Det här inlägget är kanske lite mer inom kategorin "dagboksanteckningar" än många andra men så använder jag ju bloggen också. Den som läser vidare är "varnad"!
Jag har nämnt här att jag mår oerhört dåligt av att numer vara utan hund, för första gången i hela livet faktiskt. (Familjens första var 8 månader äldre än jag.) Jag har varit öppen med det också i andra sammanhang och bl.a. på facebook fått kommentarer typ "Ja men du har ju katten!". (För att inte tala om alla "Du har ju Jesus!" men det är ett annat inlägg i huvudsak...)
Nu ska jag direkt säga att jag givetvis är oerhört glad jag har siamesen! Inte tal om annat. Men...
Mina funderingar kretsar sedan 7 månader mycket kring varför saknaden efter Assar, hunden, är så förlamande enorm. Vad är det som gör att katten inte är allt jag behöver så att säga. (Ja ja ja, men nu talar vi om hund och katt och inte teologi!)
Jag lever ensam. Inte bara i meningen jag inte har egen familj utan i mycket även i andra bemärkelser. Jag är övervägande introvert men har i många sammanhang försökt öva mig på att vara mer sällskapsmänniska. (Direkt gruppmänniska blir jag aldrig.) Tyvärr lärde jag mig nog väldigt tidigt i livet, innan den ålder när man inser mycket är ett spel, att det inte spelade så stor roll vad jag gjorde, det blev inte bra nog ändå. Ser mig inte som ett offer dock! Det är så livet kan vara bara.
Hundar däremot.... De tar dig för den du är, accepterar dig som du är, blir din vän hur du än är.
Jag skaffade min första egna när jag var 16. Idag tror jag att det var mycket för att äntligen få någon som garanterat stod på min sida. Och SOM han gjorde det! Var dag under det tyvärr korta liv han fick. Men det kom efterträdare. 8 stycken av samma ras.
Nu kan någon säkert tänka att om jag inte haft hundarna hade jag sökt mig mer mot människor och gjort det lättare för mig. "Lättare..." tänker jag då och suckar lite. Jag såg ett TV-program i veckan om hundar och deras olika användningsområden, lite om historiken hund-människa. Där var en ung kvinna diagnosticerad med aspebergs med. Hon hade fått en s.k. servicehund, mycket för att komma ut mer, för att veta att hon alltid hade en vän med sig, någon som stöttade henne och garanterat stod på hennes sida o.s.v. Jag känner igen mig mycket i hennes berättelse, även om hennes framtid ter sig ljusare än vad min blev. Hon hade svårt att gå ut innan hunden kom, jag sitter idag inne för jag har ingen anledning gå ut. (Finns fler anledningar där men det är en.)
Var kommer då katten in?
Helt enkelt (eller "enkelt") i skillnaden mellan hund och katt. Jag har min 3e katt nu och har aldrig ångrat jag skaffade första. (Alla 3 siameser.) Katter är underbara om än ibland rätt knäppiknasiga djur, precis som hundar. Katt är naturligtvis ett mycket gott sällskap. Men... När jag tänker på mitt eget och varför livet utan hund känns så tomt även fast jag har katten kvar kommer jag fram till en sak - katten blir inte, för mig, vän på samma sätt.
För mig har promenaderna, även när jag muttrat om väder, huvudvärk eller brist på lust, med hund varit så oerhört viktiga och då inte minst i den vänskap/sammanhållning de skapar. Hunden och jag har upplevt saker tillsammans. Sett saker, mött andra, råkat ut för saker. I mycket det många gör med andra människor men som jag har "använt" hund till, p.g.a. vad jag upplevt och därmed lärt (av människor) eller kanske för att jag delar diagnos med kvinnan jag såg. (Ej utrett och det är inte lätt få göra vid min ålder.)
Varför skriver jag detta? Vem tror jag har intresse av det så pass att jag t.o.m. publicerar det?
Svaret är väl att jag dels gärna vill beskriva något om varför jag mår som jag gör, dels att jag gärna ville skriva något om hur viktigt det kan vara med hund för många, många av oss. Alla vi som inte riktigt lyckas passa in och bli accepterade som vi är, vi som av olika skäl kan ha svårt lita på människor - en hund accepterar, går att lita på.
För mig har det varit rent livsviktigt att kunna ta med mig hunden och gå ut och gå när jag blir alltför frustrerad, mått alltför dåligt, givetvis också när vi bara gått ut för att trivas ihop. Tyvärr kan jag inte göra detsamma med katten hur glad jag än är att jag har honom. (Med människa? Det är faktiskt inte ett alternativ alls, där kommer alltid kraven in, de man slipper med hund där man bara kan vara.)
Jag önskar så att fler skulle vilja förstå hur, faktiskt, livräddande det kan vara med hund och kanske är förståelsen större numer. Själv funderar jag vidare på hur jag ska överleva utan för för mig är det verkligen som jag skrev i en kommentar på ett socialt media - "No dog, no life".
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar