar "per automatik" alla vid samma bord för Gud har suddat ut alla skillnader? Är alla lika så har ni ju inte problemet liksom.

Vi kommer alla att ha en hel del att svara på den där dagen när vi står inför Gud. Jag tror att många av oss åtminstone då och då funderar kring, kanske studsar lite och tänker "OUPS! Vad ska Gud säga om det?". (Predikan igår innehöll också mycket god undervisning om kristet samvete, det som förr kallades syndanöd. Roseniuskyrkan lägger ut sina preikningar här. )

Men jag undrar.... Jag undrar om inte just det här att inte ens se sina kristna syskon som lika värda, lika värda fika med efter gudstjänst o.s.v., kommer att bli lite extra svårförklarligt...

"Jag säger er - tullindrivare och horor ska komma före er..."

Allt goo!
Eva