söndag 18 december 2011

Herrens moder


Denna den fjärde advent är det Herrens moder Maria som uppmärksammas lite extra.

Vilken märkvärdig och fantastisk kvinna! Eller flicka egentligen, för enligt traditionen var hon inte mer än kanske 14-15 år när hon födde Jesus.

Jag har hört en del som verkar ha som allra svårast för just Maria, i hela kristendomen. Det är naturligtvis det här med jungfrufödsel... Var det inte så att hon hade varit ute på fel plats och blivit våldtagen av en romersk soldat? Och så inte vågade berätta. Eller var hon förälskad i någon annan än Josef som hon var trolovad med, och så gick det lite "för långt". Och så vågade hon inte berätta. Eller hade hon och Josef... Jag vet inte hur det tänktes där och då, men hade de varit just trolovade i Sverige de senaste århundradena så hade det inte varit en total katastrof. Men kanske vågade hon där och då inte berätta.

För jungfrufödsel ... Det GÅR  ju inte! Varenda 5-åring vet ju hur barn blir till, och inte är det genom vare sig storkar eller helig Ande inte!

Men nu var det ju inte vilket barn som helst som Maria fick i uppdrag att föda och fostra - det var Gud som skulle komma till världen som hel människa och hel Gud.

Maria är verkligen en "tuff brud"! Som hon kan ha våndats över vad Josef skulle säga när han får veta att hon är gravid utan hans medverkan! Ska han komma att överge henne? Och vad händer då? Hur kommer omgivningen att behandla henne? Ensamstående mammor stod ju inte precis så högt i kurs...

(Förresten är Josef bra underbar han också! Han får besked en natt att Maria inte svikit honom utan att hon ska föda Jesus. Han stannar och tar hand om henne och barnet på allra bästa sätt.)

Något av det mest underbara med Maria är väl i alla fall hennes lydnad mot Gud? Hur många är vi inte som ber "...men inte efter min vilja, Herre, utan efter Din." och känner hjärtat lite i halsgropen och nerver i magen. "Tänk om Gud nu ber mig om något som jag inte alls känner att jag orkar/vill/är beredd för?"

Jag gissar att Maria hade sina funderingar också, men hon väljer att bara lyda.

Jag tror att hon visste något som vi alla kan vara säkra på - Gud ber oss aldrig om något som vi inte klarar och egentligen inte vill! Om du ber "...men efter Din vilja... men samtidigt tänker "Bara inte det eller det!" så respekterar Gud det. Han vill inte att du ska misslyckas, så det du kan få dig förelagt är sådant du klarar, vare sig du i förstone tror det eller ej.

Vi kan inte veta, men jag undrar om Maria innerst inne trodde att hon skulle klara detta uppdrag? Att uppfostra Gud??? Jag undrar hur många gånger under Jesu uppväxt Maria tittade på sin son och undrade om hon verkligen var rätt person för detta? Hon som redan när Jesus bars fram i templet straxt efter sin födelse fick veta att han skulle bli "stor" men också att det "genom ditt hjärta skall gå ett svärd". (Läs början av Lukas evangelium!)

Men hon löd! Hon gjorde så gott hon kunde. Hon är en fantastisk förebild för oss alla! Och hon har många efterföljare: alla de som lytt Gud på olika sätt, och  alla de mödrar som trotsat omgivningens "tyckande" och fött sina barn, alla de mödrar som blivit flyktingar för sina barns skull liksom hon blev, alla mödrar som stått vid sina barns dödsbädd vare sig den är "lugn" eller våldsam.

Hon var en underbar kvinna som verkligen förtjänar att bli uppmärksammad!

Allt gott!
Eva

söndag 11 december 2011

Tredje advent


Tredje advent och dagens rubrik är "Bana väg för Herren".

Och alla de 3 olika årgångarnas evangelietexter handlar om en av mina favoriter, Johannes döparen. Han är ju den som, som profeterna sagt, får just bana väg för Herren.

Johannes, den där "underlige" mannen som lever i öknen, sägs leva i kamelhårskläder och äta bara insekter och honung. Mannen som ska sluta sina dagar för att en hämndlysten kvinna som inte tålt att höra sanningen om sitt leverna tar tillfället i akt att få honom avrättad.

Johannes är den som jublar i sin mors livmoder när hon möter Maria, Jesu mor. Johannes är också den som döper Jesus. Han försöker i och för sig protestera och säger att "Jag är inte ens värdig att knyta upp dina sandalremmar" men han döper.

Men Johannes är också den som, från fängelset, via sina lärjungar frågar Jesus: "ÄR du den som ska komma? Eller ska vi vänta på någon annan?"

Egentligen skulle jag nu vilja be er att bara läsa Joakim Hagerius under rubrik "Inför helgen" i fredagens Dagen. Han har där skrivit mycket bra under rubrik "Lite osäker i hängivenheten". Men jag vill nog skriva lite själv också...

Det är bra härligt det här med att just Johannes, som från före han var född verkar ha haft en aning om Jesus, ändå kan ställa frågan "ÅR du den som ska komma?"

Johannes, om någon, borde man väl kunna förvänta sig skulle vara tvärsäker? Han som är sänd för att bana väg för Herren t.o.m.

Men att just han kan visa sin osäkerhet, sitt tvivel om du så vill, tycker jag är trösterikt om något.

Med jämna mellanrum dyker det upp människor som förmodligen själva ser sig som fantastiska "vägbanare" för Herren - mig gör de ofta alldeles förskräckt! Jag kan tro att t.ex. dessa som då och då ger tvärsäkra datum för jordens undergång snarare stänger vägen in i människors hjärtan för Herren än öppnar den.

Dessa människor, och även andra, är ofta väldigt säkra på både det ena och andra som de läser i Bibeln, säkra på ett otäckt sätt. (Lite lustigt faktiskt i fallen med "domedagsprofeterna" eftersom det står att endast Gud vet, inte ens Jesus säger han själv, men de tror sig ändå kunna räkna ut saken. Förmätet och självrättfärdigt kallar man väl sådant...)

Visst finns det saker som jag tycker att man definitivt inte kan bortse från, men som Joakim skriver så kan man mycket väl leva i total hängivenhet till Jesus utan att vara tvärsäker på allt. Finns det egentligen någon av oss som kan säga att vi vet hur det gick till när Maria blev havande med Jesus? Eller hur det faktiskt gick till när Jesus gick på vattnet? Eller när han botade sjuka? Eller när människor blir frälsta eller helade idag?

Nej - vi vet inte! Men för oss som tror så spelar ju just sådant ingen roll. När människor säger att "Jesus kan inte ha uppstått, för människor kan inte det!" svarar jag "Men det var ju faktiskt inte 'bara' en människa! Det var Jesus."

"Utan tvivel är man inte riktigt klok!" har någon mycket klok sagt. Johannes tvivlar inte på Gud vad jag förstår. Jag är inte säker på om han egentligen tvivlar på Jesus heller, men han frågar för att få en extra vetskap, få höra det från Jesus själv.

Det är trösterikt! Kan Johannes fråga så måste det ju vara ok även för oss. Vi kan visst vara med och bana väg för Herren även om vi inte har alla svaren, även om vi ställer frågor både till närmaste präst/teologiskt kunnig eller till Gud.

Allt kommer vi inte att få svar på i detta livet. Men Johannes' fråga har ju blivit besvarad - han vars födelsedag vi snart får fira var verkligen den som skulle komma! Förhoppningsvis kan vi alla vara med att bana väg för honom fram till alla människor.

Allt gott!
Eva

lördag 3 december 2011

Guds rike är nära


Sy lyder rubriker för andra advent. Och i evangelietexterna talar Jesus om hur det ska bli när riket kommer. Han säger också att "detta släkte skall inte förgås..." förrän detta sker (Luk21:25-36).

Just de orden, och liknande, har väl många kristna fått mer eller mindre slängda i ansiktet? Andra har tyckt att det "släktet" Jesus talar om måste väl vara utdött för länge sedan? Och inte har något hänt inte!

Men - tack och lov, tycker jag - vi vet inte vilket släkte han menar. Är det deras släkt som lyssnar till honom? Är det det judiska folket, som han ju tillhör? Är det människans släkte?

Själv tycker jag att det är väldigt skönt att ingen utom Herren själv vet dagen och stunden, som det står. Inte ens Jesus, och sannerligen inte de "domedagsprofeter" som då och då uttalar sig tvärsäkert om datum och sedan får försöka förklara sitt misstag när livet fortsätter sin gilla gång.

Men jag har gått med en annan tanke i huvudet de senaste dagarna, när jag funderat på dagens tema:

I 2:a årgångens evangelietext finns den välkända liknelsen om senapskornet, Matt 13:31-32.

Han framställde också en annan liknelse för dem: Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tar och sår i sin åker.
Det är minst av alla frön, men när det har växt upp är det störst bland alla köksväxter och blir som ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo i grenarna.

Jag fick en tanke om Jesus, hans ord och gärningar, som det lilla senapsfröet. (Och haka nu inte upp er på "lilla"! Jag tror ni förstår vad jag menar.) och växten, det som gör fröet till ett träd är vi alla och framför allt våra "göranden och låtanden".

Jag tror att Guds rike både växer och kommer närmare när vi:

Gläds åt något vackert i naturen

Hjälper den äldre grannen att sätta upp julgardinerna

Besöker en gammal släkting som ofta sitter ensam

Ler tillbaka till det lilla barnet i vagnen som prövar det "sociala samspelet"

Kramar om dem vi älskar

Delar med oss av pengar eller tid till de som behöver vår omtanke

Gör vad vi kan för att hjälpa vår natur att må så bra som möjligt

Umgås och gläds åt de djur vi lever med

Njuter av vacker musik och gläds åt att det finns människor som kan komponera och framföra den

När vi, som är aktuellt nu, slår in klappar och av hela vårt hjärta hoppas att de ska "gå hem"

Exemplen kan naturligtvis bli i det närmaste oändligt många! Jag tror att alla sådana här saker är som bladen på växten - blad behövs för alla växters välbefinnande, för att ta emot solljus och syre som så väl behövs. Vårt "frö" Jesus lever av kärlek. Av omtanke människor emellan. Av den kärlek vi visar Guds skapelse. Och genom att vi som "löv" kan bidra med detta till växten blir den starkare.

Kort sagt: när vi gör alla möjliga små saker som kan göra livet något lite, lite (eller mycket förvisso) bättre för en eller flera andra, då tror jag att Guds rike blir lite större och kommer lite närmare. Växer precis som senapsfröet gror och växer upp, för att till sist bli det största av allt.

Allt gott!
Eva

lördag 26 november 2011

Gott nytt år!


(Den här bilden minns ni kanske från påsk? Och VAD gör den då här och nu? Förklaring kommer...)

Jo - jag envisas! Liksom förra året vill jag säga "Gott nytt år!" mer nu än 31 december, för nu börjar det nya kyrkoåret.

Alla har väl kanske inte helt klart för sig att även denna anledning finns till att 1:a advent är en så stor helg inom kristenheten, men så är det. Förra söndagens Domsöndag avslutar året liksom Domen kommer att avsluta den tid vi vet.

Jag har gått och funderat en del på vad jag skulle skriva nu. Som jag skrivit förut har jag ingen teologisk utbildning eller så. Ingen egentlig vana att läsa "djupare" texter (även om jag gärna försöker!). Så var hitta inspiration/idéer?

Som vanligt, faktiskt, när jag funderar så och även i bön söker ledning, så dök nu några tankar envist upp. Frågor som jag får att tänka över och som förhoppningsvis kan bli något här.

Inför denna den stora "kyrkogångshelgen" är det en tanke som "surrat" mycket: Förvåningen över att så många människor som annars närmast tar avstånd från kyrkan imorgon kommer att vara där.

Missförstå mig inte nu! Jag är oerhört glad att alla dessa vill komma! Men det har förvånat mig många gånger när jag hört människor tala om, precis efter gudstjänst, att "det är skönt att det är 1 år till nästa gång!" eller "TROR en del verkligen på detta?" (Jodå - jag har själv hört båda uttalanden.)

Men de kommer!

Och förhoppningsvis får alla dessa som aldrig går i kyrkan annars, utom möjligen vid dop, vigslar eller begravningar, med sig en del.

Jag har länge förundrats över detta med att gå i kyrkan "av tradition" vi t.ex. 1:a advent och på påskdagen. Jag har haft (o har delvis fortfarande) väldigt svårt att förstå det. Jag har jämfört med hur det skulle varit om min släkt deltagit i något årligen återkommande som jag själv inte alls stod för - säg en politisk manifestation, en miljömässig, vad som - skulle jag gå dit för att "så har vi alltid gjort"? Nej, det skulle jag inte.

Nu har jag tänkt lite annorlunda...

Det står (tyvärr vet jag inte var! För dåligt minne för bibelverser.) att "alla knän ska böjas" i ett erkännande och en kärlek till Jesus. Och jag tror faktiskt att detta att så många vill vara i kyrkan just vid 1:a advent har med detta att göra! Jag tror att alla människor i sitt innersta har en aning om Guds existens.

Provocerande? Kanske för en del, men det är min övertygelse. En övertygelse bl.a. baserad på att ha sett/fått veta om hur människor som levt sina liv så långt ifrån "Guds vilja" som man kan ändå hittat en tro inom sig.

Provocerande, förresten....

Om alla ni/de som går till kyrkan imorgon hör efter så kommer ni kanske att reagera på den evangelietext som blir läst (samma alla 3 årgångar som man varierar mellan). Matteus kapitel 21 vers 1-9

"När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget, sände Jesus iväg två lärjungar och sade till dem 'Gå till byn som ligger framför er. Där skall ni genast finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er, skall ni svara: Herren behöver dem. Han kommer då  omedelbart att skicka i väg dem.' Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: ' Säg till Sions dotter:Se din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl.'
Lärjungarna gav sig i väg och gjorde som Jesus hade befallt dem. De förde åsnan och fölet till honom och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
Folkskaran som var mycket stor bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde på vägen.
Och folket, både de som fick före och de som föjde efter, ropade 'Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!'"
                                                                                     (övers. Svenska Folkbibeln)

Men? Halåååååå! Låter inte detta lite "påskigt"?

Det ÄR påsk! Texten handlar om Jesu intåg i Jerusalem på palmsöndagen. Den dag när stora skaror hälsar honom som befriaren från alla översittare. (Romarna var väl dem man närmast ville bli av med just då.)

Jag har hört varför den texten lades just på 1:advent, men tyvärr minns jag inte varför och hittar inte i anteckningarna. Men det spelar kanske inte så stor roll för det jag tänker just nu:
Jag är så väldigt förtjust i att just adventstiden samtidigt som den leder oss fram till firandet av Jesu födelse också påminner om korset! Utan krubban inget kors, utan korset är krubban inte alls lika värdefull.

(Tidningen Dagen hade en oerhört vacker bild på sin julbilaga för några år sedan: en typisk krubb-bild, men med ett svagt kors bakom. Det fick mig att äntligen "våga" ställa ett kors i bakgrunden på den krubba som numer ständigt står i ett skåp.)

Vi ska glädjas åt advent! Vi ska glädjas åt att firandet av Jesu födelse närmar sig! Jag tycker absolut att vi ska glädjas över de år som Jesus fick i barndom, tonår, ungt vuxenliv som "vanlig" innan han gick ut i tjänst och mot sin bestämmelse. Men utan korset är krubban inte mycket värd. Eller?

En underbar 1:a advent och fortsatt adventstid önskar jag er!

Eva

måndag 21 november 2011

Domsöndag


Domsöndag ja.

"Dom" - ett ord som många ryggar inför. Gud är väl enbart godhet? Jesus är väl bara kärlek?

Jo, det tror jag också. Men jag tror också att den godheten, den kärleken kan ställa krav. Skulle det vara så konstigt? Vilken förälder kräver inte en del av sina barn?

Men talet om synd och skuld och straff är ju bara betungande för människor? Ta bort det så kommer säkert många fler till kyrkan! (Så kan även en präst resonera har vi kunnat läsa och höra om den senaste tiden.)

Jag tror att felet snarare är att präster och andra inom kyrkan också ryggar för de här orden och därmed helt enkelt inte förklarar ordentligt, kanske inte en riktigt försöker.

För visst måste det finnas saker som Gud blir arg över? Se bara på vad som diskuteras i dessa dagar, vanvården av fosterhemsplacerade barn och av vårdbehövande gamla. Inte kan sådan behandling av medmänniskor glädja Gud?

Eller de som på annat sätt sårar, kanske t.o.m. allvarligt skadar de de har omkring sig?

Skulle det inte finnas anledning att be om förlåtelse för sådant, att se var man själv har "trampat fel" och åtminstone kunna förlåta sig själv? Att inse att vi nog alla är "syndare" på ett eller annat sätt, men att det finns förlåtelse?

Det är ju det underbara med denna kyrkoårets sista söndag - att vi också påminns om den oändliga förlåtelsen och kärleken som finns hos Gud!

En präst sa' under en lektion i bibelskolan i S.ta Klara att vi inte ska inbilla oss att vi "vet" vad som ger tillträde till ett liv med Jesus i evigheten. Han tog som exempel att vi inte ska tro att vi kan vara tvärsäkra på att krigsförbrytare från 2:a världskriget eller Rwanda eller Jugoslavien, våldtäcktsmän från Kongo, den som misshandlat sitt barn inte finns hos Gud. För vi vet inte vad som försiggått mellan dem och Gud, lika lite som andra vet hur våra egna böner ser ut alltid.

Just detta tycker jag vi ska vara väldigt tacksamma för! Alltför många kristna har, som "Floridatjej" kommenterade till förra inlägget, varit alltför snara till att själva döma andra. Tack och lov slipper vi det! Visst kan vi få påpeka uppenbara saker, det är t.o.m. skrivet i episteln att vi ska hjälpa varandra att leva riktigt. Men att döma ska vi akta oss för - den rätten tillkommer endast Jesus! Bara han kan se in i våra hjärtan och det är verkligen något att tacka för.

Vi gör alla fel, men förlåtelsen finns för alla, vad som än skett. Glöm aldrig det - det största beviset på Guds oerhörda godhet och kärlek!

Allt gott!
Eva

söndag 13 november 2011

Söndagen före Domsöndagen


Temat idag är "Vaksamhet och väntan".

Det här med Domsöndagen tycker jag är bra intressant! Ofta är det ju så att människor ryggar tillbaka bra kraftigt bara de hör detta ord. "Dom? Vad ska jag dömas för? Jag har väl inte gjort något?"  (Problemet kan ju vara just att man inte "gjort något"... Att inte göra kan vara lika fel som att göra...)

Är det där lite typiskt svenskt? (Eller västerländskt kanske?) Jag har som oftast läst vad Bo Brander och Göran Skytte skriver i "Ett år med Jesus" och där berättar Bo i samtalet om predikan om en sydafrikansk präst han känner. Denne säger om Domens dag: "Tänk så underbart! Då får vi upprättelse!"

Jag tänker att den inställningen är så mycket mer rätt!

Jag undrar om inte domen kan handla mycket om just upprättelse? Upprättelse för alla de som på olika sätt försöker vara bra/goda människor, hur "små och obetydliga" de än kan ses av andra. Men lika väl en sorts upprättelse (eller ska man kalla det "erkännande"?) av de som haft allt gott i livet och också gjort mycket gott för andra. Jag tror att domen handlar en hel del om ett erkännande av oss som människor. Och då behöver man väl inte känna någon fruktan?

Jag tror att den utbredda "misstron" mot Domsöndagen, det som gör att det i många kyrkor är en av de minst besökta söndagarna (jämfört med 1:a advent om 2 veckor är det ju i det närmaste 0 besökare i många församlingar...) faktiskt handlar om en del dåligt samvete och en del ren egoism!

Inte minst i det svenska samhället verkar det ofta finnas en utbredd missuppfattning att kristen tro mest går ut på en massa förbud och förhållningsregler. Många talar om att kristna är "tråkiga", inte kan ta egna beslut utan hela tiden "springer till Gud" och frågar, är sexfientliga, motståndare till lika rättigheter för män och kvinnor och jag vet inte allt. Att man som kristen på något sätt skulle vara förbjuden att ha roligt på vilket område det än månde vara. Att man aldrig skulle få unna sig själv något.

När jag hör/läser sådant tänker jag ibland på den brittiska TV-serie som jag sett nu gått i repris. Jag såg den med en vän förra gången den sändes, och den handlar om några enskilda britter samt en familj som under 3 (?) veckor får chansen att prova på det kristna livet, vägledda av några präster/pastorer från olika kyrkor. Om jag nu minns rätt så var en av de unga kvinnorna som var med mycket intresserad, närmast fixerad vid sitt utseende. Det hade gått så långt att hennes liv faktiskt begränsades, med tanke på att hon inte kunde tänka sig att visa sig för någon utan att se så "perfekt" ut som hon bara kunde.

Hon konstaterade i slutet på serien att hon hade fått ett helt annat lugn! Hon hade känt sig uppskattad som den människa hon var, innanför allt smink och alla de "rätta" attributen i form av kläder och beteenden. Hon hade blivit upprättad som person.

Jag tror att hennes upplevelse kan vara en väldigt bra illustration av Domens dag! En dag där vi alla kommer att få känna oss upprättade som personer, älskade för de vi är.

Men... Där kanske jag trots allt kan förstå rädslan för och motståndet mot blotta tanken på "den yttersta dagen"...

För den som lever ett liv där pengar, saker, "rätt" bostadsadress, tjusigaste resorna o.s.v. betyder allt och som aldrig ger en hjälpande hand till någon om de inte kan vinna något på det själv... Jag har inte minsta aning om vem som kan "sorteras" hur, men lever du bara för dig själv, utan omtanke om andra människor, djur, natur, Guds skapelse helt enkelt, så kanske Gud i alla fall funderar på om de överhuvudtaget är intresserad av något umgänge med Honom. Inte så att Han skulle kräva total tacksamhet, men liiiite intresse kanske...

Jag tror dock att den bön Bo Brander delar med sig av, skriven av en konfirmand för många år sedan, räcker väldigt, väldigt långt: "Jag vet inte, Jesus, om du finns, men jag skulle önska att du fanns, för jag behöver dig."  Som de säger i samtalet är det en sant from bön, en vädjan om kontakt, och det säger Jesus aldrig nej till!

Jag tror att Domens dag kan komma att förvåna många! Det kan säkert vara så att där kommer att finnas människor nära Gud som vi aldrig hade trott skulle få komma dit. Och jag tycker att den osäkerheten är bra! Det är otroligt skönt att det inte är vi som ska döma (det gör vi ofta alldeles för gärna i detta livet...) utan Jesus!

Allt gott!
Eva

söndag 6 november 2011

Alla helgons helg

(Men varför illustrera denna helg med en härva garn? Förklaring kommer...)

Den här helgen är ju egentligen "dubbel": på lördagen firas helgonen och på söndagen handlar det om vårt evighetshopp och minnet av de som gått före oss.

Om vi börjar med helgonen så måste jag erkänna att jag som protestant har en hel del svårigheter med det "fenomenet", även om t.ex. Paulus talar om dem. Jag har i och för sig inte problem med att vissa människor lyfts fram lite extra som goda exempel, även om det med alla människors absoluta lika värde är väldigt centralt i min tro, men när det kommer till helgondyrkan då hänger jag inte med längre. När människor säger att de ber helgonen att be för dem inför Gud t.ex. då går det emot den uppfattning jag har om hur förlåten i templet rämnade när Jesus dog för att visa på att vägen till Gud nu var öppen och rak för oss alla. Då kan jag tycka att om man ber "via" ett helgon så bygger man upp den där muren igen.

Men det åsido: vad är egentligen ett helgon? Finns det helgon idag?

Jag uppfattar ett helgon ungefär som en människa som kommit lite längre än vi andra när det gäller andlig utveckling. En människa som förstått lite mer av Gud kanske. Någon som har kommit längre på vägen att utforska den intuition som behövs för att höra Guds röst. Alltså inte nödvändigtvis någon som utför mirakel som efter vad jag förstått är ett av "måstena" för att bli helgonförklarad inom den katolska kyrkan.

Därmed finns det givetvis nutida helgon och jag tänker väl närmast på människor som Nelson Mandela och Desmond Tutu i Sydafrika, som fann styrkan inom sig själva att förlåta trots allt de utsatts för. Men jag tänker också på den amerikanske man jag läste om i DNs serie om hat, han vars dotter dödades i det fruktansvärda bombdådet i Oklahoma. Han berättade hur han först nästan förtärts av hat mot gärningsmannen, men så insett att det hatet bara förstörde hans eget liv, och därmed "lagt det åt sidan" och nu istället föreläser om en mer konstruktiv väg än hatets.

Eller den man vars dotter blev mördad här i Sverige för nu ganska många år sedan. Det var uppåt landet (Haparanda?). Dottern hade alltid arbetat mycket för integration av "nysvenskar" och mot rasism. Den pappan startade "5-i-12"-rörelsen för att hedra dottern. Och om jag minns rätt har jag läst att han träffat och talat med mördaren och talat om att han inte längre hyser agg.

Jag tror att det finns en väldig massa "vardagshelgon" ikring oss, oftast utan att vi "ser" dem. Alla de som inte låter hat och bitterhet styra sina liv, alla de som utan någon som helst egennytta ställer upp för andra i olika lägen - helt enkelt alla de som kan tjäna som moraliska/etiska föredömen för oss andra.

För just det att vara ett föredöme är för mig den viktigaste definitionen av ett helgon.

Den andra delen av helgen då? Det där med att minnas de som gått före oss.

Jag tänkte faktiskt en hel del på det igår när jag var på Syfestivalen här i sta'n. Och hur får jag ihop det?

Jo, jag tycker faktiskt att ett sådant arrangemang som Syfestivalen i mångt och mycket kan ses som en hyllning till de som gått före oss. Där hyllas glädjen i det som ofta kallas "handens arbete" i form av stickning och virkning, sömnad och broderi mm. Och därmed tycker jag att man hyllar alla de kvinnor (jo, män också, men kvinnor är ju här i absolut majoritet) som under årtusenden utvecklat de olika teknikerna.

Tänk på alla de kvinnor som genom tiderna skött får, klippt och kardat och spunnit ull som de sedan stickat sockor, tröjor, mössor och annat av. Eller de kvinnor som lagt ner många, många arbetstimmar (ofta i dåligt ljus och med dåligt med tid) på att skapa vackra dukar, folkdräkter och annat för att pryda tillvaron och lysa upp en ofta grå vardag.

Jag tycker t.o.m. att man kan kombinera detta med helgon och dessa handarbetande människors verk! För det finns något mycket gott i det arbete som resulterat i att barn och vuxna sluppit och slipper frysa eller får nnågot "bara" vackert att vila ögonen på.

Precis som jag tycker att det föredöme som lämnas av t.ex. Desmond Tutus förmåga till förlåtelse och försoning är viktigt och "helgonlikt" så tycker jag att det arbete som görs för att andra ska må bra rent fysiskt är viktigt och värt att uppmärksammas. Jag tror nämligen dels att båda delar är lika viktiga för vårt välbefinnande, både själ och kropp, dels att båda dessa saker hör till det som vi inte kan leva utan.

Vi kan ju leva utan datorer, bilar, telefoner - ja t.o.m. utan något så självklart för många som el så överlever vi. Men jag tror inte att vi kan överleva i längden utan förlåtelse och försoning! Och att åtminstone vi här i norr inte kan överleva utan kläder, det vet vi ju...

Det är väldigt fint att denna helg ofta används till att särskilt minnas de som dött ifrån oss, men jag kan ibland önska att man skulle tänka lite mer även på "helgondelen" av helgen och samtala mer om vad dessa människor kan lära oss. Förhoppningsvis är det så att vi åtminstone tänker extra på de goda saker våra egna avlidna haft, och kan inspireras av dem.

Allt gott!
Eva