Ja ni vet, de där "flesta" som antas vara, tycka, tro och handla som "vanligt folk", vara som "folk är mest". Det där som i och för sig ofta är sant (måna av oss människor är rätt lika varandra i grunden) men som numer dels har blivit en fålla som du måste passa in i dels ställer till det väldigt illa för många. Ställer till det för många som då också får mycket svårare få hjälp om det behövs eller bara bli accepterade som de är om det är det som är aktuellt.
De där udda som många idag verkar tänka bara ska "rätta in sig i ledet" och har oerhört svårt att ha minsta förståelse för. Jag tänkte skriva lite om dem. Eller om oss egentligen för jag hör sannerligen till den där gruppen som ofta inte passar in och har så gjort väldigt länge.
Det här med "men de flesta..." kan synas t.ex. i debatter om socialpolitik. Jag såg nyligen någon diskussion där flera skrev att en viss grupp (ej invandrare...) mest bara behövde "ta sig i kragen och ta eget ansvar". Någon replikerade att alla kanske inte kan göra det på samma sätt, beroende av personlighet/personliga förutsättningar, vad man bär med sig o.s.v. Svaret kom direkt "Men det finns massor av folk som har det jobbigt men de flesta klarar sig utan den här hjälpen!" (har för mig personen skrev i princip "det där daddandet och mjäkandet" t.o.m.)
Egentligen är det här rätt fascinerande. Vi lever i ett samhälle där individen, individualism och individens fulla ansvar över sitt eget liv ofta framhålls som det "allena saliggörande". Samtidigt har vi ett samhälle där gruppen och tillhörigheten premieras från samma politiksa håll. Jag förstår att det kan gå snett när det ofta sänds så motsägande signaler.
Att vi räknas som ett kollektiv är i och för sig inte konstigt. Man kan inte stifta lagar eller skapa regler efter varenda människas speciella situation, mycket måste vara mer generellt. Men då måste det också finnas utrymme för en del undantag av den enkla anledningen att alla trots allt inte är som "de flesta", på olika sätt och inom olika områden.
Jag får ta mig själv som exempel: Jag har flera gånger under livet behövt hjälp ekonomiskt av socialen. (Jag vet det anses "skämmigt" att tala om men jag önskar också att det kunde sägas utan minsta skam. Dock tvekade jag innan jag skrev här, men det är ändå bara fakta.) Det har inte varit enkelt, ffa för att jag inte kan stoppas i något fack där "de flesta" soc.bidragstagare kan stuvas in. Jag är inte missbrukare, inte ensamstående mamma, har inte utsatts för incest, mina föräldrar varken söp eller betedde sig illa på andra sätt. "VAR ska vi stoppa dig?" ungefär. (En soc.sekreterare med lång yrkesvana höll och skrattade med mig om detta.)
Arbetsförmedlingen samma sak. "Men du som ändå inte verkar helt dum i huvudet - varför har du inte skaffat dig utbildning?". Hade jag väldigt gärna gjort men när jag efter mobbning i grundskolan jobbat några år och sedan ville läsa in via KomVux fick jag ta fullt studielån för eftersom jag inte hade barn (ensam då) gick det inte att få mer än minimum i bidrag. Jag insåg att jag aldrig skulle få arbete med tillräcklig lön för att betala lånenefter bara gymnasieutbildning och hoppade av. "Jaha... Och så har du problem med kroppen... Jag vet inte alls var jag ska stoppa in dig ju!". (Jag hoppade av Arbetsförmedlingen också...)
Försäkringskassan.... Det är verkligen något extra det! När jag senast hade närmare kontakt med dem var det verkligen så att man måste kunna stoppas i fack för att få någon som helst respekt och hjälp. Kan fortfarande le när jag tänker på handläggares min när läkare talade om att jag har psoriasisartrit och inte vanlig reumatism...)
Nu är det här mina personliga erfarenheter väldigt kort men vi är många. Vi är många som inte passar in i det här med "de flesta" och därför har/kan få väldigt svårt att navigera oss fram i livet, särskilt om vi behöver samhällets hjälp. Det är inte ett dugg konstigt att många ger upp! Jag envisades väldigt länge men har nu faktiskt mer och mer accepterat och lite själv ställt mig utanför. Det ställer till en hel del, ekonomiskt, hälsomässigt och på andra sätt men jag har gett upp.
Jag är idag rädd för att det bara blir mer och mer av det här med "de flesta". Det gör att vi inte ser den/de där lite udda som kanske samtidigt är de som behöver oss allra mest. ("Oss" i benämningen samhället.) Oförsonligheten mot oss som inte är som "de flesta" blir större och större tycker jag mig märka. Det innebär att vi får fler som mår väldigt mycket sämre. I ett värsta-scenario fler missbrukare, fler hemlösa, fler barn som far illa för att föräldrar mår dåligt o.s.v. Jag tror att det behövs en större medvetenhet och ffa en större omtanke även om alla oss som inte alltid är som "de flesta".
Så kan jag ju, som kristen, inte heller låta bli att tänka på orden om "dessa mina minsta" och att de alls inte bara handlar om barn...
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar