Jag fick nyligen glädjen att läsa en predikan som hölls av en församlingsbroder under midsommarhelgen, Johannes Döparens helg o den väckte tankar om detta med tro, vetande, tillit o liknande.
I samhället "i stort"/det sekulära samhället anses det ju oerhört viktigt att sätta gränser mellan tro o vetande o jag tänker inte försöka riva ner dem (även om det ibland kanske skulle behövas) utan mina tankar kretsar kring eventuella skillnader mellan tro o veta inom den kristna tron.
Nu hör jag då visserligen till dem som kan säga "en tro gränsande till visshet" o som också är synnerligen intresserad av apologetik (försvaret av den kristna tron) o därmed tänker att det finns saker som vi, rent intellektuellt, kan komma fram till vi faktiskt kan veta för alternativet är fullkomligt tokigt. Men ändå alltså...
Utan tvivel är man inte riktigt klok sägs det ibland även i kristna kretsar o jag kan ha viss respekt för det men det var också sådant som dök upp i hjärnan här när jag läste den predikan jag nämnde (som i stort handlade om hur vi alldeles säkert kan lita på Guds löften) o där väcktes tankarna om vi kanske ska dela lite på "tro" o "veta" även i kristen tro.
Jag får ta mig själv som exempel.
Jag har periodvis under livet haft väldigt svårt att tro. Dalar, ökenvandringar, stormar upp i orkanstyrka o annat har fått mig att tvivla o närmast vilja försöka frånsäga mig tron. Länge, länge o i många samtal med präster o andra berättade jag att min helt ärliga tanke om ordet "Du ska älska din nästa som dig själv" konstaterade att mina "nästor" ska vara attans glada att jag INTE gör det utan finner det mycket enklare älska dem. Älska mig själv o, ffa, våga tro att Gud skulle älska en sådan som jag "fanns inte på kartan". (O det förstår jag långt ifrån alltid nu heller...) Hur Gud i sin helighet ens kunde bry sig om mig när jag själv på sin höjd stod/står ut med mig - det kunde jag bara inte tro.
Men...
Jag skrev för några år sedan här om att jag aldrig kan svara på fråga typ "När blev du frälst?" eftersom jag tänker mig mer eller mindre född troende. Jag som har kunnat driva lärare o andra till förtvivlans gräns med min envishet i att fråga "Varför det?" om allt o intet har bara svalt o accepterat när jag fått berättat om Jesus. (O tro mig - mitt varför-frågande började så snart jag kunde uttala ordet, om inte än tidigare...)
(Det i sig borde kunna räknas som bevis för Gud existens faktiskt...)
Levt som troende har jag alls inte alltid gjort, långt därifrån, men jag har alltid kommit tillbaka. Så jag tänker att någonstans har jag ändå alltid vetat.
Min tanke är nu så att i det s.k. dagens samhälle ska så mycket baseras på känsla att om vi inte känner tron tillräckligt så blir vi förtvivlade o tror att allt är bort, förgäves o omintetgjort. Då tänker jag att vi kanske ibland skulle försöka vända oss till vetandet istället. Kristen tro eller överhuvud tro på en levande Gud kommer aldrig att kunna bevisas strikt vetenskapligt förmodligen men som kristen kan du ändå veta även om du inte alltid känner. Jag tänker då t.ex. på det jag kallar "ökenvandring" o som jag gått igenom flera av - alltså när det känns som om Gud är så oerhört långt borta att man aldrig kommer att få kontakt igen. När tystnaden från Gud känns så total att övertygelsen om att Han inte alls bryr sig om just dig (trots löften) är så stor att du aldrig kan tro igen - det är då vi kan behöva gå till vetandet.
Lika lite som jag är ensam om att vandra i öknar där Gud känns borta, lika lite ensam är jag om att efter att ha kommit ut ur den öknen o åter kunnat ta till mig av det livgivande vattnet (Guds ord alltså) kunna se tillbaka o se att Gud faktiskt trots allt varit med. Det är bara jag som så "snöat in" i min egen bedrövelse att jag inte haft förmåga att se det.
Idag vet jag att det är så o kan, åtminstone försöka, ha det i minnet när jag tvivlar o just "känner" mindre i tro. Jag vågar säga att jag vet att Gud är där, även när jag inte riktigt orkar tro. Det är en tröst som jag så skulle önska att fler kunde leva i, att ibland tänka lite av en delning mellan tro o veta på det sättet. Att ha tillit (syskonord till tro) till Gud o veta Han finns där helt "enkelt".
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar