Att inte döma

Fjärde söndagen i trefaldighetstiden handlar om just det: att inte döma.

Jag vet att de orden kan sätta många olika tankar i huvudet på många. Jesus talar ganska mycket om att inte döma din medmänniska. "Döm inte, så att du själv inte blir dömd.", "Med den dom du dömer skall du själv bli dömd.", "Ta först bort bjälken i ditt eget öga innan du försöker befria din broder från flisan i hans.", "Var barmhärtig, så som Fadern är barmhärtig.".

Men vad menar han egentligen? Ska vi då inte ens få tala om när någon gör fel? Aldrig kunna säga till någon annan att "Den där - hon/han är väl en riktig knasboll!"? Och förresten, själv talar han ju folk till rätta stup i kvarten!

(Det där sista är ju inte så konstigt... Jesus hade inga bjälkar i sina ögon, så han kunde verkligen ta bort flisan ur andras.)

Jag tror att man nåste göra en väldigt viktig distinktion här! Eller jag är faktiskt säker på att man måste det... Man måste skilja på människan som person, och människans gärningar.

Att en människa stjäl, misshandlar eller "bara" mobbar någon behöver ju på intet sätt betyda att den människan är ond rakt igenom. Men de gärningarna ska sannerligen fördömas! Samma sak gäller ju faktiskt också i detta sammanhang den som snäser åt kassörskan i mataffären, snackar "skit" om arbetskamraten, eller tar med sig saker hem från jobbet som egentligen skulle ha stannat där.

Någon som gör något sådant är också väldigt "enkla" för oss andra som inte gjort oss skyldiga till liknande. Det är lätt för oss att sätta oss på lite "höga hästar" och berämma oss själva i att vi i alla fall är mycket bättre än de!

Men är vi det om vi verkligen är ärliga?

Jag minns en kvinna jag kände för ganska många år sedan. Hon var dagmamma åt ett härligt gäng ungar, en väldigt bra sådan. Men med ett antal barn i värsta "ritåldern" gick det ju åt en hel del papper. Denna kvinna hade en lite irriterande tendens att alltid i väldigt hårda ordalag fördöma människor som ertappades med "fingrarna i syltburken", vare sig det gällde större bedrägerier eller snatterier i närmaste affär. Men - hon lät sin man ta hem kopieringspapper som barnen fick att rita på...

Till slut blev det ett så pass stort svinn så det relativt lilla företaget som maken arbetade på reagerade. Utredning och upptäckt. Och ett fullkomligt ramaskri från denna kvinna... "Han har ju så lite betalt! Och jag får så lite för barnen! Det är väl inte så farligt!?!"

Men vad är det egentligen för skillnad? "I grunden" om man så säger. Vare sig det gäller att ha förskingrat miljoner eller att ha stulit kopieringspapper så handlar det om stöld.

Och det är där jag menar att vi kanske inte ska vara så säkra på att vara så oskyldiga och "rena" någon av oss. Alltså har vi en reell anledning till att inte döma.

En sådan "genomgång" av våra egna liv ger förhoppningsvis också en större förståelse för detta att i varje fall nöja sig med att döma gärningen, och inte hela människan.

Vad är det som säger att inte en mördare kan vara en mycket god make och far t.ex.? Vad är det som säger att rattfylleristen som i och för sig vid det tillfället han/hon körde i ett fullkomligt vanvettigt berusat tillstånd riskerade andras liv inte är en god arbetskamrat i normala fall?

Gärningarna är värda all fördömelse och avsky, men människan ... Ska han/hon verkligen inte ha rätt att ses även som annat?

Straff kan och bör utmätas för väldigt många saker. Men under strafftid måste alla också få ses som mer än bara sig gärning, få hjälp att förändras och chans till ett annat liv. Och när straffet är avtjänat - vare sig det gäller att sitta i fängelse eller något sådant som att vänner inte riktigt vill tala med någon som betett sig illa - så måste vi låta bli att döma! Vi måste försöka vara så barmhärtiga att vi ser hela människan!

Gott och ont finns det "möjligheter" till i alla människor! En del av oss hamnar i situationer där det onda tar överhanden. Jag säger absolut inte att vi inte själva har ansvar för det, det finns i princip alltid valmöjligheter, men människan är inte fullkomlig.

Vad vi framför allt har möjligheter till är att försöka se på varandra med kärlek och inte döma ut varandra. Det tror jag är något av det allra viktigaste Jesus lär, när han tar till sig "tullindrivare och skökor" som det står, att vi måste se varandra bakom masker och eticketter.

Jag minns nu plötsligt något jag skrev om för ganska länge sedan. Jag såg ett program med Sverker Olofsson. I slutet sändes en intervju med en nordamerikansk indian, en man i Sverkers ålder som han tydligen varit vän med en tid. Denne man berättade om hur han försökte förklara människovärde för barn i skolorna i reservaten. Han tog en sedel av medelhög valör och frågade barnen om de ville ha den. Givetvis sa' alla JA!. Han skrynklade till den ordentligt och frågade igen. Samma svar. Till slut trampade han på den med smutsiga skor. Frågade och fick samma svar.

Så måste vi faktiskt försöka tänka om människor också! Det är inte alltid lätt, men vi måste försöka minnas att även den människa som blivit lite "tillskrynklad och nedsmutsad" av livet, vare sig det handlar om missbruk eller någon som "bara" begått det som ibland ses som "finare" brott typ förskingring, är värd precis lika mycket som den som går genom livet ren och struken. I Guds ögon är vi alla lika mycket värda! Och vi ska alla en dag dömas med samma mått, så låt oss själva försöka döma andra som vi själva vill bli bedömda!

Allt gott!
Eva
(Datorn? Ja den fungerar stundstals, men jag har varit tvungen att starta om den ett varv under skrivandet av detta. Och tyvärr kom ju aldrig inlägg in förra söndagen. Då handlade texterna om bl.a. den förlorade sonen. Många kan väl den historien? Då ser ni också att dagens text har väldigt mycket gemensamt med den.)