Gott Nytt År!

Om nu några läsare är kvar här, trots att det varit väldigt dåligt med uppdateringar ett tag, så tror jag ni känner igen det att jag önskar gott nytt år första advent. Det är ju nämligen då det nya kyrkoåret inleds.

Den som läst en del på min andra blogg kanske minns inlägg om att jag tycker det är ganska så fånigt med det vi vanligen kallar nyårslöften? Jag tror att de flesta sådana säkert är ärligt menade men ändå ofta avges i någon sorts övermod och överges senast i februari eller så. Inget fel med att lova/tänka och sedan misslyckas givetvis! Det måste man få göra. Men jag tycker ändå ofta det blir bra överdrivet.

Så då låter det väl alldeles tokigt att jag ser denna dag som starten på en sorts löfte...?

Jag har tidigare skrivit om det jag kallade "köpminimering" här, att jag skulle försöka tänka mig för lite extra innan jag köper de där sakerna som jag egentligen "bara vill ha" och inte egentligen behöver. Nu har jag läst en del intervjuer och så om människor som verkligen gjort så på mer allvar under ett år. Så jag ska göra ett försök tänker jag...

Vad jag förstår har de som lyckats bra haft ganska klara regler för vad som kan handlas eller ej. Det kan ju faktiskt inte gå till överdrift heller. Det finns saker man absolut behöver, även utanför kategorierna mat och förbrukning. Jag behöver t.ex. fler frottéstrumpor om jag bara hittar bra.

Men allt det andra? Det där man bara "vill" ha men som kanske t.o.m. bra snart hamnar undanlagt någonstans och glöms bort?

Och när det gäller mat... Sådana enkla saker som att kanske baka mer, både matbröd och kaffedito. Laga mat är inget jag är jätteintresserad av, men jag är faktiskt ganska bra på att göra storkok och stoppa i frys. (Bra för en ointresserad - bara att tina och värma...)

Varför göra så här då? Är det någon sorts "kristen nit" eller kyrkligt påfund? Nej, bara mitt alldeles egna påhitt! Fast visst ligger det en tanke bakom, om bortskämdhet kanske. Även den som inte har möjlighet att handla så väldigt mycket har det ju faktiskt bra i vår del av världen. (Och missförstå nu inte! Jag vet att det finns många som råkar illa ut i konjunkturer som råder nu. Men de finns också som gnäller när de inte kan åka precis dit de vill när de vill, byta bil när de vill, köpa så dyra kläder som de vill... )

Jag har i princip allting jag behöver! Men jag undrar ibland hur jag egentligen tänker kring det? Även om min ekonomi är närmast urusel o.s.v. så har jag det rent materiellt bra! I och för sig äger jag ingen laptop, ingen "smart" telefon, ingen riktig dunjacka för vintern eller så. Men jag överlever alldeles utmärkt ändå!

Jag skulle helt enkelt vilja inse det lite mer och faktiskt glädjas åt det jag har!

Om jag kommer att ångra mig? Det gör jag säkert... En liten "ventil" har jag lovat mig...: OM det skulle trilla in några pengar till jul (kan hända) eller till den "stora" födelsedagen om några månader så får de användas annorlunda, men de pengar som är så att säga egna ska detta gälla för.

Ja, det var ju också en text för första advent..... Men föresatser för ett nytt år ska väl komma just då så det passar kanske ändå...

Hoppas att ni haft en fin söndag, ni som kanske hittar hit. Och andra också förstås.

Allt gott!
Eva

Mordförsök på dr Denis Mukwege

När jag nu i morse kom in på Facbook fick jag nästan genast syn på en uppdatering från Värma Liten som meddelade att doktorn och den drivande kraften på Panzisjukhuset i Kongo, Denis Mukwege utsatts för ett mordförsök.

Flera män hade brutit sig in i hans hus, skjutit ihjäl en säkerhetsvakt samt tagit doktorns döttrar och en vän till dem som gisslan! Förutom den tragiskt dödade vakten har vad jag förstår de andra klarat sig utan fysiska skador.

Där ser man vad vissa är beredda att ta sig till för att kunna fortsätta förnedra, plåga, terrorisera kvinnor!

Det blir kanske lite besvärligt när det finns en man som outtröttligt hjälper kvinnor tillbaka till livet (tillsammans med många fantastiska medarbetare givetvis!) efter de fullkomligt vedervärdiga våldtäkter de utsätts för. Att han nu dessutom har blivit så pass känd "ute i världen" och får tala t.o.m. i FN gillas givetvis inte av alla...

(Samtidigt är det ju, nästan, lite "kul" att se att de inser att han är så viktig att han bör mördas...)

Jag återkommer kanske till detta när mer nyheter kommit. Undrar ni mer just nu så gå t.ex. in på Kyrkkaffebloggen eller PMUs hemsida .

Och så - givetvis - BE för dr Denis Mukwege med familj och personal! Be för säkerhetsvaktens familj. Be för Panzisjukhuset och dess arbete.

Allt gott!
Eva

Ondska

Nu börjar det bli länge sedan jag skrev här igen, men denna blogg bygger väldigt mycket på inspiration, vad jag läser och hör o.s.v. så då blir det så ibland.

Ondska - vad tänker man på då? Jag vet att väldigt många förnekar att den rena ondskan ens finns. Man talar om att alla människor är födda goda och det "bara" är omständigheter som mer eller mindre tvingar människor till onda handlingar. Jag håller inte riktigt med där...

Jag tror i och för sig att vi alla föds i grunden goda, men också med potentialen till ondska inom oss. Att vara/bli god eller ond tror jag är ett val.

Jag tror dessutom på ondskan som en reell kraft, en motsats till Gud och Hans kärlek. (I många samfund kallas ondska ofta "fienden" och det är sannerligen ett rättvisande namn...)

Vad ÄR ondska?

Självklart tänker man på t.ex. det systematiska och rent industriella mördandet av judar, romer, homosexuella och politiska motståndare m.fl. under andra världskriget. Men måste det vara så "stort"?

För en tid sedan såg jag en dokumentär på SvT kallad "Bully". Den handlade om barn/tonåringar i USA som mobbats så svårt att de tagit livet av sig, eller fortfarande levde men var mycket svårt utsatta. En ung grabb som fastnat i mitt sinne hade filmats i skolbussen när "kamraterna" gav sig på honom, bl.a. genom att sticka pennor i honom. Han satt i en scen och talade med sin mamma och hon frågade varför han ändå umgicks med de som plågade honom så och han svarade: "Men om inte de är mina vänner - vilka är det då?" Han hade inga andra... Så han stod ut.

Nu måste jag säga att jag inte tänker kalla någon människa "ond", men däremot finns det alltför många som tillåter sig, "går med på" kan jag också uttrycka det, att begå onda handlingar. Jag tror inte att den här killens kompisar är onda alltså, men de var i 15-17 års åldern och alltså definitivt gamla nog att välja att göra det goda eller det onda.

Den som gjorde mig mest upprörd och arg i detta var dock en ur skolpersonalen... En kvinna som i samtal med grabbens föräldrar sitter och säger att hon vet att de har fel, det förekommer ingen mobbning på skolbussen för hon har minsann åkt med och ungarna var då "good as gold"! Och sedan började hon prata om sitt barnbarn och visa bild på detsamma! (Vilka ungar skulle inte vara snälla och uppföra sig perfekt om en lärare är med på bussen???)

Jodå, jag inser att hon förmodligen blev illa berörd, att hon kanske inte vet hur hon ska hantera situationen, att hon ser framför sig hur mobbarnas föräldrar ska reagera om hon tar itu med dem. MEN - det är hennes arbete att ta tag i sådana saker, att skydda de barn som behöver det. Jag tycker att det är ondska att på det sätt hon gör hellre skydda sig själv än en osäker tonåring.

Värsta beviset för att ondska sannerligen existerar läser jag dock om just nu. I boken "De glömda kvinnornas röst" av Birger Thureson (Libris förlag, 2009, ISBN 978-91-7387-040-5).

Birger som är journalist och författare har varit på Panzisjukhuset i Kongo och mött både dr Denis Mukwege och ett antal av de kvinnor som behandlas på sjukhuset. Kvinnornas berättelser återges i korta avsnitt, vilket kanske är tur för jag vet inte om jag skulle orka läsa annars...

Där finns berättelser om kvinnor som blivit våldtagna av 6 män när de varit på åkern och arbetat. Om kvinnor som fått sina underliv sönderskurna med kniv efter att ha blivit våldtagna, inte av en man utan av uppåt 10 stycken. Kvinnor som fått en gevärspipa uppstucken i sitt inre och hört skotten innan hon svimmat. Kvinnor som...

Vad annat än ren ondska får "män" (de är svåra att beskriva så... Den stora majoriteten av riktiga män skulle ju aldrig bete sig så.) att bete sig på det viset? Väl medvetna dessutom om att dessa kvinnor ofta stöts bort av sin man om de är gifta, av sina föräldrar (en 13-årig flicka berättar att pappan slängt ut henne, deras enda barn, efter våldtäkten och hon drömmer bara om att bli accepterad igen...), uteslutna ur byar och andra sociala sammanhang.

Jo, jag kan "höra" alla de vanliga förklaringarna! Att det är fattiga och outbildade unga män som blir soldater och senare hetsas av både befäl och resten av gruppen att begå dessa övergrepp. Att de är drogade o.s.v. Och jag menar alltså inte att dessa män skulle vara onda "av naturen" men de tillåter sig att lockas av det onda och också att utföra onda handligar! "Men annars skulle de säkert bli dödade själva! Det kan ju ingen begära!" Kanske inte, men jag undrar... Kan man i längden leva med att ha begått sådana här handlingar?

Nu vill jag också påpeka att jag med "ondskan/onda handlingar" inte bara tänker på större saker som Förintelsen eller det som idag sker t.ex. i Kongo. Det finns gott om exempel på närmare håll...

Alla de "män" som åker till Thailand eller andra länder (hörde att problemen i Kenya växer lavinartat) för att ha sex med barn... Visst finns de som själva varit utsatta som barn och som helt enkelt inte förstår hur ont de gör, men det finns gott om andra också...

De som misshandlar, fysiskt eller psykiskt, någon närstående fast de mycket väl vet att det är fel, sårar och gör illa...

De som mobbar och utesluter någon på en arbetsplats, trots att de ser vad det för med sig...

Vi gör alla fel! Vi sårar med ord och handlingar av rent misstag, eller för att vi just då inte tänkte oss för. Men det är absolut inte det jag menar! Hos de allra flesta utlöser sådant, om vi får reda på det, dåligt samvete, eftertanke och ett "Förlåt!" om det är möjligt. Och så försöker vi att bättra oss och inte göra om samma sak. De som "släppt in" och låter sig styras av ondskan däremot... Det vet och förstår att de gör illa, kanske förstör hela liv, men de gör ändå om det igen och igen och igen... För att det är "enklare" för dem själva.

(Naturligtvis finns också de som slutar! Jag har haft förmånen att möta några, och mer rofyllda människor än de som släppt sitt onda beteende tror jag aldrig att jag mött!)

Jag tror att vi alla måste vara observanta på ondskan. Jag är övertygad om att människan i huvudsak är och vill gott, men det gäller att välja. Kanske är det därför dagens egoistiska "ideal" skrämmer så mycket? Allt detta tänkande bara på sig själv och de sina som syns i många situationer? Jag är orolig för vad det för med sig.

Det finns också många, stora och goda bevis på att godheten är bra på att stå emot och till och med segrar i många fall! Återkommer till det...

Allt gott!
Eva

De största hjältarna på plats!

Jag tycker faktiskt så - att det är nu de verkliga hjältarna är på plats på idrottsplanerna och i hallarna i London!

Fantastiska prestationer gjordes av många, många under OS, men nu startar Paralympics och där finns så många som får kämpa på så många fler sätt än att "bara" träna sin idrott 7 dagar i veckan.

Det borde vara så självklart att även en psykiskt funktionshandikappad, en benamputerad, en synskadad eller någon annan med funktionsnedsättning på ett eller annat sätt också får hålla på med idrott om det är det som intresserar mest. Men vi alla vet ju att så inte alls är fallet.

I Sverige och i många andra länder fungerar det säkert förhållandevis bra, även om det säkert kan bli bättre på många sätt. Dock antar jag att fler än jag minns t.ex. de rumänska barnhemsbarnen som visades mycket i TV för ett antal år sedan. Och i många länder är ju situationen inte så långt därifrån idag.

Jag blir otroligt glad när jag ser vissa länder paradera in under invigningen! Länder varifrån man då och då hör om hur svårt det är för den som fötts med, eller senare fått, ett handikapp! Det finns ju fortfarande en hel del länder där föräldrar gömmer undan ett barn som inte "är som andra", skäms och tänker att det är ett straff att de fått detta barn.

David Lega, som kommenterar, berättade nyss att han tävlat i länder där människor ute på gatorna undvikit att se på honom, för man "ska" inte titta på en funktionshindrad... Men samtidigt berättar han hur mycket framsteg som kan göras i de länderna i och med att t.ex. Paralympics blir omnämnt.

Det gläder oerhört att se en del länder som är relativt fattiga komma in med relativt sett stora trupper! Att man numer även i dessa länder ser det viktiga i detta.

Vad jag förstår är Sverige, tillsammans med en hel del andra länder givetvis, något av ett föregångsland där mycket fungerar ganska bra, men säkert har även vi mycket som kan bli bättre. (Numer om inte annat hur assistansersättning beräknas... Kan du möjligen föra en gaffel/sked till munnen så kan du ju äta själv... Om du inte kan få maten ur kylen, tillaga eller skära? So what? ÄTA kan du ju...)

Att se alla dessa idrottare, som övervinner inte bara de vanliga kroppsliga begränsningarna som alla toppidrottsmän har att kämpa med utan så mycket mer... Det värmer hjärtat till max!

Allt gott!
Eva

Tusen miljoner tistlar!

Ja, nu är jag alltså tillbaka! Blir väldigt intressant att se om det finns några läsare kvar... Tack för ert tålamod i så fall!

Vem ska då ha tistlarna? (Utan de vackra lila blommorna.)

Så här är det; jag läste för någon vecka sedan en sådan där extra sorglig dödsannons i DN. En endast 23 år gammal kvinna hade dött hastigt. Av gammal "yrkesskada" läser jag i princip alltid "undertexten" där man skriver om var och när begravning äger rum och så. Och där var denna lite ovanlig, för där tackades polis, anbulans, brandkår och andra som hjälpt till.

Sedan tänkte jag väl inte mer på detta, det var ju ingen som jag kände och så. Men så nu för några dagar får jag syn på en insändare i samma tidning. Den var undertecknad "Emmas föräldrar" och jag inser att det gäller just detta dödsfall. Det den avhandlar förskräcker - MYCKET!

Det är alltså hennes föräldrar som berättar. Det som hänt var att de fått ett förtvivlat telefonsamtal från dotterns pojkvän - Emma hade fallit ihop på en parkeringsplats utanför en mataffär i ett akut hjärtstopp. Och medan ambulanspersonal och andra försöker rädda hennes liv, pojkvännen står panikslagen bredvid så TAR NÅGON UPP EN MOBIL OCH BÖRJAR FILMA!!!!!!

HUR är man "funtad" då?

Jag undrar som föräldrarna vad denna person tänkte sig att ha filmen till? Lägga upp på Youtube? Sprida bland vänner och bekanta?

Vad är det som har gjort oss så fruktansvärt känslokalla att sådant sker? Hur kan det komma sig att en för de inblandade helt okänd privatperson kan anse sig ha rätt att så "lägga sig i" ett så oerhört privat och skyddslöst skeende i denna unga kvinnas liv?

Tyvärr tror jag att denna avtrubbning beror just på det faktum att så många alltid har mobil med kamera eller lös kamera med sig. Många har helt slutat tänka på sådant som personlig integritet, hänsyn, medmänsklighet. (Jo, integritet tänker förstås många på... Om det gäller att de själva ska få göra precis vad de vill på nätet...)

I det här minns jag också vad jag läste för något år sedan. En stor intervju, också i DN, med ett par som chockats av vad de sett kring en svår trafikolycka. Minns jag rätt hade de själva hamnat i kö förbi och det var ju inget ovanligt. MEN - vartefter så insåg de att kön inte primärt uppstått för att det var svårt att komma förbi olycksbilen och räddningspersonalen utan för att folk saktade farten för att hinna filma!

Sådant här skrämmer mig, rejält! Att många har så otroligt svårt att tänka lite längre. Att tänka "Vad skulle jag vilja att folk ikring gjorde om det var jag själv eller mina närmaste som råkat illa ut?" Etik är ju inte särskilt "modernt" just nu, men jag tror att det på en hel del områden skulle behöva diskuteras betydligt mer.

(Dock, med detta inte sagt att jag ogillar filmande i alla lägen! Självklart kan det vara bra vid pågående brott t.ex. Men lite urskillning behövs nog...)

Just denna historia slutade tack och lov med ett bevis för att det finns människor som tänker lite längre:en för familjen lika okänd person slog till mobilen/kameran så den föll i backen och splittrades. Heder åt den människan!

Allt gott!
Eva
(Bild saknas? Har inte fått in kameran i "nya" datorn och inte heller kunnat föra över bilder från gamla burken eftersom den vägrar starta...Nära 4 mån utan el kanske har gjort den lite putt.)

Kort förklaring

OM det är någon som undrar så är det alls inte så att jag övergett denna blogg.
Men jag lever sedan den 16 april utan el, i en tvist med Fortum, så jag kan bara skriva kort på lånad dator.
Och särskilt sådant som jag skriver här kräver koncentration och lugn i eget hem för mig. (Undrar ni något om vad som hänt så läs på http://fyrfotingar.blogspot.se/ )

Jag hoppas dock kunna återkomma snart!

Allt gott!
Eva

Palmsöndagen

Nu börjar den vecka som av många, många tagits, och fortfarande tas, som intäckt för mobbning, trakasserier, förstörelse, misshandel, "vanliga" mord och de mest förskräckliga massmord.

För det är ju så, att det faktum att judar var med i den administration som dömde Jesus till korsfästelse har varit en stor del av grunden till den antisemitism som funnits i princip ända sedan det skedde. En del har t.o.m. sett det faktum att lärjungen som förådde Jesus hette Judas som ett ytterligare skäl...

För att först kommentera just dessa skäl: Vilka skulle annars ha dömt? Judarna hade viss bestämmanderätt över det juridiska, trots att de levde under romersk ockupation. Och att Judas förrådde? Det går högt, högt över min teologiska kunskap att ens försöka mig på den allra minsta förklaring, men något som jag ofta funderar över är tanken om att det ju var "meningen" att Jesus skulle dö...

Och glöm aldrig att Jesus själv var jude! Han var inte kristen. Han blev Kristus - men det är en annan sak.

Nåväl, det som får mig att skriva som jag gör här i början är den nyhetsrapportering som tyvärr har varit nödvändig den senaste tiden. Båda mina dagstidningar, DAGEN och DN, har rapporterat om den senaste "grodan" från Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu. Krönikor har skrivits och kultursidor har haft artiklar. Om hans uttalanden och om det som hände på den judiska skolan i Toulouse, Frankrike.

Det som skedde i Frankrike visade sig ju vara utfört av en man som kallade sig islamist. Hans grund för sitt handlande verkar vara ett allmänt hat mot allt som inte är muslimskt. Han tyckte tydligen att det var legitimt att skjuta judiska barn pga situationen i Mellanöstern (det faktum att den isrealiska staten alls existerar ses ju inte alltid med blida ögon). Och de soldater som sköts har han efter vad jag förstått velat straffa som "förrädare" eftersom de, trots att de var (uppfattades av honom som?) muslimer, arbetade för den franska staten.

Tyvärr är det ju inte helt ovanligt att unga män intalas/indoktrineras till dessa åsikter som en del omsätter i handling. Mycket otäckt och obehagligt, men inte helt oförståeligt när det gäller människor med låg eller obefintlig utbildning. (Jag hörde en kvinna på radion för inte så länge sedan, som berättade att när hon kom till Sverige som vuxen blev hon mycket förvånad när hon fick höra talas om bakgrunden till bildandet av staten Israel. Hon hade utbildning, hade gått i skolan ungefär som en svensk gymnasieelev, men aldrig fått höra något enda om Förintelsen, bara negativa saker om judar hade lärts ut.)

Ett svenskt kommunalråd däremot... Han (eller hon för den delen) måste förutsättas ha kunskap om historien... Och han/hon måste förutsättas att tänka sig för samt kontrollera en del fakta innan han/hon sprider vilseledande uppgifter av en typ som kan vålla stor skada för den som omtalas!

Det kan man nog knappast säga att Ilmar Reepalu gjort. Han har i en intervju bl.a. uttalat att Sverigedemokraterna ska ha infiltrerat den judiska församlingen i Malmö för att därifrån sprida sitt hat mot muslimer. Han uttalar i samma intervju att en av de ledande i församligen är nära släkt med en av de ledande inom  SD och att denne politiker ska ha deltagit i en av församlingen anordnad demonstration.

Båda dessa saker har visat sig vara fel, och kommunalrådet har fått "göra en pudel". Men intervjun är publicerad och skadan till stor del redan skedd. Tanken är "planterad" i de hjärnor som gärna tar till sig sådant här. Vissa kan säkert tänka att :"Ja ja, han får backa för att det inte är politiskt korrekt att säga sådana sanningar!" Tyvärr - det finns ju faktiskt människor som resonerar så!

Ilmar Reepalu har även tidigare utmärkt sig. 2010 uttalade han i en intervju med Skånska Dagbladet att judar till viss del fick "skylla sig själva" att de utsattes för trakasserier när de inte tydligt tog avstånd från Gazakriget. Samtidigt sa' han att "Vi accepterar varken sionism eller antisemitism." Nu är det ju bara det att sionism handlar om den politiskt idéen om det rätta med en judisk stat... Är det lika förskräckligt som antisemitism verkligen? (Fakta om intervjun i Skånska Dagbladet från ledarkrönika av Martin Liby Alonso, DN 120323)

Jag tycker att dessa uttalanden är rent otäcka! Både i vad de står för och för vilken syn de sprider.

Men det finns något som, nästan i alla fall, är ännu otäckare:den relativa tystnaden från andra politiker och, åtminstone i början och jämförelsevis, från pressen.

Efter en del påtryckningar så har andra s-politiker i Malmö gått ut och talat om "olyckligt uttalande", att "Reepalu är ju en klok och bra person, men här har han väl förivrat sig lite". Och det behövdes ett bra skarpt formulerat brev från Judiska församlingen i Malmö till Socialdemokraterna för att de skulle reagera ordentligt och bjuda in till ett möte. (Det skulle säkert ha kunnat gå till liknande i andra partier, jag tror inte att detta är något som skulle vara specifikt för (S).)

Jag tror inte att Ilmar Reepalu är antisemit! Däremot tror jag att detta visar på en farlig tendens i samhället. Kanske är det typiskt för Sverige och svensk debatt, det kan jag inte avgöra, men vi verkar ibland bara kunna ha en sak i huvudet/ett ämne i debatten åt gången. Numer är många så koncentrerade (med all rätt!) på det utanförskap, de trakasserier och fördomsfulla uttalanden som möter muslimer och t.ex. homosexuella så man verkar ha "släppt" att det kan hända även en grupp som den judiska.

Är man så säker på att alla fortfarande ryser av fasa när man tänker på vad som hände under tiden kring Andra Världskriget att man tror att vi är "vaccinerade" mot antisemitism? Då är vi illa ute!

Gör ett litet tankeexperiment: Tänk er att någon krävt att alla muslimer skulle ta avstånd från det som skedde 11 september 2001 - annars får de mer eller mindre skylla sig själva. Hur tror ni debattens vågor skulle sett ut då? Jag tror att den politiker som gjort ett sådant uttalande skulle ha fått göra mycket mer än en "pudel" - det hade förmodligen blivit stora rubriker, krav på avgång, allmänt "gatlopp".

Och det hade varit rätt!

Jag läste i torsdags (29/3) en mycket bra krönika i DN, av Dilsa Demirbag-Sten. Rubriken är "Antisemitismen tycks överleva det mesta." och hon resonerar bl.a. kring det faktum att antisemitismen åter breder ut sig mer och mer t.ex. i en del forna östeuropeiska länder (vilken nästan, men bara nästan, är lite skrattretande, med tanke på hur få judar där finns efter Förintelsen...). Hon tar upp en del otäcka exempel, men de otäckaste meningarna handlar om Ilmar Reepalu och lyder: "Det är en gåta hur han lyckats klara sig efter de upprepade turerna i medierna. Hur kommer det sig?"

Och det är just det - hur kommer det sig att inte fler reagerar direkt?

Något av det räddaste jag är för är just det som jag tycker denna tystnad tyder på och som någon tänkare (minns tyvärr ej vem som brukar tillskrivas detta) sagt: ung. "Det farligaste är inte de ondas göranden, utan de godas tystnad."

Jag skulle önska att det som nu hänt skulle slås upp till en stor debatt! Det behöver alls inte handla bara om det som judar faktiskt utsätts för fortfarande, i Malmö och på andra håll, det kan vara en mer "vid" debatt om rasism i dess olika skepnader. Vi kan nog alla behöva påminnelser om hur våra uttalanden kan påverka, vare sig vi är kommunalråd, journalister eller bara "vanligt folk". (Själv börjar jag lära mig att våga säga till när en del grannar här envisas med att tala om "ytisar", och menar utlänningar. Ett ord som får det att knottra sig faktiskt.)

Jag skulle i fortsättningen vilja fira påsk helt utan tankar på vad denna vecka fått vissa människor att tänka!

Allt gott!
Eva
PS Förra året skrev jag var dag i påskveckan, med start 16 april som då var Palmsöndag. Det kommer jag inte att göra i år...