tisdag 5 juni 2018

Avgudar: Makt




Makt - ett ord som väcker väldigt olika reaktioner, på skalan från att nästan spottas ur munnen i avsky till att tända lystna blickar i ögonen.

Makt kan vara bra, det måste erkännas, men makt är kanske också en av de allra mest lockande avgudarna många gånger. "Makt korrumperar", "maktgalen" o andra uttryck verkar sällan avskräcka. Vad beror det på?

Jag tror att det som är extra lockande med just makt är att man där kan få styras helt av sig själv, något som ju alltid lockar människan. Har du makt har du ofta ett "hov" av människor runt omkring dig som mer eller mindre följer vart steg du tar, "ja-sägare" som aldrig säger emot utan berömmer o berömmer o berömmer. (Så länge allt går bra...)

Nu vågar jag inte säga om det rent faktiskt är värre idag eller om det bara syns mer i o med internet men en känsla är att jakten efter egen makt är värre idag än tidigare. Kanske beror det just på att vi via internet o alla dess plattformar idag har lättare att sprida våra egna åsikter o då också lättare ser att det faktiskt finns de (många gånger rätt många) som inte alls håller med oss? I den kultur av lättkränkthet som vi skapat tror jag att det då kan bli lättare att fångas av tanken/viljan att skaffa sig makt - "De ska minsann få se!".

De flesta av oss kan ju mest bara drömma om att få makt i sådant som politik (även om vi har makten som väljare, icke att förglömma), bli VD i stort bolag eller liknande. Då tar sig många makt där de kan finna den...

Räck upp handen den som aldrig känt någon enda förälder som inte kan släppa sitt vuxna barn! Föräldrar som ibland går så långt att de närmast invaderar utflyttade barns hem o vill bestämma/organisera även där. Föräldrar som inte släpper sin makt över barnet.

Räck upp handen den som på arbetsplats aldrig haft en kollega som vill ta hand om ALLT, från att alltid vara den som beslutar om t.ex. födelsedags-/avskedspresenter till att springa till chefen o föreslå än det ena än det andra. En kollega som söker makt på det sätt den kan.

Räck upp handen den som aldrig reagerat på något par i bekantskapskretsen eller grannskapet där den ena maken verkar styra den andra närmast totalt. En person som ofta har lite makt i annat o försöker ta den där det går.

Det där handlar ju också om makthunger o en vilja att alltid belysa sig själv, bara bry sig om sig själv, vilja bestämma allt efter eget huvud. I det lilla då kanske men fortfarande är det avguden makt som ligger bakom o lockar.

Tyvärr ser vi detta även i kristna kretsar. Det är inget nytt men visar sig också mer o mer. Att det är så har jag funderat på rätt mycket senaste åren o jag tycker att det utkristalliserar sig ett mönster. De som med tiden avslöjar sig som i första hand hungriga efter egen makt är också de som alltid o ständigt säger saker som "Jesus är bara kärlek!", "God is a 3 letter word for love!" o liknande.

Vi har sett i SvK (Svenska Kyrkan) både i större o mindre sammanhang hur härskartekniker används, hur en "von oben"-attityd gärna tas till o hur andra människor (meningsmotståndare) ofta närmast hånas, förlöjligas o gärna skäms ut inför andra genom att skämta på deras bekostnad.

Allt detta i en jakt på makt för egen del.

Jag har följt några debatter, på nationell nivå i SvK men också en del som hänt i de mindre sammanhangen, på församlingsnivå, lite närmare de senaste 4-5 åren. Och det är faktiskt så att en sak står ut väldigt tydligt - de som mest ägnar sig åt jakt på makt är också de som bara vill se o hänvisa till Jesus "gulliga" sida o undviker alla ställen (o de är många!) i evangelierna när Jesus talar om synd eller faktiskt rasar mot just maktmänniskor, mot de som söker makt över andra människor genom religionen. De personer jag tänker på läser inte mer i Bergspredikan (Matt 5-7) än den gyllene regeln. De verkar definitivt hoppa över Matteus evangeliums 23:e kapitel med Jesu verop o jämförelse mellan den tidens styrande o vitkalkade gravar o muggar som diskas bara på utsidan.

O så måste de ju göra, de som har tagit in maktönskan/-hunger som en av sina avgudar! Vad Jesus ofta talar om, i sin kärleksfullhet, är ju ofta vikten av att vara ödmjuk mot andra, att vara lyssnande, att vara en tjänare för andra o inte bara för sig själv. Mer än det - du ska tänka mer på andra än på dig själv! O då kan du ju ofta inte fortsätta jaga makt för maktens egen skull, för att du själv ska få känna dig bra. Bäst att blunda!

"Men makt måste ges åt vissa, samhället/kyrkan fungerar ju inte annars!" kanske någon protesterar nu. O så är det ju. Det handlar helt enkelt om varför du vill ha makt. Det finns rätt många människor jag inte har det minsta emot att ge makt, människor som från djupet av sitt hjärta vill andra väl. Människor som är ödmjuka inför sin egen begränsning, som är lyssnande, inkännande o empatiska. Det är samtidigt i princip alltid människor som läser hela Bergspredikan, som studerar Matteus 23 o andra liknande texter o funderar på hur de själva är o agerar i ljuset av vad Jesus säger även när han inte låter som rarast.

Tyvärr tror jag att många i kyrkan har hamnat i det dike som en debattör talade om i Aktuellt igår, då om politiker - det är inte längre engagemang o vilja till förbättring som driver människor utan karriär (som jag då jämställer/översätter till makt).

Avgudadyrkan av makt är kanske inte så svår att komma ur? Att vända sig mot/till Gud o lyssna på det där om att älska sin nästa som sig själv, att alltid vilja tjäna andra, att den störste ska bli den minste o.s.v. kan nog hjälpa långt.

Jag ber att fler ska göra så!

Allt gott!
Eva

Inga kommentarer: