torsdag 1 mars 2018

Åter till sekulärpolitiken...



... och dess vara eller inte vara i Svenska Kyrkan (SvK).

De som läste här inför Kyrkovalet i höstas vet min åsikt i detta men jag tänker att frågan måste hållas levande även mellan valen. Vi kan inte låta den "somna in" strax efter valet för att sedan väckas igen något halvår innan eller vänta på att sekulär media ska skriva yrvaket o förvånat 1-2 månader före.

Hos mig kom en del nya tankar dels vid det första mötet med Kyrkofullmäktige här i min egen församling dels vid första träffen för en studiecirkel (om reformationen o Luther) i en grannförsamling. Lite olika tankar i o för sig men jag ska ta upp en här o nu; det om att de sekulära partierna skulle vara bra för "då vet väljarna vilka värderingar de röstar för" som jag ofta hört o läst som argument.

Det där är för mig oerhört underligt som argument betraktat när det kommer till val i SvK! 

Då tänker jag så här:
För mig är det fullkomligt självklart att i SvK (liksom förvisso i andra samfund) ska vi leva efter kristna värderingar o inget annat. Vad människor anser i olika samhällsfrågor som "politiska varelser" (o det är vi alla i högre eller lägre grad, åsikter har vi alla) må vara men i kyrkan har vi annat att faktiskt rätta oss efter, Bibeln om inte annat.

Vad som är kristna värderingar kan vi ha delvis olika åsikter om eftersom vi tolkar en del texter olika. Det är ändå en sak, en annan är att tolka Bibeln utifrån ett program för ett sekulärt parti. S, C o SD bekräftade inför valet att deras respektive partistyrelser är de som slutgiltigt fastställer sina nomineringsgruppers (det heter så i Kyrkovalet) program för kyrkan. Inget av dessa partiers styrelse består till 100 % av kristna. Inget av partierna beskriver sig heller som ett kristet parti. (Det gör ju inget Riksdagsparti alls, kristen grund som KD säger är en annan sak.) Detta innebär att människor som inte har minsta kontakt med SvK, människor med annan eller ingen tro, faktiskt är med o bestämmer vad som ska ske i samfundet. Känns det verkligen rimligt? 

Många brukar vilja försöka tysta debatten genom att, ofta högst förolämpat o/eller "stackars oss"-igt, fråga om sossar, moderater, vänsterpartister o liberaler då ska köras ut ur kyrkan? Eller åtminstone förbjudas vara med som förtroendevalda? Givetvis inte! 

I kyrkan ska vi mötas alla. rik o fattig, hemlös eller herrgårdsägare, socialdemokrat eller SD:are, kvinna eller man, barn eller åldring, hund- eller kattmänniska, hårdrockare eller jazzcat. Men...

I kyrkan av alla ställen ska vi väl ändå i första hand mötas som människor? Som människor utan andra etiketter än att vi är kristna o vill leva i Jesu efterföljd? Självklart kommer vi alltid att ha med oss en del av de åsikter som får oss att rösta på det ena eller andra partiet i sekulära val men till skillnad från i samhället i övrigt måste ju våra värderingar i kyrkan vila på kristen grund.

Nu inser jag att jag ibland förvånar en del som kanske inte är lika inne i det "kristna livet" som jag. Mången icke-troende vän har förvånats när jag säger att för mig är det tron o Guds ord som alltid kommer först. För mig är det självklart att tron, som är så viktig/det viktigaste för mig påverkar hur jag röstar sekulärt (o väl har gjort att jag idag, för första gången i mitt liv, inte vet hur jag ska rösta i höst...). Däremot är det helt omöjligt för mig att förstå hur man kan tycka det självklart att sekulärpolitiska partier ska bestämma, utifrån sin just sekulära samhällssyn, i SvK. 

Låt oss åtminstone i kyrkan slippa ifrån de politiska etiketter vi annars så gärna sätter på varandra! Låt oss vara "bara kristna" o mötas för att lovsjunga Gud, fatta beslut som förhoppningsvis leder till Guds rikes utbredande, till att människor lär känna o kommer till tro på Jesus. Låt oss ha just sådant för ögonen o inte dra in allt det käbbel som partipolitiken för med sig på andra håll. Då kan vi verkligen vara Jesu kyrka.

Allt gott!
Eva

tisdag 27 februari 2018

Vad håller vi på med?



Ja det var det som for genom min hjärna när jag läste på SvT Nyheters hemsida igår. Läste där de rapporterade vidare från Sveriges Begravninsbyråer hur mycket färre personer som numer kommer på begravningar o samlingen efteråt.

Även om det nu har hunnit gå ett antal år sedan jag sjukpensionerades så drar rubriker om just begravningar/begravningsverksamhet till sig mitt intresse. (Jag trivdes kanske lite väl bra med det arbetet, vilket gav sjukdomsutbrott till slut.) O den här artikeln väckte minnen o samma sorgsenhet som då när vi först började tala om problemet kollegor emellan.

Problemet att många människor idag ser på begravning som vilket annat möte som helst, något som man kan ha tid till eller ej.

Jag minns väldigt väl första gången jag blev, faktiskt, riktigt irriterad på en familj/släkt. En gammal person hade dött o till mig på besöket för att ordna för begravningen kom den nyblivna änkan/änkemannen tillsammans med några barn o vuxna/halvvuxna barnbarn. Ett rätt stort sällskap o jag kan ju avslöja att man som kundmottagare kan ta ett extradjupt andetag bara för det - det kan vara många åsikter om kista, blommor o annat som ska fås ihop.

Den här familjen lät den närmast efterlevande ta besluten om just kista, blommor, musik o annat o besöket flöt på väldigt bra o smärtfritt för denne. Tills vi kom till datum....

Hade vi 7 almanackor på bordet förutom min?
"Nej, den dagen ska jag träffa NN för lunch så det går inte!"
"Jag har tandläkartid den dagen."
"Vi har tänkt (har tänkt!) åka på semester den veckan! Så då går det inte!"
"Vi måste nog till banken den dagen, om vi ska hinna få lånet så vi kan beställa nya köket i helgen."
Ungefär så lät det.

Jag blev mer o mer illa berörd, om inte annat för att jag såg hur det här samtalet, alla förbehåll o ursäkter, påverkade den som just blivit ensam. Det är dock en tunn lina man går på som kundrådgivare när det gäller hur mycket man kan o bör säga.

Just det här besöket hände det dock något som värmde hjärtat. Ett av barnen till de avlidna gav mig en blick, tittade på sin mer o mer ledsna förälder, nickade kort o röt i - "Vad HÅLLER ni på med??? Vi ska begrava mamma/pappa o ni sitter o tjafsar om luncher, tandläkare o resor? Boka om det!!!"
Jag ska inte påstå de andra gjorde några glada miner men datum bestämdes efter hur änkan/änkemannen ville.

Jag minns inga detaljer om vare sig familj eller själva begravningen men det här mötet där vi bokade för begravningen sitter kvar i hjärnan o dyker upp då o då när jag hör något om hur människor prioriterar sin tid. Nästan alltid numer verkar vi prioritera efter vad vi tror att vi måste med tanke på vad "alla andra" gör. O i hur stor grad det riskerar att innebära att vi dels inte bryr oss om varandra på djupet (de i familjen som helt enkelt inte såg den närmastes sorg över bråket om dag), dels hamnar i en ytlighet som jag tycker förskräcker.

Självklart inser jag att sådant här till stor del kan bero på att vi är så rädda för döden att vi helst inte vill gå på en begravning o inse dess realitet. Det mesta annat tänker vi oss ju ha fixat så att livet ska vara så där skimrande o perfekt som vi tror att det ska vara för att vi ska vara lyckliga (vi tror oss i alla fall ha möjligheter bestämma allt själva...). O så kommer döden o gör sig påmind! Inte vill vi att döden ska finnas? Det "får" ju egentligen inte finnas något som kan göra oss ledsna, fattar inte livet det?

Jag tror att det här är oerhört farligt, rent av livsfarligt. Det är sådana här attityder som, i sin förlängning, bidrar till att så många unga mår så dåligt idag. Det här att vi (många av oss) tänker att inget, absolut inget, får "ställa till det" o t.ex. göra oss ledsna eller ens lite sårade. Då gapas det om kränkthet även om det liksom bara är livet som händer. Mycket jag läser o hör får mig att undra vart realismen tagit vägen? Vad tror vi att livet ska vara egentligen? Det är mycket, mycket sällan en människa kan gå genom livet utan sorger o besvärligheter. (Den som gör det skulle jag tycka rätt synd om för de lär sällan mycket.)

Det är bra att sådana här nyheter presenteras, som den om hur färre är med på begravningar. Det är bra för jag tror att vi är i stort behov av att diskutera mer hur vi lever, vad vi förväntar oss av livet.

Alla i familjen var med på begravningen o jag kan närmast garanter att ingen av dem idag ångrar att de sköt på lunchen, bokade om tandläkare o bank samt åkte på semester en vecka senare är först tänkt.

Allt gott!
Eva


fredag 26 januari 2018

Bön - inte alltid enkelt.



Nej, det är verkligen inte alltid lätt att be. Eller... Ska det kanske uttryckas som att det inte alltid är så lätt att be som vi tror att vi måste be?

Sonja skriver i sin kommentar om det som jag tror vi alla, om vi är ärliga, gjort - att be mer eller mindre slentrianmässigt. Lite som "FadervårsomärihimlenhelgatvareDittnamn...". Vi är kanske trötta, lite ledsna, väldigt väldigt glada över något som upptar alla känslor, har massor annat i tankarna eller är helt enkelt lite småsura på Gud (det är faktiskt tillåtet!). Vi tycker att vi "borde" be men har egentligen ingen lust, kanske är det under gudstjänst o vi vill ju för allt i världen inte att bänkgrannen ska upptäcka om vi väljer att avstå att be med.

Jag brukar avsluta morgonbönen som bes sittande på sängkanten med Fader Vår. Jag vill nog helst inte tänka på hur ofta det blivit ungefär så här:

-Fader Vår, som är i... "Om jag ska äta det till middag, måste jag handla något då?"
-...himmelen. Helgat vare Ditt... "Alltså VAR har jag lagt det där??? Idag måste jag verkligen leta igen!"
-...namn. Tillkomme Ditt rike. Ske Din vilja... "Men nu glömde jag ju det IGEN igår! Hur fungerar min hjärna egentligen?"
-...så som i himmelen, så ock på jorden. Vårt dagliga bröd... "SOM han snarkar! Den hunden har inte brått på morgnarna inte!"
-...giv oss idag... "Hej kisse! Du ska som vanligt störa när jag ber. Komma o spinna o kela o putta. Ja ja, du är ju sannerligen given av Gud i den sorg som var så..."
-...och förlåt oss våra synder... "Ja käre Herre - förlåt mig när mina tankar vandrar iväg o koncentrationen är noll!"
-...såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss inte i frestelse... "Frestelser ja.... Suck..."
-...utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är Ditt och makten och härligheten i evighet. Amen

Så nu var det erkänt!
Men det gör mig inget. Jag tror nämligen att vi är många som går med lite dåligt samvete för att det blir så här ibland. Den duktige på att koncentrera sig o den "bönestränge" kanske mer sällan än virrpannor vars hjärnor gärna skuttar mellan ämnena som min men jag tror att det drabbar alla för jag tror det är alldeles väldigt mänskligt.

Men...
För egen del kan jag märka att jag ibland faller in nästan i någon sorts rutin av detta. Då är det inte alls bra givetvis. Då tror jag att det lätt börjar handla om att inte riktigt ta bön på allvar, att rent ut sagt slarva, o sådant gör inte Gud glad. Det är en sak att "rutinbe" när livet ställer allt på sned (i glädje eller sorg) men att inte försöka ändra på det... Vad blir det för bön då? Inte hjärtats i alla fall tror jag.

Jag har hittat ett "knep" som fungerar för mig o som jag tänker kanske kan vara ett tips för andra. Att "brodera ut" en bön som Fader Vår.
Det låter kanske smått hädiskt, som om jag ändrade i Herrens bön men det gör jag inte utan jag menar så här:

-Fader Vår... "Ja, Du är verkligen vår Fader! Du är min o allas Skapare. Du som ser på oss med kärlek o omtanke."
-...som är i himmelen... "Himmelen ja... Jag ber Gud att jag någon gång kan få lite mer förståelse kring den."
-...helgat vare Ditt namn... "Ja Ditt namn är det enda som är värt att helgas! Du är den helige vars namn för alltid ska vara helgat."
-...tillkomme Ditt rike... "Hjälp oss Herre att göra Ditt rike synligt även här o nu. Med Jesus kom Ditt rike in i världen - hjälp oss att föra det vidare till alla."
-...ske Din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden... "Hjälp mig Herre att se Din vilja o följa den! Hjälp mig när jag blir för mycket "kan-själv" att se vad Du vill."
-...vårt dagliga bröd giv oss idag... "Ja Gud, jag ber att du i Din kärlek vill ge mig bröd för både kropp o själ. Låt mig komma närmare Dig, lära mer om Dig idag."
-...och förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro... "Fader, förlåt mig för Jesu skull allt det som blir fel fast jag inte vill. Hjälp mig att själv förlåta så att Din förlåtelse i kärlek blir känd."
-...och inled oss inte i frestelse... "Tack Fader för att jag kan veta att Du aldrig låter något ske som Du inte säkert vet att jag klarar, även om jag själv inte tror det. Men Du vet o stöttar igenom."
-...utan fräls oss ifrån ondo... "Ett särskilt tack Fader för att Du sände Din Son, Jesus Kristus, som besegrade ondskan o gav oss den segern som vapen."
-...ty riket är Ditt... "Ja riket är Ditt. Det rike som Du genom Jesus gav till oss att förvalta o gestalta. Hjälp oss att göra så."
-...och makten... "Hjälp oss att alltid minnas att makten, den verkliga makten, är Din."
-...och härligheten... "Härligheten, det riktigt fantastiska, finns bara hos Dig Fader! Låt det genomsyra våra tankar, våra liv."
-...i evighet. "Ja från evighet till evighet, I alla tider. Igår, idag och imorgon. Alltid kan vi lita på att Du finns. Tack!"
Amen.

(För den som inte vet kan berättas att "amen" betyder ungefär "det är sant". Att säga amen i slutet på en bön eller liknande är ett instämmande i det som sagts. Inte bara ett sätt att sätta punkt o avsluta alltså.)

Nu tror jag då att bön kan se ut hur som helst. Bön kan vara ett viskat "Tack!" eller ett desperat "Hjälp!!!" o ingenting mer. Bön kan vara mer av ett samtal med Gud, ett samtal om det som gläder eller bekymrar eller bara det som skett under dagen. (Gud är faktiskt intresserad av allt vi gör, vill o funderar på!) Bön kan vara en enda lovsång till Gud (vi ska inte glömma att lovsjunga Gud för det Han är) utan en enda tanke på oss själva men bön kan också vara en enda lång egocentrerad "Du MÅSTE hjälpa mig!!!"-ramsa. Gud lyssnar.

Ja, Gud lyssnar. Och jag tror nog att Gud kan le en del över de där rutinbönerna. Eller kanske rynka pannan lite bekymrat (om vi nu ska ta till mänskliga termer). Genom Jesus o hans liv här bland oss så vet ju Gud än mer väl hur det kan vara. (Inte så att jag tänker Jesus rutinbad dock!) Han känner våra villkor så väl. Men Han vill också ha den kontakt som bön är mellan oss människor o vår Fader o då kan det inte för ofta bli bara rutinord som, med tiden i alla fall, man kanske inte menar så mycket med, inte har hjärtat med i. Kanske kan ett knep som mitt då hjälpa någon mer att få mer närvaro i bön igen.

För be ska vi!
Vi ska be för oss själva o för andra. Vi ska be för människor som har det svårt långt borta eller nära. Vi ska i bön tacka för det bra o goda. Vi ska lovsjunga Gud - Fader, Son o Ande - i tacksam bön.

Men det är inte alltid enkelt.

Allt gott!

Eva
Ps. Min dator tjurar fortfarande o vägrarsamarbeta med hemmets nätuppkoppling. Om det skulle vara så att det dröjer med något här, kommentarer eller annat, så vet ni varför. Jag går inte iväg hit till biblioteket varje dag. (Frustrerande? "Bara förnamnet". Böneämne? Ja tack!)

torsdag 11 januari 2018

Korset - en amulett?




Jag läser rätt ofta Bibeln Idags läsplan med kommentarer/betraktelser av olika präster, teologer o andra. Nu i december fastnade jag särskilt för en text av teol.dr. Ray Baker, verksam vid Centrum för kristen apologetik (CKA). Den handlade om Mika, 3e kapitlet, hur Israels folk kan tyckas ha förbundsarken i Templet lite som en amulett. Lite "Så länge arken finns i Templet är Gud här o allt är väl, oavsett annat.". Om hur de religiösa ledarna predikar ett falskt budskap s.a.s. "bakom arken", predikar vad folk vill höra o försvarar sig med att arken ju ändå finns i templet.

Det fick mig att fundera - är det liknande idag? Är det så att vi är benägna att tänka att så länge vi har kors på våra kyrkor, i våra kyrkor, som smycken i halsgropar så är allt väl? Då visar vi ju att vi "gillar Gud", oavsett annat.

Jag tror att det rätt ofta kan vara så, mycket av det som sker i Svenska Kyrkan o på andra ställen idag tyder faktiskt på det. Det verkar ofta som om många tänker att bara vi "har korset" o nämner namnet Jesus i alla fall då o då så är allt väl, oavsett annat.

Men är det så?

Jag tror inte det.
Jag tror det är lika fel att tänka så idag som profeten Mika predikade att det var att resonera så då, lite drygt 700 år före Jesus födelse. Jag tror inte det hjälper hur många kors vi än visar upp/pryder kyrkor o oss själva med eller hur många gånger eller hur högt vi nämner Jesus om vi bär korsen som någon sorts amulett eller använder Jesu namn som någon sorts besvärjelse - det är inte det Gud vill, det är inte att ha en relation till Gud.

Vad är det då i delar av dagens kristenhet som får mig att jämföra, att reagera så pass starkt på den där betraktelsen så att den snurrat i hjärnan i flera veckor o nu hamnar här? Jag ska försöka förklara o samtidigt reda ut det för mig själv, som vanligt är det så bloggen används.
Jag tänker givetvis på allt det som kan läsas/höras då o då där präster o andra inom SvK går rätt rejält på tvärs med vad Bibeln lär. Då tänker jag inte olika tolkningar i de frågor som blivit stora typ ämbetsfrågan utan mer sådant som är själva grunden till vår kristna tro.

För inte så länge sedan kunde man läsa en intervju med några präster. En intervju där en av prästerna säger att det inte skulle spela honom någon roll om man hittade Jesu skelett - tron skulle inte påverkas av det. Bredvid denne präst, o jag förutsätter då hörande detta uttalande, står prästens biskop som inte verkar reagera mot detta! Nu är det i o för sig inte helt ovanligt med präster inom SvK som förnekar/inte tror på Jesu faktiska, fysiska uppståndelse - flera undersökningar har visat att procentandelen präster som tänker så är skrämmande hög. (Jag har tyvärr inte sifrorna dock.) Ändå... Här står alltså en präst o säger rakt ut att han inte tror på det SvK står för o en biskop står bredvid utan att ens kommentera! Båda har de i sina prästlöften lovat att följa SvKs tro som den uttrycks i Bibeln (Kyrkoordningen säger så) men det löftet verkar väga väldigt lätt. För att inte tala om vad de med detta säger om apostlarna o evangelisterna som ju rent ut anklagas för lögner, påhitt o fantasier. (Jag har hört en präst förklara att de, lärjungarna, ville ju så gärna se Jesus så då fick de sig själva tro de gjort det. Hur det förklarar Paulus, den stenhårde fariséen som jagade kristna, o hans möte med Jesus kunde den prästen dock inte svara på...)
O vad jag sett har reaktionerna inom SvK i mycket uteblivit när jag kan tycka att det borde ha stormat mer än rejält.

Ett annat minne som dök upp när jag läste Ray Bakers text om Mikas 3e kapitel var en debatt jag hade med en präst på sociala medier för något år sedan. En debatt om synd o Jesu död som försoningsdöd, alltså att Jesus dog för att som ett sista offer ta på sig alla våra synder (ALLA människors ALLA synder genom ALLA tider) o öppna vägen för relation mellan oss människor o Gud o ge oss möjlighet att få förlåtelse för det som ändå blir fel.
Denna präst hävdade mer än envist att Jesus inte alls dog för våra synder för se SÅ allvarligt såg inte Gud på det! Gud älskar oss alltid o tar inte så förskräckligt allvarligt på om det blir lite fel ibland. Inte skulle Gud i sin storhet kunna bli så sur för att vi människor vänder oss bort från Honom att Han lät sin egen Son dö en så skamlig död bara för det heller! Nej då - Gud är bara o alltid kärlek, kärlek, kärlek o ser inte alls människan som syndig, oavsett vad. Att tala om omvändelse o att vi människor kan tänkas vara förpliktigade att lyda Gud mer än vår egen vilja - struntprat!
Ungefär så resonerade denna väl erfarne präst som har en "god" position inom SvK.
Hur läser man Bibeln då?

Jag erkänner att jag när debatten pågick ofta tänkte på det där ordet jag lärde relativt nyligen - eiseges som betyder ungefär att läsa in i texter det du själv VILL se där.
Jag har förstått det så att båda dessa präster (o många andra med dem) behandlar korset o namnet Jesus ungefär på det sätt som profeten Mika menade att israeliterna behandlade arken - så länge korset finns där, namnet Jesus nämns (vi ber "rätt" böner, döper o delar ut nattvard o.s.v., o.s.v.) så är allt väl. Jag tror inte det.

Det brukar närmast fnissas o definitivt fnysas bland många när man talar om att det skulle behövas en väckelse i Svk (o även andra kristna sammanhang, i Sverige o på andra ställen) men jag tror verkligen att de som säger så har rätt. Jag tror att de som idag varnar för vart vi är på väg, var vi redan är i mycket, är att jämföra med Mika o andra "dundrande" profeter i GT. Jag håller med dem som hävdar att vi måste återvända till Bibeln, till det som evangelierna verkligen säger om lydnad mot Gud, om att "leva I världen men inte AV den", om att se hur vi går fel i förhållande till Guds vilja o inte inbilla oss att Gud bara ler lite sött o går med på allt vi tycker är bra för att vi vill få styra själva. Jag håller helt med dem som säger att det faktiskt är vi som behöver anpassa oss istället för att vi försöker anpassa Gud till vår verklighet. Precis som det gick illa för Israel så många gånger i historien när de hittade på en massa eget tror jag att det kommer att gå illa för oss idag om vi gör lika. (Ett rätt bra exempel på det är att jämföra antal gudstjänstdeltagare i de församlingar som anses "bibeltrogna" o de som anses mer liberala - det livligaste, mest aktiva o tillbedjande/efterföljande gudstjänstlivet återfinns oftast hos de förstnämnda.)

Vad borde göras då?
Det är jag väldigt osäker på om jag är rätt person att svara på men visst finns några tankar. En god början vore ju att se till att präster håller löftet om att predika den tro som SvK ändå står för. Att vi tolkar vissa saker olika är synd men inget att bli alldeles upprörd över, så har det väl varit genom hela kristenhetens historia, ända sedan de allra första var rätt oense om ifall hedningar som blev kristna borde omskäras (då kristenheten fortfarande i mycket sågs som en del av judendomen). Annat är det med sådant som Jesu faktiska fysiska uppståndelse o hans död som offer för försoning mellan Gud o människor - det är i så hög grad grunden för hela den kristna tron att präster som förnekar detta faktiskt inte borde vara präster. I alla fall inte i en kristen kyrka.
(Sedan finns det givetvis mycket annat... Att vår ärkebiskop påstår att religionsdialog skulle vara en av SvKs främsta uppgifter... Att vi inte ställer upp för kristna syskon som vi borde, vilket kan misstänkas bero på att en del av de som skulle behöva vårt stöd nog anses "för kristna" för många inom SvK.... Att yoga o annat som av sina främsta/kunnigaste företrädare anses vara en klar del av deras religion utövas inom SvK - det närmar sig avgudadyrkan i alltför hög grad kan tyckas... Att väldigt mycket verkar bestämmas med medlemstal inför ögonen snarare än Guds ord... Som sagt, det finns en hel del att fundera över...)

Jo, långt blir det. "Varav hjärtat är fullt...".
Det är ju då så att jag oroas över väldigt mycket som sker i den kyrka jag ändå inte vill lämna. Jag kan, än i alla fall, inte låta bli att hoppas på en omvändelse för SvK.
Men vi skulle nog behöva en Mika eller flera!

Herre - förbarma dig!

Ett litet tillägg - När jag slog igen den Bibeln Idag (4e kvartalet 2017) där jag hittade texten som for i tankarna tills det blev detta inlägg så ser jag ett citat av Martin Luther på baksidan. Som lutherskt samfund har ju SvK sin teologiska/tolkningsmässiga grund i denne mans tankar o detta citat känns passande här, så varsågoda: "När vi läser o studerar dessa skrifter (Bibelns böcker, min anm.), så skall vi öva oss i att se vem Kristus är, varför han skulle komma i världen, hur han tidigt utlovades o hur hela Skriften visar fram mot honom."
Läs o betänk Svenska Kyrka!

Allt gott!
Eva

måndag 25 december 2017

Världens ljus






Jag blev ombedd/tillfrågad av präst Christoffer i min församling (Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) om jag ville tända det 4e adventsljuset under gudstjänsten på julafton o samtidigt säga något om "Världens ljus".



Jag kan erkänna att jag först blev lite full i skratt när jag läste det sms:et - Jag??? Som älskar mörkret som nu omger oss, sveper in oss i det lugn o den avstressning som inte finns vår o sommar - ska jag tala om ljuset? Men så dök 2 tankar upp i hjärnan, "B" o "Det lilla ljus jag har" o då tackade jag Christoffer för förtroendet o sa ja.



B o jag gick samtidigt i Lärjungaskolan i S:ta Clara. För den som inte vet plockas gruppen till skolan ihop av en del som kan kallas "normala" o en del som kan behöva skolan för lite av vad som väl bör kallas social träning o inte bara för den undervisning vi alla har behov av. B hörde väl lite till den andra delen. Han har själv vittnat mycket öppet om ett liv i missbruk o med många år bakom lås o bom. Ett liv som redan från barnsben gick väldigt snett när den lille grabben inte fick trygghet någonstans.



Det tog inte mer än någon månad av höstterminen innan många av oss log stort varje gång vi i gruppen fick föreslå lovsång o B bad om "Det lilla ljus jag har". Det var inga höga odds på den önskan. Till åtminstone 95% var det säkert han skulle nämna den - de resterande 5% kunde det bli "This little light of mine"... (Jo lite överdriver jag, men det är väldigt lite faktiskt.)



Många av er kan nog texten "Det lilla ljus jag har, det ska få brinna klart. Jag sätter det ej under skäppan nej, det ska få brinna klart" i förkortad version. En klar referens naturligtvis till Jesus tal i början av Bergspredikan (Matt 5:14-16) om att vi troende kristna är världens ljus o att man inte ska sätta ett sådant ljus under något som släcker ner eller ens skärmar av det. (Det är inte fredagsmys vi talar om här! Det handlar om att stå för o förmedla kristen tro.)



Visst vet jag att Jesus där på berget talar i mycket till sina efterföljare men jag tror vi alla, verkligen alla, av Gud skapade föds med en låga av gudstro. En låga som visar på att vi är Guds avbild. En låga som brinner för relation med Gud.

Men....


Tyvärr hamnar ju alltför många av de där lågorna under en massa som håller på att kväva livskraften hos ljuset. Det kan vara självvalt givetvis - att man helt enkelt tycker annat är viktigare än att ha en relation till sin Skapare. Jag undrar dock om det inte är nästan vanligare att det, som i Bs fall, är så att ljuset kvävs av andra? Av andras aktiva göranden eller av brist på görande alls. Att som B redan strax före skolstart blir bortvald av dem som borde vilja ta hand om en främjar naturligtvis inte lågan. Att inte alls få kunskap om Gud, inte ens det minsta lilla, som fallet är för många barn idag kväver ju ljuset. Att hamna i det ena eller andra i äldre åldrar kan mycket snabbt så gott som släcka ljuset.

Nu tror jag att B dök upp i min hjärna för att jag tycker att han o många av hans olyckssyskon är så bra exempel på hur starkt det där ljuset ändå är. B är långt ifrån den enda jag vet som efter många, många år i missbruk, kriminalitet, allmänt utanförskap hamnat på rätt ställe o hittat medmänniskor som haft vett att skrapa undan all aska, hitta en liten glöd av ljuset o försiktigt, försiktigt börjat blåsa igen. I Bs fall var det ett behandlingshem. Om det var kristet minns jag inte men det jag minns är att han var intagen där samtidigt med en man som senare blivit en av de bästa präster jag vet. (Som inte arbetar i Sthlm är det kanske bäst jag säger, så behöver ni inte fundera.)



För att summera så tror jag alltså att vi alla föds med en låga av Guds ljus. Jag tror att många av oss faktiskt sätter den lågan under skäppan (eller på sparlåga som min gasspis) under livet, men jag tror också att även om lågan är i princip död så går den i de allra flesta fall att blåsa liv i igen.

Jag tänker att när vi nu i julhelgen firar Jesu födelsedag, han som ofta kallas världens ljus, måste ha det i minnet att vi alla, oavsett social status eller liv rent allmänt, är Jesu syskon o har del i det ljuset. Vi kan nog behöva se den där nästan slocknade glödhögen hos andra, i t-banan, på arbetet, bland tiggarna o faktiskt i kyrkan också.



Vi får hjälpa varandra att lyfta av skäpporna o blåsa liv i lågorna så att vi alla kan vara det världens ljus som Jesus talar om.





Allt gott!
Eva

måndag 4 december 2017

Jag förstår faktiskt inte!



Nej, när det gäller en sak förstår jag faktiskt ingenting känns det som. Jag blir ledsen, riktigt ledsen, bedrövad o annat men förstår gör jag inte. Nu hamnar det här lite för att någon kanske skulle kunna reda ut en del åt mig. Jag ska försöka förklara.

Så här:
När man samlas i en förening/församling, kring ett intresse/tro - kan man inte då tänka sig att just det intresset/den tron faktiskt förenar "över alla gränser"? Eller är det bara så att det "borde" men måste accepteras att det inte är så?

Hur kan det komma sig att det bildas så mycket kotterier o grupperingar av folk som är väldigt lika varandra t.ex. o som i sin gemenskap har så oerhört svårt att släppa in någon som inte passar in i "mallen"? Vad är det som gör att det liksom inte verkar räcka med det gemensamma intresset/tron för att ens säga "Hej!" eller prata en stund över fika, även om man inte har andra åsikter, livsföring eller annat gemensamt? En gemensam grund har man ju i alla fall, o vem vet - det kanske finns fler om man tar sig lite tid o öppenhet.

Jo, det här skrivs utifrån egna erfarenheter givetvis. O jo, som mobbad genom skolan o så så tänker jag givetvis mycket på att det nog beror på mig. Att det är jag som är "totalfel" på något sätt. Men... Jag är ju sådan att jag gärna går igenom så'nt här rätt noga. Pratar med någon/några som jag vet är ärliga o.s.v. O de jag talat med om detta är då överens med mig om att det inte behöver vara jag/vem det vara månde som är problemet utan mer strukturen.

För egen del kan jag ärligt säga att om det kommit nya till sammanhang där jag varit djupare engagerad så blir jag nyfiken - vem är den personen? Varför har h'n sökt sig just hit? Vad kan personen vilja bidra med? I "vem" kan kanske sägas ingå om personen har familj, vad den arbetar med, vilken utbildning den har o annat men det är ju helt sekundärt när det gäller engagemang o deltagande.

Min erfarenhet är att det resoneras så alldeles för sällan o i för få sammanhang. Naturligtvis är det extra sorgligt när det kommer till kristna sådana. Paulus skriver "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man o kvinna." (Gal 3:28, Sfb) o det ställer givetvis högre krav i kristna kretsar än i andra även om jag tänker det ska gälla oavsett.

Jag har tröttnat helt på att själv bli/vara ledsen över att inte riktigt känna mig accepterad för att jag är "fel". Jag har tröttnat o är än mer ledsen över att höra när det drabbar andra.

Det är kanske bäst jag påpekar att jag inte vänder mig mot att man har grupper för de som t.ex. är i särskilt skede i livet, typ för de som blivit änkor/änklingar, nyblivna föräldrar, ensamstående föräldrar eller liknande. Det här handlar om när man ses i de större sammanhangen, där alla är med. (O om att släppa in nya även i mindre grupper i o för sig.) Det handlar inte heller om att alla nödvändigtvis måste umgås privat med alla, alla trivs inte ihop så. Det handlar om att ingen ska behöva känna sig utanför o närmast ovälkommen, inte bli hälsad på, sitta ensam med sin kaffekopp eller termos. Inte i sammanhang där vi möts tack vare ett gemensamt intresse/en gemensam tro.

Jag skulle så önska att du som läser detta funderar lite över hur det är i det/de sammanhang du är med i! Hur är det när det kommer nya? Hur gör du om någon säger "Hej!" som du inte riktigt känner? Hälsar du tillbaka eller ser du kanske bara tomt framför dig o letar rätt på dina vänner?

Ska föreningen/församlingen/klubben eller vad det nu är kunna kallas gemenskap (vilket ju ofta görs mer än gärna, av de som är inne i det hela ordentligt, som har vänner där) så tror jag att sådant här måste funderas på o närmast "besiktigas" då o då. O då inte i första hand bland de som är mest engagerade o har vänner i sammanhanget, inte bland de som alltid ser fram emot träffar. För det kan ju vara så att de är stor del av strukturen/problemet.

När det gäller alla sammanhang tror jag att detta i förlängningen handlar om ifall man ska överleva eller ej, som förening/annat. När det gäller kristna sammanhang så handlar det faktiskt om ifall vi ska göra som Jesus eller som världen - ta människor för vad de är eller bedöma dem utifrån deras status innan vi eventuellt släpper in dem i gemenskapen.

Jag inser att jag tar en risk som skriver detta men det måste faktiskt talas om så det får vara värt det.

Allt gott!
Eva


fredag 24 november 2017

Semlor i november?





Nu har det blivit lite tid mellan igen (o jag har 2 föredrag i lärjungaskolan att skriva om...) men det är så denna blogg fungerar - jag skriver "när andan faller på".

Semlor ja... Fettisdagsbullar är ju ett annat namn på sådana, o då funderar jag - nästa fettisdag infaller den 13 februari 2018 så hur kommer det sig att dessa fyllda bullar finns på närmaste ICA redan den 13-14 november? 3 månader i förväg?

I-landsproblem o inget att bry sig om säger de flesta. "Låt folk äta semlor när de vill, det behöver väl inte du lägga dig i, du slipper ju om du inte vill!". Jo, självklart kan jag tänka så också men...

Jag tycker faktiskt att en del sådant här, som semlor i november, kräftor året om, must som byter namn o väl snart har ett för varje helg, är en del i något större. Något större som faktiskt ÄR ett problem.

Samma dag som jag ser semlorna i affären läser jag om mordet på Tuva i norra delen av landet. Den 19-åriga tösen som mördades i maj i år o sedan dumpades i en sjö. Det är på väg mot rättegång mot hennes pojkvän. En pojkvän som, enligt hennes dagbok, helt klart inte kunnat ta ett nej. Några dagar senare börjar me too-rörelsen verkligen explodera med den ena förskräckliga berättelsen om övergrepp efter den andra. Berättelser om övergrepp från män o kvinnor som inte kunnat förstå/velat ta till sig ett nej. I samma veva hör vi också en man som det sannerligen inte verkar gå någon ekonomisk nöd på beklaga sig över att han, personligen, inte får så mycket tillbaka i relation till vad han betalar in i skatt. En man som helt klart inte lyckas vara nöjd o glad med att leva ett gott liv med det han ändå har.

Jag kopplar faktiskt ihop allt det med semlorna!

I den era av "me, myself and I" som vi levt i under rätt många år nu är det inte förvånande, vare sig det ena eller andra. Så mycket inom reklam o annars går ut på att tillfredsställa sig själv i första hand, typ reklamen som talar om att "Din viktigaste relation är den till dig själv" eller "DU är värd det!" o alla tips o råd om "egentid" o liknande. O visst är det viktigt att också ta hand om sig själv, det säger jag inte emot alls, men när det verkar bli närmast det enda som gäller?

Rätt länge har ju debatten/talet om s.k. curlingföräldrar/curlade barn rullat. Jag har ofta undrat, lite med förskräckelse, vart det ska leda det där att så pass många barn så sällan får höra ett nej. Ett barn som får bestämma om allt från mat till vad det ska ta på sig (glömmer aldrig berättelsen från dagiset om barnet som kom i baddräkt mitt i vinter för att mamman tyckte tvång var fel...) - hur ska det barnet klara vuxenvärlden? Hur ska det barnet kunna hantera om någon säger nej?

Jag tror på fullt allvar att detta att "Vill folk ha semlor så ska de få semlor!" är en del i det som också ger övergrepp i den mängd som de olika me too-uppropen nu berättar om. Om vi lär oss att vi aldrig ska behöva vänta på något, aldrig behöva längta efter något, hur ska då folk kunna förstå o acceptera att det inte gäller om du vill ha sex? Visst, att vilja äta en semla eller att ha vilja ha sex kan ses som väsensskilt men det är ju samma mekanism bakom - jagvill o då ska jag.

Jag funderar helt enkelt på om vi kanske måste försöka se en större bild för att komma till rätta med såväl sexuella övergrepp som t.ex. att rätt små/unga barn rånar varandra på populära jackor o mobiler.

Att jag sedan också funderar på (o har frågat ICA faktiskt) om det kommer att börja säljas påskris före eller efter Trettondagen.... Det får väl hänföras till avdelningen "Så'n är jag bara!".

Allt gott!
Eva